2021 > 11

Någon dag efter att vi fick missfallet konstaterat hörde de av sig från sjukhuset. Dags att boka tid för skrapning och hjälp med att få ut det döda fostret. Men det visade sig att vi skulle få hjälp först 1,5 vecka efter då alla tider var uppbokade. Om jag ville kunde jag ta tabletter som sätter i gång det, men ligga inne på sjukhus när jag gör det för att få tillgång till annan smärtlindring. Men jag vill verkligen inte gör det en gång till.

Känslan av att gå och bära ett dött foster, och speciellt så länge var fruktansvärd. Jag vill bara ha ut det här så vi kan landa. Nu hade de också börjat prata om att storleken på fostret var på gränsen att faktiskt göra det hemma, så egentligen skulle det inte vara ett alternativ. Jag fick känslan av att vara någon form av likkista. Jag hade ju ett dött foster i mig! Det hela kändes som tortyr. Det här är en efterlängtad graviditet som går åt skogen. Så ska du gå och bära på det så länge innan du får ut det. Det är faktiskt inte okej.

Samma dag som rutinultraljudet gjordes för att konstatera att fostret verkligen var dött slutade jag med alla hormoner. Det innebär att det då inte finns någonting som talar om för kroppen att jag är gravid. Fostret var ju dött sedan nu nästan tre veckor tillbaka så kroppen hade ju lagt av. Det kände jag ju om inte annat på att alla symptom hade försvunnit innan ultraljudet. Så nu när jag inte heller tillsatte hormoner utifrån så kändes det rätt omöjligt att min kropp skulle behålla allt fram till operation 1,5 vecka senare.

Och mycket riktigt. Bara några dagar efter att jag slutade med hormonerna började jag blöda. Det var i lördags. Det var absolut inga mängder och det gjorde inte ont. Men tydligt att någonting var på väg att hända. Vi skulle egentligen iväg på fest, men det fick vi ställa in. Vi kom in till gynakuten vid 16-tiden. Vid kl 21 på kvällen blev jag inskriven på en avdelning. Kroppen hade fortfarande inte kommit igång speciellt mycket. Nu skulle jag få ett eget rum och jag skulle få ta de där hemska tabletterna som sätter igång det. Någon operation kunde de inte lova. Läkaren lovade att kolla upp det om det gick att ordna, men jag var inget akutfall på det sättet då jag inte blödde så mycket så det var inget de kunde lova. Lördag kväll/natt och lite personal. Kommer det in akuta fal går de givetvis före. Så det jag inte ville skulle hända skulle nu ändå hända. Tabletter för att sätta igång kroppen och driva ut det. Fast på sjukhus den här gången. Utan Patrik då han inte fick följa med in.

Men i förebyggande syfte fick jag duscha, ifall det ändå skulle bli operation. Om det skulle bli en lucka. Då skulle jag vara klar. Jag tog tabletterna och nästan på en gång började kroppen att svara. Mensvärken kom som ganska snart övergick till mycket mer än så. Jag fick frossa och skakade jättemycket. Fick extra filar och mer smärtstillande. Plötslig mådde jag illa och spydde. Strax efter avtog både frossa och smärta. Antingen var det mirakelmedicin eller så avtog det hela.

Och så plötsligt! Sköterskan kom in vid 23.30 och berättade att det nog skulle bli operation. Hon skulle hämta mig lite senare. Kl 00.30 rullade jag in i operationssalen. Jag skulle trotts allt få hjälp. Även om jag först hade fått ta till andra metoder. Men inget hade än så länge kommit ut och jag blödde fortfarande inte speciellt mycket. Jag var så lättad. Snart är det ute. Snart slipper jag det här.

Vid 03.30 var jag tillbaka på rummet efter operation och uppvak. Jag var hungrig då jag inte ätit på över 12 timmar, så jag fick pannkakor med glass och sylt. Försökte sedan sova, men det gick så där. På morgonen kom de in och tog nya blodvärden och vid lunch på söndagen fick jag åka hem.
Det är så oerhört skönt att det nu är ute och borta. Mycket lättare att hantera hela situationen även om det stundtals är väldigt jobbigt. Nu väntar vi på att få vårt möte med kliniken för att höra deras teorier och fortsatta planer. Därefter kan vi ta ett beslut. Går vi vidare eller stannar vi här?

Så hände det som inte fick hända. Ett tredje missfall. I vecka nio ungefär. Vi gjorde ultraljud via MVC för att kolla läget för fem dagar sedan och då var vi i vecka 11. Vid ultraljudet var den bara 2,5 cm och vi såg inga hjärtslag. Som rutinerna säger ska man komma tillbaka fem dagar senare och göra ett nytt ultraljud för att säkerställa att första resultatet står fast. Och det gjorde det. Vi gjorde det andra ultraljudet idag. Det lilla fostret är dött. För tredje gången. Och alla tre missfall har skett i vecka 8 eller 9.

Fan, jag hade känslan, men hoppades så att den skulle vara fel. Vi har gjort allt annorlunda den här gången och åtgärdat det som troligen var orsaken till de andra två missfallen. Ändå händer det. Illamåendet och de ömma brösten försvann ganska så fort. Tröttheten var kvar. Lite som de andra gångerna. Men ”alla graviditeter är olika”. Mina bilder om att vi skulle bli föräldrar i maj fanns där. Jag hade dom ju redan innan insättningen. Så starka den här gången.

Men byxorna satt fortfarande lika löst. Kände mig inte ens speciellt svullen, bara lite på kvällen några dagar innan. En av de andra gångerna tog jag på mig gravidbyxor redan i vecka 7 eller 8 när jag skulle i väg på julmarknad, då jag tyckte att andra byxor satt trångt och jag visste att det skulle bli en lång dag, så det var bekvämast så. Men ”alla graviditeter är olika”.

Så när vi träffade läkaren och gjorde ultraljudet hade jag nog en aning längst in vad det här skulle visa. Efter alla dessa undersökningar och tidigare graviditeter har vi lärt oss lite vad det är man ska titta efter. Jag såg kroppen och huvudet på en gång trotts att den i verkligheten är så liten. Skärmen förstorade upp det. Men var fanns hjärtat? Läkaren var tyst lite för länge för att vi skulle förstå.
Hur kan det här hända igen? För tredje gången? Vad är det som är fel? Det är så jävla orättvist! Livet rasar. Kommer vi bli samma människor igen? Orkar vi? Vad gör vi nu? Om det inte blir barn, vad blir vår nästa plan i livet, vad blir vår färdriktning då? Vi kommer att hitta vägen, men just nu är det bara så mycket sorg.

Nu går vi och väntar på att sjukhuset ska höra av sig. Jag kommer att få hjälp, frågan är bara hur och när. Sett till storleken på fostret så anser man att jag ska kunna klara av det här hemma, som jag gjort de andra två gångerna. Men jag vill inte. Inte en gång till. I den här graviditeten har jag ju dessutom gått på blodförtunnande genom sprutor, vilket gör att de vill ha lite mer koll. Så det kommer att ske på sjukhus. Jag hoppas bara jag får hjälp med operation den här gången.

Min läkare i Ryssland vet så klart om vad som har hänt, men vi ska inte ha möte fören om två veckor där vi ska prata om troliga orsaker och eventuella vägar framåt. Och just nu vet jag inte alls vad jag vill och orkar. Kanske var det här sista försöket. Eller så blir det ett försök till. Jag vet inte. Vi får se.
Jag är så glad att vi i dessa stunder har varandra och att Patrik alltid är vid min sida. Vid alla undersökningar. Vid alla tester och behandlingar. Goda som onda. Vi gör det här tillsammans brukar han säga. Och det gör vi verkligen.  

Det är mycket spöken just nu. Fast då tänker jag inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken. Det är mycket spöken just nu. Fast då tänker jag inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken.

Det är mycket spöken just nu. Fast jag tänker inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken. Perioden mellan insättning och test brukar vara den absolut jobbigaste perioden. Men den här gången gick det riktigt bra. Inga större spöken som kom och ställde till det och jag kände mig ganska positiv hela vägen. Förutom samma dag som vi fick provresultatet då, när jag sa att det inte fanns någonting där innan resultatet kom!

Men i stället så dök hjärnspökena upp kort efter vårt positiva graviditetsbesked. Jag kom ner i en dal och var helt övertygad om att jag inte alls var gravid. Jag hade fått fel provresultat. Tänk om de blandats ihop med någon annan? Jag kanske inte alls är gravid. Även om jag hade vissa symptom så gick det inte riktigt in att jag var gravid. Alla hormoner jag stoppar i mig kan ju ge samma symptom som jag hade då. Kan jag inte bara få må lite dåligt på morgonen, som ytterligare ett tecken på att det faktiskt är nått där? Jag vågade väl helt enkelt inte tro på det.Jag vill känna mer! 

Jag försökte lyssna på kroppen och jag försöker tänka att det fortfarande är tidigt. Det är ju inte ens alla som i vanliga fall vet om att de är gravida så kort efter för att de inte känner så mycket. Tankar om att allting bara skulle vara en bluff. Jag var inne på att vi skulle göra ett nytt test med egen sticka, bara för att bevisa för mig själv att jag är gravid. Vi köpte till och med ett test, men det har ännu inte blivit använt. Önskade så att det vore några veckor längre fram så att vi kan se eventuella hjärtslag på ett ultraljud. Något som talade om för mig att jag faktiskt är gravid. Något som bevisar det ännu en gång. Och till slut så gjorde vi ju det där tidiga ultraljudet, och där fanns ju hjärtslag. Det såg så bra ut sa läkaren. Lättnaden som kom. Överbevisad. Jag var gravid. Provresultaten hade varit korrekta och även om jag inte alltid känt så mycket i symptomväg så fanns det ju uppenbarligen någonting där. Nu började ju dessutom illamående att komma en aning. Mest på eftermiddagarna, en stund efter lunch. På morgonen kände jag mig precis som vanligt. Fisk blev plötsligt inte gott och växte bara i munnen. Bra tecken! Nu kom det där illamåendet jag tidigare ville ha.

Men när allting som kallas hjärnspöken börjar lugna sig hittar de nya vägar fram. ”Jaha. Nu är vi snart i de veckorna där vi tidigare fått missfall. Vecka 8-9. Så ta inte ut någonting i förskott. Först ska vi se om vår lilla prick klarar sig förbi de veckorna.”

Ena delen av mig vill leva i bubblan av att jag är gravid och vara superlycklig över det. Den andra sidan säger hela tiden att det hänt något. Att det inte finns någonting där. Det kanske har funnits, men inte längre. Alla dessa tankar. Det är så jävla jobbigt! För dom kommer och går som de själva vill. Det är ingenting jag kan styra över. Dom är bara där.

Men som en vän sa nyligen till mig, man kanske måste ta emot dom och tänka. ”Jaha där kom den tanken. Den var ju inte så rolig. Kanske kan vi hitta en bra tanke också?” Och jag vet ju att det enda jag kan göra är att följa medicineringen och alla råd jag fått från kliniken i Ryssland. Runt vecka 10-11 kommer vi att ha ett nytt ultraljud dr vi kommer att få se hur det står till där inne. Förhoppningsvis ser ju allting bra ut och då har ju alla dessa onda tankar varit helt i onödan. Men det är väl ett sätt att skydda sig själv också. Att förbereda sig på det värsta eftersom man varit där tidigare.

Vill inte göra Patrik besviken. Tänk om det inte går. Tänk om vi får missfall igen. Ska jag aldrig kunna njuta av graviditeten utan bara gå runt och vara orolig hela tiden? Jag vill ju känna glädje med det här. Men som sagt. Dessa hjärnspöken är oerhört jobbiga när de kommer. De är intensiva och tar så mycket energi. Jag börjar gråta för saker som inte skett, och som kanske aldrig kommer att hända. Troligtvis alldeles i onödan.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Alexandra » Missfall igen:  ”Jag är så ledsen för er skull Det är så jäkla tungt och orättvist. Bra att ni ha..”

  • Marie » Kampen med att få ut det:  ”Jag är så ledsen för er skull. Jag trodde o hoppades så innerligt att det skulle..”

  • Linda » Missfall igen:  ”Är så ledsen för er skull ❤️ Hade hoppats så på att det skulle gå vägen den här ..”

  • Maria Jönsson » Missfall igen:  ”Mitt hjärta brister. Skickar en stor kram ❤”

  • Lotta » Missfall igen:  ”Blev så ledsen i hjärtat när jag läste att inlägget, jag trodde verkligen ni sku..”

Länkar

-