2021 > 12

Det sägs att ett missfall är som att förlora en närstående. Och jag kan bara hålla med. Sorgen kommer och går och jag börjar ibland gråta när jag minst anar det. Jag ser en bild, artikel eller nått annat, så bara det kommer.

Det här sista missfallet har varit det absolut tyngsta och jobbigaste av dom tre missfall vi haft. Vi har varit så nära, men ändå är vårt mål så otroligt långt bort. Första gången var givetvis jättejobbig. Det var första gången jag någonsin blivit gravid. Det var vårt första försök med äggdonation och allt verkade gå så himla lätt. Nästan lite för lätt. Och det gjorde det ju också för sedan kom smällen. Andra missfallet så hade jag det nästan lite på känn. Var faktiskt lite mer förberedd. Nu sista gången var jag sjukt nervös. Tankarna fanns där att det kanske var missfall nu också, men den här gången hade vi gjort alt så annorlunda. Vi hade hittat orsakerna till de andra misslyckade försöken. Jag hade visserligen inte så mycket symptom, men allt var ju ändå annorlunda runt om kring. Jag hade ju så starka bilder om oss som föräldrar i maj.

Efter de två första missfallen visste vi ju också att vi hade fler försök. Efter första visste vi i alla fall att jag kunde bli gravid! Det underlättade nog hela processen och de känslor som kom. Det fanns fler chanser. Och det gör det ju egentligen nu med. Vi har många embryon kvar att försöka med. Men det är inte självklart att vi kommer att använda dem. Dels för att vi nu har kommit upp ännu mer i ålder. Vi båda är snart 43 år. Men också för att ett nytt försök kommer att innebära mycket rent medicinskt för mig och ekonomiskt.

Vi har fått vårt mejl från kliniken, men det gav oss fler nya frågor än svar tyvärr. Vi förstår att ett nytt försök kommer att innebära ännu mer mediciner och behandlingar för mitt immunsystem. Det är fortfarande det som ställer till det tror dom. Men den här gången ska behandlingarna pågå fram till v 30. Hur många gånger stod dock inte så det är ju en av våra frågor. Men det bör ju bli betydligt fler gånger än de fem vi hade inför förra försöket. Och så ska vi äta enligt AIP igen.

Någonstans känner jag att om de hade gett mig en lätt behandlingsplan så hade jag nog hoppat på ett nytt försök utan att tveka. Ändå är jag fortfarande lika rädd för ett nytt misslyckande. Ett nytt missfall. Det är som ett lotteri hela grejen. En väldigt dyrt sådant. Du har ingen aning om du vinner. Det är också därför det känns så mycket svårare nu när jag vet att det inte är en lätt behandlingsplan som väntar om vi gör ett försök till. Jobbet blir så mycket tuffare. Stapeln blir så mycket högre och jag vet inte om jag klarar det. Mitt psyke ska orka. Jag ska orka. Jag ska våga leva under en eventuell graviditet. Med specialbehandlingar fram till vecka 30 innebär det att jag egentligen aldrig kan slappna av.

Det här är verkligen att vägskäl i livet. Vart ska livet ta vägen? Vad blir det av mitt liv? När jag tänker på vad ett nej innebär blir jag så otroligt ledsen. Dels för att Patrik då aldrig kommer att bli pappa. Och vem är jag som har rätt att bestämma det? Skålen med dåligt samvete fylls på. Han var så modig som vågade satsa på mig trotts vetskapen om att jag inte kan få barn med mina egna ägg. Inte trodde någon av oss att det skulle bli så här. Det är klart att jag sa att det kanske aldrig blir några barn. Men det var ju ingen av oss som trodde på det. Inte just då.

Men tanken på att säga nej väcker också insikten om att jag aldrig kommer att få namnge mitt barn. Kommer aldrig att få höra de där små fotstegen komma springandes, jag kommer aldrig att få bli kallad mamma. Och jag kommer aldrig att få hänga upp julgransdekorationerna i granen som mitt barn gjort på förskolan. Tänk om det blir så. Det gör så jävla ont.

För snart två veckor sedan hade vi vårt första samtal med kliniken efter missfallet. Deras teori om varför det inte fungerade den här gången heller är att immunsystem fortfarande är för aktivt och att behandlingarna med Octagam och AIP-kost inte varit tillräckligt. Jag läste någonstans att det här är samma princip som när du får en organdonation och kroppen stöter bort det.

Det är ju också så att vid en vanlig graviditet så är det bara generna från mannen som är okända för kroppen. Vid en äggdonation blir det ju gener från två olika håll som kroppen inte känner igen, och det kan också ställa till det. Det är något främmande i kroppen och det måste bort.

Det är alltså min kropp det fortfarande är fel på. Hela tiden är det min kropp som inte ställer upp. Inte bara att mina ägg inte fungerar, kroppen vill uppenbarligen inte bära ett barn. Det är inte med på noterna. Jag blir så ledsen och jag tycker det är så otroligt jobbigt. Kan det inte vara något fel på Patrik också? Så vi kunde dela den bördan lite? Kanske låter knasigt, men det är så jag känner.
Vi har inte fått någon detaljerad behandlingsplan ännu för hur ett nästa försök skulle se ut, men det vi vet är att det i så fall kommer att bli högre doser med Octagam och eventuellt fler behandlingar, samt att jag kommer att få börja med Trombyl redan från början. Annars skulle jag ha börjat med det i vecka 12.  Men vad planen mer kommer att innehålla vet vi inte riktigt. Så just nu är det den vi går och väntar på. Efterfrågade den faktiskt för någon dag sedan då jag tycker att det är dags att komma med den nu. Självklart kommer jag att få gå och ta nya blodprover för exakta doser och en exakt plan, men i det stora hela så verkar de ju redan nu veta vad som ska göras. Jag är också rätt så övertygad om att de kommer att sätta oss på AIP-kost igen.

Men vi har faktiskt inte bestämt oss för hur vi ska göra. Det är så många tankar och känslor som snurrar. Ska vi, ska vi inte? Orkar vi? Orkar jag? Orkar mitt psyke och min kropp utsättas för detta igen? Så många behandlingar, undersökningar och mediciner jag utsatt mig för. Jag är så trött på det. Det är ett så livsavgörnade beslut. Tänk om killarna kunde få lägga sig i den där gynstolen någon gång och få visa upp sitt kön för vilt främmande människor. För även om jag inte har så ont av det, är det ändå rätt utlämnande.

Kommer jag någonsin våga glädjas av en graviditet? Jag kommer att analysera sönder mig själv och min kropp och de signaler och symptom som den sänder. Mår jag illa i dag med? Inte? Betyder det att fostret är dött? Är det inte lite för tidigt att det ska avta? Vad säger att det ska fungera den här gången? Vi är snart 43 år båda två. När slutar man försöka? Vi har en massa embryon kvar i frysen. Men ska vi använda något eller några av dem eller inget alls? Tiden går och jag blir stressad. 

När man får missfall så hinner det så mycket tid innan man kan göra ett nytt försök. Kroppen har ju varit gravid en massa veckor, sedan ska allt ut och kroppens ka hitta tillbaka till sin normala rytm. Där efter är det olika lärdomar om hur länge du ska vänta till nästa insättning. Vid försök där det inte tar sig alls, där kan du hoppa på nya försök så mycket snabbare och inte förlora så mycket tid. Varför kan det inte bara funka när det väl tar sig?

Länge sedan jag var stressad över den här frågan, men nu är det tillbaka. När vi hade våra fem embryon på Sahlgrenska var det en självklarhet att alla skulle användas om det skulle behövas. Kände ingen större stress. Vi var inne och vi fick hjälp. Vi kunde inte snabba på processen. Men den här gången är det inte så. Visst, vi är inne och jag kan inte påskynda det mer, men tiden går. På riktigt!  Och det är det som gör den här frågan så otroligt svår. När slutar man? Tänk om det bara behövs en gång till? Ger vi upp på målsnöret? Ska vi gå tillbaka till tankarna och planerna på att bli familjehem istället? För ju mer tiden går, desto mindre chans att vi kan få bli familjehem för någon riktigt liten. För de har ju åldersgränser där med. Och gör vi nya försök, och det tar sig men blir missfall igen. Ja då har vi även bränt chansen att få en liten med familjehem. Är det då bättre att gå på familjehem? Med risken att barnet kommer att flytta hem till sina biologiska föräldrar igen? Men jag vill så gärna uppleva det här. Det lilla. Doften av bebis.

Jag blir också lite synisk i det här. Alla våra tre försök som tagit sig, de har tagit sig på första försöken. Första försöket i Danmark, första försöket på Sahlgrenska och nu första försöker i Ryssland. Betyder det att det inte kommer att fungera kommande eventuella försök då det inte gjort det tidigare? Varför ska det vara så svårt?
 

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Marie » 23 maj:  ”❤️”

  • Alexandra » 23 maj:  ”❤️ ❤️ ❤️”

  • Jenni » 23 maj:  ”Tänker på er ❤”

  • Maria » 23 maj:  ”❤ En stor kram”

  • Maria » Krig:  ”Har inga ord för hur detta måste kännas för er. ❤”

Länkar

-