2019 > 04

Vid besöket hos barnmorskan fick jag med mig en massa information. Känslan den här gången var mycket bättre än fösta gången jag var där för ca 1,5 år sedan. Vid besöket hos barnmorskan fick jag med mig en massa information. Känslan den här gången var mycket bättre än fösta gången jag var där för ca 1,5 år sedan.
Efter att vi gjort det första ultraljudet ringda jag några dagar senare till MVC. Tänkte att det kanske var dags att skriva in sig. När jag kom fram för att boka tid blev kvinnan i andra änden lite stressad. Var jag redan i vecka 9?!

Barnmorskan ville att jag skulle komma in redan dagen där på. Jag tyckte vi kunde vänta tills att Patrik skulle komma hem från sin tjänsteresa, men hon övertalade mig att komma redan dagen efter.  Tider för läkarbesök och tester skulle bokas och de ville påbörja inskrivningen så snart som möjligt. Så sagt och gjort. Dagen efter var jag nere på MVC.

Där fick jag träffa en jättegullig barnmorska. Vi satt i en hel timma och jag berättade lite om min förra graviditet som hade slutat i missfall och oron för att samma sak skulle hända denna gången. Vi pratade om mat, motion, jobb och vi bokade tider för att träffa läkaren och för att göra en del tester. Eftersom jag varken äter gluten eller laktos undrade hon om jag ville träffa en dietist, men efter lite diskussioner om vad jag normalt äter kom vi fram till att det nog inte skulle behövas. Hon berättade också att jag troligtvis skulle få komma dit lite oftare än normalt, just för att det är en äggdonation och det medför lite högre risker så som graviditetsdiabetes med mera.

Det kändes väldigt bra att sitta där. Första gången jag och Patrik var hos MVC förra gången fick vi inte alls samma känsla för den barnmorskan vi träffade då. Hon var inte alls lika entusiastisk som den barnmorska jag nu träffade. Det var ju det här jag hade förväntat mig första gången när jag blev så besviken. Många sade då till mig att byta barnmorska vilket vi inte gjorde då, men nu när jag träffat en fanatisk barnmorska förstår jag hur det ska kännas. Nu var jag nöjd. Det här skulle bli så bra!

Jag fick med mig en massa information och ett rör som jag skulle ha med mig dagen då vi hade bokat för att ta alla tester.  Jag skulle tillbaka redan veckan därpå för att träffa doktorn. Såg till och med fram emot det, och jag längtade tills att jag skulle få träffa min barnmorska igen. Och den här gången skulle Patrik även kunna följa med.
Etiketter: mvc, gravid, missfall, barnmorska
Så äntligen skulle vi göra det första ultraljudet. Skulle vi få se ett litet hjärta slå?

Veckorna mellan att vi fått ett plus på stickan till det första ultraljudet kändes långa. Jag kände mig rätt ofta orolig på hur det egentligen såg ut där inne i magen. Mina små blödningar hade också fortsatt precis som förra gången det hade tagit sig. Men på vägen till sjukhuset kändes det ganska mycket i kroppen. Nästan så att man skulle kunna tro att det lilla embryot ville säga att jag kunde vara lugn, jag finns här!

Symtomen fanns där för att det här ultraljudet skulle se bra ut. Och det gjorde det! Vi såg snabbt att där fanns någonting imagen och kort där efter såg vi det lilla hjärtat som slog. Så skönt! Vi fick till och med bilder på det lilla livet som fanns i magen. 12 mm långt var det. Det här skulle gå bra! Det kändes så bra! Läkaren såg även vad blödningarna kunde komma ifrån och verkade inte speciellt orolig. Han sa att vissa graviditeter har blödningar hela vägen.

Vi fick reda på när beräknad nedkomst skulle ske och vi fick ett papper med oss som vi skulle ge till MVC, så att de skulle få lite mer information. Nu var det även dags att börja dra ner på hormonerna enligt ett schema som jag tidigare fått. V 12 ska jag ha fasat ut alla hormoner och kroppen ska själv kunna hantera graviditeten.

Direkt efter undersökningen bokades vi in på ett ultraljud till, ca 2,5 veckor efter det första. Då skulle vi vara i vecka 10 och vi skulle kunna se mer av fostret. Så spännande! Jag kände mig lugn och kände att den här gången kanske det faktiskt kan fungera och gå hela vägen. Mina tidigare orosmoln började försvinna.
Etiketter: ultraljud, lycka, gravid
De tre veckorna fram till ultraljudet känndes som en evighet. Jag har precis som första gången det tog sig, haft några små blödningar in i mellan. Mycket små, men tillräkligt för att man ska bli orolig och undra hur det egentligen står till där inne i magen. Kommer det att bli missfall precis som förra gången?

Veckorna fram till ultraljudet känns som sagt väldigt låga. Blödningarna ger mig hjärnspöken. Ibland riktigt jobbiga tankar som gör mig riktigt ledsen. Tänk om det visar sig att jag inte kan bära ett barn hela vägen? Kommer jag att orka ett nederlag till? Kommer jag att orka ett försök till i så fall? Samma dag som ultraljudet ska ske har jag ett viktigt möte på jobbet. Precis efteråt så klart. Vad ska jag säga till chefen om det visar sig inte finnas något liv i magen? Jag kommer ju inte klara av att åka till jobbet. Och han vet ju ingenting om det här.

Jag känner mig inte lika trött som förra gången, även om jag känner mig påverkad. Brösten gjorde ondare i början. Känns fortfarande, men inte lika mycket. Vad betyder det? Ibland önskar jag att jag bara kunde stänga av min hjärna så jag inte kunde flyga iväg så mycket och spela upp scener som ännu inte har hänt, och som kanske aldrig kommer att hända.

Bara med en vecka kvar till ultraljudet har känslorna ibland befunnit sig nästan på utsidan. Jag gråter lätt. En dag när jag kom hem och upptäckte en liten blödning igen började jag storgråta. Jag orkar inte! Dagen efter tittade jag på en dokumentär och tårarna bara kom. Jag kände att jag egentligen inte grät åt det som var på TV:n utan jag grät åt någonting helt annat. Det kändes mest svart. Borde jag inte bara vara glad och tänka att det kommer gå bra den här gången? Positivitet!?

Men så bara de sista dagarna innan så vände det lite, jag känner att jag har ett större hopp och tro om att det kommer se bra ut på ultraljudet.  Jag pratade med min syster om hur jag mår. Bara för några dagar sedan mådde jag ju illa hela dagen! Jag spydde inte och har hittills inte gjort, men jag mådde riktigt konstigt hela dagen. Aptiten på morgonen är inte riktigt lika bra längre. Känner ett litet motstånd till att äta då, vilket jag aldrig gör annars! Jag måste ha frukost i vanliga fall. Och jo visst, brösten känns inte riktigt lika mycket längre, men det känns mest i början säger hon. Så det finns ju många goda tecken på att det faktiskt finns ett litet liv som växer där inne. Snart får vi veta hur det egentligen står till!
 
Etiketter: hjärnspöken
På min 40-årsdag överraskade Patrik med en resa till Polen. Sex dagar tidigare hade vi fått veta att jag var gravid. Nu väntade vi på ett ultraljud. På min 40-årsdag överraskade Patrik med en resa till Polen. Sex dagar tidigare hade vi fått veta att jag var gravid. Nu väntade vi på ett ultraljud.
Efter att vi fått ett positivt besked på stickan ringde vi sjukhuset och meddelade resultatet. Jag måste säga att bemötandet är helt fantastiskt! De är förstående, villiga att hjälpa till och genuint glada när man ringer in och berättar att det tagit sig.
- Åh vad roligt! Och ni har ju dessutom fyra embryon kvar i frysen! Grattis!
 
Vi bokade tid för ultraljudet som ska ske någon gång under vecka 7-8. Nu skulle det gå knappt tre veckor tills det var dags.
Vissa dagar känns det ganska mycket i både livmoder och bröst. Andra dagar känns det inte alls lika mycket. Betyder det någonting? Många tankar. Inga svar. Vi måste invänta ultraljudet. Innan dess är det för tidigt att säga. Det är bara att hålla tummarna att allt ser bra ut. Och att det fungerar hela vägen den här gången.
 
Samtidigt känner vi oss både mycket lugnare den här gången än förra gången. Vi springer inte på lika fort i våra tankar. Vi tar mer en sak i taget. Fast det är klart att tankarna springer iväg ibland. Både åt positiva och negativa håll. Tänk om jag får missfall och det visar sig att jag inte kan bära ett barn hela vägen? Tänk om vi är föräldrar i november! Det innebär i så fall att vi kommer att göra i ordning ett barnrum under hösten. Som sagt, både glada och jobbiga tankar kommer och går, givetvis.
Men vi springer inte på genom att prata namn, eller börja titta på barnvagnar på nätet, som vi gjorde förra gången. Först ska vi ha ett ultraljud som visar om det finns ett liv, ett litet hjärta som slår. Efter det vill vi passera vecka 12, som anses vara den mest kritiska gränsen.

Än har vi inte heller berättat för någon. Eller jo. En kollega till mig och en kollega till Patrik vet. Och när vi skulle ha kalas för hela familjen efter att jag fyllt år, fick min syster veta. Men annars vet ingen. Vi hade tänkt berätta på kalaset, men valde att inte göra det ändå. Och jag tycker det känns så skönt. Det här är vår grej. Det är ju ingen som i normala fall berättar för sina föräldrar eller syskon att man hade sex kvällen innan för att försöka bli gravid. Man väntar tills det tar sig och gärna fram till vecka 12 eller nått.  

Vi är öppna med vår situation och pratar gärna om den. Men den här gången håller vi inne med det som sker just nu och berättar när vi känner oss redo.
Den 10 mars fick vi plus på graviditetstestet. Vi är gravida! Den 10 mars fick vi plus på graviditetstestet. Vi är gravida!

Den 10 mars var det dags. Dags för att se om vårt lilla embryo hade tagit sig eller inte. Skulle vi vara gravida?

De två veckorna som skulle gå från insättning till att vi skulle göra ett graviditetstest kändes ganska långa. Jag kan inte komma ihåg att det kändes lika långdraget de andra gångerna. Många tankar som flög. Vetskapen om att det varit ett embryo som börjat leta efter plats att sätta sig på och reaktionen på läkarna när de såg detta, gjorde ju givetvis att hoppet steg.

Lite spänningar i livmodern kom, men det skulle ju lika gärna kunna vara hormonerna som orsakade det. Men allt som oftast hade jag nog ändå en tro om att det hade tagit sig.
Så på söndagskvällen den 10 mars gjorde vi testet. Samma dag hade det spänt rätt mycket i livmodern och jag kände redan av spänningar i brösten, så jag var rätt säker på vilket resultat det skulle bli. Och ganska så omgående efter att stickan blivit blöt kom det efterlängtade plusset fram. Kort där efter kom även strecket som visar att testet fungerat fram. Vi är gravida! =) Lycka! Lättnad. Glädje!

Det var fortfarande inte någon i vår närhet som visste att vi gjort någon insättning. En skön känsla och en lättnad. Ingen press, ingen som sitter och väntar på besked. Bara vi två. Bara vi två som visste att vi nu kanske ska bli tre. Och så skulle det fortsätta att vara ett tag fram över.

Efter att vi sett på stickan att vi fått ett plus, att vi är gravida, gick vi oss la oss på sängen. Vad innebär det här? När skulle det eventuella barnet komma? November någon gång kom vi fram till. Vi laddade ner en av alla graviditetsappar som finns där ute. Vad händer nu inne i min kropp?
Det är ju spännande och roligt att läsa om utvecklingen som sker i magen. 

Men vi båda har i detta ett helt annat lugn än förra gången när det tog sig efter att vi hade varit i Danmark. Först och främst ska vi ta oss till vecka 7 eller 8. Då får vi ett tidigt ultraljud av sjukhuset. Då hoppas vi kunna se ett hjärtslag. Innan dess skulle vi inte berätta för någon.

Den 23 februari gjorde vi den första insättningen med ett av de embryo vi fått genom donatorn i Sverige. Den 23 februari gjorde vi den första insättningen med ett av de embryo vi fått genom donatorn i Sverige.
Så fort vi visste att vi hade en donator visste vi att vi skulle göra en första insättning så snart det gick. Det finns ingen anledning till att vänta. Ju snarare vi kan bli gravida, desto bättre.

Så den 7 februari började jag med mina hormoner för att stimulera livmodern och slemhinnan i den. 10 dagar senare var vi på ett ultraljud för att se om det var läge för en insättning eller inte. Allt såg bra ut, så det beslutades att en insättning skulle ske efter ytterligare sex dagar. Nu skulle jag även börja med ett hormon till som tas vaginalt.

Lördagen den 23 februari gör vi den fösta insättningen med donerade ägg här hemma i Sverige. Det är lite pirrigt. Många tankar och känslor, och funderingar på om jag verkligen klarar ett nederlag till? Men vi båda känner oss mycket lugnare den här gången och vi hade också bestämt oss för att inget säga till våra nära och kära. Ingen visste att vi var här för att göra en insättning. Det skulle vi berätta när vi kände oss redo, oavsett resultat. Därför har jag inte heller uppdaterat bloggen om detta fören nu.

Skillnaden mellan kliniken i Danmark och sjukhuset i Sverige är tydlig. Det är olika doser på hur mycket hormoner jag ska ta och det skiljer på hur lång tid jag ska ta de vaginala tabletterna innan insättningen. På sjukhuset här hemma fick jag byta om till de där långa strumporna om knappt sitter uppe, och dem långa vita rocken/linnet. I Danmark gick jag bara bakom ett skynke, tog av mig på underkroppen och lade mig sedan i gynstolen. Läkaren på sjukhuset här hemma hälsade inte heller med handen utan höll händerna tydligt bakom ryggen, medan läkaren i Danmark hälsade på oss båda.

Innan insättningen fick vi prata med en sköterska om hur befruktningen hade gått till. I vanliga fall vid en äggdonation putter man in spermierna i äggen, men det behövdes inte i vårt fall, då spermaprovet var av så bra kvalitet. Och det resulterade ju i fem hela och godkända embryon, så det var väldigt roligt att höra.

Väl på plats i gynstolen för insättningen av vårt första embryo fick vi först se embryot på en skärm. Vi fick bara se det en kort stund, för sedan var vi tvungna att sätta in det. Det fick inte vara ute i den vanliga miljön för länge. Personalen blev dessutom helt till sig när de såg en liten bubbla på embryot. Det berättade att det betydde att embryot i allra högsta grad lever, då det nu försöker hitta en plats att sätta sig fast på. Det var häftigt att se!

Med ultraljud på magen kan man sedan se var den vätska befinner sig som kommit in tillsammans med embryot, och där någonstans är det! Det är så spännande! Nu ska det bara sätta sig. Enligt doktorn skulle det bara ta någon timme innan det sitter fast i livmodern, om det nu vill sätta sig vill säga. 15 dagar efter insättning skulle vi göra ett graviditetstest.
 

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-