2018 > 05

Vår kamp för ett barn fortsätter. Vi fick missfall i december 2017, men hoppas på nya försök under 2018. Vår kamp för ett barn fortsätter. Vi fick missfall i december 2017, men hoppas på nya försök under 2018.

Ibland uppmärksammas frågan med svårigheter att få barn i tv och tidningar. Det går i perioder och plötsligt så finns det där för en stund. Ett sådant tillfälle är nu när SVT nyligen släppte en miniserie om sex avsnitt som heter ”Kampen för ett barn” Där kan man följa det före detta ishockeyspelarna Nisse Ekman och Danijela Rundqvist där de gör allt de kan för att få ban via IVF.

Jag tycker att namnet på miniserien där vi får följa Nisse och Danijela är så bra. Det är verkligen en kamp för att få barn. Och än större blir ju kampen när tiden börjar springa iväg. Då kanske man inte har tid att stå i kö hur länge som helst för att få hjälp eftersom det finns en åldersgräns.

När jag började titta på serien blev jag väldigt berörd. Jag kände igen mig i så mycket och jag blev påmind om väldigt mycket. Både tankar och känslor och saker jag varit med om. Nisse har barn sedan tidigare men inte Danijela. Man få se hur de slits mellan hopp och förtvivlan och de delar med sig av sina känslor och tankar, och i ett avsnitt säger Nisse att han ser på Danjiela att hon förändras ju mer tiden går, men att hon inte säger så mycket. Och jag känner så med dem. Vad ska man säga till slut? Hur länge ska man orka kämpa och hur många gånger ska man utsätta sig för eventuella misslyckanden. Men det är mycket hoppet som driver en. Den här gången kanske det går. Den här gången kanske det faktiskt blir ett litet barn. Tänk om jag då inte provar en gång till, då blir det ju inget barn. Men man blir trött. 
 
Jag har också hittat atikeln "3 kändismammor som fått hjälp genom surrogat, IVF och äggdonation" skriven av mama.nu där vi kan läsa om Biggest loser”-PT:n Sabina Dufberg, bloggaren Johanna Kajson och proffsboxaren Åsa Sandell, som alla fått kämpa för att bli mammor genom surrogat, IVF och äggdonation.

Det är bra att fler och fler pratar om det här, att det kan vara så svårt att få barn och vilka alternativ som finns, framför allt utöver en vanlig IVF-process. För även om vi är många som bloggar på olika håll om vår längtan efter barn och att det är svårt, så blir det ju alltid mer uppmärksammans när det är känna personer som pratar om det. Det hjälper oss på vägen. Då kanske också förståelsen och vetskapen ökar. Både vetskapen att man kan få hjälp om man inte kan få barn på naturlig väg, men också vetskapen om att man kan hjälpa andra genom att tex donera sina ägg eller spermier. Det är bara att se på Jenny, som donerat ägg under tre års tid efter att hon mött många äldre som inte fått barn fastän de velat.

Dessutom har man nu börjat titta på att göra det lagligt med både embryodonation även i Sverige. Man tittar också på att låta privata kliniker utföra IVF-behandling med donerade spermier, vilket det idag bara är de svenska universitetssjukhusen som får lov att göra. Jag har tidigare skrivit om detta i inlägget ”Embryodonation till Sverige” Kul att läsa är också att det blivit en hel del positiva reaktioner på det lagförslaget. Läs mer om det i Metro och artikeln "Positiva reaktioner på lagändring om assisterad befruktning". Låt oss bara hoppas, precis som det står i artikeln, att landstingen hänger med bättre denna gången och tillsätter de resurser som faktiskt behövs.
 

På självaste lucia 2017 hade vi varit på ett andra ultraljud. Vi var då någon stans mellan v 10 och 11. Beskedet vi fick då var det värsta. Det såg ut att vara ett dött foster, ett missfall. Men vi skulle komma tillbaka en vecka senare för att se att det verkligen var så. Ibland kan det visa sig att det visst finns en litet liv där inne ändå.

Under tiden började jag även märka att mina graviditetssymptom hade börjat avta. Brösten kändes inte lika ömma och jag hade börja bli lite piggare på dagarna. Men i början hade jag tänka att det kanske berodde på att jag började närma mig vecka 12, då vissa symptom så som trötthet och illamående kan försvinna.

Men så en morgon, nästan en vecka efter besöket hos läkaren, märkte jag att jag blödde. Mer än vad jag hade gjort de andra gångerna jag hade haft de små blödningarna. Vi ringde in till gynakuten och de sa att vi kunde komma in. Väl där behövde vi inte vänta så speciellt länge innan vi fick komma in på ett rum. Där konstaterade man samma sak som läkaren på MVC hade gjort. Det fanns inga hjärtslag och storleken var det samma som veckan innan. Med tanke på vilken storlek fostret hade så hade det förmodligen dött någon gång under vecka 9. Vi hade fått ett missfall, kroppen hade bara inte reagerat fören nu.

Vi tog beskedet med ganska stor portion lugn. Vi hade haft en vecka på oss att bearbeta och smälta det här. Vi var ganska inställda på att det inte skulle se bra ut och att vi skulle få ett missfall. Nu skulle vi få ut det här och sedan börja om från början när vi kände oss redo för det. Så vi tog de tabletter vi fick från sköterskan och åkte hem. Tabletterna som skulle hjälpa till att få ut det som fanns i min livmoder. Man beräknande på storleken på fostret att det här skulle jag klara av hemma. Om det hade varit större hade jag fått stanna kvar på sjukhuset.

När vi kom hem började jag ta tabletterna omgående. Jag ville ha ut det här så fort som möjligt. Jag visset att det kanske skulle göra väldigt ont. Om det blev outhärdligt skulle vi komma in igen. Jag fick räkna med att blöda en hel del och fick med jättestora bindor hem. Om jag blödde igenom dem i tre timmar skulle jag komma tillbaka. Min tanke var om jag gjorde det så skulle jag väl inte ha något blod kvar i kroppen, typ.
 
I början gick det bra, kände av lite värk och tog de värktabletter som de också skickat med. Men efter maten var jag tvungen att gå och lägga mig. Nu drog det igång ganska så bra. Jag kunde bara koncentrera mig på att andas och jag höll händerna hårt på min mage. Patrik satte sig i soffan bredvid mig och höll mig sällskap. Vi var två om det här och han var väldigt mån om att jag inte skulle behöva var ensam när detta skedde. Jag fick ju visserligen ta hela den fysiska smällen, men han var vid min sida hela tiden. Allt annat fick vänta. (Jag är så glad att jag har dig Patrik, du är den bästa!)

När kvällen hade kommit började den värsta smärtan gå över. Plötsligt kände jag hur någonting var på väg ut. Jag fick skynda mig till toaletten och där kom allt som en klump ner i toaletten. Efter det kändes det inte speciellt mycket. Och visst blödde jag ganska så mycket, men långt ifrån att jag skulle behöva de jättebindor sjukhuset hade skickat med. Det räckte med vanliga bindor som jag visserligen fick byta ganska ofta.
 
Men så plötsligt när vi låg i soffan och det värsta hade gått över kom jag tänka på vad vi hade sagt om 2018. Om det inte blev barn så skulle vi gifta oss. Vi hade ju till och med bestämt datum. Så jag frågade Patrik:

-  Betyder det här att vi ska gifta oss nästa år istället, nu när det inte blev något barn?
Han tittade på mig och sa med ett leénde: Ja det är klart att vi ska.

Allt det här med ultraljudet, ovissheten och missfallet tog givet vis hårt på mitt välmående. Men jag gick till jobbet dagen efter. Ville inte vara hemma och gå och tänka på det här hela tiden. Men den närmsta tiden efter missfallet så kom tankarna tillbaka ganska ofta. Jag var gravid. Vi skulle bli föräldrar. Men så blev det inte. Sorgen var stor. Det kändes jobbigt. Man hinner ju planera hela sitt liv efter dessa nya förutsättningar, och så blir det inte av. Jag hade ju till och med redan bestämt vart spjälsängen skulle stå och var vi skulle ha skötbordet. Inget av det var inköpt, men jag visste det ändå.

Först i början av våren började det kännas mer okej att tänka tillbaka på det som hänt utan att jag blev allt för ledsen. Men Patrik hade rätt i en sak. Nu vet vi att det fungerar, Danmark fungerar. Det är det bästa. Nästa gång går det säkert bättre. Det är bara frågan om när vi känner oss redo.

Dagen innan vårt andra ultraljud gick vi en härligt kvällspromenad i ett underbart vinterlandskap. Dagen innan vårt andra ultraljud gick vi en härligt kvällspromenad i ett underbart vinterlandskap.
I mitten av oktober 2017 hade vi fått ett plus på stickan. Vi var gravida. Äntligen! Tänk att det fungerade! Vi skulle bli en liten familj. Men fullt medvetna om riskerna och att missfall är ganska vanligt försökte vi ändå lugna oss.

Jag hade någon gång innan graviditetstestet haft några mycket små blödningar. Det fortsatte även efter att vi fått positiv resultat och det är klart att vi blev oroliga. Jag ringde till MVC för att skriva in mig och samtidigt fråga om det var normalt. Ja, det kunde vara normalt. Men för säkerhets skull så skulle vi få göra ett tidigt ultraljud redan i vecka 7 för att se så allt såg bra ut. Det är ju först då man kan se om det finns några hjärtslag tex. Vi bokade tid för både inskrivningssamtal och det tidiga ultraljudet.
 
Kliniken i Danmark ville också att vi skulle ta ett så kallat HcG test. Då mäter man samma hormon som man mäter vid ett graviditetstest, men nu ville de veta nivåerna på testet och det skulle göras två gånger med bara två dagars mellanrum för att se att värdet ökade. Dock gör man inte dessa test på en vanlig mödravård inom landstinget, så jag fick hitta en annan privatklinik som kunde göra testet. Testet visade på goda resultat och det kändes bra. Det bekräftade att det verkligen var ett litet barn på väg i min mage. De små blödningarna kanske inte var något farligt.
 
Äntligen blev det vecka 7. Då vi skulle få göra det tidiga ultraljudet. I appen, som vi givetvis hade laddat ner, stod det att man nu skulle kunna se ett litet hjärta som skulle slå. Lite lätt nervösa klev vi innanför dörrarna hos MVC. Det tog en liten stund på ultraljudet, men tillslut så såg vi den lilla pricken som rörde på dig. Det var hjärtat som slog! Vilken glädje! Nu blev det än mer på riktigt! Jag hade nått i min mage! Allt såg normalt ut. Men läkaren ville ändå att vi skulle komma tillbaka ca tre veckor senare för att kolla igen.
 
Jag fortsatte med mina hormoner och jag fick mer och mer graviditetssymptom. Jag blev trött, kände mig svullen över magen och brösten gjorde ont. Men jag mådde inte speciellt illa. Kunde känna lite motstånd till mat, framför allt på morgonen, men jag kunde i alla fall äta.
 
Så efter ca tre veckor, på Lucia, var vi tillbaka på nästa ultraljud. Vi var nu runt vecka 10-11 på graviditeten. Den här gången var vi inte alls speciellt nervösa utan tyckte mer att det skulle blir kul att se det lilla fostret igen. Den här gången skulle vi även fråga om vi kunde få en liten bild för det missade vi första gången. Men efter en lång tystnad från läkaren så sa han:
 
-  Jag är ledsen men det här ser inte bra ut. Jag hittar inga hjärtslag och den är mindre än vad den borde vara.

Vår värd rasade samman. Skulle vi inte bli föräldrar längre? Hur säker var på det han sa? Tänk om läkaren har fel?

För säkerhets skull skulle vi komma tillbaka om ytterligare en vecka. Det är så man brukar göra när det der ut så här. Det för att verkligen vara säker på att det lilla fostret verkligen är dött. Ibland händer det ju att läkaren har fel och genom att ge den en vecka till säkerställer man att det verkligen är så. Om jag skulle börja blöda innan dess skulle vi kontakta gynakuten. Jag skulle även fortsätta med mina hormoner under tiden.

När vi var klara gick vi ut till bilen. Ingen sa någonting. Patrik startade bilen och körde hem. Vi gick in, klädde av oss och la oss i sängen. Vi höll om varandra hårt och grät. Tillslut somnade vi och sov en stund. Att gå till jobbet gick inte. Det blev att stanna hemma hela dagen för oss båda. Det blev en lång dag och vi fick tvinga oss att äta lite mat trots att ingen av oss var hugrig.

Dagarna som kom efter det var jobbiga. Fanns det något levande litet foster eller inte? Vågade man hoppas? Men läkaren var ju ganska säker på sin sak ändå. Dessutom hade han sett någon som såg ut som en missbildning på ryggraden. Kanske hade naturen gjort sitt? Jag hade ju dessutom tidigare sagt att det här gick alldeles för lätt. Tänk om jag hade rätt? När skulle det bli min tur att få barn? Livet kändes så orättvist.
 
Vi skulle bli föräldrar! Istället för champagne skålade vi med citronlemonad Vi skulle bli föräldrar! Istället för champagne skålade vi med citronlemonad

När vi kom hem från Danmark och vår första insättning av ett embryo var det många känslor som kom fram de närmsta dagarna. Först efter två veckor skulle vi göra ett graviditetstest. Jag var lättad över att det gått så bra och att insättningen inte hade gjort ont. Glad och spänd av förväntan för hur det här skulle gå. Men samtidigt vågade vi inte hoppas för mycket.
 
De första dagarna var jag rätt säker på att det här skulle gå bra. Det skulle ta sig och vi skulle bli föräldrar. Men efter några dagar var det en annan röst i mitt huvud som sa till mig att det här gick alldeles för lätt. Från att vi tagit första kontakten med kliniken i Danmark tills att vi nu satt in ett första embryo hade gåt ganska så fort.
 
-  Vad då för lätt, sa Patrik. Det har väl inte varit lätt? Du har ju fått kämpa så länge för att komma hit. Det har väl inte gått lätt.
 
Och visst hade han rätt. Det hade ju inte varit en lätt resa. Snarare tvärt om. Men när det började närma sig dagen då vi skulle göra testet var jag helt säker på att det inte skulle vara nått, att testet skulle visa negativt. Patrik var mer positiv och pratade med magen varje kväll.
 
Cirka en vecka efter insättningen började det strama lite i livmodern. Kunde det vara ett tecken på att det tagit sig? Eller var det vara alla hormoner som gjorde att det kändes så? För hormonerna skulle jag fotsätta med. Först fram till graviditetstestet, och skulle det visa positivt så skulle jag fortsätta i ytterligare 8 veckor efter det. Lite kämpigt eftersom de hormoner som skulle tas vaginalt gjorde att man kände sig ganska ofräsch mest hela tiden. Men trots att det kändes i livmodern var jag ändå ganska säker på att vi inte skulle få något positivt besked när det väl var dags för graviditetstestet.
 
Så äntligen hade det gått två veckor sedan insättningen. Vi vågade inte ta testen på morgonen. Tänk om det skulle visa negativt, och så skulle vi åka till jobbet direkt efter. Nej det var ingen bra idé, så vi beslutade oss för att göra det på eftermiddagen när vi båda hade kommit hem.
 
Väl hemma så kom nervositeten. Vad skulle det visa? Vi gick upp till badrummet, läste ännu en gång om hur man skulle göra och framför allt vad de olika symbolerna skulle betyda när testet var klart. Jag han knappt lägga ifrån mig stickan innan det fösta strecket kom fram. Plustecknet började synas direkt där på, när Patrik kom in på toaletten. Men strecket som skulle visa att testet gått bra dröjde lite till. Vi väntade och plötsligt var det där! Vi var gravida! Jag kunde knappt tro det. För första gången någonsin hade jag ett plustecken på ett graviditetstest. Det var först svårt att ta in.
 
Vi var givetvis tvungna att fira. Men champagne var ju inte aktuellt. Patrik hittade istället en burk med lemonad i kylen. Det hällde han upp i två champagneglas och så skålade vi. Vi skulle bli föräldrar. Det innebar också att vi inte skulle gifta oss under sommaren. För det hade vi bestämt, blir det inga barn 2018 så gifter vi oss. Men vad gör det? Vi skulle ju äntligen bli föräldrar!
 

Under våra dagar i Danmark besökte vi bland annat slottet. Snart skulle vi äntligen få sätta in ett embryo och kanske få ett litet barn. Under våra dagar i Danmark besökte vi bland annat slottet. Snart skulle vi äntligen få sätta in ett embryo och kanske få ett litet barn.

Ett kort tag efter att det blivit klart att jag inte hade någon polyp i livmodern fick vi ett nytt besked om donator. Kliniken i Danmark hade hittat en ny donator som de tyckte passade oss. Den här gången var det en tjej med bruna ögon och brunrött hår och ca 165 cm lång. Det kändes helt rätt från början och vi tackade ja. Nu gällde det bara att matcha in så att jag kom in på samma cykel som donatorn.

När det var dags började jag åter igen med p-piller för att styra upp min oregelbundna och någon konstiga cykel. Sedan var det dags för hormonerna. Först tabletter som jag sväljer. Dom gör så att slemhinnan i livmodern blir så tjock och bra som möjligt. Efter att jag ätit dem i ca två veckor fick jag gå till gynekologen för att se hur det såg ut, och för att kunna mäta tjockleken på slemhinnan inne i livmodern. Och allt såg bra ut. En sådan lättnad!
 
Efter ytterligare några dagar var det dags att börja med ett hormon till, denna gången tabletter som ska tas vaginalt. Nu började det närma sig dagen då vi skulle sätta in det befruktade ägget! Nervositeten kom smygande. Men jag var också oroligt för att insättning skulle göra lika ont som undersökningen av den eventuella polypen gjorde. Jag frågade kliniken om man kunde bedöva om det skulle behövas och det skulle i så fall gå bra.  
 
Samma dag som vår donator skulle ta ut sina ägg skulle Patrik vara på plats för att lämna sitt så kallade bidrag. Det skulle ske på morgonen så därför åkte vi ner till Danmark redan dagen innan. Sedan skulle vi få vänta i två dagar innan vi skulle få sätta in ett befruktat ägg, ett embryo, i mig. Det var början av oktober 2017, bara några dagar efter att vi flyttat in vårt radhus.
 
Vi bodde på ett hotell ganska nära kliniken. Vi valde att stanna kvar i Köpenhamn hela tiden istället för att åka fram och tillbaka flera gånger på bara några dagar. På förmiddagarna jobbade vi från vårt hotellrum, och när det var dags för lunch gick vi ut och åt. Sedan gick vi på stan och kollade i affärer. Det blev som en liten minisemester.
 
Flera gånger blev vi sugna på att köpa någonting som vi sedan skulle kunna ge vårt eventuella barn. En sak där vi kunde säga att den här saken köpte vi när vi var i Danmark och fick dig. Men vi lugnade oss. Tänk om det inte skulle ta sig eller om det skulle hända någonting annat. Vi fick inte gå händelserna i förväg. Besvikelsen skulle bli ännu större i fall det inte skulle fungera.  
 
Så var dagen här! Dagen då vi äntligen skulle få sätta in ett befruktat ägg i min livmoder. Vi kom in till rummet där vi skulle vara. Där fick vi fick reda på att donatorn hade fått ut 12 ägg. Av de 12 var det tre ägg som var befruktade, godkända och av tillräkligt god kvalitet. Vi skulle nu sätta in ett ägg, det finaste, och de andra två skulle vi frysa ner. Det skulle vi kunna använda till fler försök om detta första försök inte skulle fungera, eller till sykon om det ville sig väl. De befruktade äggen förvaras i frysen i max fem år.
 
Insättningen gick bra! Det gjorde inte ont och vi fick hela tiden vara med genom att se på en skärm när de förde in det lilla embryot.
-          Ser du! Sa jag till Patrik
 
Glädjen var stor. Äntligen! Så här nära en graviditet hade jag aldrig varit sedan jag gjorde mina första försök för snart tio år sedan. Tänk om det dessutom skulle ta sig och vi skulle få ett litet barn.
 
Efteråt ville jag inte resa på mig. Tänk om det skulle åka ut! Men läkaren sa att det bästa jag kunde göra var att resa på mig och bete mig precis som vanligt. Det hjälper inte att ligga med benen upp i luften. Snarare tvärt om. När man rör på sig ökar blodcirkulationen, vilket gynnar livmodern och det lilla embryot. Efter två veckor skulle jag göra ett graviditetstest för att se om det lilla embryot fastnat. Nu var det dags att sätta sig i bilen och åka hem.
 

KIT.se har intervjuat Jenny som donerat ägg under tre år. Bild lånad av KIT.se KIT.se har intervjuat Jenny som donerat ägg under tre år. Bild lånad av KIT.se

Jag hittade nyligen en artikel om Jenny Rasmusen som donerat ägg under tre års tid. Artikeln är visserligen ett år gammal, men ändå så aktuell.

I Sverige får man inte donera ägg eller spermier för att tjäna pengar. Det ska ske genom en så kallad altruistisk handling, alltså i ett osjälviskt och hjälpsamt syfte. Som man får du 550 kr för en donation och som kvinna får du 5600 kr när du donerar ägg. Det ska täcka förlorad arbetsinkomst och resor. Men i många fall täcker det nog inte ens det. Dock har landstingen i Skåne en ersättning på 11,000 kr. Det har också gjort att deras köer minskat en hel del.

Jenny har under tre år och sex donationsomgångar donerat totalt 113 ägg. Hon får bara veta om det leder till en graviditet och ett fött barn. Ingenting mer. Anledningen till att hon donerar ägg säger hon sig vara att hon mött många äldre människor som inte har några barn fastän de har velat. Nu finns det ju så många fler möjligheter att få barn än det fanns då och varför då inte hjälpa andra att få barn, säger hon. Tänk om fler kunde göra som Jenny! Läs hela artikeln om Jenny Rasmusen på KIT.se

Det pratas ju inte så mycket om ägg donation och jag tror att många kvinnor inte ens tänker på att man kan göra det. Det gjorde inte jag heller innan jag hamnade här själv. Därför tror jag att bristen på ägg i vissa landsting hade minskats om man hade pratat om det mer så att fler får upp medvetandet och tanken på att det finns. I Göteborg är kön som allra längst, men det beror ju inte bara på bristen av ägg, utan även att det området inte prioriteras inom landstinget. Dom får helt enkelt inte mer pengar för att kunna bedriva den delen på ett bättre sätt.
 
Alla som donerar måste genomgå en medicinsk och psykologisk undersökning. Som donator ska man vara under 35 år för att få lov att donera. Dessutom kan man i Sverige inte välja om man är en öppen eller stängd donator, vilket säker gör att många drar sig för att donera. I Sverige måste du nämligen vara en öppen donator, vilket innebär att eventuella barn kan komma att ta kontakt efter att de fyllt 18 år. Dock har man som donator inga förpliktelser eller ansvar för de barn som kommer till när man donerar. Detta krav har man då man i Sverige är väldigt mån om barnen och att de ska ha rätt att få veta sitt ursprung. Men skulle man ändra på reglerna skulle det nog vara fler som skulle kunna tänka sig att donera och fler skulle kunna få hjälp.
 

I juli 2017 fick vi vår första donator. Glada och förväntansfulla såg vi fram emot ett första försök. Men så plötsligt trodde man att jag hade en polyp och vi fick avbryta processen. I juli 2017 fick vi vår första donator. Glada och förväntansfulla såg vi fram emot ett första försök. Men så plötsligt trodde man att jag hade en polyp och vi fick avbryta processen.
På vårt första besök i Danmark sommaren 2017 hade vi satt våra önskemål, eller krav som det också kallas på en blivande donator. Patrik tyckte att vi skulle matcha lite på mig i alla fall. Men efter lite prat fram och tillbaka bestämde vi att accepterade rödhåriga, blonda, brunögda och ändå ganska långa tjejer. Ganska långt ifrån mig som är 163 cm, blå ögon och någon form av brunt hår. Jag kände att det inte spelade någon större roll hur hon såg ut.
 
Så bara några dagar efter vårt första besök i Danmark fick vi besked om att det fanns en donator till oss. Vi hade ju inte satt så många önskemål, eller krav som man också kan kalla det, så det kanske inte heller var så svårt att hitta en så kallad match. Hon var blond, blå ögon och nästan 179 cm lång. Då hände något märkligt. Inte bara det att allt gick så fort. Jag hade varit inställd på att vi i alla fall skulle få vänta kanske två månader innan det skulle finnas en donator till oss. Så det blev en liten chock när det gick så snabbt. Plötsligt var det liksom verklighet. Men det kom även en annan reaktion som jag inte hade räknat med. Hon var ju inte matchad på mig alls! Det var ju bara de blå ögonen som stämde in.
 
Jag blev väldigt förvånad över min reaktion. Jag hade ju vart så bestämt om det inte spelade någon roll. Och nu blev jag tveksam om jag verkligen ville ha den här kvinnans ägg. Jag var tvungen att sova på saken. När vi sedan pratade om det dagen efter bestämde vi ändå att köra. Hon var ju faktiskt rätt lik Patrik. Och det gör ju ingenting. Då skulle ju det eventuella barnet förmodligen bara uppfattas som väldigt lik sin far. För Patrik var väldigt ljus som barn, och han är ju längre än mig.
 
Så jag började med hormonerna som jag skulle. Först skulle jag börja med p-piller. Det kändes väldigt märkligt att äta p-piller när man skulle föröka att bli med barn. Men det var ju för att styra in mig på samma cykel som donatorn. Men mitt i allt så åkte vi ner till Danmark igen för en undersökning, och då såg man att jag eventuellt hade en polyp i livmodern. Den var tvungen att tas bort innan man kan sätta in ett befruktat ägg. Ett bakslag! Igen!

Vi försökte genomföra en undersökning i Danmark som skulle tala om ifall det var en polyp eller inte, men det gjorde helt enkelt för ont så det gick inte. Kliniken i Danmark erbjöd sig att ändå ta ut ägg från donatorn och frysa dem så att vi kunde använda dem när man utrett om jag hade en polyp och i så fal tagit bort den. Men vi kände på en gång att det ville vi inte. Vi beslutade oss för att släppa den donatorn och bestämde oss för att åka hem. Där skulle vi försöka få tag i en gynekolog som kunde hjälpa oss att se om det verkligen var en polyp.
 
Det är klart att det kändes märkligt och väldigt ledsamt att behöva släppa donatorn. Men det var inte rätt att skynda på det här ännu mer. Vi hade fått en donator så snabbt och det skulle troligtvis inte ta så lång tid att hitta någon annan när allt det här väl var utrett. En sak i taget. Beslutet kändes rätt i magen.
 
Väl hemma började jag leta efter en mottagning som kunde hjälpa mig. Men det visade sig vara omöjligt att hitta en gynklinik inom den offentliga vården som ville och kunde ta emot mig. Alla jag var i kontakt med krävde att jag först skulle ha en remiss. Men hur skulle jag kunna få det om ingen ville ta emot mig? Jag började även kontakta privata kliniker, men det var svårt eftersom detta var mitt i sommaren. Men efter ett tag så fick jag kontakt med en klinik, som till min stora förvåning kunde ta emot mig redan dagen efter vårt samtal.
 
Jag hade varit naiv och trodde att detta skulle bli en enkel undersökning. Patrik hade frågat om han skulle följa med, men jag hade sagt att det inte behövdes. Men det är klart. De var ju tvungna att göra samma typ av undersökning som vi fick avbryta i Danmark. Paniken kom och det var oerhört jobbigt. Att jag hade trott något annat var konstogt. Men det gick. Efter att jag hållit sköterskan hårt i handen och skakat som en galning var det klart. Det var ingen polyp! Så skönt!
 
Jag ringde Patrik efteråt och han fick komma och hämta mig. Jag åkte hem och vilade. Jag var helt slut efter den oerhört jobbiga undersökningen. Sedan meddelade vi kliniken i Danmark, och där började man leta efter en ny donator till oss. Nu skulle det väl ändå gå vägen?
Öppen eller stängd donator? Vi har valt en öppen äggdonator för att vårt eventuella barn ska kunna ta reda på sitt ursprung om så önskas. Öppen eller stängd donator? Vi har valt en öppen äggdonator för att vårt eventuella barn ska kunna ta reda på sitt ursprung om så önskas.

Det finns många frågor att ta ställning till när man försöker få barn via donation. En av dem är öppen eller stängd donator. I Sverige kan man inte välja om man vill ha öppen eller stängd donator då alla som donerar i Sverige måste vara en öppna donatorer. Men åker man till Danmark, som jag och Patrik valde att göra, kan man välja hur man vill ha det.

En öppen donator innebär att barnet vid 18 års ålder kan få reda på vem som donerat, och där med också få reda på den genetiska och kopplingen. Det för att man i Sverige ser till barnets intresse och att det ska ha rätt till få veta sitt ursprung. Det är också därför man idag kräver att mins en av föräldrarna måste bistå med sina egna celler. Dock håller man just nu på att diskutera det och till årsskiftet 2019 kanske det blir tillåtet med embryodonation i Sverige. Läs mer i mitt tidigare blogginlägg ”Embryodonation till Sverige?

Som mottagare av de donerade äggen kan man där emot aldrig få reda på vem som donerat, även om man väljer öppen donator. Donatorn kan heller aldrig få reda på vem som tagit emot de donerade äggen eller sperman oavsett om de väljer att vara en öppen eller stängd donator. Vill man absolut veta vem som donerar eller vem man donerar till måste man i så fall ha en egen donator som då kan vara en syster eller en vän.

Om man väljer en stängd donator kan barnet aldrig få reda på vem som donerat, och där med heller aldrig få veta nått om sitt ursprung.

Det är lite billigare att välja en stängd donator, och det beror helt enkelt på att det är lättare att hitta personer som kan tänka sig att donera om de kan välja att bli en stängd donator. Men priset i detta fall har aldrig varit en faktor för min del. Jag bestämde mig ganska så tidigt för att jag ville ha en öppen donator, även när jag var inne på att försöka få barn på egenhand innan jag träffade Patrik.

Jag som i de flesta fall har varit ganska så öppen om min situation kände också att mitt barn absolut ska få veta hur det har kommit till. Det kommer aldrig att vara en hemlighet. Och då vill jag även kunna ge mitt barn chansen att kunna ta reda på vem det är som donerat och var de genetiska banden egentligen finns. För min del skulle det kännas egoistiskt att då välja en stängd donator. Inget barn ber om att få komma till, det är helt och hållet ett beslut från andra som gör att vi ens finns till. Och då kan man väl ge barnet en chans att få reda på sitt ursprung om det vill? Det är det minsta jag kan göra känner jag.

Men det finns många som väljer en stängd donator oavsett om man gör det som par eller som ensamstående kvinna. Som ensamstående kanske man känner att ”Det här är min resa, någonting jag väljer att göra. Det är mitt barn och ingen annans.” Därför kanske man också väljer att ta en stängd donator. Som par kanske man inte pratar om det öppet bland sina familjer och sina vänner. Man kanske tycker att det känns för jobbigt eller så är det helt enkelt för känsligt. Och då kanske man inte heller tänker berätta för barnet hur det egentligen kommit till.
 
Det finns forskning som visar på att det är ganska så få barn som faktiskt tar kontakt med den som donerat. Men det är utifrån de som vet om att de kommit till genom donation. Man tror att mörkertalet är stort då det är många som faktiskt inte vet om att de kommit till genom ägg eller spermadonation. Men om alla som kommit till den vägen hade fått reda på det, kanske siffrorna hade sett annorlunda ut.

En paus på vägen till Danmark för vårt första besök på kliniken sommaren 2017. En paus på vägen till Danmark för vårt första besök på kliniken sommaren 2017.
Efter att vi satt oss i kö till äggdonation här hemma i Sverige visste vi att det skulle ta 1,5-2 år innan vi skulle kunna få hjälp. Det är lång tid att vänta och framför allt när vi båda börjar närma oss 40 år. För efter 40 får man nämligen ingen hjälp med varken IVF eller donation i Sverige. Därför började vi titta på andra allternativ. Jag viste sedan tidigare att man kan få hjälp i Danmark, och det ganska så omgående. Det fanns inga direkta kötider och dessutom har de en högre åldergräns. Dock får man betala.

Varför skulle vi inte ge det en chans innan det blev vår tur här hemma? Tänk om vi kunde få barn lite tidigare, det hade ju varit fantastiskt! Så vår strategi blev just det. Att prova Danmark innan, skulle det inte fungera och inte bli något barn så hade vi en backupp hemma. Då hade vi ju också försökt på annat håll och gjort vad vi kunnat för att det här ska gå vägen.
 
Vi tog kontakt med kliniken som fanns i Köpenhamn. Visst kunde vi få hjälp. Det som behövdes göras var att ta en hel del prover, bland annat HIV och hepatit. Där efter skulle vi skicka ner resultatet tillsammans med mina tidigare journaler. Ett kort tag efter att vi fått ordning på alla papper och kliniken i Danmark tagit emot dem fick vi svar. Vi var välkomna ner för ett första möte.

Vi bokade en tid lite längre fram och valde att åka under sommaren 2017 när vi ändå hade semester. Nervösa och spända inför mötet klev vi innanför dörren på kliniken. Vi skulle prata om hur det går till, urval och garantier.
 
Om vi valde att gå vidare var vi garanterade ett dugligt befruktat ägg för insättning från vår äggdonator. Patrik skulle givetvis vara den biologiska pappan. Ibland kunde det finnas några fler och då skulle de äggen frysas in. Vi fick inte se några bilder på några donatorer, men vi kunde sätta önskemål som kliniken sedan skulle försöka matcha på så gott det gick. Ju fler önskemål eller krav, desto svårare kunde det bli att hitta en donator som passade in.
 
Just då när vi satt där och pratade om det här så kände jag att det inte spelade någon större roll hur donator såg ut. Blond, mörk eller rödhårig. Kort eller lång, det spelade ingen roll. Det som då förvånade mig var att läkare sa att de flesta väljer bort rödhåriga för det vill man inte ha. Varför inte det undrar jag? Vad spelar det för roll? Jag tycker rött hår är jättefint! Jag kan verkligen inte förstå varför rödhåriga donatorer väljs bort. Så bara för det ville jag nästan allt mer ha en rödhårig donator!
 
Bara några dagar efter att vi kommit hem från Danmark får vi ett mail. De har en donator till oss.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-