2019 > 07

Direkt efter midsommarhelgen gjorde vi en ny insättning. Skulle det funka denna gången? Direkt efter midsommarhelgen gjorde vi en ny insättning. Skulle det funka denna gången?

Strax efter att vi fått vårt andra missfall bestämde vi oss för när nästa försök skulle ske. Och precis som förra gången skulle vi inte säga någonting till någon. Slippa pressen och frågorna om hur man mår och hur det går.

Och vi bestämde oss för att göra ett försök till innan sjukhuset stängde ner avdelningen för sommaren. Varför skulle vi vänta till hösten om det skulle funka denna gången? Och vi såg det mest som att vi hann med ett försök till istället för att dra ut på det.
 
Så på måndagen precis efter midsommarhelgen var det dags. Då hade jag ätit hormoner i nästan två veckor och vi hade varit på besök för att mäta tjockleken på slemhinnan i livmodern. Vi skulle vara på plats kl 13 och vi möttes utanför entrén.

Precis som den andra gången blev vi hänvisade till ett rum där jag fick byta om till långa strumpor och en vit rock med knappar. Väl inne i salen där insättningen skulle ske var det tre stycken som tog emot oss då det var en som var på upplärning. Vi fick veta att upptiningen av embryot hade gått bra och att de alltså inte hade behövt tina upp något mer.

Även den här gången fick vi se embryot innan de förde in det och även denna gången fanns det en liten bubbla på det. En bubbla som visar att embryot nu letar efter en plats att sätta sig på.
Själva insättningen känns inte speciellt mycket och det går fort. Direkt efter får du gå tillbaka till rummet där du kan ligga kvar en liten stund om du vill. Där efter byter man om igen och kan gå hem eller åka till jobbet. Första känslan är ju att man vill ligga där hela dagen eftersom man tror att embryot ska åka ut om man reser på sig, men så är det ju inte.

När vi kom in på rummet hade även ett annat par kommit dit. Alla skynken var fördragna så vi såg inte varandra, men när jag och Patrik valde att lämna var de kvar och väntade på sin tur. Då sa jag högt till dem
- Lycka till!

Nu skulle vi få vänta i två veckor innan det var dags att göra ett graviditetstest. Två veckor som känns ganska långa. Man vill ju bara veta.

Att inte veta hur det kommer att bli är just nu väldigt frustrerande. Kan jag inte bara få veta? Att inte veta hur det kommer att bli är just nu väldigt frustrerande. Kan jag inte bara få veta?

Att befinna sig i den situation vi är idag är så påfrestande. Att inte veta. Ska det någonsin bli några barn? Kommer vi någonsin få barn trotts att vi har flera embryon kvar i frysen? När kommer det i så fall att ta sig? Hur många gånger måste vi försöka och hur många gånger kommer vi att bli ledsna och besvikna. Hur länge orkar vi? Kan vi inte bara få veta?

Ena dagen är jag stark och andra dagar är jag så svag. Ibland beror det bara på vem man pratar med om jag börjar gråta eller inte. Det är så märkligt.
Senast på jobbet häromdagen var den en kollega som började prata om min blogg och frågade hur det gick. Samtalet gick bra och jag kände att det var helt ok att prata om det, trotts att jag inte så mått så bra de sista dagarna. Men senare samma dag kom en annan kollega fram till mig som nyligen hade fått veta om min blogg, och tårarna bara kom.

Oftast börjar mina tankar och min sorg när jag sitter på bussen på väg hem. Det är ett konstigt ställe och ett dumt tillfälle tycker jag själv, men jag kan inte hjälpa det. Och har mina tankar väl börjat springa på är det svårt att stoppa dem. Det gjorde att jag satt i soffan och grät häromdagen när Patrik kom hem. Och har jag väl kommit in i svackan blir jag lätt kvar där i några dagar.

Känner mig så värdelös. Kan vi inte bara få veta hur det kommer att gå? Ovissheten är så otroligt påfrestande just nu. Dessutom sitter jag på ett vikariat på jobbet som går ut till hösten. Vad vill jag göra sedan? Och vem vill anställa mig? Har inte känt mig så stressad över det förut, men just nu tycker jag faktiskt att det är lite jobbigt. Dom här två sakerna gör att jag just nu känner mig nere.

Jag hoppas att det snart vänder. Snart är det semester. En välbehövlig sådan. Vi ska mest vara hemma och det känns så skönt. Att bara få vara. Förhoppningsvis kunna njuta av solen ute på altanen. Kanske fixa lite hemma. Hoppas att det blir balsam för själen.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-