2019

För några veckor sedan började jag nytt jobb. Och i och med det träffar jag en massa nya människor och kollegor och just nu befinner jag mig i den fasen då jag ska lära mig namnen på alla och också läsa känna dem så klart.

Och så många gånger jag fått frågan; Har du barn? Eller Hur många barn har du? Hur gamla är dina barn?

Det är tur att jag just nu befinner mig i en fas där jag känner mig ganska så stark och klarar att ta dessa frågor på ett bra sätt. Annars hade jag nog gråtit för länge sedan.

Jag menar med detta egentligen inte att man inte kan fråga om någon har barn. Det är en helt okej fråga. Värre är det ju när folk börja säga ”Är det inte dags snart?” och ler menande till en. Om detta har jag bloggat om tidigare och ni hittar det i inlägget från 16 mars 2018 Är det inte dags snart? 

Men det som är så intressant med dessa frågor är att det är bland det fösta som kommer. Och att det alltid pratar i pluralis när de frågar hur gamla är dina barn? Det är som att ett barn inte räknas ibland. Finns det inte andra frågor att ställa? Som vad har du jobbat med tidigare, idrottar du eller vad kommer du ifrån? Om personen i fråga har barn så får man reda på det ganska snabbt ändå, eftersom ALLA som har barn pratar om dem på ett eller annat sätt rätt så omgående.  

Men jag kommer också på mig själv med att ladda och förbereda mig på kommentarer som ”Åh jag skulle inte kunna leva utan mina barn” eller ”Åh då vet du inte vad du går miste om” när de får veta att jag inga barn har. Med en sådan kommentar tar man plötsligt för givet att det är ett medvetet val från den som inte har några och man idiotförklarar samtidigt personen som inte har barn eftersom man säger att livet är inget att ha utan barn. det kan också såra rätt mcyket när den som inte har några har kämpat länge utan att det blir något. När barnlängtan är som störst och man är ofrivilligt barnlös. Men jag hoppas att jag finner mig om kommentaren kommer och att jag behåller lugnet och kan leverera en bra kommentar tillbaka.

Antingen skulle jag kunna säga att ”Jag tycker det är rätt gött att slippa skrikande och snoriga barn som är sjuka hela tiden och som man måste torka i rumpan flera gånger om dagen, Eller så väljer jag kommentaren som på ett sätt förklarar att det r inte lika lätt för alla som det verkat vara för er genom att säga ”Jag har försökt få barn i mer än tio år, så hade man kunnat beställa dem genom att trycka på en knapp när man tycker att det är dags hade det varit klart för länge sedan.”

Men det här ska nog gå bra. Snart har nog de flesta som kommer att ställa frågan gjort det och då kommer det att lugna ner sig. Det gäller bara att hålla sig stark på vägen så att jag inte börjar mitt nya jobb med att gråta vid frågan ”Har du barn?" 

För några dagar sed var vi på informationsträff om adoption för att se om det kan vara ett alternativ för oss. För några dagar sed var vi på informationsträff om adoption för att se om det kan vara ett alternativ för oss.

Vi har fått många frågor från nära och kära om vi funderat någonting på adoption. Och helt ärligt så har vi faktiskt inte funderat så mycket på det. Vi har mer sagt att vi borde titta på det och ta reda på mer information, men ingen av oss har riktigt tagit tag i det.
 
Men så i somras kom vi in på det lite igen, när vi hade en så kallad familjekonferens. (kan varmt rekommenderas) Vi bestämde då att vi skulle beställa hem material och ta reda på mer för att kunna ta ställning i frågan. Så till slut, en bit in mot hösten fick vi äntligen beställt hem information. Dock blev den inte läst. Det kommer hela saker andra saker i vägen. Men så kom ett erbjudande om att komma på informationsträff en lördagsförmiddag. Och den chansen tog vi.
 
Så en lördag nu i november åkte vi in till stan. Det var ganska många par som var där för att lyssna och det visade sig att vissa redan var inne i processen med att bli godkända, eller så höll de på att gå den så kallade föräldrautbildningen som alla som ska adoptera måste gå. Men vi och några till var där för att helt enkelt få lite mer information. Informationsträffen skulle vara i två timmar, men drog ut lite på tiden. Först var det allmän info om vilka läder just den här adoptionsbyrån arbetade med och lite runt om vilka krav de olika länderna ställer på de som adopterar samt väntetider. De pratade också om hur man kan förbereda sig inför resan och hemkomsten på olika sätt. I slutet av träffen kom det en tjej och berättade om hennes familj upplevelse av att adoptera och gav lite tips och råd på vägen. 
 
Under några tillfällen under den allmänna informationen kände jag mig lite berörd och nedstämd. Men när tjejen som skulle berätta om sina upplevelser om att adoptera berättade om stunden när de fick se sitt barn för första gången, och vad som hände när de kom hem brast det för mig. Jag var tvungen att gå där ifrån en liten stund. Jag blev så ledsen. Och egentligen kan jag inte riktigt säga varför, men det kändes. Kanske för att jag också vill vara dem som får hålla om sitt barn för första gången.
 
Idag är det färre barn som adopteras bort då hemländerna själva har blivit bättre på att ta hand om barnen på andra sätt. Bland annat gör man grundligare utredningar för att se om det finns släktingar som kan ta hand om barnet, om det finns någon fosterfamilj eller någon som vill adoptera inom det egna landet. Men det gör också att de barn som adopteras bort i dag är minst ett år, oftast äldre som tre till fem år. Och ofta har de någon form av extra behov i form av vårt eller utvecklingsstörning.
 
Men jag kan faktiskt inte säga om den här informationsträffen fick mig närmare någon form av beslut. Jag känner spontant att man missar så mycket av de minsta åren om man får ett barn som är runt tre år. Samtidigt kan man tänka att tre år av ett helt liv är inte så mycket. Och det är ju egentligen helt rätt, men jag har lite svårt för att känna att det är okej. Jag vill vara med från början. Jag vill få uppleva den lilla bebisen.
 
Så om jag ska summera det, så är det ju bra att vi börjar ta reda på mer för att kunna besluta oss för om det kan vara ett alternativ för vår del. Men vart vi står, ja du, det får vi nog fundera liter mer på. Men även här börjar vi nog närma oss någon form av åldersgräns. I alla fall om man ser på vilka krav de olika länderna sätter. 
 
 

I september skrev jag på för mitt nya jobb och givetvis skålade vi för det =) Den 11 november skulle jag börja. Samma dag som vi var planerade för att få barn om vi inte fått missfall. I september skrev jag på för mitt nya jobb och givetvis skålade vi för det =) Den 11 november skulle jag börja. Samma dag som vi var planerade för att få barn om vi inte fått missfall.
11 november, en dag då det skulle hända och en dag då något helt annat skedde. Vi var planerade till den 11 november innan vi fick det senaste missfallet. Mitt jobb var ett vikariat som gick ut i oktober vilket passade perfekt. Då hade det ju ändå varit dags att gå hem. Jag skulle ha blivit mamma, vi skulle ha blivit föräldrar den 11 november. Men så blev det inte.

Istället började jag ett nytt jobb just den 11 november. Rena motsatsen till att gå hem på föräldraledighet. Det är jobb med helt nya utmaningar och nya uppgifter som jag inte direkt har jobbat med innan. Kul och utmanande. Men någonting helt annat än att bli mamma.

Dessutom opererade jag mig för ungefär två veckor sedan. Då tog vi bort en polyp från livmodern. Saker kom ut, men helt andra saker än vad planen har varit så länge. En sak är säkert. Det blir aldrig som man tänkt sig, och det är bara att anpassa sig. Det är inget som vi kan styra över. Ödet bestämmer i det här läget och framtiden kommer att utvisa om det blir några barn eller inte.

Man brukar säga tredje gången gillt. Det hade varit sant om vi inte fått det senaste missfallet. Fast egentligen var det femte gången för min del eftersom jag tidigare, innan jag träffade Patrik försökt med vanlig IVF två gånger. Innan det stod klart att mina ägg inte fungerade. Men om tredje gången gillt verkligen fungerar har det en gång till på sig att bevisa sig. Då blir det tredje gången vi gör ett försök med donerade ägg här hemma i Sverige. Håll tummarna!
Min fina pappa kom förbi med blommor dagen efter operationen. Så förvånad han blev när jag inte var hemma och var på stan istället. Min fina pappa kom förbi med blommor dagen efter operationen. Så förvånad han blev när jag inte var hemma och var på stan istället.

För ungefär en vecka sedan blev jag opererad för min polyp i livmodern. Operationen gick bra och jag har haft en snabb återhämtning. Det fanns en liten polyp som nu har skickats på analys. Dock vet jag inte när jag kan räkna med att få något svar på det.

Är glad att det ändå gick ganska så snabbt från att de fick remissen till att jag träffat både läkare och blivit opererad. Nu ska det bara läka.

Jag fick veta innan operationen att det kan ta 1-2 månader innan det är läkt och innan vi kan göra nästa försök. Jag räknade därför med att jag skulle blöda ganska länge efteråt även om det kanske inte skulle vara några mängder förutom de första dagarna. Men jag måste säga att allt har gått över förväntan. Och det är så skönt!

Jag blöder ingenting nu och det har bar gått ca sju dagar sedan operationen. Jag mår bättre än på länge både fysiskt och psykiskt och jag känner mig stark. Jag har egentligen inte haft ont förutom samma dag som operationen var. Men det var en hanterbar smärta likt en molande mensvärk som kunde lindras med vanliga Alvedon och någon Ipren.

Redan dagen efter operationen kände jag mig jättepigg och glad, vilket gjorde att jag kunde på den där showen med Danny som jag och en vän köpt biljetter till för länge sedan. Oväntat men väldigt roligt! Jag förvånade även min pappa som kom förbi med blommor dagen efter. Han trodde ju att jag skulle vara hemma och kanske ligga i soffan, så han blev ju rätt paff när det visade sig att jag inte vra hemma när han kom. =)

Jag har en positiv känsla och tror och hoppas att allt går vägen nästa gång, oavsett när det blir. Det tror jag är en bra förutsättning.

Hösten har kommit och jag tycker den är underbar med alla sina färger. Dock hade hoppats på en ny insättning. Istället blir det operation som gör att våra nya försökt får komma längre fram. Bild tagen Hösten har kommit och jag tycker den är underbar med alla sina färger. Dock hade hoppats på en ny insättning. Istället blir det operation som gör att våra nya försökt får komma längre fram. Bild tagen

För några dagar sedan var vi och träffade läkaren. Den läkaren som ska om ett tag ska operera mig från den polyp eller liknande som visats sig finnas i min livmoder. Det var ett förberedande läkarbesök där jag fick fylla i en hälsodeklaration, ta lite blodprover och mäta blodtrycket. Vi gjorde även ett ultraljud så att läkaren själv kunde få en egen uppfattning om hur det ser ut.

Det känns skönt att detta nu rullar och är på gång. Vi fick en bra känsla och det kändes som om hon lyssnade och vi hade en bra dialog. Dessutom är operationsdatum bestämt och det känns väldigt bra att det kommer att ske innan jag i mitten av november börjar ett nytt jobb.  

Jag tänkte först att med lite tur så kanske vi kommer att hinna med en insättning innan jul, men då det är mint tre veckor läketid och sedan ska det synka med min cykel så tror jag inte vi kommer att hinna det. Så det får väl helt enkelt bli nya tag efter årsskiftet. Känns surt, men inte så mycket att göra åt.

Vi får vara glada över att polypen nu är upptäckt och den ska tas bort. Annars hade vi ju fortsätt med nya insättningar som kanske hade tagit sig och ytterligare ett missfall utan att förstå varför. Nu eliminerar vi ytterligare ett hinder och förhoppningsvis är det sista hindret på vägen. Men det är ju inget vi vet någonting om. Det får framtiden utvisa.

En ovänad gåva från en vän. En gåva som ger hopp om att det en dag kommer att lösa sig. En ovänad gåva från en vän. En gåva som ger hopp om att det en dag kommer att lösa sig.

Jag vet att jag har många fina vänner och kollegor som stöttar och peppar i livets alla skeenden. Men för några veckor sedan blev jag lite extra påmind om det och insåg vilken tur jag har! För några veckor sedan fick jag nämligen en oväntad gåva.
 
Det var en vän som själv haft svårt för att få barn och som genomgått en IVF. När de höll på som mest med det fick hon av sin man ett halsband där de står ”Hope”. När det väl fungerade för dem och de hade en bebis i magen fick hon ett nytt halsband med texten ”Life”.

Hon kände nu att halsbandet med texten ”Hope” kanske kunde göra lite större nytta hos någon annan, mig. För att på något sätt bringa lite hopp i all den soppa som vi befinner oss i.

Jag blev så rörd och så glad. Tårarna bara sprutade. Så fint! Vilken omtanke! Jag tog på mig halsbandet nästan på en gång och bär det ganska ofta. Det skänker mig tro och glädje och det ger en gnutta hopp om att det hr en dag ska lösa sig. Så även om gåvan är lite till låns, så känns det så bra!

När jag senare samma dag berättade för Patrik, som just då befann sig på tjänsteresa i Kina, så blev han också så rörd och tacksam.
- Men så snällt och så omtänksamt! Du måste hälsa och tacka, sa han.
 

Etiketter: lycka
Den senaste tiden har det varit mycket tårar. Tårar som bara rinner. Jag har inte orkat skriva. Vi har åter igen fått ett bakslag i våra försök att få barn. Tiden försvinner och jag blir så ledsen och uppgiven. När ska det ta slut? Kan det inte bara gå enkelt för en gångs skull? Jag är trött på att vara ledsen, men kan inte riktigt sluta gråta. Många gånger har jag kommit hem från jobbet och i samma stund som jag kommer innanför dörren gråter jag. Det börjar bli bättre nu. Nu klarar jag ibland av att prata om det utan att gråta, men inte varje gång. Jag känner att jag inte är på topp, och det är jobbigt att känna sig så nere. Man är ju inte sitt vanliga jag.

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en av er, mina läsare, med tipset att besöka en privat gynekolog i Göteborg som jobbar med andra typer av hormoner och andra doser av hormoner vid IVF och donation. Efter lite fundering bestämde vi oss för att göra ett besök dit.

När vi kom dit pratade vi om vilka hormoner hon brukar rekommendera och vilka doser, men även att hon rekommenderar ett intag av blodförtunnande mycket tidigare än vad den vanliga vården gör vid en donation. Efter det gjorde vi en undersökning med ultraljud också. Och det var då hon såg något som hon tror är en polyp.

Om det finns en polyp i min livmoder kan det förklara varför jag fått två missfall, då det inte kan bli fullgoda graviditeter om man har polyper. Men samtidigt borde ju sjukhuset där jag får hjälp med äggdonationen sett detta tidigare i så fall?

Men jag börjar också undra om det är så att läkaren i Danmark hade rätt, För han sa samma sak. Han tyckte sig se en polyp och ville inte gå vidare med oss innan det var utrett. Så vi åkte hem till Sverige igen och fick hjälp av en gynekolog att utreda, och då sas det att det inte fanns någon. Men tänk om det var fel?

Gynekologen vi nu var hos skickade en remiss till sjukhuset där vi får hjälp med äggdonationen. Bara några dagar efter ringde de från donationsenheten och bekräftade att de fått remissen och att jag skulle vidare för undersökning och operation. Med lite tur så får jag en operation i oktober. Men då jag har långa och oregelbundna menstruationer kan det vara svårt att hitta tiden då jag ska opereras då man gör den här typen av operationer precis efter mens och innan ägglossning.
 
Det kommer inte att bli någon insättning före jul. Det är vi rätt säkra på. Först ska operationen genomföras och sedan finns det en läktid, även om den inte är jättelång. Som sagt, tiden bara rinner iväg. Vi hade planerat att göra ett nytt försök nu i oktober, men det får ju vänta. Så nu vet vi, att vi kommer inte att vara föräldrar förens om tidigast ett år. Tidigast. Det känns som en evighet och så långt borta.

Kan man förvänta sig något annat resultat om man kör samma sak om och om igen? Svaret på den frågan kanske beror på vad man pratar om, men i detta fallet pratar jag om att försöka bli gravid med hjälp av läkare och experter på området.

Läkarna säger att de har goda förhoppningar om att vi ska kunna få ett barn. Jag har ju blivit gravid två gånger, även om det senare lett till missfall. De ser idag inga anledningar till att ändra några doser på hormoner eller att göra några andra utredningar.
 
Jag har många gånger tänkt att det får räcka med motgångar. Varför kan det inte bara vara lätt någon gång i denna för övrigt jobbiga process? Varför skulle det inte fungera för mig när det fungerar för så många andra när man får den professionella hjälp jag faktiskt får? Räcker det inte att jag har felet att inte kunna få egna genetiska barn? Vill inte att det ska finnas fler ”fel” på mig som gör processen än svårare än vad den redan är. Vill inte och orkar inte att det ska vara fler saker som påverkar resultatet. Men det sista har jag börjat känna att det ändå är dags att titta på vad jag mer kan göra.
 
Det finns ju hur mycket som helst att titta på och göra om man bara börjar leta. Många hänvisar till akupunktur, att äta speciell kost eller någonting annat. Jag har fått tips om att gå och prata med en annan privat läkare som tittar mer på de egna hormonnivåerna i kroppen för att se om det räcker, eller om man faktiskt kan behöva tillskott av ännu mer hormoner än det man får i samband med en insättning. Men jag har också fått tips om att zonterapi kan hjälpa till, så under vår sista semestervecka kontakta vi en terapeut som jag fått tips om.
 
Vi åkte dit med ett öppet sinne, men kanske lite nervösa. Vad skulle komma fram och vad skulle hända? Väl framme möttes vi av en äldre dam hemma i hennes lägenhet. Hon var pensionär sedan många år och hade tidigare jobbat med zonterapi vid sidan av sitt vanliga arbete. Nu skulle hon genom att känna på mina fötter kunna säga hur jag mår och om hon skulle kunna hjälpa mig i min process. I början gjorde det rätt ont på vissa ställen när hon började. Hon kunde känna av att jag ibland har lite ont i mitt högra knä, att jag är väldigt spänd i mina axlar samt att jag har en inre stress. Men också att jag har en väldigt fin livmoder och att jag får ägglossning från vänster sida nästa gång! =)

-   Släpp stressen och försök att koppla av. Ålder är bara en siffra och inget du ska bry dig om i den här frågan. Du är spänd och behöver mjuka upp dig, sa hon.

Efter en stund började det göra mindre ont och efteråt kunde jag känna mig varm och törstig. När hon var klar bestämde vi att jag skulle komma tillbaka då hon tror att hon kan hjälpa mig. Så när det börjar närma sig nästa insättning ska jag höra av mig.

Man kan fråga sig om man ska tro på alla tips som finns. Vissa saker kanske funkar för några men inte för alla. Och hur ska man veta vad som fungerar för mig? Men varför inte ge det en chans i alla fall om det finns någonting man tror på? Nu kan jag ju känna att jag gjort allt jag kan, och blir det ändå inga barn så har jag i alla fall det med mig.
 

Jag hade det på känn hela tiden. Det skulle inte ta sig denna gången. Det skulle inte bli något barn i magen. Den känslan hade jag redan innan vi gjorde insättningen. Och även om man ska göra graviditetstestet två veckor efter insättning, kunde jag redan efter en vecka säga att där inget fanns. Och de sista dagarna innan vi gjorde testet fanns det inga tvivel hos mig.

Jag hade inga som helst symptom på att jag skulle vara gravid. Kände ingenting av det jag kännde de andra två gångerna det tagit sig. Insikten om detta gjorde nog att jag tog ut den sorgen redan innan vi hade gjort testet. Jag hade rent ut sagt en riktig skitvecka veckan innan graviditetstestet. Jag grät på jobbet och jag grät hemma. En dag när Patrik kom hem hittade han mig gråtandes i soffan. En annan dag, på fredagen, fick han komma och hämta mig på jobbet när han slutade. Jag klarade inte av att åka hem med hjälp av kollektivtrafiken som jag alltid annars gör. Jag önskade bara att jag skulle få semster så jag kunde vara ledig. Men ytterligare en vecka skulle jag jobba innan semestern skulle komma. Just i denna jobbiga vecka förstod jag integ hur det skulle gå till, men även om jag kände av min ledsamhet även veckan där på, gick det mycket bättre och jag kände mig ändå gladare. Jag var på väg att lämna det djupa dalen. 

Så när det väl var dags att göra testet kändes det egentligen helt onödigt, men en gör ju det ändå. Finns ju alltid en liten gnutta hopp längts in att man faktiskt har fel. Men det hade vi inte. Det fanns inget, det blev inget plus på stickan. Ingen av oss grät. Vi visste ju redan detta och jag hade redan bearbetat det veckan som gått. Det var bara att ringa sjukhuset och meddela resultatet.
Men visst, min dåliga vecka berodde inte bara på att jag redan innan visste att det inte skulle bli något barn den här gången, jag hade också blivit nekad ett jobb jag sökt, som jag gärna ville ha. Det tog hårdare än vad jag hade trott, då jag även hade känt på mig det innan, att det inte skulle gå hela vägen där heller.

Men det är ändå konstigt hur man kan få dessa tankar och instinkter redan innan en insättning ens är gjord. Är det hjärnan som styr då att det inget blir? Eller är det bara slumpen som avgör? Bra frågor som egentligen inte har något svar, då ingen kan veta.

Direkt efter midsommarhelgen gjorde vi en ny insättning. Skulle det funka denna gången? Direkt efter midsommarhelgen gjorde vi en ny insättning. Skulle det funka denna gången?

Strax efter att vi fått vårt andra missfall bestämde vi oss för när nästa försök skulle ske. Och precis som förra gången skulle vi inte säga någonting till någon. Slippa pressen och frågorna om hur man mår och hur det går.

Och vi bestämde oss för att göra ett försök till innan sjukhuset stängde ner avdelningen för sommaren. Varför skulle vi vänta till hösten om det skulle funka denna gången? Och vi såg det mest som att vi hann med ett försök till istället för att dra ut på det.
 
Så på måndagen precis efter midsommarhelgen var det dags. Då hade jag ätit hormoner i nästan två veckor och vi hade varit på besök för att mäta tjockleken på slemhinnan i livmodern. Vi skulle vara på plats kl 13 och vi möttes utanför entrén.

Precis som den andra gången blev vi hänvisade till ett rum där jag fick byta om till långa strumpor och en vit rock med knappar. Väl inne i salen där insättningen skulle ske var det tre stycken som tog emot oss då det var en som var på upplärning. Vi fick veta att upptiningen av embryot hade gått bra och att de alltså inte hade behövt tina upp något mer.

Även den här gången fick vi se embryot innan de förde in det och även denna gången fanns det en liten bubbla på det. En bubbla som visar att embryot nu letar efter en plats att sätta sig på.
Själva insättningen känns inte speciellt mycket och det går fort. Direkt efter får du gå tillbaka till rummet där du kan ligga kvar en liten stund om du vill. Där efter byter man om igen och kan gå hem eller åka till jobbet. Första känslan är ju att man vill ligga där hela dagen eftersom man tror att embryot ska åka ut om man reser på sig, men så är det ju inte.

När vi kom in på rummet hade även ett annat par kommit dit. Alla skynken var fördragna så vi såg inte varandra, men när jag och Patrik valde att lämna var de kvar och väntade på sin tur. Då sa jag högt till dem
- Lycka till!

Nu skulle vi få vänta i två veckor innan det var dags att göra ett graviditetstest. Två veckor som känns ganska långa. Man vill ju bara veta.

Att inte veta hur det kommer att bli är just nu väldigt frustrerande. Kan jag inte bara få veta? Att inte veta hur det kommer att bli är just nu väldigt frustrerande. Kan jag inte bara få veta?

Att befinna sig i den situation vi är idag är så påfrestande. Att inte veta. Ska det någonsin bli några barn? Kommer vi någonsin få barn trotts att vi har flera embryon kvar i frysen? När kommer det i så fall att ta sig? Hur många gånger måste vi försöka och hur många gånger kommer vi att bli ledsna och besvikna. Hur länge orkar vi? Kan vi inte bara få veta?

Ena dagen är jag stark och andra dagar är jag så svag. Ibland beror det bara på vem man pratar med om jag börjar gråta eller inte. Det är så märkligt.
Senast på jobbet häromdagen var den en kollega som började prata om min blogg och frågade hur det gick. Samtalet gick bra och jag kände att det var helt ok att prata om det, trotts att jag inte så mått så bra de sista dagarna. Men senare samma dag kom en annan kollega fram till mig som nyligen hade fått veta om min blogg, och tårarna bara kom.

Oftast börjar mina tankar och min sorg när jag sitter på bussen på väg hem. Det är ett konstigt ställe och ett dumt tillfälle tycker jag själv, men jag kan inte hjälpa det. Och har mina tankar väl börjat springa på är det svårt att stoppa dem. Det gjorde att jag satt i soffan och grät häromdagen när Patrik kom hem. Och har jag väl kommit in i svackan blir jag lätt kvar där i några dagar.

Känner mig så värdelös. Kan vi inte bara få veta hur det kommer att gå? Ovissheten är så otroligt påfrestande just nu. Dessutom sitter jag på ett vikariat på jobbet som går ut till hösten. Vad vill jag göra sedan? Och vem vill anställa mig? Har inte känt mig så stressad över det förut, men just nu tycker jag faktiskt att det är lite jobbigt. Dom här två sakerna gör att jag just nu känner mig nere.

Jag hoppas att det snart vänder. Snart är det semester. En välbehövlig sådan. Vi ska mest vara hemma och det känns så skönt. Att bara få vara. Förhoppningsvis kunna njuta av solen ute på altanen. Kanske fixa lite hemma. Hoppas att det blir balsam för själen.

Ett blomstebud med fina påskblommor kom hemlevererade dagen efter att vi påbörjat behandlingen med att få ut det döda fostret. Ett blomstebud med fina påskblommor kom hemlevererade dagen efter att vi påbörjat behandlingen med att få ut det döda fostret.

Sex dagar efter att vi sett att fostret såg ut att vara dött hade vi ett återbesök hos vår ansvariga läkare. Det började närma sig påsk. Fostret i magen hade fortfarande ingen hjärtfrekvens och var fortfarande litet. Signalerna så som trötthet och illamående började försvinna och jag blödde lite, men annars inga direkta tecken på att kroppen var på väg att stöta ut det döda som fanns i min mage. Därför bestämdes det att jag där och då skulle få tabletter som skulle hjälpa kroppen att stöta ut det.

Innan vi gick hem pratade vi också med läkaren om att det nu var andra gången som detta hända, i nästan samma vecka. Vi är lite osäkra exakt på när det exakt skedde första gången, men vi var ju runt vecka 9-10 båda gångerna vi nu fått missfall, även om första gången var när vi hade fått hjälp i Danmark. Läkaren såg inte det som några bekymmer med detta och menade på att jag är ju uppenbarligen mottaglig och kan bli gravid och vi har fyra befruktade ägg kvar i frysen som har mycket goda betyg. Hon hade stora förhoppningar om att det här kommer att lösa sig.

Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att ta en av de första tabletterna som skulle tas för att få kroppen att stöta ut det som inte ska vara där. Det var nya rutiner med en ny tablett som måste sväljas på sjukhuset, och sedan ska man vara kvar i 30 minuter för att försäkra sig om att man inte börjar må illa och spyr. Där efter fick vi åka hem, och med oss fick vi ytterligare tabelleter som skulle användas inom 48 timmar, värktabletter samt extra stora binder och lite informationsmaterial.

Men redan på natten, ca 10 timmar efter att jag tagit den första tabletten på sjukhuset satte kroppen igång. På kvällen hade jag bara tagit några Alvedon då jag fick smärtor som en kraftig mensvärk. Men nu var det annorlunda. Kroppen jobbade hårt för att få ut det jag hade kvar och det gjorde fruktansvärt ont. Jag fick väcka Patrik som fick gå och värma en vetekudde och sedan fick han ligga bakom mig och hålla om mig. Efter ca 30 minuter gick den värsta smärtan över. Och kort där efter kände jag hur det fanns klumpar och annat som ville ut.

På vägen hem efter att vi tagit den fösta tabletten fick jag avboka en träff med några vänner som jag hade sett fram emot att träffa. Dagen efter kom ett fint blomsterbud med härliga påskblommor. Det värmde mitt hjärta! 

Ca en vecka efter att jag tagit de här tabletterna var vi tillbaka på sjukhuset för att titta så att allt kommit ut, och det såg bra ut. Nu var det upp till oss att bestämma när vi vill göra nästa försök. Jag frågade om skrönan med att det bästa är att köra på med det samma stämmer, eftersom kroppen då ändå ”är igång och vet vad den ska göra” stämmer. Det tillbakavisade hon med en gång och sa att det spelar absolut ingen roll.

De var skönt att höra, för då släppte jag den tanken på en gång. Det här missfallet har tagit ganska hårt och vi båda känner att vi måste landa och ladda om.

Etiketter: missfall
Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Den infaller alltid dagen innan mors dag, men borde även infalla dagen innan fars dag. Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Den infaller alltid dagen innan mors dag, men borde även infalla dagen innan fars dag.

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag.
Idag är en dag som inte borde behöva finnas, men det gör den.
Idag är det nio månader sedan jag och Patrik gifte oss.

I nio månader bär du ett barn om du blir gravid. Idag hade vi kunnat ha ett litet barn som snart skulle fylla 1 år, om vi inte fått missfall efter vårt första försök med äggdonation i Danmark. Idag skulle jag varit gravid i v 16, om jag inte hade fått missfall precis innan påsk med vårt första försök här hemma i Sverige.

Vi är ofrivilligt barnlösa. Ska min man, min underbra man, som är så barnkär, som alla barn älskar, inte få bli pappa själv? Det känns så orättvist. Men jag är så glad att han vill vara med mig trotts allt.  Han visste från första början vad han gav sig in på, och att det inte skulle bli någon lätt resa, men det skrämde honom inte. Och det är jag så glad för. För vad skulle göra utom honom, och utan hans stöd? Tillsammans kämpar vi och tillsammans hoppas jag att vi en dag blir föräldrar. Att vi inte är ofrivilligt barnlösa för alltid.

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Den infaller alltid dagen innan mors dag. Den borde även infalla dagen innan fars dag. Att det ens finns en dag som heter ofrivilligt barnlösas dag, den borde inte behövas finnas, men nu gör den det, och vi är många som är ofrivilligt barnlösa. Oavsett vem man tycker om och oavsett om man lever i en relation eller inte så finns det många som är ofrivilligt barnlösa. Mina tankar går till oss alla idag.

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Men idag är också den dag då vi har bestämt oss för när nästa försök ska ske.

Efter att vi fått beskedet att fostret i magen verkade vara dött vände livet nedåt. På något sätt lyckades jag ta mig till jobbet dagen efter, men i efterhand inser jag att det inte var något bra beslut. Jag var ledsen på jobbet och såg antagligen ut som ett ras. Fredagen gick något bättre.

Strax innan jag skulle åka hem från jobbet på fredagen ringde min barnmorska från MVC. Jag hade ju avbokat tiden vi hade med läkaren och tiden för alla provtagningar, och hon hade fått veta att jag troligtvis hade fått missfall. Hon ville veta hur jag mådde och erbjöd mig att träffa en kurator om jag vill det. Jag blev glad för hennes samtal. Det värmde. Hon hoppades att vi snart skulle ses igen.

Men så på spårvagnen på vägen hem kom det fram en ung tjej, en tiggare som bad om pengar. Hon hade en skylt där det stod att hon hade två barn i sitt hemland samt att hon var gravid med ett tredje barn, vilket också syntes. Det provocerade mig oerhört. Jag blev bitter. Här sitter jag och inte kan få några barn, medan andra kan få barn hur som helt, även om de inte ens har pengar för att mätta sina barn. Så jävla orättvist. Så bittert. För en stund tyckte jag att jag kunde få hennes barn istället.
Så fort jag kom hem och innanför dörren bröt jag ihop. Jag grät. Jag grät så oerhört. Patrik tog emot mig. Han tröstade mig, kramade mig och torkade mina tårar. Det tog en lång stund innan jag lugnande ner mig och vi kunde fixa lite mat.

Under den följade helgen vågade vi inte boka någonting. Tänk om jag skulle få missfall och få ont. Och även om jag hade mindre blödningar under hela helgen kom också mitt illamående tillbaka. Kroppen tror delvis fortfarande att den är gravid. Om vårt lilla foster nu är dött, så kan det väl bara komma ut, så vi kan få ett avslut på det här. Att må illa och känna sig gravid när man inte är det är bara psykiskt påfrestande. Men även om humöret av förklarliga skäl gick upp och ner fick vi ändå kommit iväg till tippen med en massa skräp och vi fick städat här hemma. Dessutom fick vi planterat blommor, ställt fram vår bänk på framsidan och satt upp vår nya brevlåda. Nu var det i alla fall fint på framsidan inför den kommande påsken.

Ca 2,5 veckor efter att vi gjorde det första ultraljudet skulle vi göra ett till. Vi skulle då vara i vecka 10.  
Veckorna mellan det första och andra ultraljudet gick rätt så fort. Mitt illamående fortsatte och jag kände mig trött. De små blödningarna kom och gick, men efter att läkaren sa att det ibland kan vara så under hela graviditeter, hade jag ändå lugnat mig lite.

Väl inne hos läkaren började vi med att göra ultraljudet för att se hur det såg ut. Jag såg inte skärmen denna gång, men på läkarens reaktion och att han först blev så tyst, förstod jag vad som hänt. Det fanns inga hjärtslag. Ytterligare en gång hade vårt lilla foster dött. Någonstans kände jag mig inte ens förvånad. Det hade ju trots allt varit ungefär samma förfarande som förra gången, även om jag mått mer illa den här gången.  

Jag berättade att vi haft samma situation en gång tidigare efter att vi fått hjälp i Danmark. Då blev vi gravida och ultraljudet vecka 7 såg bra ut, men ca 2,5 vecka senare så hade fostret dött. Så vad jag kan se så har båda fostren jag haft i magen dött ungefär samtidigt.

Läkaren erbjöd oss då en tid med vår huvudläkare några dagar senare där vi skulle kunna diskutera detta och frågor som nu kom upp i vårt huvud. Samtidigt skulle vi ju då göra en extra koll på det som fanns i min mage. Det för att säkerställa att inget misstag görs. Om det fotfarande ser lika dant ut och jag inte fått något missfall innan dess, kommer man troligtvis att ge mig tabletter för att sätta igång kroppen och utstötningen av det döda fostret.

Jag fällde inte en tår så länge vi var inne hos läkaren. Föst när vi kom ut genom dörrarna på avdelningen började jag gråta. Hur kan vi ha en sådan otur? När ska det vända? Vi är inte värda det här. Det är faktiskt vår tur nu. Tomhet och uppgivenhet. Hur länge ska vi orka?

Ibilen på vägen hem ringde jag och avbokade tiderna på MVC. Jag skulle inte behöva träffa min jättegulliga barnmorska mer.

Väl hemma bestämde vi oss för att nu berätta för våra familjer. Alla visste ju inte ens att vi varit gravida. Vi hade ju valt att hålla detta för oss själva den här gången. Så istället för att komma med glada nyheter fick vi nu komma med tråkiga nyheter.

 
Vid besöket hos barnmorskan fick jag med mig en massa information. Känslan den här gången var mycket bättre än fösta gången jag var där för ca 1,5 år sedan. Vid besöket hos barnmorskan fick jag med mig en massa information. Känslan den här gången var mycket bättre än fösta gången jag var där för ca 1,5 år sedan.
Efter att vi gjort det första ultraljudet ringda jag några dagar senare till MVC. Tänkte att det kanske var dags att skriva in sig. När jag kom fram för att boka tid blev kvinnan i andra änden lite stressad. Var jag redan i vecka 9?!

Barnmorskan ville att jag skulle komma in redan dagen där på. Jag tyckte vi kunde vänta tills att Patrik skulle komma hem från sin tjänsteresa, men hon övertalade mig att komma redan dagen efter.  Tider för läkarbesök och tester skulle bokas och de ville påbörja inskrivningen så snart som möjligt. Så sagt och gjort. Dagen efter var jag nere på MVC.

Där fick jag träffa en jättegullig barnmorska. Vi satt i en hel timma och jag berättade lite om min förra graviditet som hade slutat i missfall och oron för att samma sak skulle hända denna gången. Vi pratade om mat, motion, jobb och vi bokade tider för att träffa läkaren och för att göra en del tester. Eftersom jag varken äter gluten eller laktos undrade hon om jag ville träffa en dietist, men efter lite diskussioner om vad jag normalt äter kom vi fram till att det nog inte skulle behövas. Hon berättade också att jag troligtvis skulle få komma dit lite oftare än normalt, just för att det är en äggdonation och det medför lite högre risker så som graviditetsdiabetes med mera.

Det kändes väldigt bra att sitta där. Första gången jag och Patrik var hos MVC förra gången fick vi inte alls samma känsla för den barnmorskan vi träffade då. Hon var inte alls lika entusiastisk som den barnmorska jag nu träffade. Det var ju det här jag hade förväntat mig första gången när jag blev så besviken. Många sade då till mig att byta barnmorska vilket vi inte gjorde då, men nu när jag träffat en fanatisk barnmorska förstår jag hur det ska kännas. Nu var jag nöjd. Det här skulle bli så bra!

Jag fick med mig en massa information och ett rör som jag skulle ha med mig dagen då vi hade bokat för att ta alla tester.  Jag skulle tillbaka redan veckan därpå för att träffa doktorn. Såg till och med fram emot det, och jag längtade tills att jag skulle få träffa min barnmorska igen. Och den här gången skulle Patrik även kunna följa med.
Etiketter: mvc, gravid, missfall, barnmorska
Så äntligen skulle vi göra det första ultraljudet. Skulle vi få se ett litet hjärta slå?

Veckorna mellan att vi fått ett plus på stickan till det första ultraljudet kändes långa. Jag kände mig rätt ofta orolig på hur det egentligen såg ut där inne i magen. Mina små blödningar hade också fortsatt precis som förra gången det hade tagit sig. Men på vägen till sjukhuset kändes det ganska mycket i kroppen. Nästan så att man skulle kunna tro att det lilla embryot ville säga att jag kunde vara lugn, jag finns här!

Symtomen fanns där för att det här ultraljudet skulle se bra ut. Och det gjorde det! Vi såg snabbt att där fanns någonting imagen och kort där efter såg vi det lilla hjärtat som slog. Så skönt! Vi fick till och med bilder på det lilla livet som fanns i magen. 12 mm långt var det. Det här skulle gå bra! Det kändes så bra! Läkaren såg även vad blödningarna kunde komma ifrån och verkade inte speciellt orolig. Han sa att vissa graviditeter har blödningar hela vägen.

Vi fick reda på när beräknad nedkomst skulle ske och vi fick ett papper med oss som vi skulle ge till MVC, så att de skulle få lite mer information. Nu var det även dags att börja dra ner på hormonerna enligt ett schema som jag tidigare fått. V 12 ska jag ha fasat ut alla hormoner och kroppen ska själv kunna hantera graviditeten.

Direkt efter undersökningen bokades vi in på ett ultraljud till, ca 2,5 veckor efter det första. Då skulle vi vara i vecka 10 och vi skulle kunna se mer av fostret. Så spännande! Jag kände mig lugn och kände att den här gången kanske det faktiskt kan fungera och gå hela vägen. Mina tidigare orosmoln började försvinna.
Etiketter: ultraljud, lycka, gravid
De tre veckorna fram till ultraljudet känndes som en evighet. Jag har precis som första gången det tog sig, haft några små blödningar in i mellan. Mycket små, men tillräkligt för att man ska bli orolig och undra hur det egentligen står till där inne i magen. Kommer det att bli missfall precis som förra gången?

Veckorna fram till ultraljudet känns som sagt väldigt låga. Blödningarna ger mig hjärnspöken. Ibland riktigt jobbiga tankar som gör mig riktigt ledsen. Tänk om det visar sig att jag inte kan bära ett barn hela vägen? Kommer jag att orka ett nederlag till? Kommer jag att orka ett försök till i så fall? Samma dag som ultraljudet ska ske har jag ett viktigt möte på jobbet. Precis efteråt så klart. Vad ska jag säga till chefen om det visar sig inte finnas något liv i magen? Jag kommer ju inte klara av att åka till jobbet. Och han vet ju ingenting om det här.

Jag känner mig inte lika trött som förra gången, även om jag känner mig påverkad. Brösten gjorde ondare i början. Känns fortfarande, men inte lika mycket. Vad betyder det? Ibland önskar jag att jag bara kunde stänga av min hjärna så jag inte kunde flyga iväg så mycket och spela upp scener som ännu inte har hänt, och som kanske aldrig kommer att hända.

Bara med en vecka kvar till ultraljudet har känslorna ibland befunnit sig nästan på utsidan. Jag gråter lätt. En dag när jag kom hem och upptäckte en liten blödning igen började jag storgråta. Jag orkar inte! Dagen efter tittade jag på en dokumentär och tårarna bara kom. Jag kände att jag egentligen inte grät åt det som var på TV:n utan jag grät åt någonting helt annat. Det kändes mest svart. Borde jag inte bara vara glad och tänka att det kommer gå bra den här gången? Positivitet!?

Men så bara de sista dagarna innan så vände det lite, jag känner att jag har ett större hopp och tro om att det kommer se bra ut på ultraljudet.  Jag pratade med min syster om hur jag mår. Bara för några dagar sedan mådde jag ju illa hela dagen! Jag spydde inte och har hittills inte gjort, men jag mådde riktigt konstigt hela dagen. Aptiten på morgonen är inte riktigt lika bra längre. Känner ett litet motstånd till att äta då, vilket jag aldrig gör annars! Jag måste ha frukost i vanliga fall. Och jo visst, brösten känns inte riktigt lika mycket längre, men det känns mest i början säger hon. Så det finns ju många goda tecken på att det faktiskt finns ett litet liv som växer där inne. Snart får vi veta hur det egentligen står till!
 
Etiketter: hjärnspöken
På min 40-årsdag överraskade Patrik med en resa till Polen. Sex dagar tidigare hade vi fått veta att jag var gravid. Nu väntade vi på ett ultraljud. På min 40-årsdag överraskade Patrik med en resa till Polen. Sex dagar tidigare hade vi fått veta att jag var gravid. Nu väntade vi på ett ultraljud.
Efter att vi fått ett positivt besked på stickan ringde vi sjukhuset och meddelade resultatet. Jag måste säga att bemötandet är helt fantastiskt! De är förstående, villiga att hjälpa till och genuint glada när man ringer in och berättar att det tagit sig.
- Åh vad roligt! Och ni har ju dessutom fyra embryon kvar i frysen! Grattis!
 
Vi bokade tid för ultraljudet som ska ske någon gång under vecka 7-8. Nu skulle det gå knappt tre veckor tills det var dags.
Vissa dagar känns det ganska mycket i både livmoder och bröst. Andra dagar känns det inte alls lika mycket. Betyder det någonting? Många tankar. Inga svar. Vi måste invänta ultraljudet. Innan dess är det för tidigt att säga. Det är bara att hålla tummarna att allt ser bra ut. Och att det fungerar hela vägen den här gången.
 
Samtidigt känner vi oss både mycket lugnare den här gången än förra gången. Vi springer inte på lika fort i våra tankar. Vi tar mer en sak i taget. Fast det är klart att tankarna springer iväg ibland. Både åt positiva och negativa håll. Tänk om jag får missfall och det visar sig att jag inte kan bära ett barn hela vägen? Tänk om vi är föräldrar i november! Det innebär i så fall att vi kommer att göra i ordning ett barnrum under hösten. Som sagt, både glada och jobbiga tankar kommer och går, givetvis.
Men vi springer inte på genom att prata namn, eller börja titta på barnvagnar på nätet, som vi gjorde förra gången. Först ska vi ha ett ultraljud som visar om det finns ett liv, ett litet hjärta som slår. Efter det vill vi passera vecka 12, som anses vara den mest kritiska gränsen.

Än har vi inte heller berättat för någon. Eller jo. En kollega till mig och en kollega till Patrik vet. Och när vi skulle ha kalas för hela familjen efter att jag fyllt år, fick min syster veta. Men annars vet ingen. Vi hade tänkt berätta på kalaset, men valde att inte göra det ändå. Och jag tycker det känns så skönt. Det här är vår grej. Det är ju ingen som i normala fall berättar för sina föräldrar eller syskon att man hade sex kvällen innan för att försöka bli gravid. Man väntar tills det tar sig och gärna fram till vecka 12 eller nått.  

Vi är öppna med vår situation och pratar gärna om den. Men den här gången håller vi inne med det som sker just nu och berättar när vi känner oss redo.
Den 10 mars fick vi plus på graviditetstestet. Vi är gravida! Den 10 mars fick vi plus på graviditetstestet. Vi är gravida!

Den 10 mars var det dags. Dags för att se om vårt lilla embryo hade tagit sig eller inte. Skulle vi vara gravida?

De två veckorna som skulle gå från insättning till att vi skulle göra ett graviditetstest kändes ganska långa. Jag kan inte komma ihåg att det kändes lika långdraget de andra gångerna. Många tankar som flög. Vetskapen om att det varit ett embryo som börjat leta efter plats att sätta sig på och reaktionen på läkarna när de såg detta, gjorde ju givetvis att hoppet steg.

Lite spänningar i livmodern kom, men det skulle ju lika gärna kunna vara hormonerna som orsakade det. Men allt som oftast hade jag nog ändå en tro om att det hade tagit sig.
Så på söndagskvällen den 10 mars gjorde vi testet. Samma dag hade det spänt rätt mycket i livmodern och jag kände redan av spänningar i brösten, så jag var rätt säker på vilket resultat det skulle bli. Och ganska så omgående efter att stickan blivit blöt kom det efterlängtade plusset fram. Kort där efter kom även strecket som visar att testet fungerat fram. Vi är gravida! =) Lycka! Lättnad. Glädje!

Det var fortfarande inte någon i vår närhet som visste att vi gjort någon insättning. En skön känsla och en lättnad. Ingen press, ingen som sitter och väntar på besked. Bara vi två. Bara vi två som visste att vi nu kanske ska bli tre. Och så skulle det fortsätta att vara ett tag fram över.

Efter att vi sett på stickan att vi fått ett plus, att vi är gravida, gick vi oss la oss på sängen. Vad innebär det här? När skulle det eventuella barnet komma? November någon gång kom vi fram till. Vi laddade ner en av alla graviditetsappar som finns där ute. Vad händer nu inne i min kropp?
Det är ju spännande och roligt att läsa om utvecklingen som sker i magen. 

Men vi båda har i detta ett helt annat lugn än förra gången när det tog sig efter att vi hade varit i Danmark. Först och främst ska vi ta oss till vecka 7 eller 8. Då får vi ett tidigt ultraljud av sjukhuset. Då hoppas vi kunna se ett hjärtslag. Innan dess skulle vi inte berätta för någon.

Den 23 februari gjorde vi den första insättningen med ett av de embryo vi fått genom donatorn i Sverige. Den 23 februari gjorde vi den första insättningen med ett av de embryo vi fått genom donatorn i Sverige.
Så fort vi visste att vi hade en donator visste vi att vi skulle göra en första insättning så snart det gick. Det finns ingen anledning till att vänta. Ju snarare vi kan bli gravida, desto bättre.

Så den 7 februari började jag med mina hormoner för att stimulera livmodern och slemhinnan i den. 10 dagar senare var vi på ett ultraljud för att se om det var läge för en insättning eller inte. Allt såg bra ut, så det beslutades att en insättning skulle ske efter ytterligare sex dagar. Nu skulle jag även börja med ett hormon till som tas vaginalt.

Lördagen den 23 februari gör vi den fösta insättningen med donerade ägg här hemma i Sverige. Det är lite pirrigt. Många tankar och känslor, och funderingar på om jag verkligen klarar ett nederlag till? Men vi båda känner oss mycket lugnare den här gången och vi hade också bestämt oss för att inget säga till våra nära och kära. Ingen visste att vi var här för att göra en insättning. Det skulle vi berätta när vi kände oss redo, oavsett resultat. Därför har jag inte heller uppdaterat bloggen om detta fören nu.

Skillnaden mellan kliniken i Danmark och sjukhuset i Sverige är tydlig. Det är olika doser på hur mycket hormoner jag ska ta och det skiljer på hur lång tid jag ska ta de vaginala tabletterna innan insättningen. På sjukhuset här hemma fick jag byta om till de där långa strumporna om knappt sitter uppe, och dem långa vita rocken/linnet. I Danmark gick jag bara bakom ett skynke, tog av mig på underkroppen och lade mig sedan i gynstolen. Läkaren på sjukhuset här hemma hälsade inte heller med handen utan höll händerna tydligt bakom ryggen, medan läkaren i Danmark hälsade på oss båda.

Innan insättningen fick vi prata med en sköterska om hur befruktningen hade gått till. I vanliga fall vid en äggdonation putter man in spermierna i äggen, men det behövdes inte i vårt fall, då spermaprovet var av så bra kvalitet. Och det resulterade ju i fem hela och godkända embryon, så det var väldigt roligt att höra.

Väl på plats i gynstolen för insättningen av vårt första embryo fick vi först se embryot på en skärm. Vi fick bara se det en kort stund, för sedan var vi tvungna att sätta in det. Det fick inte vara ute i den vanliga miljön för länge. Personalen blev dessutom helt till sig när de såg en liten bubbla på embryot. Det berättade att det betydde att embryot i allra högsta grad lever, då det nu försöker hitta en plats att sätta sig fast på. Det var häftigt att se!

Med ultraljud på magen kan man sedan se var den vätska befinner sig som kommit in tillsammans med embryot, och där någonstans är det! Det är så spännande! Nu ska det bara sätta sig. Enligt doktorn skulle det bara ta någon timme innan det sitter fast i livmodern, om det nu vill sätta sig vill säga. 15 dagar efter insättning skulle vi göra ett graviditetstest.
 
Sedan årsskiftet har det varit tillåtet för ensamstående att få hjälp med donation. Men även om lagar och regler blir bättre är det fortfarande upp till varje landsting att prioritera och välja vilken typ av vård som ska få mer resurser. Det innebär ju inte att ett landsting kan välj att inte erbjuda vården, men de kan sätta åldersgränser och hur många försök man får som par eller som ensamstående vid hjälp med IVF och donationer tex.

I Göteborg är åldersgränsen 40 år för kvinnor, men det är ganska långa köer. I Malmö tex är köerna kortare, det för att man valt att satsa och kanske jobba på ett annat sätt. Men jag blir bedrövad när jag läser att Norrbottens läns landsting först nu ökat åldersgränsen till 40 år för hjälp med IVF efter att den tidigare varit vid 38 år.  Dessutom ökar de antalet gånger ett par har rätt att få hjälp till tre, vilket jag tror är det vanligaste.

Jag tycker det är fel att vården i Sverige kan skilja så mycket beroende på var du bor. Och det gäller ju inte bara IVF och donationer för att få barn. Det gäller ju flera olika typer av vård. Bör inte regler och riktlinjer vara samma över hela landet? Jag vet också att man tidigare lät gravida kvinnor gå över utsatt förlossningsdatum så långt som tre veckor i västra Götaland, medan man i Stockholm hade gränsen på två veckor. Nu har man ändrat i västra Götaland och det är även två veckor där. Det finns ju faktiskt risker med att gå över för länge.

Läser också i en artikel på gp.se (dock från 2017) att allt fler 40 plus-mammor ökar. Nästan dubbelt så många kvinnor föder barn efter 40 nu mot hur det var på 90-talet. I skolan får man lära sig mycket om preventivmedel , men det är ingen som pratar om eventuella konsekvenser med att skjuta upp familjebildningen. Många kvinnor som skaffar barn först i 40-årsåldern har en stabil ekonomi och ett stabilt förhållande. Men kroppen har åldrats och risken för havandeskapsförgiftning, högt blodtryck och graviditetsdiabetes ökar enligt artikeln. Dessutom läste jag en ännu äldre artikel om att kvinnor som får hjälp med IVF ofta behöver mer vård både innan och efter förlossningen.

Så med all denna fakta har jag svårt att förstå att man inte sattsar mer på denna typen av vård. Satsa på att korta köerna. Då hinner vi tjejer inte bli fullt så gamla. =) Fler kvinnor och par slipper att må dåligt över att det inte blir några barn. För det är oerhört psykiskt påfrestande att vänta och inte veta. Det är frustrerande att hamna efter alla sina vänner som lyckas bli gravida på egen hand. Så det är inte bara vården av de som väl blir gravida senare i livet som kostar mer, även medmänniskorna runt om kring oss mår kostar samhället och vården pengar. Och så kommer det alltid att vara så länge man inte sätter in mer resurser på denna typen av vård. Och samtidigt säger man att det föds för få barn. Det går inte ihop.
Vi har en donator! Äntligen! Oavsett vem det är, är hon en ängel! Nu är det upp till oss när vi gör första försöket. Vi har en donator! Äntligen! Oavsett vem det är, är hon en ängel! Nu är det upp till oss när vi gör första försöket.

I mitten av januari fick vi samtalet vi väntat på. Vi har en donator! Äntligen! Beskedet kommer nästan exakt fem månader efter att vi gifte oss. Att jag inte berättar fören nu, en månad senare beror på privata skäl.

De ringde till Patrik och berättade den goda nyheten. Givetvis ville han berätta för mig så fort som möjligt och ringde mig därför till jobbet. Vi brukar inte ringa till varandra under arbetstid om det verkligen inte är något viktigt, så när jag såg att det var han som ringde förstod jag på en gång att något hade hänt.
 
När han berättade började jag gråta. Jag önskar att jag hade ställt mig upp och hoppat av glädje, men det funkar inte så. Inte för mig i alla fall. Det ligger i det undermedvetna och det medvetna hela tiden. Det är känslosamt och påfrestande. När man får bra besked är det någonting som släpper. Ytterligare ett steg närmre, men hur många fler steg ska vi vara tvungna att ta? Det är ju omöjligt att veta hur många steg det är tills vi är framme hela vägen. Kommer vi någonsin att komma fram? Man blir luttrad på vägen. Vi köar inte bara i mataffären, vi köar även för att få barn. Men kötiden är äntligen slut. Vi har köat klart!

Och fort gick det också. Alltså inte väntetiden och kötiden i sig, men det visade sig att vår donator redan var igång med hormonerna och skulle ta ut äggen i början av veckan där på. Det innebar ju också att Patrik skulle dit och lämna sitt bidrag så att äggen skulle kunna befruktas. Plötsligt händer det! Allt på en gång!

Vi vet inget om donatorn, mer än att hon är 12 cm längre än mig, men förövrigt ”en väldigt bra match” som de sa. I Danmark får man ju veta lite mer, ålder, längd, hårfärg och ögonfärg samt vad hon jobbar med eller utbildar sig till. Men det känns ändå helt ok, även om det hade varit kul att veta lite mer. Men oavsett är hon, vem hon än är, en ängel som vill donera sina ägg, så att någon annan, som jag och Patrik, får chansen till att en dag bli föräldrar.

Äggplocket blev på tisdagen veckan efter samtalet. Det blev 8 ägg. Fem dagar senare skulle vi få veta hur många av dem som blev godkända embryon och klara att frysas ner. Det blev 5 godkända embryon. Det är fantastiskt! Jag sa till Patrik:
-          Tänk att vi har fem potentiella barn, det blir livat det om alla ska springa runt här!

Nu kommer vi ju inte att skaffa fem barn och det finns ju inget som säger att det första embryot tar sig och fastnar efter insättning. Men vi har fem chanser till att få ett barn, och det känns bra! Vi får använda dem när vi vill, även efter att jag fyllt 40 år. Det viktiga var att äggen befruktades innan jag fyllde år. Så nu är det upp till oss när vi vill göra ett första försök.
 

I väntan på att få egna barn valde vi att bli faddrar genom SOS-barnbyar, och på det sättet hjälpa ett annat barn. I väntan på att få egna barn valde vi att bli faddrar genom SOS-barnbyar, och på det sättet hjälpa ett annat barn.

I väntan på vår donator och vår chans att bli föräldrar har jag och Patrik valt att bli fadderföräldrar. Det finns ju så många barn där ute i världen som behöver hjälp och stöttning. Och det minsta vi kan göra är faktiskt att hjälpa till genom att bidra med pengar till en av alla dessa organisationer som kämpar och gör ett fantastiskt arbete för världens alla barn. Det känns bra, och det känns rätt!

Vi valde att bli faddrar hos SOS barnbyar. Genom det bidrar vi till att ett barn inte ska behöva växa upp ensamt. Barnet får bo i en barnby tillsammans med andra barn där alla barn har en mamma att vända sig till. Ett barn får förhoppningsvis en bättre framtid. Världen blir lite bättre för någon annan.

Från och med idag den 1 januari 2019 är det tillåtet att som par eller som ensamstående att ta emot hjälp med enbart donerade celler, det vill säga en embryodonation. Det innebär också att kravet på att det blivande barnet ska ha en genetisk koppling till minst en förälder vid assisterad befruktning tas bort. Det blir också tillåtet för andra kliniker än de svenska universitetssjukhusen att utföra donationsbehandlingar. Det tycker jag är ett stort steg framåt och åt rätt håll.

Det här gör ju att man inte längre kommer att behöva söka sig utomlands för att få hjälp när köerna i den svenska sjukvården är för långa. Dock måste ju sjukhusen och landstingen också välja att lägga pengar på den här typen av vård. För även om det kan hjälpa fler att få barn så kommer det i praktiken inte att hjälpa köerna som idag finns inom denna typen av vård. De kanske snarare blir ännu längre.

Motionen som antagits av regeringen har kallats för "Modernare regler om assisterad befruktning och föräldraskap". Men de kliniker som nu vill ge sig in på donationsmarknaden måste först bli godkända av IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

Jag har försökt hitta information om vad som kommer att gälla vid en embryodonation. Är det tillåtet för par i en IVF process att donera överblivna embryon? Eller är det bara embryodonation där det är två donationer som är okända för varandra som sätts ihop för att skapa ett embryo? Det finns ju för och nackdelar med båda vägarna.

Att få ett embryo från en IVF process innebär ju att embryot och det eventuella barnet kommit till av kärlek. Att det är två personer som längtat efter barn och fått hjälp. Embryot kom till för att det var meningen. Och det var ju det här jag fastnade för när jag var inne på att åka till Spanien för att få en embryodonation innan jag träffade Patrik. Du kan läsa mer om mina tankar kring embryodonation i ett tidigare blogginlägg.

Men genom att få embryon via en IVF process från andra par är risken att man för vidare problematiken med att kunna föröka sig och få barn. Genom att ta könsceller från två donatorer och undviker man att föra vidare svårigheten med att kunna få barn i framtiden. Jag hoppas i alla fall att detta kommer att hjälpa fler i samma situation som oss och där med fler par som får sin längtan och önskan om barn uppfyllda.

Här kan du läsa mer om regeringens beslut om modernare regler om assisterad befruktning:
Socialutskottets betänkande ang assisterad befruktning
 
Här kan du se ett inslag från SVT publicerat i oktober 2018 om de nya reglerna.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-