2020

Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid. Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Sju försök med äggdonation och ändå vill det inte. Insikten om att det kanske inte blir några barn, trotts alla försök är så tung att bära. Vi tittar på alternativ, men inga beslut är tagna och det finns ju ändå inga garantier. Det finns så många saker i livet som jag aldrig kommer att få uppleva om jag inte blir förälder. Bilden intill såg jag på Facebook för ett tag sedan och den är så talade. Det är precis så det är. Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Jag kommer kanske aldrig:

  • Klappa min runda mage
  • Höra hur min man pratar med bebisen i magen
  • Få föda ett barn (Oavsett  om det blir vaginalt eller snitt)
  • Få se mitt barn för första gången
  • Ge mitt barn ett namn
  • Få höra ordet mamma menat till mig
  • Få krama och trösta mitt barn
  • Få känna kärleken från mitt eget barn
  • Få känna mitt barns armar runt min hals
  • Höra de små fötterna som kommer springandes
  • Köpa en barnvagn
  • Köpa de första barnkläderna till mitt eget barn
  • Inreda ett barnrum
  • Få vara föräldraledig
  • Kommer aldrig att få se glädjen i mitt barns ansikte vid första skolavslutningen
  • Kommer aldrig att få se mitt barn bli kär och förhoppningsvis träffa sin livs kärlek

 
Jag kommer heller aldrig ha chansen till att bli mormor eller farmor. Men även om man får barn är ju det ingen säkerhet att det blir så. Mitt barn ska ju vilja och kunna få barn till att börja med. Och efter att jag pratade med en vän om detta, som själv blev mamma vid 40 års ålder, fick jag insikten om jag kanske inte heller kommer att hinna träffa eventuella barnbarn. Ingen vet hur gammal man blir och hur gammal skulle mitt barn vara när det väljer att bli förälder.

Jag har länge tänkt att det blir en fas till i livet som man missar och som alla ens vänner kommer att få uppleva, att bli morförälder. Men efter mötet med min vän insåg jag det, att jag kanske inte kommer att hinna träffa mitt eventuella barnbarn i vilket fall som helst. Känslan av att jag kommer att missa ytterligare en fas i livet som alla ens vänner kommer att gå igenom lättade lite. Det är ju inte säkert att jag hade fått uppleva det ändå.

Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Du kan inte gråta över nått du aldrig haft, det är ett uttryck jag ibland har hört. Men det är så fel. Det kan man visst. Det kan vara drömmar om någonting som man inser aldrig kommer att bli av. Drömmar som kommer att påverka ens liv på olika sätt. Man kan och får sörja att det inte blev som man ville, hur mycket man än kämpade.

Sista insättningen fungerade inte. Det har vi vetat ett litet tag nu. Inget barn i magen… Finner inte ord på min sorg. Även om vi tittat på hur vi kan gå vidare om vi skulle hamna i den här situationen så känns det just nu hopplöst. Varför skulle det fungera där när jag har sju tidigare försök med äggdonation som inte fungerat? Dessutom två missfall. Känns inte som att någonting vill växa inuti mig. Och svårare blir det ju äldre man blir. Barnlös, är det så mitt liv ska se ut?

Sorgen över vår situation är enorm även om jag inte är ledsen hela tiden. Jag såg bilder framför mig hur jag skulle falla ihop på golvet och sedan inte ta mig ur sängen på en vecka. Riktigt så kanske det inte har blivit, men jag är hemma från jobbet. Jag blev sjukskriven. Måste få ta hand om min sorg och slippa leverera på jobbet en stund. Måste få vara ledsen och tycka att livet är orättvist. Då kommer jag nog starkare ur det här längre fram.

I böneträdet i Vadstena klosterkyrka satte jag upp min bön, att vi ska få ett barn. I böneträdet i Vadstena klosterkyrka satte jag upp min bön, att vi ska få ett barn.

Sista försöket och sista insättningen är gjord. I alla fall inom landstingens regi.  Det är med skräckblandade känslor. Tänk om det inte tar sig! Tänk om vi inte får några barn! Det är otroligt jobbigt och påfrestade att komma till det här läget. Även om jag känner mig rätt så stark just nu. Men det kan ju vända fort, det vet jag. 

Ultraljudet vi skulle göra precis innan insättningen gick bra och slemhinnan hade växt till sig lite till. Nu fanns det inte någonting mer vi kunde göra. Men det kändes så bra att få göra en sista koll. Veta att kroppen är med och att ingen konstigt har hänt på vägen.

Inför sista försöket fick jag lite tankar på att det sista embryot kanske inte skulle klara upptiningen. Det hade varit katastrof! Nu när vi har testat en ny väg, att inte få prova den. Det hade inte känts bra. Men det klarade sig! =) Så glad för det! Och Insättningen gick bra, det gör ju inte ont och det går ju så fort. Patrik fick inte följa med in den här gången heller, på grund av pandemin. Så jag är glad över att vi faktiskt har gjort detta några gånger nu så han vet hur det fungerar och vad som händer ändå.

Den här gången har jag alltså inte använt mig av hormoner inför insättningen på samma sätt som innan. De hormoner som jag fått behålla är Lutinus, som man börjar med strax innan insättning. De andra tabletterna jag börjat med i samband med blödning, som ska hjälpa till att bygga upp slemhinnan, har inte använts den här gången. Men det är märkligt. I januari ville inte kroppen alls. Jag åt hormoner så länge och ändå kom slemhinnan inte upp i den storlek man vill ha för en insättning. Nu går det hur bra som helt, utan de hormonerna.

Inför den här sista gången har vi gjort mycket annorlunda med andra ord. Och det känns bra. I somras när vi var ute och åkte runt lite i Sverige hamnade vi bland annat i Vadstena. Vi gick in i Vadstena klosterkyrka för att titta och där fanns ett träd. Ett träd där du kunde sätta upp lappar med din bön. Bönen skulle senare bli hörd genom att någon av prästerna skulle läsa dem. Så jag satte upp en lapp i trädet ed min bön, att jag och Patrik ska får vårt efterlängtade barn. Jag brukar ju inte be till gud, och jag är inte troende, men just då kändes det väldigt bra att sätta upp den där lappen.  

Inför den sista insättningen passade vi också på att prata med psykologen på avdelningen för reproduktionsmedicin. Hur kan vi minska pressen och stressen och vad händer med oss om det här inte fungerar? Hon kom bland annat med ett tips, och det var att se till att ha någonting inbokat som vi kan se fram emot oavsett hur det här går. Går det bra så kan vi fira det när vi är iväg, och går det inte blir det ett sätt att komma bort och bara vara. Oavsett någonting att se fram emot. Så det har vi nu bokat, och det känns bra!

Hon sa också att det är viktigt att vi tar det som det kommer och kanske inte planerar in så mycket. Är vi ledsna så är det. Men planera och se till att ha tex matlådor hemma så vi inte behöver laga mat. Både i väntan på besked om det tagit sig, men också om det visar sig att det inte finns någon bebis. Vi måste låta oss vara ledsna. Och det är så sant! Det är nog först då du kan ta dig upp, även om det tar tid.

Och planera inte så lång fram i tiden! Jag är expert på att dra i väg i mina tankar och planerar för kommande scenarion. Det är ju mycket därför vi tittat på andra alternativ så som familjehem. Men hon har rätt, vi kan faktiskt inte ta beslut i den frågan just nu. Det får komma sedan. Men det känns bra att vi har tittat på det, så får vi se vad vi känner sedan. Nu är det bara att hoppas på att det sista embryot är det som faktiskt fungerar!

Inför vårt sista försök har vi haft samtal med läkaren och tagit nya prover. Bland annat på sköldkörteln. På mötet med läkaren frågade vi om vi kunde göra på något annat sätt den här gången? Hur kan vi maxa chansen att bli gravida inför det sista försöket?

Vi har ju aldrig testat en insättning i min egen cykel, vilket vi nu bestämde att vi skulle göra. Men inte utan kontroller. Först proverna. Sedan skulle jag komma på ultraljud för att se om min egen slemhinna håller måttet för en insättning och där efter skulle jag använda ägglossningsstickor. Visste jag om ägglossningsstickor fungerade på mig? Nej, det var så länge sedan jag använde det. Men det viktigaste av allt. Om det inte såg bra ut och förutsättningarna inte var de bästa skulle vi heller tina upp det sista embryot. I så fall skulle vi gå på processen med hormoner igen.

Sagt och gjort. När min mens kom ringde jag och bokade tid för ultraljud. Den skulle ske ca dag 8-9 eftersom jag har lite oregelbunden cykel. Ägglossningsstickor skulle jag börja med dag 8 och fortsätta med fram tills att jag fick omslag på stickan.

Jag har under lång tid inte sett några positiva bilder av det här sista försöket. Varken innan eller efter samtalet med läkaren. I mitt huvud har vi redan misslyckats. De enda bilderna jag kunnat se är då jag sjunker ihop i en hög efter att vi fått negativt på graviditetstestet och sedan inte kommer upp ur sängen på en vecka. Sista försöket. Det känns som domedagen.

Även om vi nu har en plan på vad som sker om det här inte fungerar och att vi nu faktiskt står i kö för ett försök till på en privat klinik, så känns det som sista försöket. Det är ändå ett avstamp. Vi kommer inte att få mer hjälp av landstinget. Nu åker vi ut oavsett resultat.

Men häromdagen var jag och gjorde ultraljudet för att se hur min egen slemhinna ser ut i en egen cykel. Och det såg så bra ut! Läkaren var mycket positiv! Kändes så jäkla bra! Jag gick där ifrån med lätta steg och efter det har jag känt mig mer positiv! Och till och med har jag fått lite positiva bilder. Kanske detta ändå kommer att gå? De mörka bilderna är inte lika starka och lika många just nu. Dessutom kommer jag att få ett ultraljud till bara någon dag innan insättning för att jag ska veta att allt ser bra ut. Inget de brukar göra, men jag ville det och de gick med på det. Känns bra för då vet jag att inget konstigt har hänt och jag behöver inte vara orolig för det.

Det enda som just nu kan stoppa oss är om det sista embryot inte klarar upptiningen. Då vet jag inte vad jag gör!

Att försöka få barn är som att bestiga ett berg. Du vet aldrig hur högt det kommer att vara från början, och ibalnd känns det som om någon hela tider bygger på berget och gör det ännu högre än vad det Att försöka få barn är som att bestiga ett berg. Du vet aldrig hur högt det kommer att vara från början, och ibalnd känns det som om någon hela tider bygger på berget och gör det ännu högre än vad det

Att försöka få barn är som att bestiga ett berg, den enda skillnaden är att du från början inte vet hur högt berget är. Du vet inte om berget är extremt högt eller om det bara är en kulle du ska över. Du ser toppen, det vill säga målet hela tiden, men svårt att avgöra hur mycket som kommer att krävas av dig för att nå dit.

Om du fick en kulle, grattis till dig. Om det visar sig att du fick mer än en kulle att bestiga så kommer du efter ett tag att börja leta andra vägar. Ska du ta omvägen, hoppas på genvägen eller kan den lilla stigen var det vinnande konceptet? Med andra ord; Kan jag påverka min fertilitet med kosten, andra typer av mediciner eller vad händer om jag byter läkare?

Ibland kommer det oväder och tjocka moln på vägen vilket gör det svårt att se toppen, men så tar du nya tag och kommer förbi de där mörka molnen. Ju högre upp du kommer på berget, desto smalare blir vägen och desto tuffare blir det. Du kanske måste stanna på vägen för att vila och samla nya krafter. Och ibland känns det som om någon bygger på berget och gör det ännu högre än vad det var från början. Det är oerhört tufft när det plötsligt börjar bli många försök på vägen, många misslyckanden och kanske missfall. Mängder med tårar, frustration och känslan av en stor orättvisa. Och det är orättvist att få får olika höga berg att bestiga.

Ibland kan berget vara så högt att det inte går att nå toppen och målet. Då måste du tänka ut en annan plan och kanske välja ett annat berg att bestiga, som du klarar av. Det är inget nederlag att inte klara av det höga berget om man kämpat där länge, för ibland så går det bara inte hur många försök du än gör. Det andra berget kan leda till barn, fast på ett annat sätt. Eller så leder till ett annat typ av liv.

I vårt fall kan ett annat berg innebära att vi blir ett familjehem för ett barn som av någon anledning inte kan bo hemma hos sina biologiska föräldrar. Det kan också innebära en adoption om man byter berg. För oavsett hur du gör så är även vägen till en adoption eller ett familjehem också ett berg att bestiga, även om du vet att det leder till att du en dag har ett barn hemma. För först ska du genomgå en massa tester och du ska bli godkänd. Det tar tid och du måste vänta. Och väntan är en stor del av berget. Det är inte bara en kulle.

Vi är så många som bestiger dessa berg, som inte fick kullen. Och ändå är vi så många som gör det i ensamhet och i tystnad. Många gånger känns det som om man är den enda som har svårt att nå toppen då man ser att ”alla andra” runt om kring sig minsann får barn hur lätt som helst. Men om du bjuder in din omgivning på din resa, på din bergsbestigning, så kommer du att upptäcka att det finns så många andra som har samma svåra berg att ta sig fram på. Du är inte ensam. Det förstod jag redan innan jag startade den här bloggen, men det blev ännu tydligare efter det. Det är många som hör av sig, men likande historier. Vissa har äntligen nått toppen, andra kämpas för fullt för att nå målet. För att en dag få bli en familj.

Vi har inte övergivit det stora oändligt höga berget ännu. Vi kommer att försöka och kämpa en liten bit till eftersom vi har ett embryo kvar. Men vi har börjat snegla på ett annat berg, och vi har börjat gå, även om vi just nu bara befinner oss i början.

Vägen till att få barn har varit oändligt lång och är ännu inte slut. Men nu tittar vi även på andra vägar och alternativ som att stå i kö på privat klinik eller bli fosterfamilj. Vägen till att få barn har varit oändligt lång och är ännu inte slut. Men nu tittar vi även på andra vägar och alternativ som att stå i kö på privat klinik eller bli fosterfamilj.

Ett embryo kvar. Ett försök kvar. Ett sista försök till att bli mamma. Men vad händer om det inte fungerar? Stressen gör sig påmind och även en del panik. Jag kan se bilder framför mig hur jag kommer att reagera och må om det sista försöket inte vill ta sig. Och jag blir ledsen att bara tänka på bilderna. Fy vad sorligt. Ska alla dessa försök och all denna strävan, all denna sorg och frustration inte leda till någonting?

Det är klart att det sista försöket kan fungera, vi kanske blir föräldrar. Och det hade ju varit fantastiskt! Men för att sänka stressnivån och paniken har vi börjat fundera på vad som händer om det inte blir ett barn. Vad gör vi då? Vilka vägar vill då gå? Vi har bestämt oss för att vi ska ha en plan innan nästa insättning. Då är ju det inte slut, även om det sista försöket inte tar sig. Det lugnar i alla fall mig.
För några dagar sedan när jag var ute och sprang landade det. Frågan har fått gro och bearbetas och funderats på både medvetet och omedvetet. Nu har vi en plan på vad vi gör om sista försöket inte tar sig.

Vi bokade tid med en adoptionsbyrå för att stämma av och ställa några frågor. Vi har inte registrerat oss någon stans eller påbörjat processen. Vi vill få svar på lite fler frågor först innan vi tar något beslut. Jag vet också att tiden börjar rinna iväg för att adoptera men det känns skönt att reda ut frågorna i alla fall.

Men vi har också bokat tid för att få mer information om vad det innebär att bli ett familjehem till barn som behöver någon annan stans att bo. Det känns fint att vi kanske kan hjälpa barn som har det jobbigt och visa upp för dem hur det kan se ut innanför väggarna i ett annat hem. Hur det också kan fungera. Det är klart att det kommer att innebära sina utmaningar. Både i den problematik barnet kommer ifrån, men också den sorg det kan innebära när och om barnet flyttar hem igen, även om det är det som är målet hela tiden med ett familjehem. Men vi har en tid bokad både för ett digitalt möte med kommunen där vi kommer få mer information, men också ett fysiskt möte med ett företag där de kommer hem till oss för att se vilka vi är.

Om familjehem känns rätt och bra kommer vi att hoppa på det. Och undertiden har vi nu ställt oss i kö på en privat klink här hemma i Sverige för att testa med äggdonation i alla fall en gång till. Prislappen blir ungefär det samma som att åka till Danmark. De har visserligen typ ingen kö alls i Danmark, men det blir färre resor, inget boende på hotell och vi behöver inte ta ledigt från jobbet om vi gör det här hemma. Dessutom passar det just nu rätt bra att stå i kö eftersom vi har ett försök kvar och vi håller på att reda ut våra andra alternativ.

Men först av allt ska jag kontakta sjukhuset där vi just nu har vårt sista försök kvar. Hur ser de på våra chanser? Finns det någonting mer vi kan göra? De har ju varit så övertygade om att de kommer att kunna hjälpa oss eftersom vi haft fem embryon totalt, nu finns det bara ett kvar.

Negativt även denna gånge. När ska det blir ett pluss?  Vi vet att det förts in ett levande embryo som ”bara” ska sätta sig. Hur svårt ska det vara? Negativt även denna gånge. När ska det blir ett pluss? Vi vet att det förts in ett levande embryo som ”bara” ska sätta sig. Hur svårt ska det vara?

Tolv dagar efter insättningen var det dags att göra ett graviditetstest. Vet inte hur många gånger jag funderat och känt efter hur det känns i kroppen under de dagar som gått efter insättningen. Det är som jag sagt tidigare, den absolut jobbigaste perioden att befinna sig i, mellan insättning och test. Vi vet att det förts in ett levande embryo som ”bara” ska sätta sig. Hur svårt ska det vara?

Även om jag mådde bra de första dagarna och kände mig väldigt positiv så är det klart att dipparna också kom. Redan efter fyra dagar faktiskt. Tvivlen på att det fungerat. Sorgen som det skulle innebära. Så får jag påminna mig själv om att det inte att så många dagar, att det typ är omöjligt att känna någon konkret då. Men så rinner dagarna i väg. Hur mår jag idag? Hur känns det i dag?

Jag har denna gång haft ömma bröst, vissa dagar väldigt ömma och jag har känt lite spänningar runt livmodern, så klart att det kändes hoppfullt. Men ändå fanns tvivlet där. Någon dag sov jag till och med middag då jag var trött. Det kanske bara är hormonerna som ställer till det och luras.

Men så kom då dagen då det var dags att göra ett graviditetstest. Fanns det något eller inte? Hoppet fanns där, även om jag tvivlade. Och det blev ett minus igen. Inget efterlängtat plus på stickan. Vi gjorde till och med ett test till dagen efter, för säkerhets skull. Men samma sak där. Ett minus.

Det är så mycket som snurrar i huvudet! Varför fungerar det inte? Nu har vi bara ett embryo kvar. Stress över det, för när det är förbrukat så har vi ju inga mer försök. Livet utan barn kommer allt närmre. Vad kan vi göra för andra alternativ? Vad är nästa steg? Eller kommer det att fungera?! Kommer läkarna att ha någon annan strategi nu? De har ju varit så övertygade om att det här kommer att lösa sig. Deras chanser börjar rinna iväg.

Dagen då vi gjorde testet gick lite i dvala. Vi blev så klart ledsna. Vi lyckades somna om en stund. Sen frukost, småfix hemma eller bara lata sig i soffan. Vi försökte komma iväg på en promenad, men det började regna. På kvällen när vi skulle sova var det ingen av oss om kunde somna. Vi började prata om nästa försök. Hur kan vi minska på stressen inför det, med faktum att det är det sista. I alla fall så känner jag mig stressad över det och kan nästan få lite panik. Det blir så definitivt när det sista embryot sätts in. Om det inte fungerar har vi inga mer chanser. Samtidigt så får man ju inte ge upp hoppet. Det kanske är guldägget som ligger kvar!

Vi kom i alla fall fram till att vi ska kolla upp lite andra vägar. Om vi vill och kan så kan vi ju kontakta Danmark igen. De har ju en åldersgräns på 45 år. Det finns ju även privata kliniker här hemma i Sverige som numera gör äggdonation. Eller ska vi gå på embryodonation? Ska jag äta mer hormoner? Jag har ju fått i mig en hel del och de ökar risken för bröstcancer. Ska vi verkligen fortsätta med det och riskera att jag blir sjuk på annat sätt längre fram? Eller är det fosterbarn som är nästa steg? Ja många frågor och funderingar blev det. Och genom att prata om detta och känna att vi ändå ska titta och fundera på hur vi vill göra i fortsättningen om det sista embryot inte fungerar, det gör att jag redan nu kan känna mig lite lugnare. Och förhoppningsvis blir jag det även när det gäller, för självklart kan vi inte ge upp hoppet på det som finns i frysen!

Den här gången fick Patrik inte följa med in när det var dags för insättning. Men han fanns med på utsidan hela tiden. Den här gången fick Patrik inte följa med in när det var dags för insättning. Men han fanns med på utsidan hela tiden.

I mitten av juni gjorde vi en insättning. Detta blev det åttonde försöket till att bli gravid med hjälp av sjukvården varav de två första var med IVF, innan det stod klart att mina ägg inte fungerar. Det här försöket blir alltså det sjätte med äggdonation.

När det var dags för insättningen fick Patrik inte följa med in på grund av de rådande omständigheterna vi har i samhället just nu. Känns ju bra att han varit med tidigare så han vet vad som händer och hur det ser ut. Då blir det kanske inte lika stort att missa insättningen. Men han satt på utsidan och väntade hela tiden! =) Innan jag gick in tog vi en liten stilla promenad i mområdet. De säger ju att rörelse är positivt då blodet cirkurerar mer. Det är ju bland annat därför man inte får ligga kvar efter insättningen, de vill att man ska upp och röra på sig även om det inte innebär ett maraton det första du gör. Så vi tänkte att vi även tar en liten promenad innan. 

När vi påbörjade processen med äggdonation här hemma i Sverige och vi fick vår donator, resulterade det i 5 embryon som frystes ner. Tre av dem var så kallade femdagars och två av dem var sexdagars. Vid de tre första försöken användes våra femdagarsembryon, vilket tyvärr inte har resulterat i något barn även om ett satte sig, men sedan blev missfall. Så den här gången var det dags för ett sexdagarsembryo.

När vi fick reda på att vi hade fem embryon varav två var sexdagars skämtade jag med Patrik och sa att det måste vara hans gener rakt igenom, morgontrötta lite sega typer. Det var därför de behövde en dag till på sig innan de kunde bli frysta, sa jag.

Och det är faktiskt med just den tanken som jag gått in i det här försöket med. Nu är det Puttes gener rakt igenom, och det kanske är det som behövs för att vi ska få det här att fungera?! Tanken gör mig faktiskt glad och jag känner att det här försöket känns lättare än de senaste försöken.

Om det här fungerar eller inte, det vet vi ännu inte. Men en positiv inställning hjälper och den otroliga bergochdalbana som brukar komma under dagarna mellan isättning och test har än så länge börjat i balans. Jag har haft omgångar där det varit oerhört påfrestade och psykiskt jobbigt, så att det här försöket börjar på en bra nivå känns oerhört bra!

Hur många gånger ska man försöka bli gravid? Nu är vi inne på åttonde försöket. Och just nu känns det bättre än på länge! Hur många gånger ska man försöka bli gravid? Nu är vi inne på åttonde försöket. Och just nu känns det bättre än på länge!

Hur många gånger ska man försöka bli gravid? Den frågan har ju kommit upp flera gånger. Och för några dagar sedan såg jag ett inlägg på ett forum från en tjej som befann sig i sin sekundära barnlängtan, alltså längtan efter ett syskon till sitt första barn. Hon hade en massa försök bakom sig och undrade hur man kommer vidare och kanske måste inse att det inte blir några fler barn. Men så brottades hon hela tiden med tanken – Tänk om det bara behövs ett försök till?

Och det är väl just den tanken som gör att man fortsätter. Man kämpar på och härdar ut. Man brottas med jobbiga stunder och perioder där man mår rätt dåligt psykiskt. Men så kommer topparna och man ser inga problem med att fortsätta med ett försök till.

Jag har ju tidigare alltid tänk att jag inte ska bli förälder efter 40. Men nu är jag 41 och fortsätter att försöka fortfarande. Man tänjer på sina gränser, gränser förflyttas hela tiden. Så när vet man att man ska sluta försöka? Vi har ju två embryon kvar i frysen. Vad händer om det inte funkar? Jag vet inte!
För ett litet tag sedan gjorde vi ju ett 3D-ultraljud för att se om det fanns någonting i livmodern som hindrade slemhinnan att växa. Allt visade sig se normalt ut, vilket givetvis var väldigt skönt. En lättnad. Guppet på vägen var inte så jättestort den här gången. Så vi bestämde oss för att köra på med nästa försök ganska så omgående.

I slutet av maj påbörjade jag därför mina hormoner igen. Räknade ut att det denna gången blir det åttonde försöket till att bli gravid, inräknat de två IVF försök jag gjorde först. Efter 10 dagar var jag på en första undersökning för att mäta slemhinnan. 6 mm. Bättre än förra gången då den inte ville bli tjockare än 5 mm. (Det resulterade ju också i att vi fick avbryta och 3d-utltaljudet kom på tal) Några dagar senare var jag tillbaka och nu var den uppe i 7 mm! Så nu har vi en dag satt för insättning! Så härligt att kroppen svarar denna gången. Dessutom mår jag bättre än på länge!

Träffade en kurator för ett tag sedan. Visste redan innan jag gick dit att jag skulle gråta. Men kanske just därför behövde jag gå dit? Vi bokade en ny tid, som jag fick ställa in. Men det fina är att jag just nu mår bra! Jag har de senaste veckorna rört så mycket mer på mig, både med promenader och löpning. Vilket också har behövts i dessa tider när man sitter hemma och jobbar! Och det är ju konstaterat att rörelse och motion hjälper till att stärka ditt välmående. Du klarar både motgångar och stress bättre. Har du inte läst Anders Hansens bok Hjärnstark, så rekomederar jag dig verkligen att göra det! Dock blir du nästan lite besatt i att du vill röra på dig efter att ha läst boken, för du blir ju till och med smartare av det!

Bild lånad från Stockholms Universitet Bild lånad från Stockholms Universitet

Jag har hört så många gånger att vissa par helt enkelt inte matchar varandra när det kommer till att få barn ihop. Om relationen löses upp och de båda sedan träffar någon annan är det vanligt att båda får barn utan några större omständigheter med sina nya partners. Och nu har förklaringen till detta kommit!

I förra veckan kom det ut artiklar efter att man på Stockholms universitet tillsammans med Manchester University forskat runt ägg och spermier. Där kom man fram till att med hjälp av kemiska signaler väljer kvinnors ägg sina spermier. Olika kvinnors ägg attraherar olika mäns spermier – och det är inte alltid partnerns spermier som ägget vill ha. Läs hela artikeln om hur kvinnans ägg väljer sina spermier här

– Vätska från en viss kvinna var bättre på att attrahera spermier från en viss man, medans vätska från en annan kvinna var bättre på att attrahera spermier från en annan man. Det visar att hur ägg och spermier interagerar beror på vilken specifik man och kvinna som är involverad, säger John Fitzpatrick. 

– Idén att ägg kan välja spermier är ny inom fertilitet. Forskning om hur ägg och spermier interagerar kan leda till framsteg inom fertilitetsbehandling, och kan kanske hjälpa oss förstå några av de fall där vi i dagsläget inte vet varför par är infertila, säger Daniel Brison, professor vid Manchester University NHS Foundation Trust och medförfattare till studien. 

Spännande forskning tycker jag! Och som sagt, det kan ju förklara en hel del i vissa fall där man som par försökt att få barn länge utan att det fungerar. Undrar när och hur man kan tillämpa denna nya upptäckt inom vården och på avdelningarna för reproduktionsmedicin? Om inte annat borde det ju kanske ingå i en fertilitetsutredning fram över. Får man reda på detta då kanske det inte är värt att göra IVF? Som så många gånger, nya upptäckter ger upphov till nya frågor.

Hoppas ni alla får en härlig midsommar!

Mors dag firades ute i solen. Kankse kan man själv fira mors dag  som mamma en dag. Mors dag firades ute i solen. Kankse kan man själv fira mors dag som mamma en dag.

I helgen har det varit mycket fokus på föräldraskap och att vara mamma. I lördags var det Ofrivilligt barnlösas dag, en dag som inte borde finnas. Det bloggade jag om förra året, läs gärna inlägget om Ofrivilligt barnlösas dag här. Lika aktuellt nu som då. Viste du förresten att WHO klassar ofrivillig barnlöshet som en sjukdom?

I går var det mors dag. En dag då alla mammor ska firas. Klart att man önskar och hoppas att man själv en dag kan bli firad som mamma, men igår firade jag  min fantastiska mamma! Och min syster blev firad då två av hennes barn var med. (utomhus givetvis i dessa tider)

Men jag blev faktiskt också firad - Som moster! Då dagen hade börjat lite ledsamt med en sinnesstämning som kanske inte var den bästa, blev det lite mycket en stund när jag får blommor och en fin mugg för att fira mig som moster, men nu efteråt så tycker jag det var en gullig och rolig gest. På eftermiddagen cyklade vi hem till mina svärföräldrar och åt middag, även det utomhus. Dagen blev lyckad och mysig! 

Men jag har också fått gjort min undersökning med 3D-ultraljud! Och det visade ingenting konstigt. Allt såg normalt ut! Jag var så nervös inför undersökningen. Var nog beredd på det värsta. Patrik fick ju inte heller följa med in så jag var själv. Så varför jag inte svarade på förra hormonbehandlingen vet man inte. Läkaren tyckte jag kunde börja med hormoner igen när för att se vad som händer när vi känner oss reda att köra.

Men det är klart att man funderar. Varför fungerade det inte? Hur blir det näst gång? Vill de inte utreda mer? Ta prover för att se om det kan säga något om mina egna hormoner och min kropp hur den mår för övrigt? Upplever att jag blir lite blockerad inne hos läkarna och glömmer av att ställa en massa frågor som sedan dyker upp när man kommer hem. Får se vad som händer när vi drar igång. Funkar det inte då heller lär ju frågan komma upp igen.

I slutet av mars skulle vi gjort den där undersökningen. 3d-ultraljudet för att se om det finns någon sammanväxt eller annat i livmodern som gör att min slemhinna inte ville växa som den skulle vid senaste hormonbehandlingen inför en insättning.
 
Men så kom pandemin och all planerad vård om inte var livsavgörande ställdes in, även på enheter som reproduktion och donation. När jag öppnade brevet som talade om att vår undersökning var inställd blev jag så ledsen. Åter igen, hur många motgångar ska vi ha? När tar det slut och hur länge orkar jag?
 
Men det är klart att jag förstår varför undersökningen blev inställd och efter några dagar så kändes det mer ok. Jag kunde inte göra någonting åt det. Förutom att försöka hitta någon annan klinik som kanske kunde utför 3d-ultraljud. På det sättet skulle jag tidigare få reda på om det var något som är fel och kanske påbörja behandling för det på en gång. Så skulle det vara klart när reproduktionsavdelningen öppnar igen. Men mitt letande gick inget vidare. Jag lyckades inte hitta någon klinik och fick beskedet att det bara är sjukhuset som genomför den undersökningen. Så det vara bara att sätta sig ner och vänta. Vänta medan tiden fortsätter att springa. Rätt så snart insåg jag att vi båda kommer att hinna 42 innan det eventuellt kan födas ett barn.
 
Frågor som hur gammal vill man vara som förälder dyker upp igen. Hur länge ska vi försöka och hur länge orkar vi? Hur många mer motgångar orkar vi? Kan vi inte ara få veta om det är någon idé att fortsätta?
 
Men så ringde vi för kanske två veckor sedan bara för att kolla läget. Hade de någon idé om när de trodde att verksamheten skulle dra igång igen? Bara skönt att få veta nått när man går och väntar på en undersökning som kommer att avgöra hur vår väg fram till ett eventuellt barn kommer se ut fram över. Och då berättade barnmorskan, efter att hon överlagt med klinikchefen att de nu kunde ta in mig för undersökning då verksamheten så smått skulle börja startas upp igen. Underbart!
 
Så nu har vi en ny tid som ligger ganska snart i framtiden! Känns skönt även om jag är lite orolig för vad som kommer att visa sig och vad det kan få för effekter på framtiden. Håll tummarna för att allt ser bra ut!

Direkt efter att vi visste att förra försöket inte fungerat hoppade vi på ett nytt försök. När jag ringde in till sjukhuset och berättade resultatet frågade hon mig om jag hade börjat blöda, vilket jag hade. Hon föreslog att vi kunde köra på en gång, vilket vi valde att göra. Så jag började med nya hormoner på en gång. Denna gången började vi med de vanliga tabletterna och hormonplåster på en gång eftersom det var lite så där med tillväxten på slemhinnan förra gången.
 
Efter lite mer än två veckor var vi på plats för att mäta slemhinnan och se om vi var redo för en ny insättning. Men det visade sig att vi inte alls var där. Vi blev hemskickade för att komma tillbaka några dagar senare då man ville ge det några dagar till. Men inte denna gången heller. Jag blev så ledsen. Vad är det som händer? Varför fungerar det inte? Det har ju inte varit några problem tidigare. 

Vår läkare gick ut för att prata med en kollega och se vad de nu skulle göra. För en stund var jag helt övertygad om att hon var ute för att hämta psykologen så att de tillsammans skulle tala om att det här inte kommer att gå. Att jag inte längre är mottaglig och att det inte kommer att bli några barn. Men så blev det inte. Som tur var.

Jag hade haft maxdosen av hormoner i många dagar och fortfarande inte godkänt. Jag hade bara en tjocklek på ca 5 mm. Vi bestämde efter lite funderingar att ge det ytterligare några dagar. Om det inte hade bättrat sig då skulle vi troligtvis avbryta behandlingen.

Så ytterligare fem dagar och vi var på plats igen. Den här gången var jag mer förberedd och också ganska säker på att det fortfarande inte skulle se bra ut. Jag hade inte känt några spänningar i kroppen som andra gånger. Kände egentligen ingenting i kroppen.

Och mycket riktigt. Det var nästan så att slemhinnan hade gått tillbaka någon millimeter. Ingen förbättring. Läkaren berättade då att de hade haft mitt fall uppe i läkargruppen för att diskutera hur man skulle gå vidare beroende på resultat. Och eftersom den inte hade ökat i storlek så var det dags att sluta med alla hormoner. Istället ska vi framkalla en blödning och sedan ska jag komma tillbaka för en utredning och undersökning, för att se om vi kan få en förklaring på varför jag inte svarar på hormonerna som tidigare. Så nu ska vi göra ett 3D-ultraljud där man också sprutar in koksaltlösning för att se om det finns någonting i vägen som gör att slemhinnan inte kan växa. Det är ungefär samma undersöknings som man gör vid en fertilitetsutredning, fast vi inte kommer att titta på äggledarna i detta fallet. Jag tog ju bort en polyp så sent som i höstas. Nu får det räcka! När fan ska motgångarna ta slut?

Senare samma dag var jag på bio tillsammans med min mamma, syster och hennes tre barn. På vägen hem efter bion bröt jag ihop. Jag hade hållt ihop hela dagen. Vi hade haft en heldagsaktivitet med jobbet och det gick bra. Middagen innan bion gick bra, men efter filmen på vägen hem gick det inte längre. Det var nog filmen som triggade det. Den var rörande på sina ställen och när jag väl kom ut på gatan så bara det kom. Jag grät och jag grät så mycket. Som tur var hade jag min mamma med mig som höll om mig och försökte trösta mig. Hon ringde efter Patrik som fick komma och hämta oss. Att åka kommunalt hem gick inte.

Hur många motgångar ska vi möta? När ska det ta slut?

Negativt resultat. Igen. Inget barn den här gången heller. Kommer det någonsin att gå? Jag har i många år ändå tänkt att det här kommer att lösa sig. En dag har jag barn. Den tanken fanns även när min dåvarande sambo inte ville påbörja försök medan jag längtade. Tänkte att en dag så blir det barn. Men ibland har tanken givet vis svikit mig. Och då kommer tanken – att det kanske aldrig blir några barn.
 
Den tanken har ju dykt upp många gånger de sista åren och ibland känns det nästan som om jag blivit vän med den tanken. Men när det visar sig att ett försök till att bli gravid misslyckas så är jag inte vän med tanken. Då gör den mig så oerhört ledsen. Jag blir ledsnare av tanken på att det kanske aldrig blir några barn, att jag kanske aldrig får höra de där små fötterna som kommer springande, än att det faktiskt visade negativt på graviditetstestet. Kanske för att jag även denna gång hade en föraning om att det inte tagit sig. Men jag var inte lika säker som förra gången. Det fanns ändå en del tecken som kanske ändå kunde bero på att det faktiskt funkade. Så jag var osäker när vi gjorde testet även om den negativa sidan hade lite övervikt.
 
Livet blir aldrig som man tänkt sig, så är det bara. Inte bara när det gäller barnfrågan. Det gäller allt annat också tycker jag. Det gäller bara att försöka hänga med. Det är klart att man ansvarar en hel del för hur ens liv ser ut och utvecklar sig genom de val man gör. Men det finns så många andra faktorer utanför som man inte har någon inverkan på och som ändå påverkar ens liv varken man vill eller inte.
 
Så inget barn den här gången heller. Bryt ihop och kom igen brukar man säga. Och det är det vi gör denna gången också. De fösta dagarna efter det negativa graviditetstestet var jobbiga, men nu känns det ändå rätt okej. Vi kämpar på och fokuserar på annat i mellan så att det inte hela tiden handlar om barn, för då tror jag inte man orkar.

Efter att man gjort en insättning så tar det ju nästan 2 veckor innan du ska göra ett graviditetstest. Det är en sjukt jobbig period där i alla fall min hjärna går på högvarv hela tiden. Känner jag något? Har det tagit sig? Spänner det inte lite? Eller är det bara hormonerna som gör det?

Ena dagen är jag positiv och tror att det här kommer att gå fint, nästa dag är nattsvart och jag är ledsen och nedstämd hela dagen. Otroligt påfrestade och jobbigt. Det är som om det sitter en ond och en god på var sin axel och pratar med mig. Dom pratar om vart annat med mig och ena stunden hörs den gode bäst, sedan att den onde över. Som en metafor, typ.

Samtidigt så vet jag att man bara efter några dagar inte kan säga om det gått vägen eller inte genom att känna hur det känns i kroppen. Det är för tidigt att avgöra. Ändå går jag där och funderar och känner efter. Undrar. Tankarna springer iväg. Hur ska jag berätta för min arbetsgivare? Är det fortfarande en blå barnvagn som jag vill ha, eller en grön kanske? Spjälsängen måste stå längs den väggen, det blir nog enklast så. Eller, det kanske aldrig blir några barn! Och så håller jag på.

Det är faktiskt just denna period som jag tycker är absolut jobbigast. Att inte veta om det lyckats eller inte. Att det är så otroligt jobbigt vissa dagar och att då tankarna på att det kanske aldrig blir några barn dyker upp.

Fösta veckan av väntan går oftast rätt så fort ändå, men andra veckan segar sig alltid. Dagen då det är dags för test segar sig fram, som om den aldrig vill att vi ska komma dit.

I januari gjorde vi vårt tredje försök här hemma i Sverige, men femte försöket totalt. Ska 2020 bli vårt år då vi blir föräldrar? I januari gjorde vi vårt tredje försök här hemma i Sverige, men femte försöket totalt. Ska 2020 bli vårt år då vi blir föräldrar?

I början av januari startade vi åter igen gång processen med att försöka få barn. Polypen som upptäcktes sensommaren förra året är borta och allt har läkt sig. Så när mensen kom i början av januari började jag med tillhörande hormoner igen.

Ca en vecka efter var det dags för ultraljud för att kolla slemhinnan i livmodern. Var vi redo för insättning? Tidigare gånger har jag ändå kunnat känna lite att det spänner lite redan då, men den här gången hade jag faktiskt inte känt någonting. Och det visade ju sig också att slemhinnan inte alls hade vuxit till sig som förväntat. Den var bara fem mm och dem måste vara minst 7 eller 8 mm. Lite förvånade blev vi nog alla eftersom det fungerat alla andra gånger tidigare. Så läkaren skrev ut hormonplåster som jag skulle använda utöver det jag redan stoppar i mig.

Plåstren skulle bytas varannan dag och skulle vara ”en riktigt hästedos” som skulle hjälpa till på traven. Sex dagar senare var jag tillbaka och nu såg det mycket bättre ut. Dags att börja med Lutinus och komma tillbaka ytterligare några dagar senare för en insättning.

Insättningen skedde denna gången på en söndag, vilket jag tyckte var skönt. Dels för att man inte behöver vara borta fån jobbet något, även om själva insättningen inte tar så lång tid, men också för att vi får en chans att faktiskt vara tillsammans lite mer på dagen och framför allt efteråt. Man har ju ändå fört in ett levande embryo. Man vet att det finns ett befruktat ägg inne i livmodern. Nu är bara frågan om det kommer att fästa. Det är ändå något speciellt med det tycker jag. Det är ju ändå den dagen som vårt eventuella barn skapas. (Det har ju skapats tidigare eftersom det är befruktat tidigare och legat i frysen, men ändå)

Som en liten passus så var det nu i januari ett år sedan vi fick våra ägg från donatorn och de befruktades. Då de sedan fått ligga och utveckla sig i fem dagar var det nästan på årsdagen från att äggen frystes in till att vi nu gjorde en insättning och där med tredje försöket här hemma. Det skiljer faktiskt bara en dag. Så otroligt häftigt ändå att man kan frysa in befruktade ägg, som ändå är i full fart med sin celldelning, för att sedan tina upp dem och de fortsätter som om ingenting har hänt!  
 
Efter insättningen åkte vi in till stan och tog en fika. En liten kort promenad och sedan hem. På eftermiddagen blev det middag med vänner. Så en riktigt bra söndag med andra ord! =)

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-