2019 > 08

Kan man förvänta sig något annat resultat om man kör samma sak om och om igen? Svaret på den frågan kanske beror på vad man pratar om, men i detta fallet pratar jag om att försöka bli gravid med hjälp av läkare och experter på området.

Läkarna säger att de har goda förhoppningar om att vi ska kunna få ett barn. Jag har ju blivit gravid två gånger, även om det senare lett till missfall. De ser idag inga anledningar till att ändra några doser på hormoner eller att göra några andra utredningar.
 
Jag har många gånger tänkt att det får räcka med motgångar. Varför kan det inte bara vara lätt någon gång i denna för övrigt jobbiga process? Varför skulle det inte fungera för mig när det fungerar för så många andra när man får den professionella hjälp jag faktiskt får? Räcker det inte att jag har felet att inte kunna få egna genetiska barn? Vill inte att det ska finnas fler ”fel” på mig som gör processen än svårare än vad den redan är. Vill inte och orkar inte att det ska vara fler saker som påverkar resultatet. Men det sista har jag börjat känna att det ändå är dags att titta på vad jag mer kan göra.
 
Det finns ju hur mycket som helst att titta på och göra om man bara börjar leta. Många hänvisar till akupunktur, att äta speciell kost eller någonting annat. Jag har fått tips om att gå och prata med en annan privat läkare som tittar mer på de egna hormonnivåerna i kroppen för att se om det räcker, eller om man faktiskt kan behöva tillskott av ännu mer hormoner än det man får i samband med en insättning. Men jag har också fått tips om att zonterapi kan hjälpa till, så under vår sista semestervecka kontakta vi en terapeut som jag fått tips om.
 
Vi åkte dit med ett öppet sinne, men kanske lite nervösa. Vad skulle komma fram och vad skulle hända? Väl framme möttes vi av en äldre dam hemma i hennes lägenhet. Hon var pensionär sedan många år och hade tidigare jobbat med zonterapi vid sidan av sitt vanliga arbete. Nu skulle hon genom att känna på mina fötter kunna säga hur jag mår och om hon skulle kunna hjälpa mig i min process. I början gjorde det rätt ont på vissa ställen när hon började. Hon kunde känna av att jag ibland har lite ont i mitt högra knä, att jag är väldigt spänd i mina axlar samt att jag har en inre stress. Men också att jag har en väldigt fin livmoder och att jag får ägglossning från vänster sida nästa gång! =)

-   Släpp stressen och försök att koppla av. Ålder är bara en siffra och inget du ska bry dig om i den här frågan. Du är spänd och behöver mjuka upp dig, sa hon.

Efter en stund började det göra mindre ont och efteråt kunde jag känna mig varm och törstig. När hon var klar bestämde vi att jag skulle komma tillbaka då hon tror att hon kan hjälpa mig. Så när det börjar närma sig nästa insättning ska jag höra av mig.

Man kan fråga sig om man ska tro på alla tips som finns. Vissa saker kanske funkar för några men inte för alla. Och hur ska man veta vad som fungerar för mig? Men varför inte ge det en chans i alla fall om det finns någonting man tror på? Nu kan jag ju känna att jag gjort allt jag kan, och blir det ändå inga barn så har jag i alla fall det med mig.
 

Jag hade det på känn hela tiden. Det skulle inte ta sig denna gången. Det skulle inte bli något barn i magen. Den känslan hade jag redan innan vi gjorde insättningen. Och även om man ska göra graviditetstestet två veckor efter insättning, kunde jag redan efter en vecka säga att där inget fanns. Och de sista dagarna innan vi gjorde testet fanns det inga tvivel hos mig.

Jag hade inga som helst symptom på att jag skulle vara gravid. Kände ingenting av det jag kännde de andra två gångerna det tagit sig. Insikten om detta gjorde nog att jag tog ut den sorgen redan innan vi hade gjort testet. Jag hade rent ut sagt en riktig skitvecka veckan innan graviditetstestet. Jag grät på jobbet och jag grät hemma. En dag när Patrik kom hem hittade han mig gråtandes i soffan. En annan dag, på fredagen, fick han komma och hämta mig på jobbet när han slutade. Jag klarade inte av att åka hem med hjälp av kollektivtrafiken som jag alltid annars gör. Jag önskade bara att jag skulle få semster så jag kunde vara ledig. Men ytterligare en vecka skulle jag jobba innan semestern skulle komma. Just i denna jobbiga vecka förstod jag integ hur det skulle gå till, men även om jag kände av min ledsamhet även veckan där på, gick det mycket bättre och jag kände mig ändå gladare. Jag var på väg att lämna det djupa dalen. 

Så när det väl var dags att göra testet kändes det egentligen helt onödigt, men en gör ju det ändå. Finns ju alltid en liten gnutta hopp längts in att man faktiskt har fel. Men det hade vi inte. Det fanns inget, det blev inget plus på stickan. Ingen av oss grät. Vi visste ju redan detta och jag hade redan bearbetat det veckan som gått. Det var bara att ringa sjukhuset och meddela resultatet.
Men visst, min dåliga vecka berodde inte bara på att jag redan innan visste att det inte skulle bli något barn den här gången, jag hade också blivit nekad ett jobb jag sökt, som jag gärna ville ha. Det tog hårdare än vad jag hade trott, då jag även hade känt på mig det innan, att det inte skulle gå hela vägen där heller.

Men det är ändå konstigt hur man kan få dessa tankar och instinkter redan innan en insättning ens är gjord. Är det hjärnan som styr då att det inget blir? Eller är det bara slumpen som avgör? Bra frågor som egentligen inte har något svar, då ingen kan veta.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-