2022

23 maj skulle vi ha blivit föräldrar om vi inte fått vårt tredje missfall. Vi skulle haft en bebis nu. 23 maj skulle vi ha blivit föräldrar om vi inte fått vårt tredje missfall. Vi skulle haft en bebis nu.

23 maj. En laddad dag. I dag är dagen då vi var planerade att få vårt efterlängtade barn om vi inte fått vårt tredje missfall. Jag har bävat inför den här dagen och känt att det skulle bli en jobbig dag. Jag kommer inte ihåg de exakta datumen för de två tidigare gångerna, och när dom bebisarna skulle ha fötts. Men detta kommer jag så väl ihåg.

Jag trodde på den här graviditeten så mycket. Jag hade sådana starka bilder av oss som föräldrar den här våren. Vi skulle ha en liten bebis den här sommaren. Vårt liv skulle förändras för alltid. Men så blev det inte. Inte den här gången heller. I stället sitter jag på nytt jobb sedan några veckor tillbaka. Helt tvärt emot vad som skulle ske. Jag skulle ju gå hem och bli mamma.

För ca en vecka sedan var jag låg och kände sorg inför den här dagen. Kände att det skulle bli jobbigt. Mycket känslor och många tankar. Jag bestämde mig redan då för att jag den här dagen skulle jobba hemma. I fall det skulle bli jobbigt så skulle jag inte behöva sitta på jobbet och gråta inför nya kollegor som knappt vet om min historia.

Men redan i helgen kände jag att den här dagen kanske inte skulle bli så jobbig som jag trott. Jag kände mig stark och på bra humör. Vi håller på att renovera hemma så det var fullt fokus på det under dagarna och glad över att vi kom ganska långt. På söndag kväll tänkte jag till och med att jag kanske skulle åka in till jobbet ändå eftersom vi egentligen har obligatorisk närvaro på just måndagar. Men jag bestämde mig. Skulle låta mig själv vara hemma och bara ta dagen som den kommer med eventuella känslor. Jag hade ju till och med blockerat mig i kalendern för att undvika möten den här dagen. Så så fick det bli.

Tanken på mitt ofödda barn som aldrig fick komma till världen har kommit till mig flera gånger under dagen. Men jag har inte gråtit. Inte fällt en tår. Känt mig lite påverkad och kanske inte jätteglad. Men ändå helt ok. Och det känns så skönt. Visst kan det komma bakslag längre fram, men den värsta dagen har passerat och det på ett bra sätt.

Jag vet fortfarande inte om vi kommer att göra något nytt försök. Vi har ju sagt att vi inte vill åka till kliniken så länge det är krig, även om det inte fälls några bomber i just Ryssland. Och även om det är surt att någon annan ska få påverka vårt beslut och vår framtid med barn eller icke barn, så känns det skönt att allt ligger på is. Jag vill så gärna ha ett barn, men jag vet inte om jag längre är villig att göra resan som krävs för att nå dit.Och då menar jag inte bara resan till Ryssland, utan hela grejen med alla mediciner, strikt kost och rädslan för ytterligare ett missfall. För faktum är, och jag tror jag har sagt det förut. Jag mår som bäst när vi inte är i någon process.

Vem kunde tro att ett krig skulle sätta stop för våra drömmar om att bli föräldrar? Vem kunde tro att ett krig skulle sätta stop för våra drömmar om att bli föräldrar?

De senaste dagarnas rapportering om krisen och kriget i Ukraina gör mig så ledsen. Alla dessa stackars människor som får lida för att en man i ett annat land är totalt galen. Det känns så oerhört omodernt med krig. Och det så många som får lida på så många sätt.

Och ska jag se det ut min egen synvinkel så sätter ju detta stop för vår process. Hur kunde det ens vara möjligt? Efter alla andra hinder och stop vi haft på vägen, vem kunde tro att ett krig skulle komma i vägen också? Vårt berg att bestiga för att få barn verkar aldrig ta slut. UD avråder för att åka till Ryssland eftersom du varken vet om du kan få tag i kontanter eller betala med kort och om du ens kan ta dig ut ur landet. Och jag vill inte heller åka dit. Inte som läget är idag. Ingen vet hur det här kriget kommer att sluta och ingen vet om det kommer att landa bomber även i Ryssland. Jag håller mig hemma.

Vi har fått svar på en del av våra frågor, men det återstår fortfarande en som vi väntar svar på från kliniken. Men jag kan nu berätta att en av frågorna var om vi i stället kunde sätta in ett av våra embryon i en annan person än mig, då vi har en vän som erbjudit sig självmant att bära vårt barn. Det är så fint. Just när erbjudandet kom var det inte en fråga för oss för då skulle vi göra detta själva. Men efter allt som kommit fram i och med alla undersökningar i Ryssland och hur min kropp motabetar sig själv i och med mitt överaktiva immunförsvar, så började tankarna att gå dit. Kanske hade det varit bättre? Men tyvärr gick inte detta att genomför då det bara är tillåtet att sätta in ett embryo i en annan kvinnas kropp om du är rysk medborgare. Så ska vi göra det här igen så är det med min kropp.

Jag vill så gärna ha ett barn, men jag vet inte om jag är redo att genomgå allt igen. Jag är så rädd och orolig för så många saker som har med medicinering och en eventuell till graviditet. Så det är inte bara krig i Ukraina, det är även krig hos mig. Jag vill så gärna ah barnet, men är jag beredd på resan dit?
Kommer jag att klara det rent mentalt? Behandlingarna ska pågå längre perioder än innan och jag är rädd för att jag kommer att analysera sönder varje dag i hur jag mår och vilka signaler kroppen sänder. Mår jag mer eller mindre illa idag? Om illamåendet försvinner, hur kommer jag att reagera då? För alla de tre gånger då jag blivit gravid så har ju illamåendet försvunnit lite förtidigt. Och det på grund av missfallen. Jag ska i så fall också ära AIP-kost igen. (Antiinflammatorisk kost) Om det bara är fram till vecka 12 eller längre vet jag inte, men jag kommer att bli hysterisk, för jag kommer inte våga äta någonting som är tillagat utanför mitt eget hus. Vill absolut inte trigga kroppen och immunförsvaret för att jag få i mig minsta lilla som är fel enligt AIP. Kommer jag att kunna ta till mig barnet och tänk om jag får en djup förlossningsdepression?

Jag vet att det är många rädslor som slår in just nu. Och jag vet att det inte alls behöver bli så här. De kan bli hur bra som helst, men det kan också sluta med ett fjärde missfall. Kommer jag kunna bli människa igen efter det? Att få missfall är ändå som att förlora en närstående. Det är oerhört jobbigt och det tar så lång tid att komma tillbaka. För även om jag är uppe ur gropen nu, så blir jag fortfarande ledsen när jag tänker på det och nu när jag skriver om det. Såret sitter där, och det kommer det alltid att göra.

Tiden går och vi väntar fortfarande på svar. Svar som är avgörande för oss om vi kan gå vidare med fler försk eller inte. Tiden går och vi väntar fortfarande på svar. Svar som är avgörande för oss om vi kan gå vidare med fler försk eller inte.

Till att börja med måste jag berätta att jag för ett tag sedan är utsedd till den näst mest läsa bloggen på villhabarn.se. Så kul och så tacksam för alla som läser min blogg och så tacksam för den respons jag får genom kommentarer och mejl. Vi är så många och det känns bra att visa att vi inte är ensamma. Vi är många som kämpar på olika sätt, men där målet är det samma. Att få ett barn.

Just nu ligger livet på paus. Vi mår rätt så bra och har väl kommit ur den största gropen efter missfallet, men återkoppling vi fick från kliniken i december skapade fler frågor än svar. Vi skickade snabbt tillbaka våra frågor vid lucia, men har fortfarande inte fått några svar, trots påminnelser. Misstänker att de har för mycket att göra och att dom som alla andra drabbats av Covid. Och sedan prioriteras de patienter som är mitt inne i en behandlingsplan som behöver svar på sina frågor så snart som möjligt.
 
Men utan svar så står faktiskt vårt liv på paus. Vi vet inte om vi kommer att göra ett nytt försök eller inte. Svaren på våra frågor kommer att vara avgörande för hur vi fortsätter framåt. Vi vet att de vill öka dosen på den medicinen som hjälpte mig med mitt immunförsvar och vi vet att dom vill att vi ska utföra behandlingar med den medicinen fram till v30. Men vilken dos och hur många gånger? Det vet vi inte. Medicinen är extremt dyr och vi måste troligtvis ta oss till Stockholm alla dessa gånger. Är det rimligt. Utöver kostnaden för den medicinen tillkommer ju kostnader för ultraljud, nya blodprover, andra mediciner, resor och boende.

Vi kan inte heller gå vidare med tankarna om att eventuell bli familjehem. Vi måste först vara klara med våra egna försök till att få barn innan de kommer att vilja träffa oss.

I väntan på svar från kliniken fick jag upp ögonen för serien ”Vart fan är Storken” med Carina Berg. I ett av avsnitten är Charlotte Pirelli med där hon berättar om att hon hade jättemånga missfall innan de kom på att hennes immunförsvar också var tokigt. Hennes läkare gav henne kortison, och min förhoppning blev då att vi kanske skulle kunna ersätta de dyra medicinerna med kortison i stället. Vi tog kontakt med den kliniken som hjälp mig att sätta behandlingen för mitt immunförsvar vid förra försöken då hon arbetar med fertilitetsfrågor. Men när hon fick se mina provresultat som vi fått från Ryssland så ville hon komplettera den dyra medicinen med kortison och inte alls ersätta den. Så nu inväntar vi svar på även de från Olgakliniken.

Jag hittade också en artikel när jag googlade där de faktiskt i Sverige forskat på vad immunsystemet kan ha för påverkan på en graviditet. Jag blev hoppfull och tog kontakt med författaren till artikeln för att höra vad de kommit fram till och om han kunde hjälpa till på något sätt. Men icke. Han vara bara professor och kunde inte hjälpa till.

Då man kan likna våra missfall med att kroppen stöter bort organ vid en organtransplantation började jag fundera på om mediciner man får i samband med det kunde vara nått. Men efter kort googling och läsning på bipacksedlar så konstaterade jag att det är mediciner man absolut inte ska äta som gravid, så den tanken fick jag också lägga ner.

När det tar tid att få svar och en blir otålig är det tydligt att man själv försöker hitta egna vägar och alternativ att gå. Vill ju också hitta andra vägar som inte är lika dyra. Det är klart att det går att diskutera hur bra det är, att bli sin egen doktor när man inte alls är påläst om vad alla dessa mediciner gör. Men det är ett sätt att känna att någonting händer under tiden och att man faktiskt har vänt på alla stenar som finns.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Marie » 23 maj:  ”❤️”

  • Alexandra » 23 maj:  ”❤️ ❤️ ❤️”

  • Jenni » 23 maj:  ”Tänker på er ❤”

  • Maria » 23 maj:  ”❤ En stor kram”

  • Maria » Krig:  ”Har inga ord för hur detta måste kännas för er. ❤”

Länkar

-