2018 > 11

På söndag är det första advent. Tänk om det här är sista året vi firar jul utan egna barn. Tänk om vi är föräldrar nästa jul. Tänk om de kommande försöken med kliniken på sjukhuset kommer att fungera.

Just nu vet vi ju inte exakt när det kommer att ske. Men vi är med i loopen och kommer troligtvis att höra från sjukhuset i januari. Vi hoppas och tror det i alla fall. Då har det nog en donator till oss. Efter det ska ju donatorn påbörja sin behandling innan äggen kan tas ut och befruktas. Efter det kan en insättning ske. Men allt anpassas ju efter donatorn, så jag tror att en insättning för mig och Patrik kommer att ske tidigast i februari. Tänk om det funkar.

Tänk om jag är gravid när jag fyller 40. Tänk om jag är gravid när min väg gifter sig i maj. Tänk om jag är gravid i sommar. Och tänk om vi får ett litet barn nästa höst. Tänk om livet kommer att förändras. Tänk om vi får vakna nätter och trötta dagar. Tänk om vi får höra små fötter komma springandes. Tänk om vi kommer att få höra orden mamma och pappa och att de orden är menade till oss.

Idag när jag var på byggvaruhuset för att köpa mer spackel såg jag hur en liten tjej sprang mot sin pappa när de möttes upp inne i varuhuset. Tänk om vi också får uppleva det. Glädjen och kärleken som är så villkorslös. Få känna dessa små armar kring halsen. Tänk om vi får känna glädjen och längtan efter vårt lilla barn. Tänk om den längtan vi har idag efter ett barn kan bytas ut mot längtan efter att faktiskt få träffa sitt barn efter en dag på jobbet.

Tänk om. Så underbart det skulle vara.
Bygget av klädkammaren är igång. Det innebär att det tilltänka barnrummet snart blir tomt. Men det sätter igång en del tankar. Vad händer om det inte blir några barn? Då står vi med ett tomt rum. Bygget av klädkammaren är igång. Det innebär att det tilltänka barnrummet snart blir tomt. Men det sätter igång en del tankar. Vad händer om det inte blir några barn? Då står vi med ett tomt rum.
I samband med att vi blev godkända mottagare av äggdonation startade vi även bygget av en klädkammare och renovering av övervåningen i vårt hus. Det var inte själva godkännandet som startade renoveringen, det var mer slumpen att det skedde ungefär samtidigt. Det rum där vi idag har alla våra kläder kommer att bli tomt när klädkammaren är klar.

Men vi visste också att bygget av en klädkammare innebär att vi får ett rum över. Idag har vi nämligen ett av sovrummen som klädkammare, då vi inte har någon annan stans att göra av våra kläder. När klädkammaren är klar kommer rummet att bli tomt. Och det är det rummet som är tänkt att bli ett barnrum i framtiden.

Men att bygga klädkammaren och frigöra det rum som förhoppningsvis en dag ska bli ett barnrum, medför lite blandade känslor. Skönt att få ordning på förvaringen av kläder och ha allt på ett ställe! Men tänk om det inte blir något barn? Vad ska vi då ha i det rummet som nu blir tomt? Gästrum har vi ju redan.  I samma rum som bäddsoffan står har vi även ett skrivbord och en extra tv. Så arbetsrum har vi ju också.

För även om vi nu lyckats komma fram i kön och får hjälp av sjukhuset innebär ju inte det en garanti för barn. Tänk om det där rummet förblir tomt? Det kommer att påminna oss varje dag om att det inte blev något barn, trots alla försök. Hur kommer det att kännas? Kommer det ta längre tid att acceptera det faktum att det inte blev något? Kommer vi att bo kvar? Troligtvis, men det är klart att tanken kommer och går.

Och det är faktiskt en av anledningarna till att jag många gånger funderat på att vi ska gå in och bli fosterföräldrar eller stödfamilj. Blir det inga barn, kommer vi ju att ha ett rum över, och varför då inte använda det till att erbjuda hjälp till någon som behöver det.

Men tänk också om det faktiskt blir ett barn? Då är det ju väldigt skönt att rummet inte längre agerar klädkammare, och att det faktiskt kan bli ett barnrum. Vilken glädje det blir att få inreda det där rummet i så fall! Jag har ju ett konto på Pintreset och det finns så många fina inredningsförslag! Jag önskar och hoppas verkligen att jag kan få komma att förverkliga några av dem.

Innan vi flyttade till huset bodde vi en tvåa. Det kändes lite trångt och vi började leta ett större boende. Men det var ingen självklarhet att det skulle bli ett hus. Tanken fanns på det tomma rummet redan då, och att vi kanske istället skulle flytta till en större lägenhet. Då skulle det inte bli lika uppenbart att det inte blev något barn. Om vi sedan skulle behöva flytta igen för att vi fått barn och boendet eventuellt hade känts för litet, så hade det ju varit ett angenämt problem. Men det blev tillslut ett hus men en liten trädgård och altan. Och vi trivs jättebra. Och barn eller inte, det kommer nog att bli bra, vilket fall som helst.
 
Nästan samtidigt som vi fick beskedet om att vi var godkända för äggdonation påbörjade vi bygget av vår klädkammare. Rummet där vi har kläderna idag bli förhoppningsvis ett barnrum längre fram. Nästan samtidigt som vi fick beskedet om att vi var godkända för äggdonation påbörjade vi bygget av vår klädkammare. Rummet där vi har kläderna idag bli förhoppningsvis ett barnrum längre fram.

Så kom det. Samtalet vi väntade på efter mötet med kuratorn. Vi är officiellt godkända av både läkare och kurator till att bli mottagare av äggdonation. Det känns så bra! Lycka! Kanske kan det bli ett litet barn framöver.
 
Jag var egentligen inte speciellt nervös inför beskedet. Tänkte mest att det inte finns några anledningar till att neka oss. Vi båda två har en stabil inkomst, vi bor i ett radhus, vi mår bra och vi har aldrig haft problem med psyket. Och framför allt, vi vill och kommer att berätta för vårt eventuella barn hur det kommit till. Men det är ju alltid skönt att få det bekräftat att vi är godkända.
 
Att bli godkänd som mottagare i en äggdonationsprocess innebär också att man nu börjar titta efter en donator till oss. Hur lång tid det brukar ta varierar nog, men det var någon som sa till oss att man brukar inte ta in par för donation om man inte har donatorer på väg in. Och när vi träffade barnmorskan var hon ju lite optimistisk om att det kanske skulle ske en insättning av ett embryo redan i december. Dock tror jag själv att det var lite väl optimistiskt. Vi är nu i november och då kliniken stänger några veckor kring jul och nyår, och vi fortfarande inte fått någon donator, tror jag mer på att allt kommer att ske efter nyår.
 
Men det känns helt ok. Nu är vi på gång. Nu är vi inne i systemet och vi är inne i processen. Vi kommer att få hjälp. Vi har nu nya förutsättningar för att bli föräldrar. Och det känns så bra! Men det är klart, jag tänker ju på det varje dag. Kommer dom att ringa idag?
 
En donator ska ju lämna ett blodprov ca sex månader innan de får donera. När man sedan närmar sig processen med att ta hormoner med mera för att få ut äggen tar de ett blodprov till för at se så att ingenting har förändrats. Det innebär ju att processen egentligen är ganska lång för en donator. Men när jag pratade med kvinnan som ringde och berättade att vi var godkända sa hon att många gånger så finns det andra tidigare blodprov att gå efter. Tillexempel är det många som donerar sina ägg som också ger blod, och då kan de utgå från de provsvaren. Så processen brukar alltså inte vara fullt så lång som sex månader innan en tjej kan donera sina ägg i verkligheten.
 

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-