2021 > 05

Vi har haft en del samtal med läkare och annan personal från kliniken, vi har valt donator samt att vi nu fått vår behandlingsplan. Och jag inser att ALLT ligger på mig. Det är klart att jag någonstans har förstått det innan också, men nu har det verkligen gått in. Och det känns jobbigt. Har jag inte redan gjort tillräckligt? Så många försök och så många undersökningar. Som jag har sagt tidigare. När ska det ta slut?

Alla mediciner, alla sprutor. Jag kommer att få gå på specialkost, antiinflammatorisk kost (AIP), vilket innebär en stor förändring för mig. Patrik kommer att gå på samma kost som mig, vilket känns bra så inte han fortsätter att äta allt gott och jag sitter bredvid med helt annan mat. Men det är en stor omställning. Det är inte bara att sluta med alkohol och vissa typer av ostar och lite annat smått som en ska göra när du blir gravid. Det här innebär så mycket mer och vi ska börja redan nu och fram till vecka 12 om det tar sig. Där efter kan vi sakta gå tillbaka till en mer normal kost. Allt för att min kropp ska få lugn och ro och kunna hjälpa immunförsvaret att komma i balas så att kroppen kan fokusera på att ta hand om ett embryo och ett barn istället för inflammationer i kroppen.

Då de hittat en obalans i mitt immunsystem behöver vi åka till Stockholm för att göra en speciell behandling. Inte bara en gång utan två. Tar det sig ska vi dessutom tillbaka två gånger efter det och göra samma behandling igen. Vi ska ta blodprover här hemma, vilket har visat sig vara svårt att hitta någon som kan hjälpa till med det eftersom vi nu ligger utanför den vanliga svenska vården. Det är inte bara att åka och ta ett blodprov. Även svårt att hitta privata klinker som kan utför allting. Det blir ett jagande, och det är jobbigt och tar tid. Kliniken hade några tips, men fick inga träffar där på de prover vi skulle ta. Det är också en hel del mediciner. Vissa kan vi få några mediciner från Ryssland, men det mesta måste vi få utskrivet i Sverige och vissa mediciner kräver någon speciell licens. Så det är som sagt inte bara att åka till Ryssland. Dessutom ingår inte medicinerna, behandlingarna i Stockholm, alla blodprov som tas här hemma samt alla ultraljud som ska göras i priset vi betalar till kliniken i Ryssland. Det gör att pengarna springer i väg, minst sagt!

Ibland känns det som att det är så mycket att jag inte orkar. Vill bara släppa allting och skita i det. Har vi det ändå inte rätt bra ändå? Varför ska vi jaga efter det här? Så kommer det andra dagar där jag känner att det är självklart att vi ska göra det här. Det är många saker som stressar mig, land annat sprutor. Men efter ett av samtalen med läkaren, när vi gick igenom behandlingsplanen inför insättningen, så förstod jag att vissa av de sprutor som ska tas är små sprutor som jag ska ta i magen. Det gjorde mig ganska lugn. För den sprutan jag fick ta när vi kom hem efter hysteroskopin, den var inte att leka med. Helt ärligt något av det värsta jag varit med om. Men jag gjorde det. Men, upplevelsen av den sprutan gjorde också att jag var beredd att hoppa över allting och inte göra det här.

Samtidigt som jag inser att om det är någon som kan hjälpa oss ås är det just Olga Kliniken så blir jag också så frustrerad över att den svenska vården inte alls tittar åt det här hållet. Varken inom landsting eller privat vård. Om de bara gör sin omvärldsbevakning, (vilket i alla fall de privata aktörerna borde göra) så kommer de se att det är väldigt många som åker till Ryssland. Tänk om klinikerna här hemma började ta bakterieprov tex. Inget svårt alls och tar ingen direkt tid. Som patient ligger du i gynstolen och de tar några prover med topslikande föremål. Tänk om de hade tagit lite fler blodprover och undersökt hur immunförsvar och olika virus beter sig i kroppen. Jag tror inte att de privata klinikerna hade behövt gå så långt som de gör i Ryssland för att locka än fler patienter till sig själva. För hur många hade inte hellre åkt till en klinik i sitt eget land och betalt lite mer för en grundligare undersökning för att slippa åka utomlands? Sedan ska ju självklart kompetensen och vetskapen om hur man gör finnas, annars är det ju ingen idé.

Men i Ryssland scannar de även alla embryon efter defekta embryon. I Sverige tittar man så att embryot innehåller tillräckligt många celler för att det ska bli godkänt. Men i Ryssland tittar man även på antal kromosomer. Stämmer inte det så blir det inget godkänt embryo även om antalet celler stämmer. Det gör ju också att chanserna ökar.

Hur kan vi påverka den svenska vården och den svenska fertilitetsvården? Ofrivillig barnlöshet klassas ju ändå som en sjukdom av WHO och är en sjukdom som bör behandlas så länge det finns möjligheter till lyckat resultat. Då borde vi väl göra det bästa för att bota den? Så varför sätter de flesta gränsen vid 40 år och varför gör vi i Svrige inte mer? Det finns ju många bevis på att det finns lyckade resultat även efter 40. Borde det inte vara mer upp till patienten själv att känna var den egna gräsen går?

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-