2018 > 04

Patrik har varit min stöttepelare när mina tankar och funderingar kring äggdonation har bearbetats. Patrik har varit min stöttepelare när mina tankar och funderingar kring äggdonation har bearbetats.
Samtidigt som vi började prata om allt det här, kötider, äggdonation, barnlängtan och vad jag hade gått igenom började mina hjärnspöken att komma fram igen. Vill Patrik verkligen ha mig? Jag är ju defekt, jag har ett handikapp. Är jag verkligen lika mycket kvinna som innan? Tänk om naturen har fixat det här. Tänk om jag skulle dö när jag föder barn. Tänk om min kropp inte skulle klara av det och att det är därför jag inte heller kan få barn? Har naturen fixat det på egen hand? Och så gör jag allt jag kan för att lura naturen genom att gå andra vägar när mina egna ägg inte fungerar. Ska Patrik då lämnas här själv med vårt lilla barn om jag dör?
 
Kommer jag att älska detta barn? Det kommer ju inte att vara mitt, i alla fall inte rent genetiskt. Men människor som adopterar säger ju att de älskar deras barn lika mycket som det vore deras egna biologiska barn. Jag skulle ju dessutom få bära barnet, känna hur det växer och rör sig inne i min mage. Jag skulle ju dessutom få amma detta lila barn och vara med från allra första början. Det är klart att jag kommer att ta till mig barnet och älska det. Men det är fullt naturliga tankar i en sådan här situation. det är mina hjärnspöken. Och kanske även delvis helt nödvändiga tankar. Fast man tror många gånger att man är knäpp och jag måste vara den ända som tänker så här.

Men tänk om vi inte får några barn alls? Det kanske inte fungerar trots att vi får hjälp. Kommer vårt förhållande att klara det? Kommer vi att bli lyckliga och kommer vi att få det bra ändå? Vad gör vi då? Många frågor men kanske inte lika många svar. Men det jag kom fram till var att om det inte skulle bli några barn så kommer vi ändå att få det bra tillsammans. Vi har roligt tillsammans. Det kommer vi fortsätta ha oavsett om vi får barn eller inte. Och den insikten var väldigt skön att få. Det lugnade mig och jag kände att stressen lite grand försvann. Patrik viste förutsättningarna och hade ändå valt att vara tillsammans med mig. Det måste betyda någonting bra!
 
Jag kom också fram till att får vi inga egna barn så vill jag vara med och hjälpa andra barn genom att vara en stödfamilj. Det finns så många barn och familjer som behöver avlasting av flera olika skäl. Vi skulle kunna hjälpa till på helgerna, eller kanske rent av hela veckor. Då skulle vi kunna känna att vi gör nytta samtidigt som vi ändå kan fylla det sovrum som idag står tomt till någonting bra.
 
Alla dessa tankar kom upp till ytan igen när vi började prata om barn, kötider och äggdonation. Jag upptäckte att jag inte alls bearbetat mina känslor och tankar så långt som jag trodde. Det var då jag insåg att jag och min före detta inte alls pratat om det här. Det var bara någonting som flög förbi och det var någonting som bara skulle lösas. Det var obekvämt och jobbigt. Alla samtal med Patrik blev därför min terapi och min hjälp att komma vidare och acceptera faktum. Att acceptera det som hänt och låta det bli en del av mig istället. En del av min identitet.
 
Det är också därför jag idag skriver den här bloggen. Dels för att ytterligare bearbeta det som hänt och det som fortfarande står inför dörren. Men också för att jag känner att jag vill visa att vi är många som har svårt att få barn, men att det pratas alldeles för lite om det. Vi är många som lider i tysthet och vi är många som längtar och kämpar. Vi är många som får frågor, kommentarer om att det är kanske är dags snart och menade blickar och tysta situationer som uppstår när man får frågan om man har barn och man svarar:
 
-  Nej, jag har inga barn.
Göteborgs skärgård är en av de platser där vi söker lugn och där vi många gånger pratat om vår situation i längtan efter barn. Göteborgs skärgård är en av de platser där vi söker lugn och där vi många gånger pratat om vår situation i längtan efter barn.
Trots att jag och Patrik inte varit tillsammans så länge så kom vi snabbt in i stora ämnen som barn. Och det var ju kanske inte så konstigt. Jag hade ju berättat för honom att jag inte kan få egna bilogoiska barn, utan att jag måste få hjälp med äggdonation eller embryodonation. Om det nu skulle bli vi, vad hade vi för allternativ? Vilka vägar skulle vi kunna gå?

Och det var viktiga saker att prata om då kötiderna i Sverige är långa och det finns en åldersgräns på 40 år. Vi båda började närma oss 38. Skulle vi sätta upp oss i kö på Sahlgrenska? Kunde jag behålla den köplatsen jag hade där sedan mitt tidigare förhållande? Finns det någon i vår närhet som vi tror skulle kunna tänka sig att donera ägg? Men då kom ju fråga upp igen, vill jag/vi ha ägg från någon vi känner? Skulle vi överväga att söka hjälp utomlands? I Danmark tex, där kan man också få hjälp med äggdonation och de har nästan inga köer alls. Dock måste man ju i så fall öppna plånboken.

Det är stora frågor och ännu större frågor för ett par som inte varit tillsammans så jättelänge. Vem viste då om vi ens skulle var tillsammans lite längre fram? Men vi var tvungna för att vi inte skulle förlora chansen längre fram.
 
Någonstans innerst inne hoppades jag på att jag skulle kunna behålla den köplats som jag fick då jag första gången ställde mig i kö för äggdonation. Visserligen hade jag hamnat där tillsammans med min före detta partner, men det var ju mig det berodde på, inte på honom. Det hade bara inte blivit av att vi hade meddelat donationsavdelningen. Så en dag tog jag modet till mig att ringa och fråga. Men tyvärr, jag kunde inte behålla min köplats om det inte längre var samma partner. Man står i kö som par, inte som individ fick jag till svar.

Jag bröt ihop. Ännu en gång fick jag motstånd i min önskan att få barn. Ännu en gång skulle det dröja lång tid innan jag kunde få hjälp. Tiden rinner iväg. Jag skulle hamna sist i kön igen och det skulle ta 1,5-2 år innan det var min tur. I värsta fall skulle det bara vara månader kvar tills jag skulle fylla 40 när de skulle höras av sig.
 
Nya lappar skulle skickas hem. Men jag och Patrik var ju tvungna att faktiskt vara tillsammas en tag också innan vi kunde ställa oss i kö och innan vi kunde få hjälp. Sådana var reglerna. Dessutom skulle Patrik vara tvungen att komma in och lämna ett spermaprov så man visste om han var godkänd eller ej.
 
Jag satt i ett litet rum på jobbet när jag ringde det där samtalet. Jag kunde inte gå ut där ifrån. Jag grät så oerhört och innerligt. Stora tårar rann ner för kinderna. Jag var tvungen att komma där ifrån. Jag ringde Patrik. Kunde han komma och hämta mig? Visst kunde han det, dock med en kollegas bil så hans var inlämnad på service. Han körde mig hem till lägenheten. Han tröstade mig och kramade mig. Det skulle lösa sig ändå. Vi skulle hitta en lösning. Där efter började vi mer och mer titta på att åka till Danmark. Där skulle vi kunna få hjälp mycket snabbare så fort vi kände att vi var redo och när vi hittat ett nytt gemensamt hem. Det skulle blir vår plan. Skulle det sedan inte fungera kunde vår köplats här hemma i Sverige få bli en backupp till ytterligare försök.
 
Stackars Patrik. Bli inslängd i det här så brutalt och direkt. Från att vara själv till att var med en tjej som drar in honom i en helt ny värd. Men samtidigt har han ju sluppit hela den långa vägen med att först försöka få barn på egen hade för att då upptäcka att det inte blir något. Utredningar och kötider för IVF, där man efter hopp och tro upptäcker att det inte heller fungerar. Hela den resan har han sluppit. Vi befann oss på olika nivåer och han gjorde allt han kunde för att försöka trösta och förstå vad jag redan hade gått igenom när vi träffades.
På väg in till stan för första daten med Patrik. Lite nervöst och lite pirrigt. Jag hade aldrig varit på date med någon jag hade träffat över nätet tidigare. Hur skulle det här gå? På väg in till stan för första daten med Patrik. Lite nervöst och lite pirrigt. Jag hade aldrig varit på date med någon jag hade träffat över nätet tidigare. Hur skulle det här gå?

I maj 2016 flyttade jag in i min nya lägenhet på Hisingen i Göteborg. Det var här jag skulle bo nu efter separationen med min tidigare partner. Jag hade hittat en lägenhet som passade mina behov perfekt. Sommaren kom och där med även semestern. Jag kände att jag landade mer och mer efter allt som hänt och tyckte att livet kändes rätt så bra.  Undertiden funderade jag mer och mer på om jag skulle ta steget att åka ner till Spanien och försöka skaffa barn på egen hand med hjälp av embryodonation. På så sätt skulle jag kanske få mitt efterlängtade barn till slut även om det skulle bli på egen hand.

Men under den sista delen av min semester bestämde jag mig för att testa på det där med nätdating. Det kunde ju vara lite kul, att gå på date. Jag hade egentligen inte tänkt att ge min in på det fören till hösten tidigast, men infallet fick mig att gå in och registrera mig på en av de större webbplatserna för detta ändamål. Jag skickade meddelande till några stycken, men det var nästan ingen som svarade. Då förstod jag inte att det kanske fanns lite oskrivna regler som att det oftast är killen som tar första kontakten. Men efter att litet tag fick jag syn på ”Sailorputte”. Han såg trevlig ut tänkte jag. Dessutom verkar han gilla båtlivet, och det gör ju jag med! Jag skickade ett meddelande, och jag fick svar! =)
 
Efter att vi skrivit fram och tillbaka några gånger bestämde vi att vi skulle träffas. Den 17 augusti 2016 var första gången vi sågs. Vi möttes utan för Stora Teatern i Göteborg. Det var kulturkalas i stan och mycket folk i rörelse. Mitt första intryck när jag såg Sailorputte, som visade sig heta Patrik, var tyvärr inte jättebra. Här hade jag ansträngt mig med att välja kläder och försöka visa mig från den bästa sidan så står han i ett par förstora shorts, en t-tröja och ett par ganska fula skor. Jaha, det här kanske inte var riktigt vad jag hade väntat mig, men vi går väl in och sätter oss så kanske jag får en trevlig stund i alla fall, tänkte jag.

Men först efter 3,5 timmar sa vi hej då. Vi hade kunnat prata ännu mer. Men det hade blivit ganska kallt och klockan hade sprungit iväg. Det var dags att dra sig hemåt. Jag insåg att jag haft det mycket trevligare än vad jag trodde. Kanske skulle jag träffa honom en gång till och ge det en chans i alla fall?

Mitt dilemma var bara det. Jag kan inte få egna barn och Patrik hade varit tydlig i sin profil att han mer än gärna vill ha barn. Jag kände att jag lurades lite. Visst, med lite hjälp så kanske jag kan få barn, men det finns ju inga garantier. Därför bestämde jag mig för att tidigt berätta som det var. Ingen skulle kunna anklaga mig för att ha lurat någon genom att inte säga det fören längre in i ett eventuellt förhållande. Och om han skulle reagera med att han då inte ville fortsätta träffas, så var det bra om det kom fram innan några eventuella större känslor hade börjat växa. Det kändes mest ärligt även om det var en stor sak att berätta så tidigt. Då viste han vad han hade att göra med. Så redan efter vår andra date, som bestod av lunch ute på Hönö, bjöd jag med Patrik upp till min lägenhet. Där sa jag att vi behövde prata.

Patrik har i efterhand berättat för mig att han då trodde att jag skulle säga att det här med våra dater, det skulle inte vara någon idé att fortsätta då jag inte var intresserad. Så när han fick höra det jag berättade, att jag inte kan få egna biologiska barn, och det inte finns några garantier till barn tillsammans med mig blev han nästan lättad. Jag sa att han givetvis fick fundera på det jag precis berättat och hade han frågor var det bara att ställa dem. Ville han inte ses mer hade jag full förståelse för det.
 
Men Patrik ville ses mer. Efter bara några dagar var vi ute på vår tredje date och åkte runt i hans lilla båt. Hur mysigt som helst! Vi pratade bland annat om det jag hade berättat och jag förklarade mer vad det innebar och hur jag hade fått reda på det. Och det kändes så enkelt och så bra. Han lyssnade och förstod. Jag kände mig förstådd och jag kände att han brydde sig om mig. Kan det vara så här enkelt, tänkte jag?
 
Vi fortsatte att träffas och ganska snart var vi tillsammans allt mer. Efter några veckor fick jag dock panik. Det kändes som om jag lurade honom. Hade Patrik verkligen förstått vad han hade gett sig in på? Ingen av oss hade tid med att vi skulle vara tillsammans ett tag, kanske ett år till och med, och så kommer han på att han inte vill vara med på den här resan. Vi båda var ju redan 37 år och vi närmade oss 38. För att få hjälp i Sverige får jag inte ha passerat 40 och kötiderna är ju ganska långa. Jag grät och kände mig som en dålig människa.

Men Patrik märkte redan då att det var något som inte var bra, och frågade vad det var. När jag berättade och frågade om han verkligen förstod tittade han på mig och sa det finaste han kunde säga:

-  Men förstår du inte. Jag är tokkär i dig och vill inte ha någon annan än dig. Om det inte blir några barn så är det så. Jag vill ändå vara med dig.

Sedan dess har det varit vi. Vi har flyttat ihop och vi har köpt hus. Till sommaren 2018 gifter vi oss. Och vi har bollen i rullning för en dag förhoppningsvis bli gravida och få ett litet barn tillsammans. Tack Patrik för att du kommit in i mitt liv!
 

Jag är 39 år och har fortfarande inga egna barn. Hur länge till ska jag försöka? Jag är 39 år och har fortfarande inga egna barn. Hur länge till ska jag försöka?
Var går gränsen för att skaffa barn? Hur gammal får man lov att vara och vem bestämmer det? Varför ska någon annan bestämma hur gammal jag får vara för att få barn?

Allt fler skaffar barn senare i livet än tidigare. Det finns givetvis både för- och nackdelar med det. Precis som med allt annat. Ju längre man väntar, ju svårare blir det. Kvaliten på ägg och spermier blir sämre och det är ju en av anledningarna till att allt fler söker hjälp idag för att kunna få barn. Men åter igen, vart går åldergräsen? Vi lever allt längre, våra kroppar håller allt längre. Så varför ska åldergränsen för att få hjälp med barn ligga vid 40 år ålder? Om du upptäcker för sent att du inte kan få egna barn eller inte träffar din livskamrat fören lite senare i livet så är det svårt. I alla fall i Sverige.
 

Går du till en privat klinik har du några år till på dig. Samma sak om du söker dig till Danmark. Där kan man få hjälp upp till 45 år. I Ryssland och andra länder kan du vara ännu äldre innan de sätter stopp för att hjälpa till med graviditeter. Det finns bland annat en klinik i Ryssland som hjälper kvinnor upp till 51 års ålder. Se gärna inslaget från Korrespondenterna ”Fertilitet på is”

När jag för första gången försökte bli med barn var jag 29 år. Det började lite oskyldigt genom att sluta med preventivmedel så får vi se om det blir något, typ. När det förhållandet sedan tog slut och jag mötte en man som var 16 år äldre kom ju frågan om ålder upp. Han hade redan tre barn. Tonårsbarn dessutom och han hade fyllt 40 för flera år sedan. Ville han bli pappa igen vid den åldern? Var det rättvist mot det eventuella barnet att han skulle vara så pass gammal och kanske inte kunna vara med så länge? Hur länge lever man och vilken livskvalitet får man längre fram i livet? Ja det var frågor som vi pratade om då. Jag var 30 år.

När jag sedan träffade den man jag skulle vara tillsammans med i sex år tog det ett ganska bra tag innan vi började försöka. Och det för att han inte kände sig redo och satsade rätt mycket på karriären just då. Jag kände mig oerhört stressad över det. Jag började närma mig 36 när vi först började försöka få barn. Jag ville egentligen ha minst två barn, men insåg att det skulle bli tufft om alla skulle komma innan jag fyllt 40. För någonstans har jag länge tänkt och tyckt att det är där gränsen går för mig. Jag började då vänja mig vid tanken av att det kanske bara skulle bli ett barn. Och efter ett tag så kändes det helt okej.

Men nu är jag 39 år och jag har fortfarande inte några barn.  Mycket har hänt på vägen. Mitt liv har ändrat sig flera gånger och nya förutsättningar med det. Sedan hösten 2015 vet jag dessutom om att jag inte kan få egna biologiska barn. Jag måste få hjälpmed äggdonation eller adoptera för att få det barn jag så länge längtat efter. Stressen över att det inte blivit några barn har infunnit sig många gånger. Det var också därför jag övervägde att försöka bli förälder på egen hand genom att åka till Spanien och få hjälp med en embryodonation när förhållandet tog slut.

Nu börjar jag också fundera på om 40 verkligen är en magisk gräns för mig. Vad gör det om jag är 41 eller 42 år? Jag tror fortfarande att jag kommer att bli en bra mamma även om jag passerat 40. Och det kommer nu bara i så fall att bli ett barn. Och det känns helt okej.
I den nya lägenheten fanns en klädkammare med fönster som först när jag flyttade in blev ett litet arbetsrum. Här skulle det sedan, om det gick vägen, blir ett litet barnrum. I den nya lägenheten fanns en klädkammare med fönster som först när jag flyttade in blev ett litet arbetsrum. Här skulle det sedan, om det gick vägen, blir ett litet barnrum.
Mitt liv hade fått en mycket plötslig vändning. Min sambo och livspartner hade gjort slut. Den första tiden var oerhört jobbig. Vi skulle komma överens om hur vi skulle göra med huset och vem som skulle ha vad samtidigt som jag skulle bearbeta det som hade hänt. Men efter ett tag så övergick min sorg till ilska. Jag blev förbannad för att han inte gav oss en chans till. Och det var bra. För då blev jag inte längre lika känslomässig i våra diskussioner.

En period växlade jag mitt boende och bodde varannan vecka hos min syster. Det för att vi skulle få paus från varandra då det är jobbigt att bo under samma tak när man inte längre är tillsammans.
Men i slutet när vi fick sålt huset och vi båda skulle packa och flytta bodde vi båda två under samma tak och det gick riktigt bra. Vi hade det faktiskt ganska trevligt ihop vissa stunder. Det är klart att man många gånger vara nära på att kalla honom för ”Älskling”, men efter ett tag så gick det också ganska så bra. I slutänden så blev vår separation bra. Jag började även att inse vissa saker som gjorde att jag till och med i bland kunde tycka att det som hade hänt kanske faktiskt var bra.
 
Samtidigt började jag fundera på hur jag ville att mitt liv skulle se ut fram över. I processen att komma vidare i livet bestämde jag mig ganska så snart för att försöka få barn på egen hand i stället. Av den anledningen letade jag också efter en lämplig lägenhet som antingen hade ett stort vardagsrum där jag skulle kunna ha en säng eller ett stort sovrum så att jag och mitt lilla barn skulle kunna sova i samma rum lite längre. Ännu bättre var det om det fanns en liten klädkammare med fönster som då skulle kunna användas som sovrum eller barnrum.
 
I mitt letande hittade jag efter ett tag en jättefin lägenheten på Hisingen i Göteborg som hade just den lilla klädkammaren med fönster som jag allra helst ville ha. Köket var dessutom nyrenoverat och resten av lägenheten var också i bra skick. Det skulle bli perfekt.
 
För att kunna få barn på egen hand skulle jag vara tvungen att söka hjälp utomlands. Vid den här tiden var det inte tillåtet för ensamstående kvinnor i Sverige att få hjälp med att skaffa barn själva, så det var uteslutet. Och i mitt fall skulle jag dessutom behöva både ägg- och spermadonation, vilket inte heller är tillåtet i Sverige. Nyligen har man dock börjat diskutera detta på regeringsnivå och eventuellt kommer det nu att bli tillåtet till årsskiftet. Läs mer om det i mitt tidigare blogginlägg ”Embryodonation till Sverige

Jag hittade istället en klinik i Spanien som erbjöd hjälp med embryodonation. Och så skulle jag kunna välja mellan att ta två olika donatorer och skapa ett embryo efter det, eller att ta emot ett embryo som blivit över efter en IVF-process mellan ett par.
 
Först tänkte jag att jag skulle ta två olika donatorer, men sedan bestämde jag mig för att i så fall ta ett embryo som kommit till genom en IVF-process hos ett par. Dels var det billigare, men den största anledningen var faktiskt att det i så fall kommit av en anledning. Det har kommit till av kärlek då det varit ett par som längtat efter barn som sedan valt att donera vidare de embryon som blivit över. Det skulle ge mitt barn en bra anledning till varför det hade kommit till. Det hade inte enbart varit min vilja i så fall.
 
Att försöka få barn på egen hand är inget självklart val. Det är tusen tankar och funderingar. Det innebär att man inte får någon avlastning från sin partner, att man får ta alla vakna nätter själv och man får ta all vab själv. Men längtan efter barn var så stor och jag kände att jag ändå har ett nätverk runt om kring mig som skulle stötta och hjälpa mig. Jag hittade också några böcker om att skaffa barn på egen hand via donation i andra länder, vilket gav mig perspektiv och även en insyn i hur mitt barn eventuellt skulle kunna tänka och känna över att komma till på det här sättet. Operation Barn skriven av Marie Granmar och Den befriande familjen av Josefin Olevik. Kan stark rekommendera dessa böcker om man funderar på att skaffa barn på egen hand via spermiedonation eller embryodonation.
 
Det är inte heller en självklarhet att skaffa barn på egenhand utifrån att barnet i fråga inte kommer att få växa upp med en pappa. Är man en egoist som skaffar barn själv? Vad ska barnet säga? Det har ju aldrig bett om att få komma till. Å andra sidan har ett barn mellan en kvinna och man heller aldrig bett om att få komma till. Det finns många barn som bara lever med en förälder av många olika anledningar och många gånger har dessa barn det ändå väldigt bra. Skulle mitt barn känna att det hade fått det bra? En annan tanke som slog var att om jag längre fram skulle träffa en man, men att det av någon anledning skulle ta slut, så skulle jag inte behöva dela på vårdnaden. Jag skulle ändå få träffa mitt barn hela tiden. Jag skulle i så fall inte missa halva uppväxten. Det känndes väldigt bra.
 
Dock tog jag aldrig kontakt med kliniken då jag tänkte att jag skulle avvakta lite. Först skulle jag flytta och komma i ordning i lägenheten och landa i mig själv efter allt som hade hänt. Och mitt beslut skulle få sjunka in så att jag verkligen var 100% säker på att det var det här jag skulle göra. Jag hade ju inte tiden att gå vänta på en man hur länge som helst. Och vem vill ha en tjej som vet att hon inte kan få egna barn? Nej, det är nog bäst att agera själv så länge jag har möjligheten. Skulle det inte ta sig och inte bli något barn. Då skulle jag i alla fall veta att jag hade gjort vad jag kunnat för att få det barn jag så länge längtat efter. Det skulle bli lättare att hantera.
På morgonen samma dag som vårt förhållande tog slut hade det snöat väldigt mycket På morgonen samma dag som vårt förhållande tog slut hade det snöat väldigt mycket

Några veckor in på 2016 tog vårt förhållande slut. Endast några dagar innan vi skulle fira vår sexårsdag tillsammans och några månader efter att vårt andra IVF-försök hade misslyckats. 

Jag hade känt för en tid tillbaka att vårt förhållande var på väg åt fel håll. Min sambo hade dragit sig undan mer och mer, men det hade hänt förr under de åren vi varit tillsammans, så jag tänkte att vi skulle hitta tillbaka. Det hade vi ju gjort tidigare. Samtidigt hade jag också börjat må allt sämre och jag besökte psykologen på IVF och donationsmottagningen en eller två gånger. Min sambo ville inte följa med så jag valde att gå själv.
 
Men tillslut, en liten bit in på det nya året, tog jag upp frågan och sa att vi måste prata med varandra. Min tanke var att säga att det känns som om vi var på väg åt fel håll och att vi tillsammans skulle hitta en väg tillbaka. Vi älskade ju varandra, hade pratat bröllop under sensommaren och vi försökte få barn tillsammans. Men det visade sig att han inte hade samma tankar som mig. Jag fick en hård klump i magen. Jag var tvungen att fråga om han satt och gjorde slut med mig.
-  Ja, det gör jag . Jag älskar inte dig längre, sa han.

Tusen frågor på en gång. Panik! Varför hade han inte sagt något? Vi hade varit iväg på semester i Spanien under vintern. Varför hade vi åkt dit om han ändå hade tänkt att göra slut? Och hur länge hade han gått och funderat på det här? Jag förstod ingenting.

Berodde det på att jag inte kunde få egna barn? Jag hade ju frågan honom i samma stund som jag fått reda på det om han fortfarande älskade mig och då hade han svarat ja. Men när jag en tid efter det hade börjat titta på andra alternativ och adoption tyckte jag att han hade reagerat så konstigt. Var det så att hans tankar om att han inte älskade mig lägre hade börjat komma redan då? När jag nu frågade honom igen om det var min oförmåga att få egna barn som var orsaken sa han nej. Det var inte därför.

För mig hade det inte funnits på kartan att det skulle ta slut. Att vårt förhållande inte var på topp, det höll jag fullständigt med om, men att det skulle ta slut, nej det hade jag inte trott. Efter att jag fått reda på att han inte längre ville vara med mig gick jag in till vårt sovrum och stängde dörren. Jag var så uppgiven och så ledsen. Mitt liv var slut. Mina drömmar hade gått i krasch. Det första jag gjorde var att ringa min barndomsvän. Hon hade precis nattat sina barn när hon svarade men hörde på en gång att någonting var fel.
-  Han vill inte ha mig längre. Han har gjort slut, lyckades jag få fram mellan mina högljudda snyftningar.

De närmsta veckorna efter det var oerhört jobbiga. Jag bönade och bad om att han skulle ge oss en chans till. Att vi skulle gå och prata med någon. Det fanns ju så många bra saker i botten, varför kastade han bara det i papperskorgen? Men han ville inte. Han hade bestämt sig även om det hade gått ganska så fort från det att han hade börjat få tankar om att han inte längre tyckte om mig tills att han gjorde slut.

Mitt liv hamnade upp och ner. Vart skulle jag ta vägen? Hur skulle jag nu någonsin kunna få barn? Skulle jag någonsin kunna bli lycklig igen? Jag hade ju hittat hem. Han hade varit mannen i mitt liv. Och plötsligt var det bara över.  Jag befann mig på botten och hade svårt att se hur jag skulle ta mig upp.
.

Etiketter: livet förändras
Under hösten 2015 fick jag och min dåvarande sambo reda på att jag inte kunde få egna biologiska barn. Vi hade gjort två IVF-försök där inget av alla de ägg som kommit ut blev befruktade oavsett hur man gjorde. Vi fick ställa oss i kö för äggdonation och det skulle dröja ca 2 år innan vi skulle få hjälp.

Efter det beskedet började jag titta på om vi kunde få hjälp någon annan stans i Sverige eller utomlands. Jag förstod ganska så snabbt att i Sverige kunde vi bara få hjälp med äggdonation av något av de sex universitetssjukhusen som finns i landet då privatkliniker inte får lov att utföra äggdonation. Dock kunde kötiderna på de olika universitetssjukhusen variera och jag var i kontakt med flera av dem för att se om vi skulle ställa oss i kö någon annan stans.

Jag hittade också information om att Malmö hade börjat jobba på ett lite annorlunda sätt och bland annat börja ge sina donatorer lite mer betalt, även om vi fortfarande inte pratar några jättesummor. Det hade resulterat i att de en period hade mycket kortare kötider än resten av Sverige för just äggdonation. Men när jag hörde av mig hade kötiden ökat något igen och vad jag kan komma ihåg så skilde det några månader på Göteborg och Malmö vid just den tiden. Jag hittade även kliniker i både i Ryssland, Lettland och Danmark som kunde hjälpa tilloch då knappt med någon väntetid alls.
 
Det skulle ju bli lite mer jobb med att ställa sig i kö och få hjälp av ett annat landsting och där med på en helt annan ort. Det skulle ju dessutom innebära en massa pengar som vi skulle åka till ett annat land och få hjälp. Det blev många saker att förhålla sig till och ta beslut om. Samtidigt som jag började titta på detta tog jag även upp frågan om adoption med min sambo. Det skulle ju kunna vara ett alternativ, framför allt eftersom äggdonation inte ger någon garanti för att få barn. Samtidigt är det allmänt känt att det är ganska lång väntetid om man väljer adoption och då kan man ju inte vänta för länge där heller eftersom en själv inte blir yngre ju mer tiden går....

Men inget av dessa frågor togs emot med öppna armar av min sambo. Jag minns att jag blev förvånad och mycket ställd. Vad hände nu? Varför reagerade han så kontigt på adoption? Ja det hade ju hänt mycket den senaste tiden och jag kanske sprang på lite snabbare än vad han var redo för? Det hela slutade med att vi inte pratade om det alls. jag försökte istället förlika mig med att vi skulle vänta tills det var vår tur på Sahlgrenska om 2 år. Jag kände att stressen var på väg tillbaka.
Jag funderde mycket på om jag ville ha ägg från någon jag känner eller om de kanske var bättre att få donerade ägg från en okänd donator. Jag funderde mycket på om jag ville ha ägg från någon jag känner eller om de kanske var bättre att få donerade ägg från en okänd donator.

Många tankar börjar rulla när man sätts i situationen om äggdonation. Då det var ca 2 års kö för att få hjälp inom den svenska vården (i alla fall inom Västra Götalandsregionen) är det klart att man börjar fundera på vilka vägar man kan ta för att korta den tiden så mycket som möjligt. Skulle vi stå kvar i den långa kön, eller skulle vi ställa oss i kö i ett annat landsting? Skulle vi se om vi kunde få hjälp i något annat land eller skulle vi rent av börja överväga adoption. Det fanns ju trots allt inga garantier att de skulle bli ett barn bara för att vi får hjälp med äggdonation.

Om vi kunde bidra med en egen donator i form av en vän eller syster, så kunde kötiden kortas, men med hur mycket kunde de inte riktigt svara på. Vi skulle då också kunna välja mellan en direktdonation där vi skulle få vår väns ägg eller en trepartsdonation där min egen donators ägg skulle gå till en annan person och jag skulle få andra ägg istället. Men det valet är ju väldigt mycket upp till den som donerar tycker jag. Den som donerar för att hjälpa sin vän eller syster kanske tycker att det känns okej om äggen går direkt till den man känner, men inte alls tycker det känns ok att ge sina ägg till en trepartsdonation. Skulle de känna sig pressande att hjälpa till i vetskapen om att det skulle hjälpa mig att få det barn jag längtar efter så mycket lite fortare? Om de skulle säga nej, skulle de då känna att de nekar mig ett barn? Det är så svårt! Jag ville inte utsätta någon för det.

Min syster erbjöd sig omgående att donera ägg till mig. Hon som från början innan jag ens visste att jag skulle behöva hjälp med äggdonation, har erbjudit sig att bära ett barn åt mig om så skulle behövas.(Läs mer om min systers erbjudande i mitt blogginlägg Älskade syster. ) Men med de regler som finns idag är hon för gammal, trots att hon fött tre fullt friska barn själv. Gränsen för en äggdonator är 35 år och hon ska helst ha fött egna barn. Min syster är 6 år äldre än mig och när det här med äggdonationen blev känt för mig del var jag 36 år.
 
Men den största frågan var egentligen – Ville jag ha ägg från någon jag känner? Fördelen skulle ju vara att jag skulle veta var ifrån det kommer och man skulle kunna förstå beteenden, likheter och olikheter. Men vad är det som säger att ens barn blir som en själv bara för att man är den genetiska mamman? Absolut ingenting faktiskt. Det är ju väldigt vanligt att barn blir olikt sina föräldrar både i beteende och i utseende. Så det var inget hållbart argument kände jag.
 
Så hur skulle det kännas när barnet väl är fött med ägg från en vän eller min syster? Jag funderade på om jag kanske skulle känna en enorm tacksamhetsskuld som jag aldrig skulle kunna betala tillbaka. Jag funderade också på om jag skulle känna att det är hennes barn egentligen och att jag bara lånar det. Eller skulle jag få en sådan enorm prestationsångest över min uppfostran och om vännen som donerat verkligen skulle tycka att jag gjorde rätt till det barn som egentligen var genetiskt bundet till henne?
 
Men det vara inte bara tacksamhetsskuld och prestationsångest som kom upp i mina tankar. Även det blivande barnets kontakt med den som donerat, om jag skulle ta emot ägg från någon jag kände, kom upp i huvudet. Tänk om de två skulle få en jättebra kontakt. Med mina egna ägg hade jag bara tyckt att det hade varit roligt om mina barn får bra kontakt med mina vänner. Men med donerade ägg från en vän skulle den kontakten troligtvis kännas oerhört jobbig och en känsla av att det ändå inte blev mitt barn.
 
Jag insåg tillslut efter alla dessa funderingar att jag inte ville ha ägg från någon jag känner. Och då ville jag inte heller utsätta mina vänner för frågan om att donera i ett trepartsbyte där deras ägg skulle gå till någon annan, och samtidigt kanske få dem att känna sig pressade till att säga ja för att hjälpa mig. Jag skulle helt enkelt få vänta tills det blev min tur i den vanliga kön för att få ägg från en okänd donator där jag aldrig kommer att få redan på vem det är och samtidigt se över mina möjligheter att få hjälp någon annan stans.
 
Men barnet kanske ni tänker. Barnet kanske vill veta vem de kommer ifrån. Har du inte tänkt på det? Jo, massor. Och för mig är det viktigt att mitt barn kan få reda på var ifrån de kommer så långt det är möjligt. Och tar man emot äggdonation i Sverige har barnet alltid rätt att få reda på vem som donerat den dagen det fyller 18 år. Jag som förälder kan däremot aldrig få reda på det.

Vår semester till Spanien och Lanzarote var välbehövlig efter många tuffa besked under hösten. Vår semester till Spanien och Lanzarote var välbehövlig efter många tuffa besked under hösten.
Ett tag efter vårt andra försök med IVF, då det visade sig att mina ägg var odugliga, fick vi träffa vår läkare.  Vi skulle få förklarat för oss vad som hänt och vad nästa steg skulle bli. Då vi redan i telefon hade fått till oss att överväga äggdonation hade vi hunnit läsa på lite om det. I samband med det dök det ju också upp en del frågor.

En av de första frågorna jag hade ställt till min sambo när jag fick reda på att vi skulle titta på äggdonation var ju om han fortfarande älskade mig. Men efter det dök det upp andra frågor i mitt huvud. Är jag mindre kvinna nu när jag inte kan få egna barn? Jag vet att kvinnor som behöver operera bort brösten på grund av bröstcancer kan reagera så. Och det är ju fullt förstårligt eftersom det sitter så mycket symbolisk kvinnlighet i bröst. Min defekt syns ju inte ens, men ändå kom den tanken upp.
 
I vårt fall hade ju åtta av tolv ägg blivit befruktade, men inget av de åtta äggen hade sedan fortsatt sin celldelning. Efter två dagar ska man i normala fall se fyra små celler inne i ägget, i mina ägg fanns ingenting. Där fanns ”en grå massa”.

Jag frågade läkarna om det berodde på någonting jag åt, eller inte åt rent av. Men det finns för lite forskning på varför det blir så här sa de. Men det man har kommit fram till var att när resultatet blir som det blev i vårt fall, så är det oftast kvinnans ägg det beror på. I praktiken skulle man för att säkerställa det, behöva försöka befrukta mina ägg med någon annans sperma samt använda ägg från en annan kvinna och använda min sambos spermier där för att kunna säkerställa ännu mer att det är mina ägg det beror på. Men det är ingenting man gör idag, mest av etiska skäl, men givetvis även av ekonomiska skäl.

Vid en äggdonation skulle min sambo givetvis fortfarande bli biologisk pappa, för en av parterna måste ju bidra med sina egna celler för att man ska kunna göra denna typ av donation idag. Vår donator skulle vara en så kallad öppen donator, vilket innebär att barnet kan få reda på vem som donerat när de fyllt 18 år. Förutsatt att vi då berättat för vårt barn att det kommit till genom äggdonation. Som mottagare av ägget får man aldrig reda på vem det är som donerat.

I samtalet med läkaren visade det sig också att kötiden för att få hjälp var ca två år. Jag blev så frustrerad. Skulle vi behöva vänta i ytterligare två år innan vi ens skulle få hjälp? Vi var ju redan inne i systemet. Det kunde inte vara möjligt. Men tyvärr, det var möjligt. Om vi ville kunde vi ställa oss i kö till något av de andra universitetssjukhusen i Sverige, men vi fick bara stå i kö till ett sjukhus, inte flera samtidigt. Och det är bara de sex universitetssjukhusen i Sverige som får lov att utföra äggdonation, så att gå till privatklinik var inget alternativ.

Dock skulle det kunna gå lite fortare om vi hade en syster eller vän som kunde tänka sig att donera till oss. Antingen kunde vi ta emot de äggen direkt eller så kunde man ingå i ett trepartsbyte. Donatorn skulle dock inte vara äldre än 35 år och gärna ha egna barn. Även om vi fick svar på många frågor under samtalet lämnade vi även sjukhuset med en rad andra frågor. Fanns det någon i vår närvaro som kunde tänka sig att donera och ville vi ha ägg från någon vi kände?

Senare under hösten åkte vi på en välbehövlig semetervecka i Spanien. Det hade varit många tuffa besked och hösten hade varit intensiv.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-