2018 > 06

Ett liv utan barn? Det är inget vi önskar, men om det blir så tror jag det är viktigt att fylla sitt liv med andra roliga och minnesvärda stunder. Ett liv utan barn? Det är inget vi önskar, men om det blir så tror jag det är viktigt att fylla sitt liv med andra roliga och minnesvärda stunder.

Det är tio år seden jag gjorde mina första försök med att bli gravid. Att jag nu efter alla dessa år fortfarande inte har barn, var något jag aldrig kunde tro då. Men under alla dessa år har det också hänt massor i mitt liv. Både djupa dalar och höga toppar har passerat och visst finns det perioder under dessa år där jag inte försökt att bli gravid på grund av det som hänt.

Men efter två IVF-försök och två försök med äggdonation så är det klart att jag börjar fundera på om jag någonsin kommer att få barn. Jag har i många år haft en känsla av att det kommer att lösa sig, att jag kommer att bli mamma, men nu är jag inte längre lika övertygad. Men jag försöker också tänka på SVT:s serie ”Kampen för ett barn” där vi kan följa ishockeyspelarna Nisse Ekman och Danijela Rundqvist som försöker få barn via IVF. Där säger de ”Till alla som kämpar – ni kommer att greja det!” Kanske kommer vi att greja det.

Vad händer om jag inte får några barn? Ett liv utan barn. Kommer jag och Patrik klara det? Kommer vi få ett liv som vi ändå är nöjda med? Hur kommer jag att må och hur kommer att jag att hantera det faktum om det inte blir några barn? Ingen som ropar mamma och inga små fötter som kommer springandes. Ovillkorlig kärlek, men barn är också de som kan framkalla den största frustrationen. Hur kommer det kännas när man fyllt 60 och alla vänner kanske börjar få barnbarn? Hamnar jag utanför igen då? Så många frågor utan egentliga svar.

Ibland får jag känslan av att jag lurat Patrik. Tänk om vi inte blir föräldrar. Patrik vill ju så gärna ha barn. Det vill ju jag med! Men jag kan inte få egna barn. Vad har jag dragit in honom i? Vad har han egentligen valt att involvera sig i? Jag vet att inte har lurat honom. Jag berättade redan efter vår andra date hur det låg till. Just för att han skulle kunna välja. Just för att han skulle veta vad han gav sig på om han valde att fortsätta träffa mig och få eventuella känslor. Han visste precis vad han gav sig in på. Men ändå kan jag ibland känna att jag lurats. Och har kanske samtidigt svårt att förstå att han valde att gå vidare. Att han älskar mig och vill gifta sig med mig. Denna fantastika man som lyfte mig till skyarna och som älskar mig precis som jag är. Med eller utan barn.

Skulle vi inte få några barn tror jag att vi ändå kommer att få ett innehållsrikt liv. Vi gör många roliga saker redan idag och det kommer vi att fortsätta med. Vi fyller vårt liv med roliga och minnesvärda stunder och upplevelser. Det finns så mycket vi vill göra. Utan barn slipper vi tidiga månar på helgerna och man det blir inget körande till alla aktiviteter. Man får mer tid till sig själv och det man vill göra. Men det är klart att vi alltid kommer känna att det i så fall saknas något. Det måste vi i så fall hantera. Men jag tror att det blir lättare att hantera när vi vet att vi gjort allt man kunnat för att få ett barn, att vi tagit alla de chanser vi haft.

Man vet ju aldrig hur framtiden ser ut och vad som kommer att hända. Och det är nog tur det. Alla de olika val man gör i livet påverkat hur det ser ut i slutänden. Det gäller att försöka påverka i en så bra riktning som möjligt så mycket som det går. Styra över det som går att styra över. Men en sak har jag lärt mig i livet. Det blir sällan som man tänkt sig. Det går inte alltid att planera för vad ödet har med sig.
 

I maj fick Patriks syster en liten dotter. Om vi inte fått missfall skulle vi snart också ha blivit föräldrar. I maj fick Patriks syster en liten dotter. Om vi inte fått missfall skulle vi snart också ha blivit föräldrar.

Efter att vårt första försök i Danmark tagit sig visade det sig att Patriks syster också var gravid. De var bara sju veckor före oss. Så roligt och så spännande att vi båda var gravida och att vi skulle ha så tätt. Det skulle innebära att vi skulle vara hemma samtidigt och att papporna i fråga troligtvis också skulle vara hemma samtidigt lite längre fram.

Men så fick ju vi missfall. Så det var ju inte bara det att livet med barn inte blev verklighet och att all planering man redan hade hunnit göra i sitt huvud inte skulle blir av, vi skulle inte heller få barn samtidigt som Patriks syster.

Så nu i maj föddes Patriks systerdotter. Några dagar efter att vi fått reda på att vårt andra försök med Danmark inte hade tagit sig. Givetvis så glad för deras skull att de fått en liten bebis. Men det blev också en påminnelse. En påminnelse om det första försöket som hade tagit sig. Snart skulle det varit min tur att föda. Snart skulle vi också ha blivit föräldrar om vi inte fått missfall. Och dessutom så hade ju inte heller vårt andra försök lyckats alls. Det blev lite för mycket de första dagarna och vi orkade inte åka och hälsa på. Vår längtan efter barn blev så tydlig.

Det gick näsan 1,5 vecka innan vi åkte hem till dem och sa försiktigt hej till den nya familjemedlemmen för första gången. Några dagar senare träffades vi igen och jag höll den lilla bebisen för första gången. Jag var lite rädd för hur det skulle kännas och hur jag skulle reagera. Men det gick bra. Det kändes okej. Och det kändes så skönt. Jag är ju glad för deras skull, så det kändes också konstigt att reagera som jag gjorde i början. Men jag kunde inte hjälpa det. Det är sällan man kan styra sina känslor. Men nu är isen bruten och jag hoppas att jag ska kunna glädjas för dem utan att känna sorg för min egen del.

Dagen efter det negativa graviditetstesten åkte vi ut med båten. Vi ville komma bort och bara vara vi två för en stund. Vi åkte hem först när solen var på väg ner. Dagen efter det negativa graviditetstesten åkte vi ut med båten. Vi ville komma bort och bara vara vi två för en stund. Vi åkte hem först när solen var på väg ner.

De två veckorna från att vi hade gjort en ny insättning till att vi skulle göra graviditetstestet gick rätt så bra. Den första veckan tyckte jag gick jättefort, men andra veckan var lite långsammare. Jag hade inte någon känsla alls för om vi skulle lyckas eller ej. Förra gången hade jag känt mig mer säker, men inte den här gången. Jag hade ingen känsla alls. Det spände lite i livmodern som förra gången, men jag vågade inte ta det som något gott tecken. Läkaren hade ju dessutom sagt att hormonerna kunde ge graviditetssymptom.

Den 29 maj var det dags att göra testet. Nu ville jag veta. Skulle jag gifta mig gravid eller skulle jag börja träna för att försöka tappa några kilon istället. Precis som första gången valde vi att göra det på eftermiddagen efter jobbet. Det skulle kännas så konstigt att göra det på morgonen och sedan åka till jobbet, oavsett resultat. Vi bestämde också att oavsett vad stickan visade skulle vi göra ett test till på morgonen dagen efter. Innan vi gjorde testet sa Patrik:

-  Jag älskar dig, oavsett vad det här visar, det vet du väll. Du är det bästa som hänt mig.

Men när graviditetstestet visade negativt blev min besvikelse så stor. Någon stans hade jag inbillat mig att jag inte skulle komma att reagera så mycket om det skulle bli negativt, men så fel jag hade. Jag grät. Patrik kramade om mig, försökte trösta mig. Vi stod kvar i badrummet en lång stund. Tårarna rann sakta ner för mina kinder. Jag kunde inte sluta gråta. Så många negativa resultat jag haft tidigare. Nu hade jag ytterligare ett. Och det enda jag kunde tänka var:

-  Varför är han tillsammans med mig? Tänk om det aldrig blir några barn. Han vill ju så gärna ha barn, och så har han valt att vara tillsammans med mig. Någon som inte kan leverera.

Givetvis sa han till mig att jag var dum. Att jag inte ska tänka så. Det är ju inte mitt fel. Vi har gjort allt vi kan. Den här gången ville det sig bara inte. Nästa gång kanske det går bättre.

Först sent på kvällen fick vi oss lite mat, en stund innan vi skulle gå och lägga oss. Jag var trött och mina ögon var alldeles svullna. Jag kände mig tom. Kommer jag någonsin få höra små fötter komma springandes till mamma, till mig?
 

På väg till danmark och Köpenhamn över öresundsbron. Dagen efter skulle vi göra ett nytt försök genom den äggdonation vi gått igenom. På väg till danmark och Köpenhamn över öresundsbron. Dagen efter skulle vi göra ett nytt försök genom den äggdonation vi gått igenom.

Den 15 maj 2018 var det dags. Då skulle ett av de embryon vi hade i frysen tinas upp och sättas in. jag hade tagit de hormoner jag skulle och kliniken hade meddelat vilken dag vi skulle komma. Vi skulle vara på plats kl 11 på förmiddagen så vi bestämde oss för att åka ner till Danmark redan dagen innan. Vi ville inte riskera att hamna i bilköer som skulle göra att vi skulle bli sena.

Jag hade hoppats på att insättningen skulle ske under helgen så att vi skulle slippa ta ledigt från jobbet, men nu blev det en tisdag. Därför gick jag in till min chef och berättade att jag inte skulle vara på plats under tisdagen och varför. Det är ju inte ofta man berättar för sin arbetsgivare att man försöker skaffa barn, men jag ville vara ärlig och de viste sedan tidigare att jag försökt med IVF och att jag vill ha barn. Det var givetvis inga problem. Han önskade mig lycka till.

Väl nere i Danmark hade det redan hunnit bli kväll. Vi tog en promenad. Det var varmt ute. Det var skönt att röra lite på sig. Vi hade ju suttit still mer eller mindre hela dagen, först på jobbet och sedan i bilen. Det kändes lite speciellt att gå runt på Köpenhamns gator. Dagen efter skulle vi sätta in ett befruktat ägg, ett embryo, genom den äggdonation vi genomgått. Förta gången tog det sig, men sedan fick vi missfall. Skulle det ta sig den här gången också? Är det sista gången vi är i Köpenhamn av den här anledningen eller kommer vi att komma tillbaka? 

På morgonen efter att vi checkat ut från hotellet gick vi en liten promenad. Vi gick förbi slottet, precis som förra gången. Sedan var det dags att gå till kliniken. Vi kom in på det lilla mottagningsrummet och där fick vi veta att det första embryot de tinat upp inte längre hade någon kvalitet. Det hade inte klarat sig och därför var de tvungna att slänga det och även tina upp det sista embryot. Det såg fint ut så det var det embryot som skulle föras in i livmodern på mig.

Att det ena embryot inte klarat sig var givetvis tråkigt, men ingenting vi kände så mycket för. Vi visste att det kunde hända. Men vår lilla strategi med att ha kvar ett embryo till efter vi försökt på hemmaplan funkar ju inte längre. Insättningen av det embryo som klarat sig gick bra och bara efter en listen stund var vi klara. Vi gick och åt lunch för att sedan sätta oss i bilen och åka hemåt. Nu hade jag ett litet embryo i magen. Ett möjligt liv, en möjlig liten baby. Så fantastiskt! Det är häftigt vad man kan göra! Nu skulle det bara sätta sig också. Två veckor efter insättningen skulle vi göra ett graviditetstest.

I mars firade vi min födelsedag på samma restaurnag där vi i sommar kommer att ha vår bröllopsfest. Nu har vi även bestämt oss för att göra ett nytt försök i Danmark under våren. I mars firade vi min födelsedag på samma restaurnag där vi i sommar kommer att ha vår bröllopsfest. Nu har vi även bestämt oss för att göra ett nytt försök i Danmark under våren.

Efter vårt missfall i december 2017 var vi båda ledsna och kände oss dämpade. Det hade ju varit så bra. Dessutom hade det visat sig att Patriks syster också var gravid och det skilde bara sju veckor på oss. Vi skulle alltså vara hemma samtidigt vilket kändes väldigt roligt. Och allt annat jag redan hade hunnit tänka på. Var spjälsängen skulle stå och var skötbordet skulle vara. När det skulle vara dags att börja titta på barnvagn. Vi funderade på namn, vi skickade namnförslag till varandra på dagarna och det vi gillade satte vi upp på en lapp. Allt detta hade försvunnit så plötsligt. Men vi visste också att det fungerade. Det hade tagit sig. Jag hade fått ett plus på stickan för första gången i mitt liv, 10 år efter att jag gjorde mina första försök att bli gravid.

Men så småningom började vi fundera på nästa steg och nästa försök. Vi hade två embryon kvar i frysen i Danmark. Skulle vi använda dem eller skulle vi invänta vår tur inom den svenska sjukvården? Det skulle troligtvis inte ske fören till hösten. Nu hade vi dessutom bestämt att vi skulle gifta oss under sommaren 2018 så lokal och kyrka blev bokade ganska så snabbt. Om jag fick önska så ville jag inte jag inte gifta mig med stor mage. Gravis, ja visst, men inte i åttonde eller nionde månaden. Dessutom springer tiden iväg. Vi båda börjar närma oss 40-årsstrecket. Hur länge ska vi försöka?
 
Så efter ett tag bestämde vi oss för att göra nästa försök i maj 2018. Vi skulle sätta in ett embryo och låta det andra ligga kvar. Om det då skulle fungera innebar det att jag skulle vara runt v.16 när bröllopet skulle bära av. Det kändes bra. Då skulle vi ha passerat de kritiska första veckorna och jag skulle förhoppningsvis kommit över eventuella illamåenden vid den tiden. Skulle det inte fungera skulle vi ha ett ägg kvar som vi skulle kunna använda längre fram. Även efter att vi fyllt 40 år då de i Danmark har en annan åldersgräns än Sverige när det kommer till IVF och äggdonation.
 
Så när jag fick min mens i april började jag räkna dagar och se när nästa period skulle komma. Var det då vi ville göra nästa försök eller skulle vi vänta ytterligare en cykel? Det visade sig att nästa period skulle bli bra. Vi kontaktade kliniken i Danmark och sa att vi kände oss redo för nästa försök och gärna vid nästa mens. Svaret kom ganska så omgående. Det var inga problem. Jag skulle bara höra av mig när den startade. Då skulle jag få mer information om när jag skulle göra ultraljud med mera. Receptet på medicinerna hade jag redan fått sedan tidigare. Allt flöt på.
 
Nervositeten och spänningen blev påtaglig igen. Snart skulle det ske. Snart kanske vi skulle vara gravida igen. Och kanske skulle det fungera hela vägen den här gången. Skulle jag gifta mig med en liten bebis i magen? Åh vad vi längtade och hoppades. Skulle det äntligen bli min tur? Men så sitter både hoppet och förtvivlan på var sin axel. Viskandes. Tänk om vi får missfall bara några veckor innan bröllopet. Kommer det embryo vi ska sätta in att klara sig när det tinas upp? Det kanske inte alls fungerar den här gången.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-