2018 > 10

Bara några dagar efter att vi träffat läkaren fick vi hem ett brev från kuratorn. Vi hade fått en tid redan i mitten av oktober. Några veckor tidigare än vad vi räknat med när vi lämnade läkaren. Men det var ju bara positivt!
 
Att träffa en kurator är ju något alla par måste göra som genomgår en äggdonation. Inför mötet pratade vi lite grann om vad vi trodde de skulle fråga om. Och vi tänkte att de skulle vara intresserade av vad vi jobbar med, hur vi bor, intressen och hur vi känner inför en donation. Eftersom jag redan viste om min situation när jag träffade Patrik tänkte jag att det säkert skulle komma upp i någon form. Men vi kände oss rätt lugna. Vi har ju inget att dölja. Det borde gå bra och vi borde bli godkända.

Så en torsdag i oktober var vi tillbaka på sjukhuset för att träffa kuratorn. Ganska så omgående kom vi in på hur jag fick reda på att jag inte kunde få egna biologiska barn och mina känslor kring det. Innan mötet hade jag inte trott att jag skulle sitta där och gråta, men det kom några tårar när vi pratade om det.  Men det vi också kom fram till, är att det är nog bra att man inte får hjälp med äggdonation direkt efter att det konstaterats att det är det som gäller. Det är en chock och det är många tankar och känslor som kommer upp på vägen, och det behöver gås igenom och bearbetas innan man faktiskt får hjälpen. Sedan kanske det inte behöver gå två år, som är den tiden vi stått i kö.  
Vi pratade också om Patriks tankar kring äggdonation och hur han känner inför det. Vi pratade om hur han stöttar mig på den här resan och att jag kanske inte bearbetat detta faktum fören efter att vi träffades.  Även hur vi ser på vår relation och hur mycket vi jobbar. Dock var det inte så intressant vad vi jobbar med. Mest att vi jobbade och hur mycket.

Men det som vi nog ändå pratade om mest var att berätta för barnet och vilken information barnet kan få av sjukhuset samt vad barnet kan förvänta sig av donatorn. Vården anser att man ska berätta för barnet hur det kommit till, och de ser gärna att man som mottagare ser på det på samma sätt. Vi är ju helt inne på den linjen, att berätta. Alla i vår närhet vet om vår situation och det skulle därför vara konstigt att inte berätta för barnet. Kuratorn frågade om vi funderat nått på hur och när vi hade tänkt att berätta. Men det har vi egentligen inte. Inte mer än att berätta i tidig ålder. Men kuratorn gick igenom hur hon ser på det och vad hon tror är det bästa sättet att göra det på. Och det hon sa kändes logiskt och som ett bra upplägg.

Av själva donatorn kan barnet bara förvänta sig att träffas en gång för att få information, inte en relation. Men barnet måste själv ta initiativet till att träffas. Av sjukhuset kan barnet få veta intressen, livssituation när donationen ägde rum, hur donatorn var som barn, fritidsintressen och arbete. Det finns alltså ganska mycket att få reda på redan hos sjukhuset om barnet vill. Men det är inte många barn som hör av sig.

Efter en timma var besöket över. Det kändes bra. Jag tror att vi anses vara ganska så normala =) Jag såg ingen anledning till varför kuratorn inte skulle godkänna oss. Men besked skulle vi få först en vecka senare.
I förra veckan fick jag min  fotobok "Mitt första år". Jag fick även två par skor som jag haft när jag var liten. I förra veckan fick jag min fotobok "Mitt första år". Jag fick även två par skor som jag haft när jag var liten.
Jag som så många andra har föräldrar som gjort och skrivit i en fotobok om ens första år. Min mamma har dessutom gjort ett fotalbum till som räcker sig några år till fram i tiden.  Jag vet inte hur många gånger jag bläddrat i de fotoböckerna. Jag känner till varenda bild.

Men sedan jag flyttade hemifrån har jag inte haft de här fotoböckerna hemma hos mig. De har stannat kvar hemma hos mamma och pappa. Tanken från mina föräldrar var att både jag och min syster skulle få våra fotoböcker den dagen vi får våra första egna barn. Min syster has ju tre barn och har därför fått de här fotoböckerna för länge sedan. Men mina har blivit kvar. Det har ju hela tiden varit en kul tanke från mina föräldrar. En symbolhandling.

Så för ett tag sedan kom det upp på tal. Kanske villa jag ha mina fotoböcker nu? När frågan togs upp tyckte jag att det blev lite jobbigt. Det blev så konkret att jag kanske aldrig kommer att få egna barn. Men skulle jag vänta lite till och se hur det blir eller inte? Efter att tag bestämde jag mig för att jag ville ha fotoböckerna nu. Innan vi vet hur de sista försöken kommer att gå. För om det inte blir någonting då heller kommer det att bli så otroligt sorgligt att ta emot mina egna fotoböcker. Då väljer jag hellre att ta dem nu, när vi fortfarande har några chanser kvar.

Så i förra veckan när jag var hemma hos min mamma passade jag på. Jag sa att jag ville ta med mina fotoböcker hem. Så min mamma tog fram dem. Sedan sa hon att jag skulle få en sak till. Hon gick till sin garderob och tog fram en liten vit låda. Där i fanns två par små skor. De var mina gamla skor. De vita hade bara jag haft, men de svarta hade både jag och min syster haft när vi var små.

Det blev mycket känslor. Dels känslor för att jag nu skulle ta hem mina fotoböcker och anledningen till det. Kommer jag någonsin att få barn? Och skorna. Tänk att man varit så liten. Och att min mamma sparat dessa under alla år. Och att jag nu tar ifrån min mamma stunden att lämna över detta i en mycket mysigare och trevligare situation än det här. Men jag hoppas att det är bättre än att få fotoboken längre fram i ett läge där vi kanske vet att jag inte kommer att få egna barn.
Visserligen är bilden tagen på vår bröllopsresa, men så här glada blev vi när vi fick veta att vi skulle träffa läkaren. det första besöket som är starten på vår äggdonation hemma i Sverige. Visserligen är bilden tagen på vår bröllopsresa, men så här glada blev vi när vi fick veta att vi skulle träffa läkaren. det första besöket som är starten på vår äggdonation hemma i Sverige.

Dagen efter att de ringt till Patrik och sagt att vi kunde komma på ett första läkarbesök var vi där. På sjukhuset inför vår äggdonation. Vi hade fått en återbudstid. Trots att jag suttit i det där väntrummet flera gånger tidigare när jag var inne i IVF-processerna, kändes det lite pirrigt. Nu var det ju någonting annat som väntade. Någonting nytt. Och dessutom med Patrik.

Väl inne hos läkaren gick vi igenom vad det innebär att få donerade ägg. Mycket av det viste vi redan. Bland annat att vi inte får veta vem donatorn är. Bara det eventuella barnet kan få veta vem som donerat när de fyllt 18 år. Donatorn får ju inte heller veta vilka vi är. De tog också upp frågan om att det är viktigt att berätta för barnet hur de kommit till, och då gärna när de är små och inte när de är i tonåren och kanske har sin revolution ändå. Och för oss är det självklart at berätta. Så många i vår omgivning vet ju, så det skulle bli konstigt om barnet plötsligt inte skulle få veta.
 
Vi pratade också lite om olika alternativ för mig. Att styras med hormoner för att få en bra slemhinna eller sätta in det lilla embryot i min egen cykel. Hur det blir skulle vi bestämma längre fram. Där efter fick vi lämna lite blodprover och träffa en barnmorska. Barnmorskan gick igenom ungefär samma saker som läkaren, med det kändes ändå bra att få prata med henne också. Dessutom fick vi reda på att vi troligtvis kommer att sätta in ett femdagarsembryo istället för tvådagars. Det har visat sig ge bättre resultat. Och förutom det forskar man just nu på att se om det till och med är bätre att frysa ner femdagarsembry för att sedan tina upp dem och sätta in. Det är ändå häftigt vad man kan göra!

Men innan allt sätter igång ska vi också träffa en kurator. Läkaren ansåg att det går bra att vi gör det tillsammans. Ibland kan de dock säga att man ska träffa kuratorn var och för sig. Beskedet vi fick var att mötet med kuratorn troligtvis skulle ske i början av november. Därefter ska både Kurator och läkare officiellt godkänna oss som mottagare i ett av deras donationsmöten. När vi sedan blivit godkända börjar man titta efter en donator till oss bland de som visat sitt intresse till sjukhuset. Med lite tur skulle en insättning kunna ske i december, annars blir det i januari. Det är ju faktiskt ganska snart!

I mitten av september tog vi en eftermiddagspromenad och njöt av solnedgången. Vi samlade kraft och bestämde oss för att ta de där samtalen med sjukhuset. Skulle det vara vår tur snart att få hjälp? I mitten av september tog vi en eftermiddagspromenad och njöt av solnedgången. Vi samlade kraft och bestämde oss för att ta de där samtalen med sjukhuset. Skulle det vara vår tur snart att få hjälp?

I samband med att vår vän erbjudit sig att donera ägg till oss blev det också starten för oss att ta tag i barnfrågan igen. Vi hade ju fått reda på att hon inte kunde donera på grund av sin sjukdom, men vi ville ju ändå höra av oss. Snart har vi stått i kö i 22 månader. Snart två år. Bode det inte bli vår tur nu?

Jag bad Patrik att ringa. Kände att jag inte orkade ta emot eventuella negativa besked på jobbet. Jag har suttit och gråtit på jobbet tillräckligt många gånger. Inte enbart på grund av det här, men ändå.

Det visade sig att vi lång långt upp på listan, alltså att det troligtvis inte var så långt kvar tills det var vår tur. Men de ville inte säga någonting mer om vad det kunde innebära. De vill givetvis inte ge några förhoppningar som sedan inte blir av. Förhoppningar som sedan inte fallit in har man fått tillräckligt av under den process det innebär att hamna i kö för äggdonation.

Men Patrik frågade också om det fanns någon återbudslista då vi kan komma med kort varsel. Och det gjorde det tydligen. Men när jag pratade med dem i början av året fick jag till svar att det inte gjorde det. Men i vilket fall som helst så noterade sköterskan att vi kunde komma med kort varsel. Hon lovade också att ta med oss och vårt fall till nästa donationsmöte för att se om det fanns någon chans för oss att bli prioriterade med tanke på min ålder. Det är ju inte så långt kvar tills jag fyller 40 år. Det lät ju jättebra! Nu kanske det äntligen händer någonting på hemmaplan!

Dessutom fick vi veta att det räcker med att donatorns ägg är befruktade innan jag fyller år. Där efter kan vi använda dem när vi vill. Även om jag passerat gränsen på 40 år. Jag vet inte om det är nya regler eller om jag bara missuppfattat det från början. Men det satte ju om spelreglerna och den här gången till vår fördel. Äntligen!

Och plötsligt händer det! Bara några dagar efter att Patrik pratat med sjukhuset ringde det. Det var donationsavdelningen och de hade en återbudstid. Kunde vi komma dagen efter? Ja visst, inga problem sa Patrik. Där efter åkte han till mitt arbete och dök upp vid mitt skrivbord. Jag blev förvånad. Vad gjorde han här, nu mitt på dagen? Skulle han bjuda ut mig på lunch? Men han kom till mitt arbete för att berätta att de hade hört av sig. Att vi skulle dit dagen efter. Han ville berätta det när vi sågs och inte via telefon. Jag avbokade mina möten på en gång. Det finns faktiskt ingenting som är viktigare än det här. Resten kan vänta. Plötsligt hade vi ju en tid på sjukhuset.

Det kändes så märkligt. Plötsligt är vi inne i loopen. Först händer absolut ingenting, sedan händer allt! Det var faktiskt med ganska dämpade känslor i början. Det var först lite senare på kvällen när vi fyllde i lite papper som det kom lite mer glädje. Det kanske är sant ändå!

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-