Kötider och adoption

Under hösten 2015 fick jag och min dåvarande sambo reda på att jag inte kunde få egna biologiska barn. Vi hade gjort två IVF-försök där inget av alla de ägg som kommit ut blev befruktade oavsett hur man gjorde. Vi fick ställa oss i kö för äggdonation och det skulle dröja ca 2 år innan vi skulle få hjälp.

Efter det beskedet började jag titta på om vi kunde få hjälp någon annan stans i Sverige eller utomlands. Jag förstod ganska så snabbt att i Sverige kunde vi bara få hjälp med äggdonation av något av de sex universitetssjukhusen som finns i landet då privatkliniker inte får lov att utföra äggdonation. Dock kunde kötiderna på de olika universitetssjukhusen variera och jag var i kontakt med flera av dem för att se om vi skulle ställa oss i kö någon annan stans.

Jag hittade också information om att Malmö hade börjat jobba på ett lite annorlunda sätt och bland annat börja ge sina donatorer lite mer betalt, även om vi fortfarande inte pratar några jättesummor. Det hade resulterat i att de en period hade mycket kortare kötider än resten av Sverige för just äggdonation. Men när jag hörde av mig hade kötiden ökat något igen och vad jag kan komma ihåg så skilde det några månader på Göteborg och Malmö vid just den tiden. Jag hittade även kliniker i både i Ryssland, Lettland och Danmark som kunde hjälpa tilloch då knappt med någon väntetid alls.
 
Det skulle ju bli lite mer jobb med att ställa sig i kö och få hjälp av ett annat landsting och där med på en helt annan ort. Det skulle ju dessutom innebära en massa pengar som vi skulle åka till ett annat land och få hjälp. Det blev många saker att förhålla sig till och ta beslut om. Samtidigt som jag började titta på detta tog jag även upp frågan om adoption med min sambo. Det skulle ju kunna vara ett alternativ, framför allt eftersom äggdonation inte ger någon garanti för att få barn. Samtidigt är det allmänt känt att det är ganska lång väntetid om man väljer adoption och då kan man ju inte vänta för länge där heller eftersom en själv inte blir yngre ju mer tiden går....

Men inget av dessa frågor togs emot med öppna armar av min sambo. Jag minns att jag blev förvånad och mycket ställd. Vad hände nu? Varför reagerade han så kontigt på adoption? Ja det hade ju hänt mycket den senaste tiden och jag kanske sprang på lite snabbare än vad han var redo för? Det hela slutade med att vi inte pratade om det alls. jag försökte istället förlika mig med att vi skulle vänta tills det var vår tur på Sahlgrenska om 2 år. Jag kände att stressen var på väg tillbaka.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Christina » Varför fortsätter man försöka?:  ”Jag tror att du har rätt. Drivkraften är så stark och den kommer inifrån. Även n..”

  • Alexandra » Behandlingsplan:  ”Jag hoppas att du kommer gå stärkt ur den här processen och håller tummarna för ..”

  • Josefin » Behandlingsplan:  ”Hur går det för er? ❤”

  • Lotta » Behandlingsplan:  ”Håller helt med dig om det du skriver - att de svenska klinikerna gör så lite oc..”

  • Christina » Nu ger vi Olga Clinic i Ryssland en chans:  ”Det ska bli spännande att följa er resa. Det är väldigt nedslående när man missl..”

Bloggarkiv

Etikettmoln