2018 > 12

Att försöka få barn är en ständig kamp mot klockan. Inte bara för mig, utan för alla. För många är kampen inte så stor då de lyckas inom en rimlig tid. Men för en del tar det tid. Att det tar tid kan bero på många saker och många gånger vet man ju inte om det från början. Att man har svårt att få barn eller rent av inte kan få egna barn. Först ska man gå igenom en massa misslyckade egna försök för att sedan komma till en utredning. Där kanske det kommer fram en anledning. Eller så gör det inte det. Då slussas man vidare och får efter ett tag hjälp, kanske via IVF. Och som i mitt fall så hjälpte inte det heller då det där visade sig att jag inte kan få egna genetiska barn. Och jag hamnade i en kö till för äggdonation. Tiden går och det går inte att stoppa. Det gäller att börja i tid med att försöka få barn om det visar sig att man behöver hjälp. Annars kanske man hinner bli för gammal. För tiden går ju inte att stoppa.

Men det finns även många, både kvinnor och män, som gärna vill ha barn men som är ensamstående. De är också en kamp mot klockan. För man blir ju inte yngre oavsett om man är i ett förhållande eller inte. Fertiliteten minskar, och det kan gå fort. När man är yngre tänker man att det kommer att lösa sig. Att man kommer att träffa någon och då löser det sig. Och man kanske träffar någon ett tag, så tar det slut vilket innebär att man är tillbaka på ruta ett. Tiden går och plötsligt inser man att gränsen för att få barn plötsligt är väldigt nära.

En tjej kan ju idag få hjälp både hemma i Sverige och utomlands om hon är redo att bli förälder på egen hand. Men killar får det ju mycket svårare.

Jag har gått ifrån att inte vilja ha barn, då var jag typ 15 år, till att tänka att jag gärna vill ha två barn, till att kanske vilja ha tre där de två skulle komma ganska så tätt och den tredje efter några år. Men tiden gick och jag insåg att det kommer inte att bli tre, men kanske två barn. Men efter ytterligare turer och tiden som går har jag fått inse att om det ens blir några barn alls, så blir det bara ett. Och så bra det kommer att bli i så fall.

Men en sak är säkert, Tiden går. Livet blir sällan som man tänkt sig. Det går liksom inte att planera allt. Och livet är orättvist, inte bara i barnfrågan, utan i många olika frågor som berör livet. Man får bara försöka göra det bästa med det. Under tiden så går tiden. Alldeles för fort.

Förra året på Lucia fick vi reda på att det lilla embryo vi hade i magen inte såg så bra ut. sex dagar senare fick vi missfall. Förra året på Lucia fick vi reda på att det lilla embryo vi hade i magen inte såg så bra ut. sex dagar senare fick vi missfall.

I förra veckan var det lucia. För många är det en mysig dag när man åker för att titta på ens barn eller barnbarn som uppträder. Det är lucialinnen som är för långa, kronor som är för stora och en massa barn som tillsammans ska försöka sjunga några fina julsånger.
 
Det är underbart att se på. Så därför bestämde vi oss för att åka med och se på Patriks systerson när han skulle ha luciatåg på sin förskola. Han skulle vara tomte och de hade övat en hel del på förskolan inför det här.
 
På kvällen innan, den 12 december började jag känna mig lite nere. Jag viste ju vad som hände på lucia förra året. Lucia 2017 är den dagen då jag och Patrik fick reda på att det lilla foster jag bar på inte såg ut att må så bra. Vi skulle vara i vecka 10 ungefär, men det såg ut som om embryot stannat av i sin tillväxt och vi såg inte längre några hjärtslag. Ca tre veckor innan när vi gjort ett tidigt ultraljud hade allt sett så bra ut. Vi fick en chock. Så den dagen blev det inget luciafirande på förskolan för vår del. Sex dagar senare kom missfallet.
 
Nu hade det gått ett år och nu var det dags för luciatåg igen. Jag såg fram emot det. Alla söta barn som kommer i sina linnen, både för korta och för långa. Ljuskronor som sitter på sned och små tomtar som kanske inte vill vara med och hellre springer till mamma när de kommer in.
 
Men när vi satt där blev det plötsligt lite för mycket. Minnen från förra året kom upp. Jag hade ett barn i magen. Vi skulle bli föräldrar. Jag skulle själv ha suttit med en bebis på några månader nu om allt hade gått som det skulle. Men plötsligt tog det slut.
 
Jag behövde inte gå ut och lämna luciatåget, men det var kämpigt en liten stund. Ledsamheten hängde kvar och jag blev ledsen flera gånger under dagen. Det blev en riktig skitdag. Jag åkte ner i djupet. Och det hängde sig kvar även dagen efter. Det var först på eftermiddagen på fredagen som jag kände att jag var på väg upp igen.
 
Vi är ju inne i systemet nu. Vi kommer att få hjälp. Troligtvis i början av nästa år. Låt oss hoppas och tro at det är vårt år nästa år. Vår tur att bli tjocka om magen. Vår tur att bli föräldrar. Vår barnlängtan är så stor.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-