2018 > 07

Just nu fokuserar vi på bröllopet i augusti. Där efter får vi ta nya tag och se om det snart är vår tur inom den svenska sjukvården. Foto: Beatrice Larsson Just nu fokuserar vi på bröllopet i augusti. Där efter får vi ta nya tag och se om det snart är vår tur inom den svenska sjukvården. Foto: Beatrice Larsson

Det är många som frågar om vi pratat om adoption. Det är inget jag är främmande för, men det är först nu vi pratat lite om det. Dock vet jag inte om vi har någon chans till det. Vi båda är snart 40 år och vi är inte gifta (fast snart är vi det=). Om det är möjligt att adoptera beror ju helt och hållet på vilka krav som ställs, och det är ju olika från land till land. Det vi har sagt är att vi ska ta kontakt med en adoptionsbyrå och höra oss för vad det innebär och om det är någon idé at vi ställer oss i kö. Och vad det kostar.

Andra alternativ kan ju vara att få hjälp via embryodonation. Då är ju ingen av oss biologisk förälder, men vi får ett embryo från donatorer som båda kommer att vara yngre än oss. Dock är det inget man kan göra i Sverige än så länge så då blir det att söka hjälp utomlands i tex Spanien eller Ryssland. De har ju också oftast något högre åldersgräns än här hemma i Sverige vilket i så fall ger oss chansen att göra ett försök där om vi vill det.

Men det är en mental resa att genomgå om man bestämmer sig för embryodonation. Jag har ju redan gjort en stor del av den resan eftersom jag ändå inte kan få barn genom mina egna ägg, utan behöver hjälp via äggdonation. Men Patrik som har möjligheten att bli biologisk pappa måste ju i så fall plötsligt ge upp den tanken. Det är ju som att adoptera, fast i ett väldigt tidigt stadie, men det är inte självklart att göra det. Det är en resa för alla och var man landar i det är olika från person till person.

Jag har också länge varit inne på att vi ska bli en fosterfamilj eller en stödfamilj om vi inte får några barn. Vi har ett rum över och det skulle kännas konstigt och tomt att bara låta det stå. Just nu har vi det som klädkammare då vi inte har någonstans att hänga våra kläder, men det kommer vi att lösa inom kort. Och då blir rummet tomt. Genom att bli en stödfamilj öppnar vi vår famn och välkomnar ett barn som behöver stöd och någon annan stans att vara. Det skulle kännas bra att kunna hjälpa till när vi i så fall har möjligheten. Även om det inte skulle bli vårt barn. 

Men just nu ligger det stora fokuset på att vi i augusti ska gifta oss. Vi har tagit en liten paus i barnfrågan. Man orkar inte köra på i den här frågan hela tiden. varken fysiskt eller psykiskt. Så efter bröllopet får vi kolla med sjukvården här hemma i Sverige hur långt fram i kön vi har kommit. För nu har vi stått i kö för äggdonation lite mer än 1,5 år. När vi ställde oss i kön sa de att det var 1,5-2 års kö. Så med lite tur kanske det snart är vår tur.

Men ibland får jag en olustig känsla av att vi kommer att få ett besked som gör att vi inte kommer att få hjälp här hemma. Det är ju trots allt bara åtta månader kvar tills jag fyller 40. Så det kan ju vara en av orsakerna till att jag får den här känslan. Efter 40 kommer vi inte att få någon hjälp hemma i Sverige. Och varför ska det någon gång vara enkelt i den här frågan? Kötiden kanske har blivigt längre? Det har ju redan varit en lång och krokig väg, så varför skulle den räta ut sig? 

Många känslor kommer tillbaka när jag skriver om det som har hänt och mina försök till att bli mamma. Många känslor kommer tillbaka när jag skriver om det som har hänt och mina försök till att bli mamma.

När jag startade den här bloggen förstod jag att det skulle bli en mental resa. En form av bearbetning av allt som jag gått igenom i mina försök att bli gravid. Men det har ibland varit så mycket jobbigare än vad jag kunnat tro.

För varje inlägg jag har skrivit har jag på något sätt kommit tillbaka till det stadiet och de känslor som jag när det inträffade. Speciellt när jag skrivit om det som hänt de senare åren. Men det är kanske inte så konstigt. Det är ju närmare i tiden och det andra kanske jag har fått lite mer distans till. Dessutom så är det ju först de senaste åren som jag genomgått både IVF-försök, fått reda på att jag inte kan få egna genetiska barn och att det är äggdonation som gäller. Det ändar ju förutsättningarna oerhört. Och känslorna.

Jag har många gånger suttit och gråtit samtidigt som jag skrivit. Känt känslorna och tänkt samma tankar en gång till. Förtvivlan och hopplöshet. Men ibland även hopp och tro om att det här kommer att gå bra. Det har varit svängningar i humöret och sinnesstämningen. Det har varit jobbigt, speciellt när de tunga känslorna har hållit sig kvar en längre stund.

Men jag har också fått återkoppling om min blogg. Och det är kärlek. Så många som berättar att de läst min blogg, att de tycker den är bra och att jag skriver bra. Det gör mig glad =). Det gör att jag orkar fortsätta. Och det roligaste är när personer jag inte känner hör av sig och berättar om sina situationer och undrar över saker som jag gjort. Om jag kan hjälpa någon, stötta någon och ge kraften till att kämpa lite till så är det värt så mycket.

Det finns så mycket inom vården som skulle behöva prioriteras och få mer resurser. Fertilitetsfrågor är en av dem. Så många som lider, många gånger i tysthet. Så många som längtar och hoppas, som sörjer det barn som aldrig verkar vilja komma. När man försökt och kämpat länge, så måste man ibland stå i kö i flera år för att få hjälp. Det tär på så många. Tänk om vi kunde få hjälp tidigare, vad mycket smärta det skulle ta bort. Och så mycket frustration och oro för att tiden springer iväg. Stressen som hela tiden finns där när alla andra verkar få barn bara de tänker tanken så står man där själv och ingenting verkar fungera. Uppgivenhet, frustration och sorg. Så många känslor.

Jag har så många gånger fantiserat och drömt om att få berätta för min familj och vänner att jag äntligen ska bli mamma, att det nu är min tur. Jag har funderat på hur jag skulle berätta. Skulle jag bara säga det rakt upp och ner eller ville jag göra en twist på det?

När min syster gifte sig för många år sedan hittade jag böckerna ”Barns tankar” och utöver Barns tankar om kärlek fanns bland annat Barns tankar om mormor och morfar/ farmor och farfar. Redan då tänkte jag att det hade varit kul att räcka över boken tillsammans med en bild från ultraljudet för att på det sättet berätta att mina föräldrar skulle få barnbarn.

I mitten av oktober 2017 hade vi fått ett plus på stickan. Vi var gravida. Äntligen! Tänk att det fungerade! Vi skulle bli en liten familj. Vi skulle äntligen få berätta att jag var gravid.

I normala fall kanske man väntar till vecka 12 med att berätta för någon att man är gravid. Då har den mest kritiska tiden passerat. Men eftersom de var många i vår närhet som viste att vi varit i Danmark och fått hjälp med äggdonation och de undrade givetvis hur det hade gått. Så efter vårt positiva resultat skulle vi berätta för familj och de närmsta vännerna. Nu skulle jag äntligen få användning av de där böckerna som jag köpt i flera upplagor. På insidan skrev vi till exempel ”Grattis, du ska bli mormor!”. Det blev ett riktigt uppskattat och lite klurigt sätt att berätta. Det vi inte viste då var ju att vi skulle få ett missfall längre fram. Om vi får möjligheten att berätta igen blir det nog på ett enklare sätt än det här. 

Jag vet att en vän lämnade över en present till sin mamma med symboliken över att det redan fanns två barn, men att hon skulle bli mormor en tredje gång. En annan berättade i samband med ett kalas. Hur har ni andra berättat för era familjer att ni är med barn? Eller hur skulle du vilja berätta? Man måste ju absolut inte göra det genom någon present. Jag vet att de flesta bara säger det. Men jag är nyfiken du hur ni, mina läsare gjorde eller skulle vilja göra!

Etiketter: gravid, graviditetstest

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-