2021

Det sägs att ett missfall är som att förlora en närstående. Och jag kan bara hålla med. Sorgen kommer och går och jag börjar ibland gråta när jag minst anar det. Jag ser en bild, artikel eller nått annat, så bara det kommer.

Det här sista missfallet har varit det absolut tyngsta och jobbigaste av dom tre missfall vi haft. Vi har varit så nära, men ändå är vårt mål så otroligt långt bort. Första gången var givetvis jättejobbig. Det var första gången jag någonsin blivit gravid. Det var vårt första försök med äggdonation och allt verkade gå så himla lätt. Nästan lite för lätt. Och det gjorde det ju också för sedan kom smällen. Andra missfallet så hade jag det nästan lite på känn. Var faktiskt lite mer förberedd. Nu sista gången var jag sjukt nervös. Tankarna fanns där att det kanske var missfall nu också, men den här gången hade vi gjort alt så annorlunda. Vi hade hittat orsakerna till de andra misslyckade försöken. Jag hade visserligen inte så mycket symptom, men allt var ju ändå annorlunda runt om kring. Jag hade ju så starka bilder om oss som föräldrar i maj.

Efter de två första missfallen visste vi ju också att vi hade fler försök. Efter första visste vi i alla fall att jag kunde bli gravid! Det underlättade nog hela processen och de känslor som kom. Det fanns fler chanser. Och det gör det ju egentligen nu med. Vi har många embryon kvar att försöka med. Men det är inte självklart att vi kommer att använda dem. Dels för att vi nu har kommit upp ännu mer i ålder. Vi båda är snart 43 år. Men också för att ett nytt försök kommer att innebära mycket rent medicinskt för mig och ekonomiskt.

Vi har fått vårt mejl från kliniken, men det gav oss fler nya frågor än svar tyvärr. Vi förstår att ett nytt försök kommer att innebära ännu mer mediciner och behandlingar för mitt immunsystem. Det är fortfarande det som ställer till det tror dom. Men den här gången ska behandlingarna pågå fram till v 30. Hur många gånger stod dock inte så det är ju en av våra frågor. Men det bör ju bli betydligt fler gånger än de fem vi hade inför förra försöket. Och så ska vi äta enligt AIP igen.

Någonstans känner jag att om de hade gett mig en lätt behandlingsplan så hade jag nog hoppat på ett nytt försök utan att tveka. Ändå är jag fortfarande lika rädd för ett nytt misslyckande. Ett nytt missfall. Det är som ett lotteri hela grejen. En väldigt dyrt sådant. Du har ingen aning om du vinner. Det är också därför det känns så mycket svårare nu när jag vet att det inte är en lätt behandlingsplan som väntar om vi gör ett försök till. Jobbet blir så mycket tuffare. Stapeln blir så mycket högre och jag vet inte om jag klarar det. Mitt psyke ska orka. Jag ska orka. Jag ska våga leva under en eventuell graviditet. Med specialbehandlingar fram till vecka 30 innebär det att jag egentligen aldrig kan slappna av.

Det här är verkligen att vägskäl i livet. Vart ska livet ta vägen? Vad blir det av mitt liv? När jag tänker på vad ett nej innebär blir jag så otroligt ledsen. Dels för att Patrik då aldrig kommer att bli pappa. Och vem är jag som har rätt att bestämma det? Skålen med dåligt samvete fylls på. Han var så modig som vågade satsa på mig trotts vetskapen om att jag inte kan få barn med mina egna ägg. Inte trodde någon av oss att det skulle bli så här. Det är klart att jag sa att det kanske aldrig blir några barn. Men det var ju ingen av oss som trodde på det. Inte just då.

Men tanken på att säga nej väcker också insikten om att jag aldrig kommer att få namnge mitt barn. Kommer aldrig att få höra de där små fotstegen komma springandes, jag kommer aldrig att få bli kallad mamma. Och jag kommer aldrig att få hänga upp julgransdekorationerna i granen som mitt barn gjort på förskolan. Tänk om det blir så. Det gör så jävla ont.

För snart två veckor sedan hade vi vårt första samtal med kliniken efter missfallet. Deras teori om varför det inte fungerade den här gången heller är att immunsystem fortfarande är för aktivt och att behandlingarna med Octagam och AIP-kost inte varit tillräckligt. Jag läste någonstans att det här är samma princip som när du får en organdonation och kroppen stöter bort det.

Det är ju också så att vid en vanlig graviditet så är det bara generna från mannen som är okända för kroppen. Vid en äggdonation blir det ju gener från två olika håll som kroppen inte känner igen, och det kan också ställa till det. Det är något främmande i kroppen och det måste bort.

Det är alltså min kropp det fortfarande är fel på. Hela tiden är det min kropp som inte ställer upp. Inte bara att mina ägg inte fungerar, kroppen vill uppenbarligen inte bära ett barn. Det är inte med på noterna. Jag blir så ledsen och jag tycker det är så otroligt jobbigt. Kan det inte vara något fel på Patrik också? Så vi kunde dela den bördan lite? Kanske låter knasigt, men det är så jag känner.
Vi har inte fått någon detaljerad behandlingsplan ännu för hur ett nästa försök skulle se ut, men det vi vet är att det i så fall kommer att bli högre doser med Octagam och eventuellt fler behandlingar, samt att jag kommer att få börja med Trombyl redan från början. Annars skulle jag ha börjat med det i vecka 12.  Men vad planen mer kommer att innehålla vet vi inte riktigt. Så just nu är det den vi går och väntar på. Efterfrågade den faktiskt för någon dag sedan då jag tycker att det är dags att komma med den nu. Självklart kommer jag att få gå och ta nya blodprover för exakta doser och en exakt plan, men i det stora hela så verkar de ju redan nu veta vad som ska göras. Jag är också rätt så övertygad om att de kommer att sätta oss på AIP-kost igen.

Men vi har faktiskt inte bestämt oss för hur vi ska göra. Det är så många tankar och känslor som snurrar. Ska vi, ska vi inte? Orkar vi? Orkar jag? Orkar mitt psyke och min kropp utsättas för detta igen? Så många behandlingar, undersökningar och mediciner jag utsatt mig för. Jag är så trött på det. Det är ett så livsavgörnade beslut. Tänk om killarna kunde få lägga sig i den där gynstolen någon gång och få visa upp sitt kön för vilt främmande människor. För även om jag inte har så ont av det, är det ändå rätt utlämnande.

Kommer jag någonsin våga glädjas av en graviditet? Jag kommer att analysera sönder mig själv och min kropp och de signaler och symptom som den sänder. Mår jag illa i dag med? Inte? Betyder det att fostret är dött? Är det inte lite för tidigt att det ska avta? Vad säger att det ska fungera den här gången? Vi är snart 43 år båda två. När slutar man försöka? Vi har en massa embryon kvar i frysen. Men ska vi använda något eller några av dem eller inget alls? Tiden går och jag blir stressad. 

När man får missfall så hinner det så mycket tid innan man kan göra ett nytt försök. Kroppen har ju varit gravid en massa veckor, sedan ska allt ut och kroppens ka hitta tillbaka till sin normala rytm. Där efter är det olika lärdomar om hur länge du ska vänta till nästa insättning. Vid försök där det inte tar sig alls, där kan du hoppa på nya försök så mycket snabbare och inte förlora så mycket tid. Varför kan det inte bara funka när det väl tar sig?

Länge sedan jag var stressad över den här frågan, men nu är det tillbaka. När vi hade våra fem embryon på Sahlgrenska var det en självklarhet att alla skulle användas om det skulle behövas. Kände ingen större stress. Vi var inne och vi fick hjälp. Vi kunde inte snabba på processen. Men den här gången är det inte så. Visst, vi är inne och jag kan inte påskynda det mer, men tiden går. På riktigt!  Och det är det som gör den här frågan så otroligt svår. När slutar man? Tänk om det bara behövs en gång till? Ger vi upp på målsnöret? Ska vi gå tillbaka till tankarna och planerna på att bli familjehem istället? För ju mer tiden går, desto mindre chans att vi kan få bli familjehem för någon riktigt liten. För de har ju åldersgränser där med. Och gör vi nya försök, och det tar sig men blir missfall igen. Ja då har vi även bränt chansen att få en liten med familjehem. Är det då bättre att gå på familjehem? Med risken att barnet kommer att flytta hem till sina biologiska föräldrar igen? Men jag vill så gärna uppleva det här. Det lilla. Doften av bebis.

Jag blir också lite synisk i det här. Alla våra tre försök som tagit sig, de har tagit sig på första försöken. Första försöket i Danmark, första försöket på Sahlgrenska och nu första försöker i Ryssland. Betyder det att det inte kommer att fungera kommande eventuella försök då det inte gjort det tidigare? Varför ska det vara så svårt?
 

Någon dag efter att vi fick missfallet konstaterat hörde de av sig från sjukhuset. Dags att boka tid för skrapning och hjälp med att få ut det döda fostret. Men det visade sig att vi skulle få hjälp först 1,5 vecka efter då alla tider var uppbokade. Om jag ville kunde jag ta tabletter som sätter i gång det, men ligga inne på sjukhus när jag gör det för att få tillgång till annan smärtlindring. Men jag vill verkligen inte gör det en gång till.

Känslan av att gå och bära ett dött foster, och speciellt så länge var fruktansvärd. Jag vill bara ha ut det här så vi kan landa. Nu hade de också börjat prata om att storleken på fostret var på gränsen att faktiskt göra det hemma, så egentligen skulle det inte vara ett alternativ. Jag fick känslan av att vara någon form av likkista. Jag hade ju ett dött foster i mig! Det hela kändes som tortyr. Det här är en efterlängtad graviditet som går åt skogen. Så ska du gå och bära på det så länge innan du får ut det. Det är faktiskt inte okej.

Samma dag som rutinultraljudet gjordes för att konstatera att fostret verkligen var dött slutade jag med alla hormoner. Det innebär att det då inte finns någonting som talar om för kroppen att jag är gravid. Fostret var ju dött sedan nu nästan tre veckor tillbaka så kroppen hade ju lagt av. Det kände jag ju om inte annat på att alla symptom hade försvunnit innan ultraljudet. Så nu när jag inte heller tillsatte hormoner utifrån så kändes det rätt omöjligt att min kropp skulle behålla allt fram till operation 1,5 vecka senare.

Och mycket riktigt. Bara några dagar efter att jag slutade med hormonerna började jag blöda. Det var i lördags. Det var absolut inga mängder och det gjorde inte ont. Men tydligt att någonting var på väg att hända. Vi skulle egentligen iväg på fest, men det fick vi ställa in. Vi kom in till gynakuten vid 16-tiden. Vid kl 21 på kvällen blev jag inskriven på en avdelning. Kroppen hade fortfarande inte kommit igång speciellt mycket. Nu skulle jag få ett eget rum och jag skulle få ta de där hemska tabletterna som sätter igång det. Någon operation kunde de inte lova. Läkaren lovade att kolla upp det om det gick att ordna, men jag var inget akutfall på det sättet då jag inte blödde så mycket så det var inget de kunde lova. Lördag kväll/natt och lite personal. Kommer det in akuta fal går de givetvis före. Så det jag inte ville skulle hända skulle nu ändå hända. Tabletter för att sätta igång kroppen och driva ut det. Fast på sjukhus den här gången. Utan Patrik då han inte fick följa med in.

Men i förebyggande syfte fick jag duscha, ifall det ändå skulle bli operation. Om det skulle bli en lucka. Då skulle jag vara klar. Jag tog tabletterna och nästan på en gång började kroppen att svara. Mensvärken kom som ganska snart övergick till mycket mer än så. Jag fick frossa och skakade jättemycket. Fick extra filar och mer smärtstillande. Plötslig mådde jag illa och spydde. Strax efter avtog både frossa och smärta. Antingen var det mirakelmedicin eller så avtog det hela.

Och så plötsligt! Sköterskan kom in vid 23.30 och berättade att det nog skulle bli operation. Hon skulle hämta mig lite senare. Kl 00.30 rullade jag in i operationssalen. Jag skulle trotts allt få hjälp. Även om jag först hade fått ta till andra metoder. Men inget hade än så länge kommit ut och jag blödde fortfarande inte speciellt mycket. Jag var så lättad. Snart är det ute. Snart slipper jag det här.

Vid 03.30 var jag tillbaka på rummet efter operation och uppvak. Jag var hungrig då jag inte ätit på över 12 timmar, så jag fick pannkakor med glass och sylt. Försökte sedan sova, men det gick så där. På morgonen kom de in och tog nya blodvärden och vid lunch på söndagen fick jag åka hem.
Det är så oerhört skönt att det nu är ute och borta. Mycket lättare att hantera hela situationen även om det stundtals är väldigt jobbigt. Nu väntar vi på att få vårt möte med kliniken för att höra deras teorier och fortsatta planer. Därefter kan vi ta ett beslut. Går vi vidare eller stannar vi här?

Så hände det som inte fick hända. Ett tredje missfall. I vecka nio ungefär. Vi gjorde ultraljud via MVC för att kolla läget för fem dagar sedan och då var vi i vecka 11. Vid ultraljudet var den bara 2,5 cm och vi såg inga hjärtslag. Som rutinerna säger ska man komma tillbaka fem dagar senare och göra ett nytt ultraljud för att säkerställa att första resultatet står fast. Och det gjorde det. Vi gjorde det andra ultraljudet idag. Det lilla fostret är dött. För tredje gången. Och alla tre missfall har skett i vecka 8 eller 9.

Fan, jag hade känslan, men hoppades så att den skulle vara fel. Vi har gjort allt annorlunda den här gången och åtgärdat det som troligen var orsaken till de andra två missfallen. Ändå händer det. Illamåendet och de ömma brösten försvann ganska så fort. Tröttheten var kvar. Lite som de andra gångerna. Men ”alla graviditeter är olika”. Mina bilder om att vi skulle bli föräldrar i maj fanns där. Jag hade dom ju redan innan insättningen. Så starka den här gången.

Men byxorna satt fortfarande lika löst. Kände mig inte ens speciellt svullen, bara lite på kvällen några dagar innan. En av de andra gångerna tog jag på mig gravidbyxor redan i vecka 7 eller 8 när jag skulle i väg på julmarknad, då jag tyckte att andra byxor satt trångt och jag visste att det skulle bli en lång dag, så det var bekvämast så. Men ”alla graviditeter är olika”.

Så när vi träffade läkaren och gjorde ultraljudet hade jag nog en aning längst in vad det här skulle visa. Efter alla dessa undersökningar och tidigare graviditeter har vi lärt oss lite vad det är man ska titta efter. Jag såg kroppen och huvudet på en gång trotts att den i verkligheten är så liten. Skärmen förstorade upp det. Men var fanns hjärtat? Läkaren var tyst lite för länge för att vi skulle förstå.
Hur kan det här hända igen? För tredje gången? Vad är det som är fel? Det är så jävla orättvist! Livet rasar. Kommer vi bli samma människor igen? Orkar vi? Vad gör vi nu? Om det inte blir barn, vad blir vår nästa plan i livet, vad blir vår färdriktning då? Vi kommer att hitta vägen, men just nu är det bara så mycket sorg.

Nu går vi och väntar på att sjukhuset ska höra av sig. Jag kommer att få hjälp, frågan är bara hur och när. Sett till storleken på fostret så anser man att jag ska kunna klara av det här hemma, som jag gjort de andra två gångerna. Men jag vill inte. Inte en gång till. I den här graviditeten har jag ju dessutom gått på blodförtunnande genom sprutor, vilket gör att de vill ha lite mer koll. Så det kommer att ske på sjukhus. Jag hoppas bara jag får hjälp med operation den här gången.

Min läkare i Ryssland vet så klart om vad som har hänt, men vi ska inte ha möte fören om två veckor där vi ska prata om troliga orsaker och eventuella vägar framåt. Och just nu vet jag inte alls vad jag vill och orkar. Kanske var det här sista försöket. Eller så blir det ett försök till. Jag vet inte. Vi får se.
Jag är så glad att vi i dessa stunder har varandra och att Patrik alltid är vid min sida. Vid alla undersökningar. Vid alla tester och behandlingar. Goda som onda. Vi gör det här tillsammans brukar han säga. Och det gör vi verkligen.  

Det är mycket spöken just nu. Fast då tänker jag inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken. Det är mycket spöken just nu. Fast då tänker jag inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken.

Det är mycket spöken just nu. Fast jag tänker inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken. Perioden mellan insättning och test brukar vara den absolut jobbigaste perioden. Men den här gången gick det riktigt bra. Inga större spöken som kom och ställde till det och jag kände mig ganska positiv hela vägen. Förutom samma dag som vi fick provresultatet då, när jag sa att det inte fanns någonting där innan resultatet kom!

Men i stället så dök hjärnspökena upp kort efter vårt positiva graviditetsbesked. Jag kom ner i en dal och var helt övertygad om att jag inte alls var gravid. Jag hade fått fel provresultat. Tänk om de blandats ihop med någon annan? Jag kanske inte alls är gravid. Även om jag hade vissa symptom så gick det inte riktigt in att jag var gravid. Alla hormoner jag stoppar i mig kan ju ge samma symptom som jag hade då. Kan jag inte bara få må lite dåligt på morgonen, som ytterligare ett tecken på att det faktiskt är nått där? Jag vågade väl helt enkelt inte tro på det.Jag vill känna mer! 

Jag försökte lyssna på kroppen och jag försöker tänka att det fortfarande är tidigt. Det är ju inte ens alla som i vanliga fall vet om att de är gravida så kort efter för att de inte känner så mycket. Tankar om att allting bara skulle vara en bluff. Jag var inne på att vi skulle göra ett nytt test med egen sticka, bara för att bevisa för mig själv att jag är gravid. Vi köpte till och med ett test, men det har ännu inte blivit använt. Önskade så att det vore några veckor längre fram så att vi kan se eventuella hjärtslag på ett ultraljud. Något som talade om för mig att jag faktiskt är gravid. Något som bevisar det ännu en gång. Och till slut så gjorde vi ju det där tidiga ultraljudet, och där fanns ju hjärtslag. Det såg så bra ut sa läkaren. Lättnaden som kom. Överbevisad. Jag var gravid. Provresultaten hade varit korrekta och även om jag inte alltid känt så mycket i symptomväg så fanns det ju uppenbarligen någonting där. Nu började ju dessutom illamående att komma en aning. Mest på eftermiddagarna, en stund efter lunch. På morgonen kände jag mig precis som vanligt. Fisk blev plötsligt inte gott och växte bara i munnen. Bra tecken! Nu kom det där illamåendet jag tidigare ville ha.

Men när allting som kallas hjärnspöken börjar lugna sig hittar de nya vägar fram. ”Jaha. Nu är vi snart i de veckorna där vi tidigare fått missfall. Vecka 8-9. Så ta inte ut någonting i förskott. Först ska vi se om vår lilla prick klarar sig förbi de veckorna.”

Ena delen av mig vill leva i bubblan av att jag är gravid och vara superlycklig över det. Den andra sidan säger hela tiden att det hänt något. Att det inte finns någonting där. Det kanske har funnits, men inte längre. Alla dessa tankar. Det är så jävla jobbigt! För dom kommer och går som de själva vill. Det är ingenting jag kan styra över. Dom är bara där.

Men som en vän sa nyligen till mig, man kanske måste ta emot dom och tänka. ”Jaha där kom den tanken. Den var ju inte så rolig. Kanske kan vi hitta en bra tanke också?” Och jag vet ju att det enda jag kan göra är att följa medicineringen och alla råd jag fått från kliniken i Ryssland. Runt vecka 10-11 kommer vi att ha ett nytt ultraljud dr vi kommer att få se hur det står till där inne. Förhoppningsvis ser ju allting bra ut och då har ju alla dessa onda tankar varit helt i onödan. Men det är väl ett sätt att skydda sig själv också. Att förbereda sig på det värsta eftersom man varit där tidigare.

Vill inte göra Patrik besviken. Tänk om det inte går. Tänk om vi får missfall igen. Ska jag aldrig kunna njuta av graviditeten utan bara gå runt och vara orolig hela tiden? Jag vill ju känna glädje med det här. Men som sagt. Dessa hjärnspöken är oerhört jobbiga när de kommer. De är intensiva och tar så mycket energi. Jag börjar gråta för saker som inte skett, och som kanske aldrig kommer att hända. Troligtvis alldeles i onödan.

Efter några veckor av osäkerhet och en del hjärnspöken efter blödningen så har jag kommit mer på banan igen. Vi hade nyligen vårt första ultraljud för den här graviditeten, det tidiga ultraljudet för vecka 7.Jag har ju i omgångar tänkt att jag inte alls är gravid och att vi fått fel provresultat så det här ultraljudet var väldigt välkommet. Just för att bekräfta det positiva graviditetstestet. 

Patrik fick tyvärr inte följa med in då kliniken fortfarande inte tog emot anhöriga. Så jag fick gå in själv. Pratade med läkaren och berättade att vi varit i Ryssland och att vi nu skulle göra ett tidigt ultraljud. Väl på britsen och bilden kommer upp på skärmen blir läkaren helt överväldigad. Du är ju gravid säger hon! Ja, tänkte jag. Visste du det, frågade hon mig. Ja, det visste jag. Jag sa ju att jag var här för tidigt ultraljud. Det visade sig att hon missuppfattat och trodde jag var där för att mäta slemhinnan eller nått. Men det bästa av allt! Det fanns hjärtslag! Så lycklig! Och den var 8,4 mm!

Nu är jag överbevisad och vet att det finns ett litet liv där inne. Nu krigar vi på med alla mediciner och hoppas att den här lilla pricken fortsätter att utveckla sig och går över den tid där vi tidigare fått missfall. Tiden till nästa ultraljud som kan bekräfta att det lilla embryot fortfarande lever, även efter våra kritiska veckor, känns som en evighet. Men först ska vi träffa barnmorskan och där efter boka tid för just det ultraljudet.

Etiketter: ultraljud

Ca två veckor efter positivt besked så kom de första svarta prickarna. Det som innebär att man ska ta till plan B. Först var dom små så det var lilla plan B som skulle startas upp. Lite extra progesteron och vila. Det gick över efter några få dagar så allt kändes lugnt. Jag visste ju från början att det här är vanligt och inget att bli orolig över. Det är ett tecken på att jag behöver fylla på med mer hormoner vilket jag nu gjorde. Självklart hade jag kontakt med kliniken hela tiden. Men efter ca 1 vecka efter att de första svarta prickarna försvunnit så fick jag en liten blödning. Jag var på begravning och kände att det högg till lite, det gjorde ont och jag förstod nästan på en gång att jag troligtvis skulle blöda. Så direkt efter att ceremonin var över gick jag in på toaletten. Och mycket riktigt. Där var blod. Inte mycket, men det var där. Jag gick direkt till bilen för att hämta min necessär som jag nu för tiden har med mig vart jag än går. Stoppade i mig extra tabletter och en extra spruta med hormoner och åkte direkt hem.

Nu var det vila som gällde. ” Strict bed rest” som de skriver i pappret för stora plan B. När jag kom hem hade det kommit mera blod, men fortfarande inga jättemängder. Men så klart blir jag orolig. Var ska det här sluta? Kommer det lilla fostret att klara sig?

Patrik kom hem på en gång. När du får order om att ligga ner hela tiden och bara stå upp när du ska på toaletten behöver du hjälp. Jag skulle ju helst till och med äta i sängen, vilket jag aldrig gör annars. Så jag blev liggandes där hela dagen. På kvällen började jag få ont i kroppen. Jag klarar ju inte riktigt att ligga ner en hel dag om jag inte är sjuk på riktigt. Men blodet hade minskat så det var ju bra. Upp en liten stund för att sedan gå och lägga mig igen. Dagen efter tog vi det mycket lugnt och jag låg mest i soffan eller i sängen, men var ändå uppe lite mer. Jag skulle bli galen annars.

Kontakten med Ryssland tog givetvis vid igen. Dagliga mail i nästan två veckor. För även om blödningen var över på någon dag så fortsatte det komma svarta prickar. Jag fortsatte med ökade doser av mediciner och det innebar att mediciner även skulle tas mitt i natten. Någon medicin skulle tas med 4 timmars mellanrum dygnet runt och någon annan var sjätte timma. Efter någon vecka höll jag på att bli knäpp! Jag bröt ihop en eftermiddag i köket. Patrik skulle precis åka och handla och jag sa att jag ville ha godis. Helst av allt djungelvrål! (Älskar ju salt lakrits) men jag får ju inte äta det egentligen med AIP-kosten vi fortfarande går på. Men när Patrik sedan kom hem så tog han fram en påse med just djungelvrål. Jag tog bara tre bitar. Bara för att jag var tvungen. Jag hade kunnat stoppa i mig hela påsen. Men jag vet att jag fuskar och jag har ett sort fokus på bollen, embryot i magen, så jag klarade att bara ta tre små bitar. Men så gott det var!

Ca två veckor efter att blödningen kommit kunde jag återgå helt till de normala nivåerna av hormoner. Vilken lättnad. Nu känns nästan som om jag glömmer och missar en massa mediciner nu för att det inte längre är så ofta. Och tänk! Jag har ju tidigare skrivit om alla nålar och att jag var nära på att inte göra den här resan på grund av dem. Nu i normala fall sticker jag mig i magen tre gånger om dagen. Under den här perioden stack jag mig i magen upp till fem gånger om dagen! Man kan vänja sig vid det mesta, tro mig!

Och om det lilla embryot mår bra? När vi kunde återgå till normala nivåer så var det fortfarande för tidigt för att ultraljd. Så bara att fortsätta och hoppas att allt står väl till där inne. 

När resultatet kom blev vi först lite förvirrande. 362. Vad betyder det? När resultatet kom blev vi först lite förvirrande. 362. Vad betyder det?

10 dagar efter insättningen skulle vi göra ett graviditetstest och då genom ett blodprov för att kunna få reda på det så kallade HCG-värdet. När du gör ett graviditetstest hemma får du ju bara plus eller minus på stickan. Ryssland vill veta värdet. Så där av blodprovet.

Vi åkte in till kliniken inne i stan på morgonen. Lika bra att dra av plåstret på en gång tänkte vi. Men svaret skulle komma först dagen efter visade det sig! Tjejen som tog provet frågade om jag även gjort ett test hemma, vilket vi inte hade. Jag vet många som gör tester redan några dagar innan utsatt testdag för att de inte kan hålla sig. Det har jag aldrig gjort, för jag vill inte bli besviken i onödan. Men nu, när vi skulle få vänta till dagen efter så blev vi sugna på att göra ett eget test i alla fall. Sagt och gjort, nästan i alla fall! När vi väl skulle göra det visade det sig att vi bara hade ägglossningsstickor hemma och inget test! Haha, så jäkla snopet. Så det blev inget eget test. Vi fick vänta till dagen efter.
Jag hade fått veta att provresultatet troligtvis skulle komma på morgonen dagen efter. Så när telefonen plingade blev vi på helspänn varje gång. Men det kom inget resultat. Men jag hade ingen bra känsla, så vid lunch sa jag till Patrik att han lika gärna kunde ställa in sig på ett negativt resultat. Så vid lunch sa jag ta Patrik. Men så kom sms:et vid 14 tiden på eftermiddagen.

-        ”Hej Annika! Vi har fått svar på ditt blodprov. HCG: 362 IE/L.”

Men jag fattade ingenting först. 362? Skulle det inte vara ett värde mellan 0-100? Vad betyder då 362? Så jag sprang ner för trappan då alla papperna från klinkern fanns där. Vad stod det egentligen? Patrik förstod på en gång att jag hade fått svaret. Han mjutade sig själv från mötet. Nyfiken så klart. Vi började läsa. Mellan 0-5 var det ingen graviditet. Då kunde jag sluta med hormonerna på en gång. Mellan 5-100 ville de att jag skulle ta ett test till två dagar efter det första testet. Över 100 var jag gravid. Men det stod ju olika måttenheter. Vad betyder det? Är då vårt resultat bra? Så många frågor och så förvirrat!

Jag började googla och efter en stund så förstod vi att jag är gravid! Herre gud! Är det sant!? Så fel jag hade bara några timmar innan! Pricken tog sig och förhoppningsvis blir det mer än en liten prick till slutet av maj!

Tänk om det här fungerar hela vägen! På första försöket. Jag som tidigare tänkte ge upp och inte ge det här någon chans. På grund av en massa sprutor! Som jag nu dessutom vant mig ganska bra vid. Det går ändå rätt bra.
 

Första insättningen i Ryssland är gjord. Mellan de två små prickarna ligger embryot. Nu hoppas vi att det fungerar. Håll tummarna! Första insättningen i Ryssland är gjord. Mellan de två små prickarna ligger embryot. Nu hoppas vi att det fungerar. Håll tummarna!

Insättningen blev senarelagd några dagar från ursprunglig plan då donatorns ägg var redo att plockas först lite senare. När jag fick det beskedet blev jag först lite nedstämd. Jag hade så mycket sett fram emot just det planerade datumet. Framför allt för att det var planerat på min pappas 75-årsdag och det känds som ett gott tecken. Men det gäller ju att försöka hålla humöret uppe. Vad spelar några dagar hit och dit för roll i det stora hela? Det får man ju intala sig i alla fall.

Patrik fick inte komma med in på rummet när insättningen skulle ske. Vi blev lite förvånade då vi båda trodde att han skulle få vara med eftersom han varit med på alla insättningar vi gjort både hemma och i Danmark. Men inte i Ryssland. Så han fick sitta kvar i väntrummet med spänd förväntan.
Väl nere i salen och rummet där jag skulle få byta om berättade min läkare för mig att vi fått hela 10 godkända embryon. Det är helt otroligt! I det paket vi köpt är vi garanterade 3 godkända, nu fick vi 10! Vad ska vi med alla dom till tänkte jag! Jag ska inte åka till Ryssland tio gånger för att försöka bli med barn. Det är inte planen. Men oavsett är det goda nyheter. Det betyder att vi har en bra donator och att hennes ägg och Patriks spermier fungerar precis som de ska!

När insättningen var klar fick jag en ultraljudsbild. På bilden syns två små prickar och där i mellan finns det lilla embryot. ”Pricken” som Patrik kallade det för när han fick syn på bilden. Så pricken heter det lilla embryot nu, och kommer nog att få heta hela graviditeten om det här går vägen. Håll tummarna!

En stund efter insättningen var det dags för den tredje behandlingen med Octagam. Den här gången i ett enskilt rum där Patrik inte heller fick komma in. Så det blev mycket väntan för hans del den här dagen. Men när allt var klart gick vi ut och åt lunch och någon timma senare kom vår chaufför till kliniken och körde oss till flygplatsen. Dags för att åka hem. Men efter en insättning i Ryssland får du rekommendationen att inte bära mer än tre kilo, så Patrik fick bära och dra båda resväskorna så att jag skulle slippa. Endast mitt handbage med en bok, lite vatten, telefon och hörlurar var det jag fick bära på.

Från och med insättningen började också intaget av progesteron med hjälp av sprutor. Den första sprutan fick jag på kliniken direkt efter insättningen och där efter sak de tas var 12 timma. Så det första jag fick göra när vi landat och fått våra resväskor var att gå in på toa och ta den andra sprutan. Kände jag mig inte som en nåldyna under dagarna i Ryssland efter alla behandlingar och prover, så kommer jag att göra det nu! Nu ska jag ta tre sprutor om dagen i magen. Och efter bara några dagar inser jag att jag sitter och letar efter bra ställen att sätta nålarna på. Snacka om att man får en känsla av att man injekterar helt andra saker, även om de andra injektionerna oftast sker i armen.

Några dagar innan insättningen träffade vi en sköterska som gick igenom en så kallad ”plan B”. Där berättade hon för oss att jag kunde välja mellan att ha både vatten och oljebaserad progesteron eller bara en variant av dem. Jag har ju hela tiden trott att jag var tvungen att ha båda varianterna. Den oljebaserade ska dessutom tas med lång nål i rumpan. Så valet för min del blev ganska lätt. Jag vill bara ha vattenbaserat progesteron. Det innebär att jag ska sticka mig själv i magen tre gånger om dagen eftersom jag också har blodförtunnande i sprutform, men hellre det än en lång nål i rumpan. Nu gäller det bara att vi får tag i mer eftersom det är en licens på det och inte självklart att få det utskrivet och godkänt.

Men under mötet om Plan B gick också igenom vad som sker om jag får onormala flytningar med svarta eller bruna prickar i eller om jag får mensvärkslikande känslor i magen. Då ska man fylla på med hormoner och lägga sig ner för att vila. Hur mycket beror på hur stora prickarna är och man ska genast kontakta kliniken och informera.

Samma dag som vi fick veta mer om plan B fick vi också chansen att vara med på ett seminare som självaste Olga höll i. Där berättade hon om embryons kvalitet och hur man betygsätter dem. Men det mest intressanta var två saker. Dels att det är 80% upp till embryot att det faktiskt blir något barn. För även om det är ett embryo av högsta klass, så finns det andra faktorer hos embryot som avgör om det sätter sig eller inte. Endast 20% beror på kvinnan, så länge hon är frisk vill säga. Så det Olga skickade med oss var att inte ta på oss skulden om det inte fungerar, för vi kan inte påverka det mer än vad vi redan gör med alla mediciner och vitaminer vi stoppar i oss. Det är upp till embryot!

Men det andra intressanta som hon också sa handlade om hormonnivåerna i kroppen och varför man kan behöva använda sig av plan B. Det beror helt enkelt på att hormonnivån i kroppen sjunker och att nivåerna då blir ojämna. Och då behöver du fylla på. Ibland räcker det med en extra spruta, iland måste du fylla på i flera dagar. Så bara för att du får mörka fläckar betyder inte det att du är på väg att få missfall, som det kanske många gånger betyder när du får barn på normal väg. Det beror helt enkelt på att du bränt för mycket hormoner. Det är därför de rekommenderar alla som gjort en insättning att ta det lugnt och inte utföra några pulshöjande aktiviteter alls. Risken är då att du bränner hormonerna för fort och då sjunker hormonnivån och du kan få flytningar och prickar som visar att du behöver använda dig av plan B. Dock ska man också ha med sig att det är väldigt vanligt att plan B behöver användas, även om du inte har utfört några fysiks ansträngande aktiviteter.

Det här var helt nytt för mig när jag hörde det men jag förstod också på en gång varför det är så noga med att ta sina mediciner så exakt som var tolfte eller var åttonde timma. Innan har jag tänkt att det inte kan spelar så stor roll om det blir sju timmar ena gången och 9 nästa. Så efter det ringer min mobil flera gånger om dagen för att påminna mig och hålla koll på att allt tas exakt när det ska.

Lite olika bilder från vår senaste resa till St Petersburg. Huset vi bodde i, Petershof, Shoppingcenter, vår Ryska docka och båtarna somåker i vattnet. Lite olika bilder från vår senaste resa till St Petersburg. Huset vi bodde i, Petershof, Shoppingcenter, vår Ryska docka och båtarna somåker i vattnet.

Onsdagen den 25 augusti landade vi i St Petersburg. Den här gången gick passagen genom passkontrollen väldigt smidigt och vi satt snart i bilen på väg in till själva stan. Och mycket riktigt, chauffören som hämtade oss hade mitt ny recept i handen, precis om de sagt till oss inför resan.  

Den här gången valde vi att hyra en lägenhet, vilket visade sig vara ett mycket bra drag! För även om fasaden till huset såg slitet ut och entrén till trappuppgången var genom en stor brun plåtdörr så var lägenheten jättefin. Och eftersom vi nu går på AIP-kost så hade vi behov av att kunna laga vår egen mat i så stor utsträckning som möjligt. Skönt också att inte behöva anpassa sig efter hotellets frukosttider och en städerska som ska in och städa då vår plan var att arbeta en del också eftersom vi båda har jobb som möjliggör arbete på distans. Dessutom fick vi lite större yta att röra oss på och en soffa att hänga i på kvällarna. Så när vi landat blev vi först körda till lägenheten. In i lägenheten och packa upp för att sedan leta reda på en matbutik å vi kunde handla mat. Vi hittade två bra och välsorterade matbutiker och det var faktiskt inte så krångligt att handla som vi först kanske trodde att det skulle bli. Efter det var vi på väg till vårt första besök på kliniken.

För redan samma dag som vi kom till St Petersburg skulle vi göra en behandling till med Oktagam. Den tredje behandlingen sker samma dag som insättningen och fungerar allting som det är tänkt, blir det två behandlingar till efter positivt graviditetstest. Fast då hemma i Sverige så klart.  

Dagen efter gick vi tillbaks till kliniken. Den här gången skulle jag vara på fastade mage då alla blodproverna skulle tas, och då bland annat de prover som de inte var nöjda med hur kliniken i Sverige hade rapporterat dem. Direkt efter det fick jag åter igen ett stick i armen, den här gången med den medicin vi fick utskrivet när vi landande. Det visade sig vara fem ampuller med någon näring som skulle in för att boosta livmodern lite till, och dessa ampuller skulle ges en gång om dagen i fem dagar.

Samtidigt gjorde vi också ett ultraljud och slemhinnan hade ökat i tjocklek och var nu uppe i 5 mm. Läkaren var nöjd. Det var ju minst några dagar kvar till insättning så den skulle hinna växa ytterligare och vara minst 6 mm när det var dags. Blodproverna visade sig också vara bra så inge mer extra insatser för den sakens skull. Så lättad jag blev! Min kropp hade svarat på de ökade nivåerna av hormoner efter det sista ultraljudet hemma. Bara att fortsätta.

Vi fick också en uppdaterad plan och det visade sig att många av dagarna hade vi så kallad fri lek där vi inte skulle ha några besök till kliniken alls eller bara korta besök på morgonen så att resten av dagen var fri. Och det passade oss ganska bra eftersom vi inte bara var här på semester utan skulle jobba också. Men då vi fick mer tid än vad vi trodde till fri lek passade vi givetvis även på att turista lite mer i St Petersburg. Förra gången vi var här var det ju fortfarande vinter. Nu var det grönt på alla tråden och fortfarande ganska varmt. Det är verkligen en gigantisk stad med ca 5 miljoner invånare, och ännu fler när alla arbetspendlare kommer in till sina jobb. Och är man intresserad av arkitektur och stora och pompösa byggnader är det verkligen en stad man ska åka till. Så otroligt många stora och pampiga byggnader! Och många av dem är otroligt fina. Dessutom håller de på att ruta upp många fasader vilket gör att staden just nu får ett facelift.

Vi passade på att gå lite på stan och hittade tt jättestort shoppingcenter. Där öpte vi en sådan där rysk trädocka med flera dokor i en. Den kommer givetvis att stå i barnrummet om det här fungerar. Någonting från det land som barnet faktiskt har en koppling till. Vi åkte också en guidad tur med båt och vi följde med på en av klinikens egna utflykter till Petershof, ett fantastiskt ställe en bit utanför stan. 

Efter en lång tid av förberedelser var det äntligen dags att åka tillbka atill kliniken i Ryssland för att göra en första insättning. Efter en lång tid av förberedelser var det äntligen dags att åka tillbka atill kliniken i Ryssland för att göra en första insättning.

Tiden går så fort! I våras tyckte jag det var en evighet till vi kulle åka till Ryssland. Långt kvar till våra träningscykler skulle starta och långt kvar till insättning. När man bestämt sig vill man ju bara åka! Men försökte ändå se fördelarna med åka efter sommaren. Inte för att jag kunde ta ett glas vin till den grillade maten, för det fick jag ju ändå inte göra med den kosten de satt mig på. Men att kunna njuta utan att vara nervös, kunna bada och inte behöva ta mediciner hela tiden. Mer avslappnat helt enkelt.

I maj tog jag nya blodprover här hemma i Sverige. Tyvärr blev kliniken inte så nöjd med hur resultatet rapporterades så redan när vi fick provsvaren i juni fick vi veta att vi skulle behöva åka tidigare till Ryssland än planerat. De ville ta proverna själva. Så i stället för att vara borta i sex dagar skulle vi nu bli borta i tio dagar.

Men så kom plötslig tiden då träningscyklarna drog i gång. Två stycken cykler innan den slutgiltiga och mest viktiga, insättningscykeln. Det gör man för att se att kroppen svarar på hormonerna och för att se att allt ser normalt ut. Och eftersom mina träningscykler var mitt i sommaren så var det lite lurigt att hitta en klinik som för det första var öppen, men som också tycker att det är okej att du fotar och filmar skärmen med ultraljudet på. Sverige stänger liksom några veckor mitt i sommaren. Men efter lite jagande och ett antal telefonsamtal och mail hade jag hittat tider på två olika klinker för mina fyra ultraljud.

I den första träningscykeln såg allting väldigt bra ut. Men i den andra tyckte man sig se en rest av dem myom kliniken i Ryssland plockade bort eller en ny myom. Hoppet slocknade lite. Skulle detta sätta stopp för hela resan? Skulle jag behöva göra en ny hysteroskopi? När kan vi i så fall göra den och hur mycket tid skulle det här ta innan vi kan göra en insättning? Fanns det plötslig fler gupp på vägen?
Jag skickade i väg resultatet med bilder och film till kliniken. Min läkare ville återkomma och först diskutera med en annan läkare innan hon uttalade sig. Bara det gör ju att man blir nervös! Men efter några dagar fick jag återkopplingen att vi kör på som planerat. Så skönt! Det blev ett knappt märkbart gupp den här gången.

Så när det i slutet av augusti bara var några dagar kvar till vi skulle åka var det dags för det sista ultraljudet här hemma. Vi var nu i insättningscykeln och det är nu det gäller! Allt måste se bra ut! Men det visade sig att slemhinnan bara var runt 3 mm. Visserligen mer än en vecka kvar till insättning, men min läkare på kliniken blev bekymrad. Och det gör ju att jag själv också blir stressad. Kommer det inte att gå ändå? Efter allt vi gått igenom? Alla undersökningar, alla mediciner och allt jagande efter tider, recept och provtagningar. Men läkaren ordinerade högre dos av hormonplåstret Estradot. Två stycken per gång i stället för ett som ska bytas två gånger i veckan. Dessutom skulle jag redan på flygplatsen i St Petersburg få ett recept på ytterligare en medicin från chauffören som skulle hämta oss. Den skulle jag hämta ut samma dag som vi anlände för att sedan ta med till kliniken dagen efter. Så tidigt en morgon den 25 augusti åkte vi till Ryssland och Olga Fertulity Clinic i St Peterburg för andra gången. Det är nu det gäller! 

Det var ett ganska stort steg, men nu har jag gjort det. Börjat med mina sprutor och där med har jag börjat sätta nålar i mig själv på magen. Jag sticker mig själv varje dag. Det var ett ganska stort steg, men nu har jag gjort det. Börjat med mina sprutor och där med har jag börjat sätta nålar i mig själv på magen. Jag sticker mig själv varje dag.



Att det skulle ingå nålar i behandlingen med Olga kliniken, det visset jag från början. Och det fanns en period då jag var nära på att hoppa av hela den här resan på grund av det. Jag fick panik och ångest inför hela grejen. För det är ju inte bara en spruta någon gång då och då. I mitt fall handlar om att sticka sig själv varje dag fram till förlossning och lite till. Just nu är det bara en spruta om dagen med blodförtunnande då man funnit att jag har en liten förhöjd risk för blodproppar.

Jag stack mig själv varje dag när jag gjorde IVF för flera år sedan. Det var också läskigt i början, men efter ett tag blir det ju lite mer en vana, och dessa nålar som jag nu sätter är lika små som de man tar i en IVF-process. Men där sticker du dig själv i några veckor, sedan är det bra. Med de blodförtunnande sprutorna ska jag ju sticka mig själv väldigt mycket längre. Dessutom kommer det till två sprutor till om dagen i samband med att vi gör en insättning, då jag ska ta både vatten- och oljebaserat progesteron. En spruta vardera om dagen. En i magen och en i rumpan. Dessa sprutor kommer dock att ta slut runt vecka 12, om allting går som det ska vill säga.

Självklart skulle Patrik kunna sätta alla sprutor på mig, men jag vill inte det. Jag måste klara det själv, framför allt om Patrik skulle vara i väg någon gång. Fast de som ska sitta där bak kommer han få sätta så mycket som möjligt. Det blir ju lite enklare då :-) 

Jag vet ju att de som har diabetes sticker sig flera gånger om dagen, så det här är ju ingenting jämfört med det. Men ibland blir man ynklig och tycker jävligt synd om sig själv. Och det måste få vara så. Nu när jag gjort detta ett litet tag så går det så klart bättre. Det är inte lika jobbigt och jag behöver inte förbereda mig mentalt lika länge. Om några veckor kanske jag till och med skrattar åt mig själv, vem vet?

Och när vi ändå pratar nålar, så har vi varit uppe i den stora staden och gjort den första behandlingen med Oktagam. Lite nervös var jag, för jag visste ju inte hur jag skulle regera på behandlingen eller hur lång tid det skulle ta. Så under vår sista semestervecka tog vi bilen upp till Stockholm. På vägen dit hittade vi ett perfekt lunchställe i Linköping för oss med tanke på kosten. För det ska tilläggas. Så fort du går utanför dörren är det näst intill omöjligt att hålla en strikt AIP-kost. För även om du beställer en köttbit med bara sallad så är ju köttet troligtvis stekt i smör. Köper du en färdig sallad någonstans innehåller den tomat och dressing bland annat som du inte heller får äta. Det blir faktiskt ganska omständligt med AIP. Så för att hålla kosten har vi till och med tagit med egen mat och efterrätt några gånger när vi varit på kalas.

Men behandlingen gick bra och det kändes ingenting. Efter ca en timma var vi klara och vi kunde börja rulla hemåt igen. Om det går bra i Ryssland ska vi tillbaka och göra ytterligare två behandlingar. Oktagam är en lösning normal immunoglobulin med ett brett spektrum av antikroppar mot patogener av olika infektioner, vilket man också hittade när vi gjorde alla undersökningar i Ryssland när vi där i mars. 

Det blir ju en del flängande fram och tillbaka till olika ställen. I sommar har jag besökt flera olika ställen för ultraljud, i våras jagade jag någon som kunde hjälpa mig med blodprover och nu har vi varit i Stockholm för att få en intravenös behandling med Oktagam, som inte någon annan klinik i Sverige verkar erbjuda. Som sagt, det är inte bara att åka till Ryssland och Olga kliniken, det är väldigt mycket runt omkring. Men förhoppningsvis är det värt det. Det återstår att se. 

Syftet med sprutan är en nedreglering av min egna äggstocksaktivitet under 1 cykel för att undvika för tidig ägglossning och där med störa det planerade fönstret för insättning. Syftet med sprutan är en nedreglering av min egna äggstocksaktivitet under 1 cykel för att undvika för tidig ägglossning och där med störa det planerade fönstret för insättning.

Inför vår insättning i Ryssland har jag så kallade träningscykler där jag äter hormoner och vitaminer för att förbereda kroppen och för att se att kroppen reagerar och tar emot hormonerna som planerat. I det ingår också att göra ultraljud och skicka bilder och film till kliniken.

Vi har nu gjort två ultraljud i den sista träningscykeln och i det första av dessa två ultraljud såg det bra ut. Slemhinnan var inte jättetjock, men det var också tidigt i cykeln så helt normalt för vilken dag jag befann mig i. Inför det andra ultraljudet var jag lite mer nervös, men inte för att tjockleken på slemhinnan inte skulle vara stor, utan mer för att om mina äggblåsor inte var förstora skulle jag nu ta en spruta som en del av behandlingen.

Jag gillar ju inte sprutor och efter att vi kom hem från Ryssland och hysteroskopin i mars fick jag ta några sprutor här hemma som var så hemska. De gjorde så ont så jag skrek och grät en lång stund efteråt. Det har ju inte direkt hjälpt till i mina upplevelser av sprutor vilket gjort mig nervös och orolig inför den här sprutan. Kartongen som den låg i var ganska stor vilket påverkade mig så snart jag såg den. Några dagar innan det var dags öppnade vi dock lådan och insåg att sprutan kanske var så stor ändå, så lite lättare blev det. Insåg också att sprutan inte skulle tas i rumpan utan i magen vilket inte brukar göra lika ont. Men jag kände ändå att jag ville ha hjälp av någon som är van att sätta sprutor. (Ibland känner man ju sig så liten) Så jag frågade några av mina vänner som jobbar inom sjukvården, men den här gången kunde de inte hjälpa till. Men så fick jag en idé. Vi frågar på kliniken där vi gör ultraljudet om de kan hjälpa till.

Mina äggblåsor var inte större än 14 mm så sprutan med Procren Depot skulle tas. Så jag frågade på kliniken och det var inga problem. Jag höll Patrik hårt i handen, men sprutan kändes knappt. Sköterskan blev dagens hjälte och en stor sten föll från mina axlar.

Syftet med sprutan är en nedreglering av min egna äggstocksaktivitet under 1 cykel för att undvika för tidig ägglossning och där med störa det planerade fönstret för insättning. Skulle det ske minskar ju också chansen för att det tar sig när insättningen väl äger rum. 

Men det sista ultraljudet visade också att min slemhinna kanske inte riktigt så tjock som vi hade förväntat oss vid den tidpunkten. Dessutom kunde de eventuellt se en rest eller liknande från den myom som de tog bort under hysteroskopin i Ryssland. Inte så bra och jag blev ganska nervös. Tänkom de ställer in och vi behöver börja om från början igen!. Jag meddelade kliniken som efter några dagar återkopplade och sa att planen fortsätter som vanligt. Så skönt!

Jag har också tagit nya prover för CRP - C-reaktivt protein, som också kallas för snabbsänka. CRP stiger vid inflammation och var högre än rekommenderat när jag tog proverna i maj. Det är ju också en av anledningarna till att jag fått rekommendationen att äta AIP – Antiinflammatorisk kost. I maj var värdet 7 och rekommendationen är att inte ligga över 5, och nu när jag tog det nya provet så ligger jag på 4! Känns bra att få kvitto på att det fungerar i alla fall!

Tre läsvärda böcker om svårigheten med att få barn Tre läsvärda böcker om svårigheten med att få barn

I går läste jag ut boken ”Den tuffaste ronden” skriven av före detta boxaren Åsa Sandell. En lättläst bok där hon öppet berättar om sina försök till att bli gravid och där till slut lyckas med äggdonation i Riga. Boken var okej, men jag har läst andra böcker på ämnet som jag tycker är bättre. Tex ”fen befriande familjen” med Josefin Olevik och ”Operation barn” skriven av Marie Granmar.

Men det som jag fastnade mest för i Åsas bok var de rader om att få ett slut, oavsett hur det slutet ser ut. Så att man har någonting att förhålla sig till. Och det kan jag verkligen känna igen. Efter så många år med olika försök, så mycket hopp och så mycket förtvivlan, så vill jag ha ett slut. Kunna veta hur mitt liv ska se ut och anpassa mig efter det. Det är kanske därför jag har sagt och bestämt mig för att det blir max tre försök i Ryssland. Kanske bara ett. Det beror på hur jag upplever processen med mediciner och sprutor. Sedan får det vara bra. Så jag börjar se att det finns ett slut, och det gör att det hela känns lite lättare. Det är skönt att ha landat i detta och inse att man kommit fram till vad som är nog. Nu har jag gjort allt jag kan. Funkar inte det så är det så.

Men hon skrev också en annan intressant sak angående hur män och kvinnor ser olika på frågan om donation. Kvinnor lägger mindre vikt vid att det är en donation än vad män gör, just för att det är vi kvinnor som bär barnet, upplever graviditeten och förlossningen. Vi kommer nära barnet ändå, redan från första början. En man har bara det biologiska bandet till barnet genom sina gener och lägger därför större vikt vid en genetisk länk mellan barnet och sig själva. Detta gör också att kvinnor är mer frispråkiga kring en äggdonation än vad män är vid en spermadonation.

Processen med Ryssland går vidare. Vi har nu ätit enligt AIP i snart tre månader och det går faktiskt bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Klart att jag saknar vissa saker som glass (nu när det är sommar och varm) och just nu är jag väldigt sugen på lösgodis. Men det finns ett mål så det gäller att ha fokus på bollen. Då blir det lättare att hålla sig ifrån det.

Jag har också fått hämta ut en massa mediciner och bokat ultraljud inför så kallade träningscykler och så klart den viktigaste cykeln, insättningscykeln. Men det har varit svårt att få tag i tider eftersom det till viss del kommer att ske under sommaren när alla är på semester. Detta jagande gör att jag ibland tappar lusten. Det låter så enkelt när man läser om alla som lyckats med hjälp av Ryssland, men det är verkligen inte bara att åka dit. Du måste hitta läkare som kan hjälpa dig med ultraljud, blodprover och mediciner. Nu har jag lyckats med detta, och det var framför allt blodproverna jag skulle ta som ställde till det. Dessutom visade det sig nu att kliniken i Ryssland inte var nöjda med hur resultaten hade rapporterats på några av proverna så därför kommer vi att behöva åka dit tidigare än planerat för att göra proverna där. Just när det kom fram blev jag alldeles deppig. Orkar inte med några ändringar just nu. Nu har vi en plan, kan vi bara hålla oss till den så är jag nöjd. Ändras det känns det jobbigt. Men med lite perspektiv på det hela så är det egentligen inte så farligt, men just när det om upp tyckte jag det var jobbigt.

Jag har många gånger skrivit och frågat mig själv ”När ska det ta slut?” Så många försök och så många misslyckanden. När ska motgångarna ta slut och i stället bli medgångar? Då kan det ju vara enkelt att tänka att det är bara att sluta försöka så slipper du fler motgångar. Njut av livet du har i stället och kanske lägga tiden ock kraften på att göra någonting gott och kanske hjälpa en annan människa.

Men för många år sedan var det en person som sa till mig att en kvinna gör nästan vad som helst för att bli gravid. Och jag tror att han som sa det till mig har väldigt rätt. Det är en drivkraft och det är naturen som sköter det. Man slutar tänka rationellt. Det är därför vissa går ut på krogen och tar första bästa one naight stand vid rätt tillfälle. Man gör helt enkelt vad som helst för att bli gravid. För om vi kvinnor inte skulle känna drivet och längtan efter barn, så skulle också människan sluta att existera. Naturens drivkrafter är svåra att motstå. Det är därför vi fortsätter. Fortsätter kampen om barn hur jobbigt det än är. Det kanske också är därför man hittar nya krafter på något vis. För att man ska orka.

Innan vi betalade in pengarna och skrev på kontrakten för kliniken i Ryssland träffade vi familjehemsenheten igen. Jag hade hittat en artikel om ett par i Stockholm som blivit familjehem åt en liten tjej och de pratade som om det vore deras. Allt lät så enkelt och att det skulle vara så lätt att bilda familj den vägen. Skulle vi ta den här vägen i alla fall? För det är ju inte bara att åka till Ryssland. Tänk om vi kunde få ta hand om ett litet barn här hemma som behöver kärlek och omtanke, som skulle kunna bli som vårt eget barn med tiden.

Men min känsla efter de samtal vi haft med familjehemsenheten tidigare sa mig att det här var en artikel som var lite väl rosenröd. Att den gav en bild som kanske inte riktigt stämde överens med hur det egentligen fungerar. Men jag var tvungen att grotta i det igen. Framför allt eftersom jag vet att barnkonversionen har blivit lag i Sverige där man ska se mer till barnens bästa och kanske inte alltid så mycket till föräldrarnas rätt till sina barn. Och debatten efter ”Lilla hjärtat” och hennes öde.

Mötet blev bra och givande. Vi fick svar på en massa frågor och precis som jag misstänkte. Det har inte skett så stora förändringar sedan lagen kom till. Målet är fortfarande att barnet ska kunna återgå till sina föräldrar om man blir familjehem. Sedan är det klart att det inte alltid går, men det är först efter tre år som man kan besluta om en vårdnadsöverflytt om man inte ser någon förändring och förbättring hos de biologiska föräldrarna. Så vårt beslut blev att fortsätta med Ryssland. Men tanken med familjehem är inte övergivet. Det är inte allt omöjligt att vi en dag bli familjehem ändå, men efter att vi gjort den här resan med Ryssland. På något sätt kommer vi att ha barn hemma, vi vet bara inte hur ännu.
 

Vi har haft en del samtal med läkare och annan personal från kliniken, vi har valt donator samt att vi nu fått vår behandlingsplan. Och jag inser att ALLT ligger på mig. Det är klart att jag någonstans har förstått det innan också, men nu har det verkligen gått in. Och det känns jobbigt. Har jag inte redan gjort tillräckligt? Så många försök och så många undersökningar. Som jag har sagt tidigare. När ska det ta slut?

Alla mediciner, alla sprutor. Jag kommer att få gå på specialkost, antiinflammatorisk kost (AIP), vilket innebär en stor förändring för mig. Patrik kommer att gå på samma kost som mig, vilket känns bra så inte han fortsätter att äta allt gott och jag sitter bredvid med helt annan mat. Men det är en stor omställning. Det är inte bara att sluta med alkohol och vissa typer av ostar och lite annat smått som en ska göra när du blir gravid. Det här innebär så mycket mer och vi ska börja redan nu och fram till vecka 12 om det tar sig. Där efter kan vi sakta gå tillbaka till en mer normal kost. Allt för att min kropp ska få lugn och ro och kunna hjälpa immunförsvaret att komma i balas så att kroppen kan fokusera på att ta hand om ett embryo och ett barn istället för inflammationer i kroppen.

Då de hittat en obalans i mitt immunsystem behöver vi åka till Stockholm för att göra en speciell behandling. Inte bara en gång utan två. Tar det sig ska vi dessutom tillbaka två gånger efter det och göra samma behandling igen. Vi ska ta blodprover här hemma, vilket har visat sig vara svårt att hitta någon som kan hjälpa till med det eftersom vi nu ligger utanför den vanliga svenska vården. Det är inte bara att åka och ta ett blodprov. Även svårt att hitta privata klinker som kan utför allting. Det blir ett jagande, och det är jobbigt och tar tid. Kliniken hade några tips, men fick inga träffar där på de prover vi skulle ta. Det är också en hel del mediciner. Vissa kan vi få några mediciner från Ryssland, men det mesta måste vi få utskrivet i Sverige och vissa mediciner kräver någon speciell licens. Så det är som sagt inte bara att åka till Ryssland. Dessutom ingår inte medicinerna, behandlingarna i Stockholm, alla blodprov som tas här hemma samt alla ultraljud som ska göras i priset vi betalar till kliniken i Ryssland. Det gör att pengarna springer i väg, minst sagt!

Ibland känns det som att det är så mycket att jag inte orkar. Vill bara släppa allting och skita i det. Har vi det ändå inte rätt bra ändå? Varför ska vi jaga efter det här? Så kommer det andra dagar där jag känner att det är självklart att vi ska göra det här. Det är många saker som stressar mig, land annat sprutor. Men efter ett av samtalen med läkaren, när vi gick igenom behandlingsplanen inför insättningen, så förstod jag att vissa av de sprutor som ska tas är små sprutor som jag ska ta i magen. Det gjorde mig ganska lugn. För den sprutan jag fick ta när vi kom hem efter hysteroskopin, den var inte att leka med. Helt ärligt något av det värsta jag varit med om. Men jag gjorde det. Men, upplevelsen av den sprutan gjorde också att jag var beredd att hoppa över allting och inte göra det här.

Samtidigt som jag inser att om det är någon som kan hjälpa oss ås är det just Olga Kliniken så blir jag också så frustrerad över att den svenska vården inte alls tittar åt det här hållet. Varken inom landsting eller privat vård. Om de bara gör sin omvärldsbevakning, (vilket i alla fall de privata aktörerna borde göra) så kommer de se att det är väldigt många som åker till Ryssland. Tänk om klinikerna här hemma började ta bakterieprov tex. Inget svårt alls och tar ingen direkt tid. Som patient ligger du i gynstolen och de tar några prover med topslikande föremål. Tänk om de hade tagit lite fler blodprover och undersökt hur immunförsvar och olika virus beter sig i kroppen. Jag tror inte att de privata klinikerna hade behövt gå så långt som de gör i Ryssland för att locka än fler patienter till sig själva. För hur många hade inte hellre åkt till en klinik i sitt eget land och betalt lite mer för en grundligare undersökning för att slippa åka utomlands? Sedan ska ju självklart kompetensen och vetskapen om hur man gör finnas, annars är det ju ingen idé.

Men i Ryssland scannar de även alla embryon efter defekta embryon. I Sverige tittar man så att embryot innehåller tillräckligt många celler för att det ska bli godkänt. Men i Ryssland tittar man även på antal kromosomer. Stämmer inte det så blir det inget godkänt embryo även om antalet celler stämmer. Det gör ju också att chanserna ökar.

Hur kan vi påverka den svenska vården och den svenska fertilitetsvården? Ofrivillig barnlöshet klassas ju ändå som en sjukdom av WHO och är en sjukdom som bör behandlas så länge det finns möjligheter till lyckat resultat. Då borde vi väl göra det bästa för att bota den? Så varför sätter de flesta gränsen vid 40 år och varför gör vi i Svrige inte mer? Det finns ju många bevis på att det finns lyckade resultat även efter 40. Borde det inte vara mer upp till patienten själv att känna var den egna gräsen går?

Innan vi började titta i databasen för donatorer tittade vi på ett klipp med Olga som berättade om hur processen går till och vad man ska tänka på när du väljer donator. Innan vi började titta i databasen för donatorer tittade vi på ett klipp med Olga som berättade om hur processen går till och vad man ska tänka på när du väljer donator.

Vi har kommit till den delen av processen där det är dags att välja donator. Jag trodde att jag skulle uppleva det som lite jobbigt att utse vem som ska ersätta mig och mina ägg. Kanske som ett litet test på om jag verkligen har accepterat läget och situationen.

Det hela började med ett skypemöte med en av klinikens koordinator för donationer. Hon berättade hur det skulle gå till och att vi nu skulle få tillgång till hela databasen som de har. Det var bra om vi kunde hitta 3-5 donatorer som vi kunde tänka oss ifall de av någon anledning inte skulle kunna donera just när vi drar igång vår process. Om vi ville ha hjälp med att utse donatorer och få förslag kunde vi också skicka in bilder på mig som liten, när jag var 20 år, 30 år och nu.

I databasen ser vi bara bilder på donatorerna som barn. Vill man se bilder hur de ser ut i vuxen ålder måste vi begära dom bilderna. Men utöver det får vi reda på väldigt mycket. Ålder, ögonfärg, hårfärg, längd, vikt, blodgrupp, eventuella allergier, tidigare sjukdomar, om de har synfel och deras tandhälsa. Vi kan också se hur många barn de har och deras ögonfärg och hårfärg samt hur gamla barnen var när de började gå. Vi ser om de är gifta, om de är troende och i så fall inom vilken religion, intressen, utbildning, personliga egenskaper och vad de jobbar med. Vi får information om deras föräldrar och mor- och farföräldrar så som deras hårfärg, ögonfärg, utbildning, vad de jobbade med och ibland även intressen. Det finns också ett personligt brev där de berättar varför dom valt att bli donator. Du får till och med se själva brevet in scannat för att kunna se deras handstil.

När vi väl gick in i databasen för att börja leta gjorde vi det tillsammans. Jag var osäker på hur det här skulle kännas. Ska jag leta efter den som ska ersätta mig, typ? Hur kommer det att lännas att se alla dessa kvinnor. Komemr jag att hitta någon som är lik mig? Vad är viktigt för mig? Är ögonfärg och hårfärg så viktigt? Ja, för barnets skull kom vi fram till. 

För att få ett mindre antal donatorer att välja bland fyller man i filter på längt, vikt, ögonfärg och hårfärg. I ett videoklipp vi tittade på precis innan sa de att man ska försöka hitta en donator som man känner att man skulle kunna bli vän med samt att man bestämmer sig innan för om det finns någon speciell egenskap eller intresse som man vill ha med. Och det tog jag med mig. Att försöka hitta en donator som skulle kunna kännas som min vän och som gillar att dansa. Men en annan sak de också sa i klippet som jag inte visste om. När embryot kommer in i min kropp börjar de egenskaper som donatorn och jag har gemensamt att matchas ihop och det är dom egenskaperna som förstärks. Det gör att barnet blir mer likt mig! Tänk vad naturen kan, det är så häftigt!

Så när vi satt där och började titta på de donatorer som kom fram efter vårt urval kände jag att det kändes bra. Det kändes faktiskt lite roligt och spännande. Hurdana är dom, donatorerna. Vilken känsla får jag? Är det nått lika mig? Vilken känsla får jag när jag läser om dem? Den första donatorn vi tittade på fastnade vi båda två för på en gång. Andra donatorn kändes så där. Men efter att ha tittat på kanske tio olika donatorer hade vi sex stycken som just då kändes bra. Därför valde vi att spara ner länkarna för att kunna gå in och titta igen dagen efter innan vi bestämmer oss för om de känns bra och vilken donator vi helst vill ha. Sova på saken lite helt enkelt.

Dagen efter tittade vi igen, men på var sin dator. Vi rankade dem var för sig och när vi var klara visade det sig att vi nästan helt hade tänkt precis lika dant. Två av donatorerna vi hade sparat sedan dagen innan tog vi bort. Den tredje som jag var osäker på hade Patrik satt som nummer fyra så hon fick vara kvar. De andra tre hade vi satt i samma ordning! Så jag kontaktade kliniken och bad at få ut foton på de fyra donatorerna som vuxna då jag kände att jag ville det. Dagen efter kom bilderna och gernom att läsa igenom allting igen och titta på bilderna bekräftade vi bara vårt val. Det kändes helt rätt! Så nu är det bara att hålla tummarna för att donatorn kan påbörja sin process när det är tänkt att vi ska komma dit för insättning. .

På väg till Ryssland och Olga fertility clinic. För att kunna åka behövde vi speciell inbjudan från kliniken, ansöka om visum och göra PCR-test för att visa att vi var friska. På väg till Ryssland och Olga fertility clinic. För att kunna åka behövde vi speciell inbjudan från kliniken, ansöka om visum och göra PCR-test för att visa att vi var friska.

För några veckor sedan kom vi hem från vårt första besök i Ryssland. Det var en omtumlande resa på många sätt och även rätt omtumlande efter att vi kom hem.  
 
Inför resan var det en hel del arbete med visumansökan och alla papper som skulle fixas med försäkringsbolag och friskhetsintyg. När vi väl landat i Ryssland ville de först bekräfta våra intyg och inbjudningar till kliniken så vi fick sitta och vänta i passkontrollen i nästan 2 timmar innan de släppte igenom oss. Väl igenom stod det en chaufför och väntade som körde oss till hotellet. Väldigt skönt då klockan hade hunnit bli rätt mycket.
 
Första dagen på kliniken fick jag lämna en massa blodprover, göra en gynundersökning sam att de tog en massa bakteriella prover runt livmoderetappen. Efter ytterligare någon dag var det dags för hysteroskopin. Jag var nervös innan och tyckte det kändes väldigt jobbigt. En del katastroftankar kom krypandes om att jag kanske aldrig skulle vakna igen efter sövningen och att jag skulle dö. Jag har ju varit sövd innan och gjort en hysteroskopi tidigare, så jag visste ju att det inte skulle göra ont, men det var väl mest läskigt att bli sövd i ett annat land kändes det som.
 
Själva operationen gick bra, men de hittade en myom, eller en så kallad muskelknuta. I sig är en myom inget hinder för att bli gravid som en polyp kan vara, men den kan ställa till problem i form av mer akuta blödningar längre fram. Det kan också var den som har orsakat mina förblödningar som jag har inför varje mens. Så klart beklagade läkarna i Ryssland att våra läkare hemma inte sett den tidigare, men att en myom kan gömma sig ibland beroende på var i cykeln du befinner dig när du gör en hysteroskopi.
 
Men tyvärr kunde de inte få bort hela myomen på en gång, så plötsligt stod jag inför det faktum att vi skulle göra en hysteroskopi till, redan dagen efter! Min reaktion blev tårar. Det tar aldrig slut. När ska motgångarna upphöra? Kommer det någonsin att upphöra? Hur länge orkar jag hålla på? Men samtidigt insåg jag vilken tur vi hade haft som inte kunnat boka någon bra resa hem den dagen som kliniken från början hade sagt att vi kunde åka tillbaka. Därför hade vi bokat resan hem en dag senare än vad kliniken hade sagt och det gjorde ju nu att vi kunde utföra den andra operationen i lugn och ro utan att behöva tänka på att vi skulle hem samma dag. Det finns en mening med det mesta även om man inte kan se det på en gång!
 
Andra operationen gick bra. Jag kände mig psykiskt mycket starkare och det var nog tack vare att jag nu visste vad som skulle hända, hur rummet såg ut och att jag kommer att vaka, även om jag blir sövd i Ryssland . Och dom fick bort allt!
 
Proverna som vi tog visade sig innehålla en del intressant information, precis som läkarna trodde att det skulle göra. Redan på första mötet med dem så sa de att dom trodde att jag har någon form av infektion i livmodern som gör att jag har en icke gynnsam miljö, och det är därför mina tidigare försök inte har lyckats. Och mycket riktigt. De hittade bakterier som inte ska vara där. Det resulterade i att vi fick köpa med oss en massa mediciner hem, både i tablettform och sprutor. Kliniken skickade med ett intyg på att det var våra mediciner ifall det skulle bli några frågetecken vid incheckning eller genom tullen när vi kommer hem, men vi valde att checka in väskan för att minimera risken att bli ifrågasatta. Speciellt efter att vi insåg att vi skulle ha sprutor och långa nålar i bagaget.
 
Men det här kändes som ett bakslag till när de hittade dessa bakterier. Ännu mer fel, fel på mig, När ska det ta slut? Men som läkarna sa, Annika, det här är inte dåligt. Det här är bra! Nu vet vi vad det beror på och vi kan fixa det. Om vi inte hade hittat något hade vi varit lika frågande som era läkare där hemma. Det hade inte varit bättre. men man önskar ju att det här hade kommit fram så mycket tidigare. Varför ska jag behöva åka till Ryssland av alla ställen för att få reda på det här? Varför kan och vill inte den sveska sjukvården ta i dom här frågorna? 
 
Även om vi bara var i Ryssland i 6 dagar så var det väldigt skönt att komma hem. Jag var trött rätt länge efter och det berodde nog både på mediciner, allt vi varit med om samt att den del spänningar började släppa. För att få koll på alla mediciner och när de ska tas tog jag fram ett block och skrev ett datum per sida. Där efter gick vi igenom alla mediciner och vad de hade skrivit om dem. Hur mycket ska jag ta, hur ofta och hur länge. Så fyllde jag i det i blocket, dag för dag. Det gjorde att jag kände att jag hade koll. Jag kunde lugna mig lite och inte känna mig stressad över hur jag skulle kunna ha koll på allt det här. Och det bästa av allt. För varje dag kunde jag vända blad och ta mig an ny dag. Vad ska hända i dag? Inte vad hände i går och vad ska hända i morgon, bara vad som ska hända idag. Dag för dag.
 
Men jag har gjort en insikt till. OM jag hade vetat att man kan ha en infektion i och runt om kring livmodern utan att känna av den, och att den kan orsaka både missfall och att embryona inte sätter sig, så hade jag åkt till Ryssland och Olga Clinic innan jag gjorde mina två sista försök här hemma i Sverige. Då hade jag gjorde de undersökningar jag nu gjort, fått reda på hur det står till, behandlat det och där efter gjort de sista insättningarna här hemma. Då hade jag i alla fall vetat att miljön hos mig är den bästa. Tänk om det hade räckt!? Tänk om det då hade tagit sig! Då hade vi inte suttit här och kämpat för att kunna åka till Ryssland igen för äggdonation och lägga en massa pengar på det. Den här resan med att försöka få barn hade kanske då kunnat bli så mycket enklare och så mycket billigare.

Länge sedan jag skrev. Och på ett sätt känns det som om det inte har hänt så mycket, men samtidigt så har det ju hänt en hel del!

Efter vårt sista försök inom sjukvården här hemma tog vi kontakt med en privat klink som också arbetar med äggdonation. Vi fick träffa deras läkare för att gå igenom vår historia och för att höra hur de ser på våra chanser. Jag vet ju att ingen läkare kan lova oss att vi ska får barn och att man ser våra chanser som låga, men den läkaren vi träffade var så trött! Vi kände båda två på en gång att ”här ska vi inte lägga våra pengar”. Men då har vi i alla fall undersökt den vägen och konstaterat att den vägen blir det inte.

Samtidigt började vi titta allt mer på olga fertility clinic i Ryssland. Vi var med på ett seminarie i samband med julen och vi anmälde intresse för att få prata med en läkare. Vi samlade på oss våra journaler och provresultat med mera för att kunna ge dem kopior. Redan under första samtalet med en av koordinatorerna fick vi förtroende för kliniken, och det stärktes ännu mer efter att vi pratat med en av läkarna.

När de frågade oss vad våra svenska läkare hade för teori om att det inte fungerat på våra 7 försök med äggdonation varav två missfall svarade vi att den enda förklaringen vi fått är ”otur”. Läkaren i Ryssland blev näsan arg och menade på att så många försök utan önskat resultat är inte bara otur, det beror på någonting. 

Och vi har bestämt oss för att låta dom försöka ta reda på orsaken. För hittar de orsaken kan de också hjälpa oss att bota det. Efter det kan vi göra nya försök med hjälp av kliniken i Ryssland. Därför har jag nu fått en lista på en massa olika vitaminer jag ska äta, samt att jag under en period ätit p-piller för att styra upp min cykel. Där efter kommer jag att äta hormoner som hjälper till att bygga upp min slemhinna. När det är dags åker vi till Ryssland för provtagning och hystroskopi. På det sättet kan de se om allt ser ut som det ska i livmodern eller om det faktiskt finns en infektion där, vilket de misstänker. I så fall har jag en icke gynnsam miljö för embryon och det kan förklara varför våra tidigare försök inte har fungerat. Då kan vi också åtgärda det och där efter ge oss på nya försök. 

Det är så tydligt att de jobbar på ett helt annat sätt än den vanliga vården både i Sverige och i Danmark. Här hemma är det mer löpande band principen då det funkar på de flesta. När det inte fungera rär det "otur". På Olgakliniken jobbar man utefter varje person och dess förutsättningar. De anpassar behandlingen och ta reda på allt innan de påbörjar en insättning. Och det känns helt rätt.

Men vägen till Ryssland är inte enkel. Speciellt inte nu i Coronatider. Vi måste få en speciell inbjudan från kliniken för att ens kunna lösa ut visum. Vi måste ta PCR test för att komma in i landet, och vi måste hålla oss friska när vi väl är där, för annars kommer vi inte hem eftersom vi måste mellanlanda på vägen och då krävs ett nytt PCR test utfört i Ryssland. Blir vi sjuka när vi är där, kommer vi med andra ord inte hem.

Bild från discovery+ Bild från discovery+

ÄNTLIGEN! Äntligen någon som tar upp ämnet med svårigheter att få barn och gör någonting med det. Vågar prata om det! Serien ”Alla utom vi” kommer att visas på Discovery+ från och med idag den 12 februari.

Bara i trailern sägs så mycket som är så sant. Så många igenkänningsfaktorer. ALLA borde se den här, även de som inte kämpar då jag tror att det skapar en förståelse om hur det är.

”Alla utom vi” är en dramakomedi baserad på den kanadensiska serien ”How to buy a baby” och handlar om ett par med desperat barnlängtan. I den svenska serien är det Alba August och Björn Gustafsson som syns i huudrollerna.

så här beskrivs handlingen:
En varm och känslomässig (och ekonomisk) berg- och dalbana om ett pars längtan och svårigheter i att försöka få barn. Ola och Hilma går igenom allt från pinsamma familjemiddagar, danska spermadonatorer och en omgivning med åsikter om hur ”himla enkelt” det är att skaffa barn.
Du hittar trailen här!

Etiketter: sagt i media

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Marie » 23 maj:  ”❤️”

  • Alexandra » 23 maj:  ”❤️ ❤️ ❤️”

  • Jenni » 23 maj:  ”Tänker på er ❤”

  • Maria » 23 maj:  ”❤ En stor kram”

  • Maria » Krig:  ”Har inga ord för hur detta måste kännas för er. ❤”

Länkar

-