2019 > 11

För några veckor sedan började jag nytt jobb. Och i och med det träffar jag en massa nya människor och kollegor och just nu befinner jag mig i den fasen då jag ska lära mig namnen på alla och också läsa känna dem så klart.

Och så många gånger jag fått frågan; Har du barn? Eller Hur många barn har du? Hur gamla är dina barn?

Det är tur att jag just nu befinner mig i en fas där jag känner mig ganska så stark och klarar att ta dessa frågor på ett bra sätt. Annars hade jag nog gråtit för länge sedan.

Jag menar med detta egentligen inte att man inte kan fråga om någon har barn. Det är en helt okej fråga. Värre är det ju när folk börja säga ”Är det inte dags snart?” och ler menande till en. Om detta har jag bloggat om tidigare och ni hittar det i inlägget från 16 mars 2018 Är det inte dags snart? 

Men det som är så intressant med dessa frågor är att det är bland det fösta som kommer. Och att det alltid pratar i pluralis när de frågar hur gamla är dina barn? Det är som att ett barn inte räknas ibland. Finns det inte andra frågor att ställa? Som vad har du jobbat med tidigare, idrottar du eller vad kommer du ifrån? Om personen i fråga har barn så får man reda på det ganska snabbt ändå, eftersom ALLA som har barn pratar om dem på ett eller annat sätt rätt så omgående.  

Men jag kommer också på mig själv med att ladda och förbereda mig på kommentarer som ”Åh jag skulle inte kunna leva utan mina barn” eller ”Åh då vet du inte vad du går miste om” när de får veta att jag inga barn har. Med en sådan kommentar tar man plötsligt för givet att det är ett medvetet val från den som inte har några och man idiotförklarar samtidigt personen som inte har barn eftersom man säger att livet är inget att ha utan barn. det kan också såra rätt mcyket när den som inte har några har kämpat länge utan att det blir något. När barnlängtan är som störst och man är ofrivilligt barnlös. Men jag hoppas att jag finner mig om kommentaren kommer och att jag behåller lugnet och kan leverera en bra kommentar tillbaka.

Antingen skulle jag kunna säga att ”Jag tycker det är rätt gött att slippa skrikande och snoriga barn som är sjuka hela tiden och som man måste torka i rumpan flera gånger om dagen, Eller så väljer jag kommentaren som på ett sätt förklarar att det r inte lika lätt för alla som det verkat vara för er genom att säga ”Jag har försökt få barn i mer än tio år, så hade man kunnat beställa dem genom att trycka på en knapp när man tycker att det är dags hade det varit klart för länge sedan.”

Men det här ska nog gå bra. Snart har nog de flesta som kommer att ställa frågan gjort det och då kommer det att lugna ner sig. Det gäller bara att hålla sig stark på vägen så att jag inte börjar mitt nya jobb med att gråta vid frågan ”Har du barn?" 

För några dagar sed var vi på informationsträff om adoption för att se om det kan vara ett alternativ för oss. För några dagar sed var vi på informationsträff om adoption för att se om det kan vara ett alternativ för oss.

Vi har fått många frågor från nära och kära om vi funderat någonting på adoption. Och helt ärligt så har vi faktiskt inte funderat så mycket på det. Vi har mer sagt att vi borde titta på det och ta reda på mer information, men ingen av oss har riktigt tagit tag i det.
 
Men så i somras kom vi in på det lite igen, när vi hade en så kallad familjekonferens. (kan varmt rekommenderas) Vi bestämde då att vi skulle beställa hem material och ta reda på mer för att kunna ta ställning i frågan. Så till slut, en bit in mot hösten fick vi äntligen beställt hem information. Dock blev den inte läst. Det kommer hela saker andra saker i vägen. Men så kom ett erbjudande om att komma på informationsträff en lördagsförmiddag. Och den chansen tog vi.
 
Så en lördag nu i november åkte vi in till stan. Det var ganska många par som var där för att lyssna och det visade sig att vissa redan var inne i processen med att bli godkända, eller så höll de på att gå den så kallade föräldrautbildningen som alla som ska adoptera måste gå. Men vi och några till var där för att helt enkelt få lite mer information. Informationsträffen skulle vara i två timmar, men drog ut lite på tiden. Först var det allmän info om vilka läder just den här adoptionsbyrån arbetade med och lite runt om vilka krav de olika länderna ställer på de som adopterar samt väntetider. De pratade också om hur man kan förbereda sig inför resan och hemkomsten på olika sätt. I slutet av träffen kom det en tjej och berättade om hennes familj upplevelse av att adoptera och gav lite tips och råd på vägen. 
 
Under några tillfällen under den allmänna informationen kände jag mig lite berörd och nedstämd. Men när tjejen som skulle berätta om sina upplevelser om att adoptera berättade om stunden när de fick se sitt barn för första gången, och vad som hände när de kom hem brast det för mig. Jag var tvungen att gå där ifrån en liten stund. Jag blev så ledsen. Och egentligen kan jag inte riktigt säga varför, men det kändes. Kanske för att jag också vill vara dem som får hålla om sitt barn för första gången.
 
Idag är det färre barn som adopteras bort då hemländerna själva har blivit bättre på att ta hand om barnen på andra sätt. Bland annat gör man grundligare utredningar för att se om det finns släktingar som kan ta hand om barnet, om det finns någon fosterfamilj eller någon som vill adoptera inom det egna landet. Men det gör också att de barn som adopteras bort i dag är minst ett år, oftast äldre som tre till fem år. Och ofta har de någon form av extra behov i form av vårt eller utvecklingsstörning.
 
Men jag kan faktiskt inte säga om den här informationsträffen fick mig närmare någon form av beslut. Jag känner spontant att man missar så mycket av de minsta åren om man får ett barn som är runt tre år. Samtidigt kan man tänka att tre år av ett helt liv är inte så mycket. Och det är ju egentligen helt rätt, men jag har lite svårt för att känna att det är okej. Jag vill vara med från början. Jag vill få uppleva den lilla bebisen.
 
Så om jag ska summera det, så är det ju bra att vi börjar ta reda på mer för att kunna besluta oss för om det kan vara ett alternativ för vår del. Men vart vi står, ja du, det får vi nog fundera liter mer på. Men även här börjar vi nog närma oss någon form av åldersgräns. I alla fall om man ser på vilka krav de olika länderna sätter. 
 
 

I september skrev jag på för mitt nya jobb och givetvis skålade vi för det =) Den 11 november skulle jag börja. Samma dag som vi var planerade för att få barn om vi inte fått missfall. I september skrev jag på för mitt nya jobb och givetvis skålade vi för det =) Den 11 november skulle jag börja. Samma dag som vi var planerade för att få barn om vi inte fått missfall.
11 november, en dag då det skulle hända och en dag då något helt annat skedde. Vi var planerade till den 11 november innan vi fick det senaste missfallet. Mitt jobb var ett vikariat som gick ut i oktober vilket passade perfekt. Då hade det ju ändå varit dags att gå hem. Jag skulle ha blivit mamma, vi skulle ha blivit föräldrar den 11 november. Men så blev det inte.

Istället började jag ett nytt jobb just den 11 november. Rena motsatsen till att gå hem på föräldraledighet. Det är jobb med helt nya utmaningar och nya uppgifter som jag inte direkt har jobbat med innan. Kul och utmanande. Men någonting helt annat än att bli mamma.

Dessutom opererade jag mig för ungefär två veckor sedan. Då tog vi bort en polyp från livmodern. Saker kom ut, men helt andra saker än vad planen har varit så länge. En sak är säkert. Det blir aldrig som man tänkt sig, och det är bara att anpassa sig. Det är inget som vi kan styra över. Ödet bestämmer i det här läget och framtiden kommer att utvisa om det blir några barn eller inte.

Man brukar säga tredje gången gillt. Det hade varit sant om vi inte fått det senaste missfallet. Fast egentligen var det femte gången för min del eftersom jag tidigare, innan jag träffade Patrik försökt med vanlig IVF två gånger. Innan det stod klart att mina ägg inte fungerade. Men om tredje gången gillt verkligen fungerar har det en gång till på sig att bevisa sig. Då blir det tredje gången vi gör ett försök med donerade ägg här hemma i Sverige. Håll tummarna!
Min fina pappa kom förbi med blommor dagen efter operationen. Så förvånad han blev när jag inte var hemma och var på stan istället. Min fina pappa kom förbi med blommor dagen efter operationen. Så förvånad han blev när jag inte var hemma och var på stan istället.

För ungefär en vecka sedan blev jag opererad för min polyp i livmodern. Operationen gick bra och jag har haft en snabb återhämtning. Det fanns en liten polyp som nu har skickats på analys. Dock vet jag inte när jag kan räkna med att få något svar på det.

Är glad att det ändå gick ganska så snabbt från att de fick remissen till att jag träffat både läkare och blivit opererad. Nu ska det bara läka.

Jag fick veta innan operationen att det kan ta 1-2 månader innan det är läkt och innan vi kan göra nästa försök. Jag räknade därför med att jag skulle blöda ganska länge efteråt även om det kanske inte skulle vara några mängder förutom de första dagarna. Men jag måste säga att allt har gått över förväntan. Och det är så skönt!

Jag blöder ingenting nu och det har bar gått ca sju dagar sedan operationen. Jag mår bättre än på länge både fysiskt och psykiskt och jag känner mig stark. Jag har egentligen inte haft ont förutom samma dag som operationen var. Men det var en hanterbar smärta likt en molande mensvärk som kunde lindras med vanliga Alvedon och någon Ipren.

Redan dagen efter operationen kände jag mig jättepigg och glad, vilket gjorde att jag kunde på den där showen med Danny som jag och en vän köpt biljetter till för länge sedan. Oväntat men väldigt roligt! Jag förvånade även min pappa som kom förbi med blommor dagen efter. Han trodde ju att jag skulle vara hemma och kanske ligga i soffan, så han blev ju rätt paff när det visade sig att jag inte vra hemma när han kom. =)

Jag har en positiv känsla och tror och hoppas att allt går vägen nästa gång, oavsett när det blir. Det tror jag är en bra förutsättning.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-