2019 > 05

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Den infaller alltid dagen innan mors dag, men borde även infalla dagen innan fars dag. Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Den infaller alltid dagen innan mors dag, men borde även infalla dagen innan fars dag.

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag.
Idag är en dag som inte borde behöva finnas, men det gör den.
Idag är det nio månader sedan jag och Patrik gifte oss.

I nio månader bär du ett barn om du blir gravid. Idag hade vi kunnat ha ett litet barn som snart skulle fylla 1 år, om vi inte fått missfall efter vårt första försök med äggdonation i Danmark. Idag skulle jag varit gravid i v 16, om jag inte hade fått missfall precis innan påsk med vårt första försök här hemma i Sverige.

Vi är ofrivilligt barnlösa. Ska min man, min underbra man, som är så barnkär, som alla barn älskar, inte få bli pappa själv? Det känns så orättvist. Men jag är så glad att han vill vara med mig trotts allt.  Han visste från första början vad han gav sig in på, och att det inte skulle bli någon lätt resa, men det skrämde honom inte. Och det är jag så glad för. För vad skulle göra utom honom, och utan hans stöd? Tillsammans kämpar vi och tillsammans hoppas jag att vi en dag blir föräldrar. Att vi inte är ofrivilligt barnlösa för alltid.

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Den infaller alltid dagen innan mors dag. Den borde även infalla dagen innan fars dag. Att det ens finns en dag som heter ofrivilligt barnlösas dag, den borde inte behövas finnas, men nu gör den det, och vi är många som är ofrivilligt barnlösa. Oavsett vem man tycker om och oavsett om man lever i en relation eller inte så finns det många som är ofrivilligt barnlösa. Mina tankar går till oss alla idag.

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Men idag är också den dag då vi har bestämt oss för när nästa försök ska ske.

Efter att vi fått beskedet att fostret i magen verkade vara dött vände livet nedåt. På något sätt lyckades jag ta mig till jobbet dagen efter, men i efterhand inser jag att det inte var något bra beslut. Jag var ledsen på jobbet och såg antagligen ut som ett ras. Fredagen gick något bättre.

Strax innan jag skulle åka hem från jobbet på fredagen ringde min barnmorska från MVC. Jag hade ju avbokat tiden vi hade med läkaren och tiden för alla provtagningar, och hon hade fått veta att jag troligtvis hade fått missfall. Hon ville veta hur jag mådde och erbjöd mig att träffa en kurator om jag vill det. Jag blev glad för hennes samtal. Det värmde. Hon hoppades att vi snart skulle ses igen.

Men så på spårvagnen på vägen hem kom det fram en ung tjej, en tiggare som bad om pengar. Hon hade en skylt där det stod att hon hade två barn i sitt hemland samt att hon var gravid med ett tredje barn, vilket också syntes. Det provocerade mig oerhört. Jag blev bitter. Här sitter jag och inte kan få några barn, medan andra kan få barn hur som helt, även om de inte ens har pengar för att mätta sina barn. Så jävla orättvist. Så bittert. För en stund tyckte jag att jag kunde få hennes barn istället.
Så fort jag kom hem och innanför dörren bröt jag ihop. Jag grät. Jag grät så oerhört. Patrik tog emot mig. Han tröstade mig, kramade mig och torkade mina tårar. Det tog en lång stund innan jag lugnande ner mig och vi kunde fixa lite mat.

Under den följade helgen vågade vi inte boka någonting. Tänk om jag skulle få missfall och få ont. Och även om jag hade mindre blödningar under hela helgen kom också mitt illamående tillbaka. Kroppen tror delvis fortfarande att den är gravid. Om vårt lilla foster nu är dött, så kan det väl bara komma ut, så vi kan få ett avslut på det här. Att må illa och känna sig gravid när man inte är det är bara psykiskt påfrestande. Men även om humöret av förklarliga skäl gick upp och ner fick vi ändå kommit iväg till tippen med en massa skräp och vi fick städat här hemma. Dessutom fick vi planterat blommor, ställt fram vår bänk på framsidan och satt upp vår nya brevlåda. Nu var det i alla fall fint på framsidan inför den kommande påsken.

Ca 2,5 veckor efter att vi gjorde det första ultraljudet skulle vi göra ett till. Vi skulle då vara i vecka 10.  
Veckorna mellan det första och andra ultraljudet gick rätt så fort. Mitt illamående fortsatte och jag kände mig trött. De små blödningarna kom och gick, men efter att läkaren sa att det ibland kan vara så under hela graviditeter, hade jag ändå lugnat mig lite.

Väl inne hos läkaren började vi med att göra ultraljudet för att se hur det såg ut. Jag såg inte skärmen denna gång, men på läkarens reaktion och att han först blev så tyst, förstod jag vad som hänt. Det fanns inga hjärtslag. Ytterligare en gång hade vårt lilla foster dött. Någonstans kände jag mig inte ens förvånad. Det hade ju trots allt varit ungefär samma förfarande som förra gången, även om jag mått mer illa den här gången.  

Jag berättade att vi haft samma situation en gång tidigare efter att vi fått hjälp i Danmark. Då blev vi gravida och ultraljudet vecka 7 såg bra ut, men ca 2,5 vecka senare så hade fostret dött. Så vad jag kan se så har båda fostren jag haft i magen dött ungefär samtidigt.

Läkaren erbjöd oss då en tid med vår huvudläkare några dagar senare där vi skulle kunna diskutera detta och frågor som nu kom upp i vårt huvud. Samtidigt skulle vi ju då göra en extra koll på det som fanns i min mage. Det för att säkerställa att inget misstag görs. Om det fotfarande ser lika dant ut och jag inte fått något missfall innan dess, kommer man troligtvis att ge mig tabletter för att sätta igång kroppen och utstötningen av det döda fostret.

Jag fällde inte en tår så länge vi var inne hos läkaren. Föst när vi kom ut genom dörrarna på avdelningen började jag gråta. Hur kan vi ha en sådan otur? När ska det vända? Vi är inte värda det här. Det är faktiskt vår tur nu. Tomhet och uppgivenhet. Hur länge ska vi orka?

Ibilen på vägen hem ringde jag och avbokade tiderna på MVC. Jag skulle inte behöva träffa min jättegulliga barnmorska mer.

Väl hemma bestämde vi oss för att nu berätta för våra familjer. Alla visste ju inte ens att vi varit gravida. Vi hade ju valt att hålla detta för oss själva den här gången. Så istället för att komma med glada nyheter fick vi nu komma med tråkiga nyheter.

 

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-