Vi har haft en del samtal med läkare och annan personal från kliniken, vi har valt donator samt att vi nu fått vår behandlingsplan. Och jag inser att ALLT ligger på mig. Det är klart att jag någonstans har förstått det innan också, men nu har det verkligen gått in. Och det känns jobbigt. Har jag inte redan gjort tillräckligt? Så många försök och så många undersökningar. Som jag har sagt tidigare. När ska det ta slut?

Alla mediciner, alla sprutor. Jag kommer att få gå på specialkost, antiinflammatorisk kost (AIP), vilket innebär en stor förändring för mig. Patrik kommer att gå på samma kost som mig, vilket känns bra så inte han fortsätter att äta allt gott och jag sitter bredvid med helt annan mat. Men det är en stor omställning. Det är inte bara att sluta med alkohol och vissa typer av ostar och lite annat smått som en ska göra när du blir gravid. Det här innebär så mycket mer och vi ska börja redan nu och fram till vecka 12 om det tar sig. Där efter kan vi sakta gå tillbaka till en mer normal kost. Allt för att min kropp ska få lugn och ro och kunna hjälpa immunförsvaret att komma i balas så att kroppen kan fokusera på att ta hand om ett embryo och ett barn istället för inflammationer i kroppen.

Då de hittat en obalans i mitt immunsystem behöver vi åka till Stockholm för att göra en speciell behandling. Inte bara en gång utan två. Tar det sig ska vi dessutom tillbaka två gånger efter det och göra samma behandling igen. Vi ska ta blodprover här hemma, vilket har visat sig vara svårt att hitta någon som kan hjälpa till med det eftersom vi nu ligger utanför den vanliga svenska vården. Det är inte bara att åka och ta ett blodprov. Även svårt att hitta privata klinker som kan utför allting. Det blir ett jagande, och det är jobbigt och tar tid. Kliniken hade några tips, men fick inga träffar där på de prover vi skulle ta. Det är också en hel del mediciner. Vissa kan vi få några mediciner från Ryssland, men det mesta måste vi få utskrivet i Sverige och vissa mediciner kräver någon speciell licens. Så det är som sagt inte bara att åka till Ryssland. Dessutom ingår inte medicinerna, behandlingarna i Stockholm, alla blodprov som tas här hemma samt alla ultraljud som ska göras i priset vi betalar till kliniken i Ryssland. Det gör att pengarna springer i väg, minst sagt!

Ibland känns det som att det är så mycket att jag inte orkar. Vill bara släppa allting och skita i det. Har vi det ändå inte rätt bra ändå? Varför ska vi jaga efter det här? Så kommer det andra dagar där jag känner att det är självklart att vi ska göra det här. Det är många saker som stressar mig, land annat sprutor. Men efter ett av samtalen med läkaren, när vi gick igenom behandlingsplanen inför insättningen, så förstod jag att vissa av de sprutor som ska tas är små sprutor som jag ska ta i magen. Det gjorde mig ganska lugn. För den sprutan jag fick ta när vi kom hem efter hysteroskopin, den var inte att leka med. Helt ärligt något av det värsta jag varit med om. Men jag gjorde det. Men, upplevelsen av den sprutan gjorde också att jag var beredd att hoppa över allting och inte göra det här.

Samtidigt som jag inser att om det är någon som kan hjälpa oss ås är det just Olga Kliniken så blir jag också så frustrerad över att den svenska vården inte alls tittar åt det här hållet. Varken inom landsting eller privat vård. Om de bara gör sin omvärldsbevakning, (vilket i alla fall de privata aktörerna borde göra) så kommer de se att det är väldigt många som åker till Ryssland. Tänk om klinikerna här hemma började ta bakterieprov tex. Inget svårt alls och tar ingen direkt tid. Som patient ligger du i gynstolen och de tar några prover med topslikande föremål. Tänk om de hade tagit lite fler blodprover och undersökt hur immunförsvar och olika virus beter sig i kroppen. Jag tror inte att de privata klinikerna hade behövt gå så långt som de gör i Ryssland för att locka än fler patienter till sig själva. För hur många hade inte hellre åkt till en klinik i sitt eget land och betalt lite mer för en grundligare undersökning för att slippa åka utomlands? Sedan ska ju självklart kompetensen och vetskapen om hur man gör finnas, annars är det ju ingen idé.

Men i Ryssland scannar de även alla embryon efter defekta embryon. I Sverige tittar man så att embryot innehåller tillräckligt många celler för att det ska bli godkänt. Men i Ryssland tittar man även på antal kromosomer. Stämmer inte det så blir det inget godkänt embryo även om antalet celler stämmer. Det gör ju också att chanserna ökar.

Hur kan vi påverka den svenska vården och den svenska fertilitetsvården? Ofrivillig barnlöshet klassas ju ändå som en sjukdom av WHO och är en sjukdom som bör behandlas så länge det finns möjligheter till lyckat resultat. Då borde vi väl göra det bästa för att bota den? Så varför sätter de flesta gränsen vid 40 år och varför gör vi i Svrige inte mer? Det finns ju många bevis på att det finns lyckade resultat även efter 40. Borde det inte vara mer upp till patienten själv att känna var den egna gräsen går?

Innan vi började titta i databasen för donatorer tittade vi på ett klipp med Olga som berättade om hur processen går till och vad man ska tänka på när du väljer donator. Innan vi började titta i databasen för donatorer tittade vi på ett klipp med Olga som berättade om hur processen går till och vad man ska tänka på när du väljer donator.

Vi har kommit till den delen av processen där det är dags att välja donator. Jag trodde att jag skulle uppleva det som lite jobbigt att utse vem som ska ersätta mig och mina ägg. Kanske som ett litet test på om jag verkligen har accepterat läget och situationen.

Det hela började med ett skypemöte med en av klinikens koordinator för donationer. Hon berättade hur det skulle gå till och att vi nu skulle få tillgång till hela databasen som de har. Det var bra om vi kunde hitta 3-5 donatorer som vi kunde tänka oss ifall de av någon anledning inte skulle kunna donera just när vi drar igång vår process. Om vi ville ha hjälp med att utse donatorer och få förslag kunde vi också skicka in bilder på mig som liten, när jag var 20 år, 30 år och nu.

I databasen ser vi bara bilder på donatorerna som barn. Vill man se bilder hur de ser ut i vuxen ålder måste vi begära dom bilderna. Men utöver det får vi reda på väldigt mycket. Ålder, ögonfärg, hårfärg, längd, vikt, blodgrupp, eventuella allergier, tidigare sjukdomar, om de har synfel och deras tandhälsa. Vi kan också se hur många barn de har och deras ögonfärg och hårfärg samt hur gamla barnen var när de började gå. Vi ser om de är gifta, om de är troende och i så fall inom vilken religion, intressen, utbildning, personliga egenskaper och vad de jobbar med. Vi får information om deras föräldrar och mor- och farföräldrar så som deras hårfärg, ögonfärg, utbildning, vad de jobbade med och ibland även intressen. Det finns också ett personligt brev där de berättar varför dom valt att bli donator. Du får till och med se själva brevet in scannat för att kunna se deras handstil.

När vi väl gick in i databasen för att börja leta gjorde vi det tillsammans. Jag var osäker på hur det här skulle kännas. Ska jag leta efter den som ska ersätta mig, typ? Hur kommer det att lännas att se alla dessa kvinnor. Komemr jag att hitta någon som är lik mig? Vad är viktigt för mig? Är ögonfärg och hårfärg så viktigt? Ja, för barnets skull kom vi fram till. 

För att få ett mindre antal donatorer att välja bland fyller man i filter på längt, vikt, ögonfärg och hårfärg. I ett videoklipp vi tittade på precis innan sa de att man ska försöka hitta en donator som man känner att man skulle kunna bli vän med samt att man bestämmer sig innan för om det finns någon speciell egenskap eller intresse som man vill ha med. Och det tog jag med mig. Att försöka hitta en donator som skulle kunna kännas som min vän och som gillar att dansa. Men en annan sak de också sa i klippet som jag inte visste om. När embryot kommer in i min kropp börjar de egenskaper som donatorn och jag har gemensamt att matchas ihop och det är dom egenskaperna som förstärks. Det gör att barnet blir mer likt mig! Tänk vad naturen kan, det är så häftigt!

Så när vi satt där och började titta på de donatorer som kom fram efter vårt urval kände jag att det kändes bra. Det kändes faktiskt lite roligt och spännande. Hurdana är dom, donatorerna. Vilken känsla får jag? Är det nått lika mig? Vilken känsla får jag när jag läser om dem? Den första donatorn vi tittade på fastnade vi båda två för på en gång. Andra donatorn kändes så där. Men efter att ha tittat på kanske tio olika donatorer hade vi sex stycken som just då kändes bra. Därför valde vi att spara ner länkarna för att kunna gå in och titta igen dagen efter innan vi bestämmer oss för om de känns bra och vilken donator vi helst vill ha. Sova på saken lite helt enkelt.

Dagen efter tittade vi igen, men på var sin dator. Vi rankade dem var för sig och när vi var klara visade det sig att vi nästan helt hade tänkt precis lika dant. Två av donatorerna vi hade sparat sedan dagen innan tog vi bort. Den tredje som jag var osäker på hade Patrik satt som nummer fyra så hon fick vara kvar. De andra tre hade vi satt i samma ordning! Så jag kontaktade kliniken och bad at få ut foton på de fyra donatorerna som vuxna då jag kände att jag ville det. Dagen efter kom bilderna och gernom att läsa igenom allting igen och titta på bilderna bekräftade vi bara vårt val. Det kändes helt rätt! Så nu är det bara att hålla tummarna för att donatorn kan påbörja sin process när det är tänkt att vi ska komma dit för insättning. .

På väg till Ryssland och Olga fertility clinic. För att kunna åka behövde vi speciell inbjudan från kliniken, ansöka om visum och göra PCR-test för att visa att vi var friska. På väg till Ryssland och Olga fertility clinic. För att kunna åka behövde vi speciell inbjudan från kliniken, ansöka om visum och göra PCR-test för att visa att vi var friska.

För några veckor sedan kom vi hem från vårt första besök i Ryssland. Det var en omtumlande resa på många sätt och även rätt omtumlande efter att vi kom hem.  
 
Inför resan var det en hel del arbete med visumansökan och alla papper som skulle fixas med försäkringsbolag och friskhetsintyg. När vi väl landat i Ryssland ville de först bekräfta våra intyg och inbjudningar till kliniken så vi fick sitta och vänta i passkontrollen i nästan 2 timmar innan de släppte igenom oss. Väl igenom stod det en chaufför och väntade som körde oss till hotellet. Väldigt skönt då klockan hade hunnit bli rätt mycket.
 
Första dagen på kliniken fick jag lämna en massa blodprover, göra en gynundersökning sam att de tog en massa bakteriella prover runt livmoderetappen. Efter ytterligare någon dag var det dags för hysteroskopin. Jag var nervös innan och tyckte det kändes väldigt jobbigt. En del katastroftankar kom krypandes om att jag kanske aldrig skulle vakna igen efter sövningen och att jag skulle dö. Jag har ju varit sövd innan och gjort en hysteroskopi tidigare, så jag visste ju att det inte skulle göra ont, men det var väl mest läskigt att bli sövd i ett annat land kändes det som.
 
Själva operationen gick bra, men de hittade en myom, eller en så kallad muskelknuta. I sig är en myom inget hinder för att bli gravid som en polyp kan vara, men den kan ställa till problem i form av mer akuta blödningar längre fram. Det kan också var den som har orsakat mina förblödningar som jag har inför varje mens. Så klart beklagade läkarna i Ryssland att våra läkare hemma inte sett den tidigare, men att en myom kan gömma sig ibland beroende på var i cykeln du befinner dig när du gör en hysteroskopi.
 
Men tyvärr kunde de inte få bort hela myomen på en gång, så plötsligt stod jag inför det faktum att vi skulle göra en hysteroskopi till, redan dagen efter! Min reaktion blev tårar. Det tar aldrig slut. När ska motgångarna upphöra? Kommer det någonsin att upphöra? Hur länge orkar jag hålla på? Men samtidigt insåg jag vilken tur vi hade haft som inte kunnat boka någon bra resa hem den dagen som kliniken från början hade sagt att vi kunde åka tillbaka. Därför hade vi bokat resan hem en dag senare än vad kliniken hade sagt och det gjorde ju nu att vi kunde utföra den andra operationen i lugn och ro utan att behöva tänka på att vi skulle hem samma dag. Det finns en mening med det mesta även om man inte kan se det på en gång!
 
Andra operationen gick bra. Jag kände mig psykiskt mycket starkare och det var nog tack vare att jag nu visste vad som skulle hända, hur rummet såg ut och att jag kommer att vaka, även om jag blir sövd i Ryssland . Och dom fick bort allt!
 
Proverna som vi tog visade sig innehålla en del intressant information, precis som läkarna trodde att det skulle göra. Redan på första mötet med dem så sa de att dom trodde att jag har någon form av infektion i livmodern som gör att jag har en icke gynnsam miljö, och det är därför mina tidigare försök inte har lyckats. Och mycket riktigt. De hittade bakterier som inte ska vara där. Det resulterade i att vi fick köpa med oss en massa mediciner hem, både i tablettform och sprutor. Kliniken skickade med ett intyg på att det var våra mediciner ifall det skulle bli några frågetecken vid incheckning eller genom tullen när vi kommer hem, men vi valde att checka in väskan för att minimera risken att bli ifrågasatta. Speciellt efter att vi insåg att vi skulle ha sprutor och långa nålar i bagaget.
 
Men det här kändes som ett bakslag till när de hittade dessa bakterier. Ännu mer fel, fel på mig, När ska det ta slut? Men som läkarna sa, Annika, det här är inte dåligt. Det här är bra! Nu vet vi vad det beror på och vi kan fixa det. Om vi inte hade hittat något hade vi varit lika frågande som era läkare där hemma. Det hade inte varit bättre. men man önskar ju att det här hade kommit fram så mycket tidigare. Varför ska jag behöva åka till Ryssland av alla ställen för att få reda på det här? Varför kan och vill inte den sveska sjukvården ta i dom här frågorna? 
 
Även om vi bara var i Ryssland i 6 dagar så var det väldigt skönt att komma hem. Jag var trött rätt länge efter och det berodde nog både på mediciner, allt vi varit med om samt att den del spänningar började släppa. För att få koll på alla mediciner och när de ska tas tog jag fram ett block och skrev ett datum per sida. Där efter gick vi igenom alla mediciner och vad de hade skrivit om dem. Hur mycket ska jag ta, hur ofta och hur länge. Så fyllde jag i det i blocket, dag för dag. Det gjorde att jag kände att jag hade koll. Jag kunde lugna mig lite och inte känna mig stressad över hur jag skulle kunna ha koll på allt det här. Och det bästa av allt. För varje dag kunde jag vända blad och ta mig an ny dag. Vad ska hända i dag? Inte vad hände i går och vad ska hända i morgon, bara vad som ska hända idag. Dag för dag.
 
Men jag har gjort en insikt till. OM jag hade vetat att man kan ha en infektion i och runt om kring livmodern utan att känna av den, och att den kan orsaka både missfall och att embryona inte sätter sig, så hade jag åkt till Ryssland och Olga Clinic innan jag gjorde mina två sista försök här hemma i Sverige. Då hade jag gjorde de undersökningar jag nu gjort, fått reda på hur det står till, behandlat det och där efter gjort de sista insättningarna här hemma. Då hade jag i alla fall vetat att miljön hos mig är den bästa. Tänk om det hade räckt!? Tänk om det då hade tagit sig! Då hade vi inte suttit här och kämpat för att kunna åka till Ryssland igen för äggdonation och lägga en massa pengar på det. Den här resan med att försöka få barn hade kanske då kunnat bli så mycket enklare och så mycket billigare.

Länge sedan jag skrev. Och på ett sätt känns det som om det inte har hänt så mycket, men samtidigt så har det ju hänt en hel del!

Efter vårt sista försök inom sjukvården här hemma tog vi kontakt med en privat klink som också arbetar med äggdonation. Vi fick träffa deras läkare för att gå igenom vår historia och för att höra hur de ser på våra chanser. Jag vet ju att ingen läkare kan lova oss att vi ska får barn och att man ser våra chanser som låga, men den läkaren vi träffade var så trött! Vi kände båda två på en gång att ”här ska vi inte lägga våra pengar”. Men då har vi i alla fall undersökt den vägen och konstaterat att den vägen blir det inte.

Samtidigt började vi titta allt mer på olga fertility clinic i Ryssland. Vi var med på ett seminarie i samband med julen och vi anmälde intresse för att få prata med en läkare. Vi samlade på oss våra journaler och provresultat med mera för att kunna ge dem kopior. Redan under första samtalet med en av koordinatorerna fick vi förtroende för kliniken, och det stärktes ännu mer efter att vi pratat med en av läkarna.

När de frågade oss vad våra svenska läkare hade för teori om att det inte fungerat på våra 7 försök med äggdonation varav två missfall svarade vi att den enda förklaringen vi fått är ”otur”. Läkaren i Ryssland blev näsan arg och menade på att så många försök utan önskat resultat är inte bara otur, det beror på någonting. 

Och vi har bestämt oss för att låta dom försöka ta reda på orsaken. För hittar de orsaken kan de också hjälpa oss att bota det. Efter det kan vi göra nya försök med hjälp av kliniken i Ryssland. Därför har jag nu fått en lista på en massa olika vitaminer jag ska äta, samt att jag under en period ätit p-piller för att styra upp min cykel. Där efter kommer jag att äta hormoner som hjälper till att bygga upp min slemhinna. När det är dags åker vi till Ryssland för provtagning och hystroskopi. På det sättet kan de se om allt ser ut som det ska i livmodern eller om det faktiskt finns en infektion där, vilket de misstänker. I så fall har jag en icke gynnsam miljö för embryon och det kan förklara varför våra tidigare försök inte har fungerat. Då kan vi också åtgärda det och där efter ge oss på nya försök. 

Det är så tydligt att de jobbar på ett helt annat sätt än den vanliga vården både i Sverige och i Danmark. Här hemma är det mer löpande band principen då det funkar på de flesta. När det inte fungera rär det "otur". På Olgakliniken jobbar man utefter varje person och dess förutsättningar. De anpassar behandlingen och ta reda på allt innan de påbörjar en insättning. Och det känns helt rätt.

Men vägen till Ryssland är inte enkel. Speciellt inte nu i Coronatider. Vi måste få en speciell inbjudan från kliniken för att ens kunna lösa ut visum. Vi måste ta PCR test för att komma in i landet, och vi måste hålla oss friska när vi väl är där, för annars kommer vi inte hem eftersom vi måste mellanlanda på vägen och då krävs ett nytt PCR test utfört i Ryssland. Blir vi sjuka när vi är där, kommer vi med andra ord inte hem.

Bild från discovery+ Bild från discovery+

ÄNTLIGEN! Äntligen någon som tar upp ämnet med svårigheter att få barn och gör någonting med det. Vågar prata om det! Serien ”Alla utom vi” kommer att visas på Discovery+ från och med idag den 12 februari.

Bara i trailern sägs så mycket som är så sant. Så många igenkänningsfaktorer. ALLA borde se den här, även de som inte kämpar då jag tror att det skapar en förståelse om hur det är.

”Alla utom vi” är en dramakomedi baserad på den kanadensiska serien ”How to buy a baby” och handlar om ett par med desperat barnlängtan. I den svenska serien är det Alba August och Björn Gustafsson som syns i huudrollerna.

så här beskrivs handlingen:
En varm och känslomässig (och ekonomisk) berg- och dalbana om ett pars längtan och svårigheter i att försöka få barn. Ola och Hilma går igenom allt från pinsamma familjemiddagar, danska spermadonatorer och en omgivning med åsikter om hur ”himla enkelt” det är att skaffa barn.
Du hittar trailen här!

Etiketter: sagt i media
Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid. Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Sju försök med äggdonation och ändå vill det inte. Insikten om att det kanske inte blir några barn, trotts alla försök är så tung att bära. Vi tittar på alternativ, men inga beslut är tagna och det finns ju ändå inga garantier. Det finns så många saker i livet som jag aldrig kommer att få uppleva om jag inte blir förälder. Bilden intill såg jag på Facebook för ett tag sedan och den är så talade. Det är precis så det är. Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Jag kommer kanske aldrig:

  • Klappa min runda mage
  • Höra hur min man pratar med bebisen i magen
  • Få föda ett barn (Oavsett  om det blir vaginalt eller snitt)
  • Få se mitt barn för första gången
  • Ge mitt barn ett namn
  • Få höra ordet mamma menat till mig
  • Få krama och trösta mitt barn
  • Få känna kärleken från mitt eget barn
  • Få känna mitt barns armar runt min hals
  • Höra de små fötterna som kommer springandes
  • Köpa en barnvagn
  • Köpa de första barnkläderna till mitt eget barn
  • Inreda ett barnrum
  • Få vara föräldraledig
  • Kommer aldrig att få se glädjen i mitt barns ansikte vid första skolavslutningen
  • Kommer aldrig att få se mitt barn bli kär och förhoppningsvis träffa sin livs kärlek

 
Jag kommer heller aldrig ha chansen till att bli mormor eller farmor. Men även om man får barn är ju det ingen säkerhet att det blir så. Mitt barn ska ju vilja och kunna få barn till att börja med. Och efter att jag pratade med en vän om detta, som själv blev mamma vid 40 års ålder, fick jag insikten om jag kanske inte heller kommer att hinna träffa eventuella barnbarn. Ingen vet hur gammal man blir och hur gammal skulle mitt barn vara när det väljer att bli förälder.

Jag har länge tänkt att det blir en fas till i livet som man missar och som alla ens vänner kommer att få uppleva, att bli morförälder. Men efter mötet med min vän insåg jag det, att jag kanske inte kommer att hinna träffa mitt eventuella barnbarn i vilket fall som helst. Känslan av att jag kommer att missa ytterligare en fas i livet som alla ens vänner kommer att gå igenom lättade lite. Det är ju inte säkert att jag hade fått uppleva det ändå.

Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Du kan inte gråta över nått du aldrig haft, det är ett uttryck jag ibland har hört. Men det är så fel. Det kan man visst. Det kan vara drömmar om någonting som man inser aldrig kommer att bli av. Drömmar som kommer att påverka ens liv på olika sätt. Man kan och får sörja att det inte blev som man ville, hur mycket man än kämpade.

Sista insättningen fungerade inte. Det har vi vetat ett litet tag nu. Inget barn i magen… Finner inte ord på min sorg. Även om vi tittat på hur vi kan gå vidare om vi skulle hamna i den här situationen så känns det just nu hopplöst. Varför skulle det fungera där när jag har sju tidigare försök med äggdonation som inte fungerat? Dessutom två missfall. Känns inte som att någonting vill växa inuti mig. Och svårare blir det ju äldre man blir. Barnlös, är det så mitt liv ska se ut?

Sorgen över vår situation är enorm även om jag inte är ledsen hela tiden. Jag såg bilder framför mig hur jag skulle falla ihop på golvet och sedan inte ta mig ur sängen på en vecka. Riktigt så kanske det inte har blivit, men jag är hemma från jobbet. Jag blev sjukskriven. Måste få ta hand om min sorg och slippa leverera på jobbet en stund. Måste få vara ledsen och tycka att livet är orättvist. Då kommer jag nog starkare ur det här längre fram.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-