2018 > 03

I väntan på att läkaren skulle ringa planterade vi rosor i vår rabatt vid uppfarten till huset I väntan på att läkaren skulle ringa planterade vi rosor i vår rabatt vid uppfarten till huset

I september 2015 var det dags för det andra försöket med att bli gravid genom IVF. Det första försöket hade misslyckats då det inte fanns några befruktade ägg att sätta in. Nu skulle vi genomgå processen med hormonsprutor ägguttag igen. Förhoppningsvis skulle detta leda till ett befruktat och godkänt ägg att sätta in i mig.
 
Precis som första försöket så kände jag mig inte speciellt påverkad av hormonerna. Det enda var lite på slutet då jag kände mig lite svullen över magen. Att ta sprutorna gick ganska så bra och när det var dags att plocka ut äggen fanns det hela 12 stycken. Nu skulle det väl ändå fungera? Dessutom skulle sjukhuset nu hjälpa till lite på traven och putta in spermierna i äggen, och på så sätt skulle en befruktning ske.

Liksom första gången stannade jag hemma dagen efter uttaget. Jag kände mig helt enkelt mörbultad och jag hade lite ont. Dag två, när det var dags att sätta in ett av de befruktade äggen, valde jag att jobba hemifrån innan det skulle vara dags att vara på plats. Min sambo valde dock att åka in till jobbet så vi skulle mötas vid sjukhuset.

Helt ärligt så vågade jag faktiskt inte åka in till jobbet. Tänk om de skulle ringa även den här gången och säga att det inte fanns några befruktade eller godkända ägg att sätta in. Det skulle jag inte klara av att ta emot på jobbet.

Och strax innan lunch ringer telefonen. Det är ett hemligt nummer och jag känner hur det knyter sig i hela magen. Det får inte vara sjukhuset, det måste vara någon annan som ringer. Men det var sjukhuset som ringde. Sjuksköterskan berättade att det tyvärr inte fanns några godkända ägg att sätta in den här gången heller.
-          Det är tyvärr sådant här som händer och jag förstår om du blir besviken. Men det kommer att ringa en läkare till er under eftermiddagen som berättar lite mer och där ni kan ställa era frågor, sa hon.

Jag bröt ihop, sjönk ner på golvet och började gråta. varför kunde det inte gå åt rätt håll? Varför fick jag bara motgångar i frågan om barn?Jag ringde min sambo som på en gång förstod att jag inte hade några goda nyheter att komma med. Han skulle komma hem på en gång.

Men läkaren som skulle ringa, ringde aldrig på eftermiddagen. Vi gick hemma hela dagen och väntade och undrade vad de skulle säga. Jag hade en olustig känsla. Varför hade det inte blivit någonting den här gången heller? Vad skulle bli nästa steg? Under tiden vi väntade fick min sambo mig att åka med till blomsteraffären och köpa rosor till vår rabatt. Någonting var vi ju tvungna att fördriva tiden med, men jag gick nog som i ett vakuum under hela eftermiddagen. Telefonen var givetvis med hela tiden.

Dagen efter fick vi ringa upp och fråga varför de inte hade hört av som de sagt. Någonting hade hanmat mellan stolarna. Läkaren skulle ringa senare under dagen. Och det gjorde han. Det var det värsta samtalet jag fått i mitt liv. Åtta av de tolv äggen hade visserligen blivigt befruktade, men där efter hade det inte hänt någonting. Det fanns ingen celldelning i äggen. Det fanns inget embryo att sätta in. När det ser ut som det gjorde i vår situation brukar det bero på äggen och inte spermierna. Han tyckte vi istället skulle fundera på äggdonation.
 
Jag förstod på en gång att det innebar att jag inte skulle kunna bli biologisk mamma. Att de hade dömt ut mina chanser att få egna biologiska barn. När vi la på luren började mina tårar att rinna utför mina kinder. Jag andades så fort och så högt. Vilken käftsmäll. Mitt liv hade vänts upp och ner, och det hade jag fått reda på via ett telefonsamtal.

När jag hade lugnat mig lite var min första fråga till min sambo:
-  Älskar du mig fortfarande?
 

I kvällens nyhetssändning (26/3 2018) i SVT Aktuellt pratade man om att embryodonation kanske snart är tillåtet i Sverige. Äntligen säger jag!

Sverige har länge hållit fast vid att minst en förälder ska ha genetisk anknytning till ett barn som kommer till via donation. Men nu är man alltså beredd att släppa på det kravet. Det skulle i så fall innebära att kvinnor i samma situation som mig kan få hjälp i Sverige med att få barn även om de är ensamstående. Att man då äntligen har tagit upp frågan på allvar är bra. Vi är många som behöver hjälp på olika sätt. Och många som behöver hjälp väljer att åka utomlands istället just för att kötiderna idag är så långa. Dessutom har man tiden emot sig. I sverige utför man inte donation eller ivf på kvinnor som är över 40 år. Och ofta kan det bli känt att man behöver den här typen av hjälp när man börjar närma sig den åldern.

I inslaget på SVT Aktuellt fick vi möta Hillevi Hertz som önskat barn i över 20 år. Idag är hon tvillingmamma tack vare embryodonation i Ryssland. Jag kan så väl relatera till hennes känsla när tyngden och sorgen släppte när hon bestämde sig för att åka till Ryssland för att försöka få barn på egen hand. Känslan när man har hittat en lösning på problemet och den längtan efter barn som funnits så länge. Idag är hon mamma till två glada fyraåringar. Du kan även läsa en längre intervju med Hillevi här.

I inslaget på nyheterna fick vi också möta Cilla Holm som driver podden ”Jag vill ha barn”. Hon är nu gravid efter att även hon fått en embryodonation i Ryssland. Hon säger att hon kommer att bli barnets biologiska mamma, men inte den genetiska mamman. Och jag gillar det resonemanget. Det fick mig inse att det är precis så det är. Blir jag en dag mamma så är det via äggdonation och jag kommer ju i så fall bära barnet, jag kommer att föda barnet och jag kommer att amma barnet. Jag kommer att vara med från första början och knyta band till det nya lilla livet.

För är det viktigt att det finns genetiska band egentligen? Är inte kärlek, längtan och engagemang viktigare? Ett barn som kommer till via IVF eller donation är så oerhört efterlängtat.  Samma sak om ett barn är adopterat, och då finns ju inte heller några biologiska band till föräldrarna.
 
Jag menar inte med dessa ord att barn som kommer till på naturlig väg inte är önskade och efterlängtade. Jag vet mycket väl att de allra flesta barn som föds oavdett hur de kom till är oerhört efterlängtade och önskade. Men det är väl också det som är det viktigaste? Inte den genetiska anknytningen. Det finns ju också så många barn som bara bor och träffar en av sina genetiska föräldrar, eller som bor hos andra människor än sina föräldrar, som har det lika bra som barn med båda sina genetiska föräldrar i närheten. Det jag vill säga är att jag tror inte att den biologiska kopplingen är den viktigaste utan att man får känna kärlek omtanke och att man är önskad och välkommen.
 
När jag fick reda på att jag inte kunde få egna biologiska barn och när jag kort där efter blev singel började jag själv fundera på vad jag nu skulle göra. Skulle jag försöka få barn på egen hand? Det jag visste i så fall var att det inte skulle kunna ske i Sverige. Vid den tiden var ju inte ens spermiedonation till ensamstående eller lesbiska par tillåtet.

I Danmark skulle jag inte heller kunna få hjälp då de har samma regel som i Sverige, med minst en genetisk förälder. Minst en person i föräldrarskapet måste alltså bidra med sina egna celler och det kräver ju att man är två. Så jag började titta på att åka till Spanien, som också är ett av de länder som tillåter embryodonation, och bestämde mig för att det skulle bli min väg till barn. Sedan har resan till Spanien inte blivit sav eftersom jag innan jag han åka dit träffade Patrik, som jag idag bor ihop med. Vi har istället valt att försöka få barn via äggdonaton nu när vi är två.

Men i samma veva som jag beslutade mig för att försöka få barn på egen hand hittade jag två böcker som handlade just om detta, att skaffa barn på egen hand. Operation Barn skriven av Marie Granmar och Den befriande familjen av Josefin Olevik. Kan stark rekommendera dessa böcker om man funderar på att skaffa barn på egen hand via spermiedonation eller embryodonation.

Sommaren 2015 och vi har nyligen avlutat vårt första försök med IVF. Sommaren 2015 och vi har nyligen avlutat vårt första försök med IVF.
Runt påsken 2015 var det dags att sätta igång det första försöket med IVF. Jag var 36 år och tycke väl att tiden gick lite väl fort. Bara fyra år kvar tills jag skulle fylla 40. Jag ville ju så gärna ha två barn och helst innan 40, så jag hoppades så innerligt att det här skulle fungera.
 
Lite nervöst givetvis, men ändå med en spänning och förväntan åkte vi till det första läkarbesöket. De berättade hur det skulle gå till och de visade oss hur de olika hormonerna skulle tas. Jag som har svårt för att ta blodprov, skulle nu sitta och sticka mig själv flera gånger om dagen. Hos en sjuksköterska fick jag prova första gången och det tog en stund innan jag kunde sätta den där nålen i magen på mig själv.

Efter ett litet tag när nästa menstruation kom igång var det dag att påbörja medicineringen. De fösta dagarna med sprutorna var jobbiga, men det gick bra. Allt eftersom gick det bättre och jag lärde mig att det kanske inte var så farligt trots allt. Försökte också tänka på alla de som har diabetes och behöver sticka sig flera gånger om dagen och det hela livet. Jag skulle ju bara göra det i några veckor.

Jag kände mig inte speciellt påverkad av hormonerna och mådde faktiskt ganska så bra. Efter ett tag var det dags att komma in och gör en undersökning för att se så det hela gick som planerat. Det visade sig då att jag fått en liten ”blåsa” som var tvungen att tas bort innan vi kunde fortsätta processen. Det var ett kort ingrepp som knappt kändes någonting. Just då förstod jag inte att det var ett likande ingrepp som skulle ske när äggen sedan skulle plockas ut från mig.
 
När den lilla blåsan var borta kom en liten blödning, men där efter var vi på banan igen. Det visade sig finnas många ägg från äggstockarna och efter ca 3 veckor med hormoner var det dags att plocka ut dem. Mina ägg hade nått sin mognadsgrad och äggblåsorna var tillräckligt stora. Det kändes stort att ta den sista sprutan som skulle tas exakt 36 timmar innan vi skulle ta ut äggen för att befrukta dem. Nu var det så nära! Tänk om det äntligen skulle bli ett litet barn!

Jag hade hört att det kunde göra mycket ont att ta ut äggen. Därför blev jag ju en aningen nervös inför det. Men den här gången gick det bra. Visst, det kändes och det var inte jättekul, men det gick bra och det var inte så farligt som jag hade trott från början. Dock kände man sig lite mörbultad efteråt och jag stannade hemma från jobbet även dagen efter uttaget.

Min sambo hade samtidigt som uttaget av äggen fått lämna sitt bidrag så att det skulle kunna skapas små embryon. Äggen och spermierna lades i samma behållare för att kunna befrukta sig på egen hand. Jag brukar säga att de skulle mingla tillsammans och finna varandra =) Två dagar senare skulle vi tillbaka till Sahlgrenska för att sätta in ett befruktat ägg och hoppas på att det skulle fastna och fortsätta växa.

Men på förmiddagen samma dag som vi skulle åka tillbaka ringer telefonen. Sköterskan som ringer berättar att vi inte behöver komma in. Det finns nämligen inga embryon att sätta in. Inget av alla de ägg vi fick ut hade blivit befruktade. Besvikelsen var total. Tårarna rann ner för mina kinder. Allt detta jobb för ingenting. Jag kände mig så snuvad på konfekten. Att inte ens få sätta in ett ägg efter allt man jobbat för kändes mycket märkligt.
 
Efter ett litet tag fick vi komma tillbaka till läkaren som förklarade att det här ibland händer. Det kan bero på många saker, men troligtvis beror det på att skalet på mina ägg är för hårt eller huvudena på spermierna för mjuka. Och då blir det inga barn. Men vi skulle göra ett nytt försök och den här gången skulle man föra in spermierna i äggen, det vill säga att man skulle hjälpa till lite på vägen. Dock skulle vi få vänta till hösten med att göra ett andra försök då vi nu kommit tillräckligt nära sommaren och alla semestrar. Frustrerande att behöva vänta, men samtidigt en liten paus i allting.

När man försöker få barn och det visar sig vara svårt börjar man snart höra att de är många runt om kring som har eller har haft samma situation. Vänner som känner andra eller där man hört historier om vänners vänner. Vissa historier låter väldigt bra, andra värre. Man får höra om de som lyckas på första försöket med IVF och man får höra om många där de genomgått väldigt många försök utan att lyckas.

Hur skulle det bli för oss? Det var det givetvis ingen som kunde svara på. Det var bara att hoppas på det bästa.

Men eftersom det så många som faktiskt har svårt att få barn, varför pratas det så lite om det? Det är ju ett samhällsproblem när det är så många och det inte fungerar.  Så många som mår dåligt och så många som är ledsna och uppgivna. Och så pratas det ibland om att det förds för lite barn i det här landet när det finns så många som vill men inte kan. 

Jag började söka lite på nätet om det här, men insåg ganska snart att jag just då inte var redo att gå in och läsa på tillexempel Familjeliv. Jag ville inte höra om alla misslyckade försök och alla skräckhistorier. Jag valde att istället fokusera på oss och att det här skulle gå bra. Det måste gå bra.

Ibland när man är inne i bubblan med att försöka få barn, och man ser hur många andra runt om kring en verkar bli gravida bara de delar säng med sin partner, så är det klart att man ibland känner en avundsjuka. Jag började tänka på alla de barn som kommer till värden som kanske inte är så önskade alla gånger. Som kanske har det svårt hemma med föräldrar som slår dem eller föräldrar som dricker för mycket. Hur kan livet vara så orättvist att de som ibland kanske inte borde få barn får det, men andra som skulle bli jättebra föräldrar inte får barn?

Etiketter: längtan efter barn
Februari 2015 och fertilitetsutredningen är avslutad sedan ett litet tag tillbaka. Vi stod nu i kö för att få hjälp med IVF. Februari 2015 och fertilitetsutredningen är avslutad sedan ett litet tag tillbaka. Vi stod nu i kö för att få hjälp med IVF.

Hösten 2014, efter cirka ett år av försök till att bli gravid bokade vi tid för en fertilitetsutredning. Vi gick till en privatklinik så väntetiden var inte några problem. Vi fick träffa en läkare och vi tog en massa blodprover. Min partner fick givetvis lämna ett spermaprov och en gynundersökning gjordes på mig. Jag fick även komma tillbaka för att göra en spoling av äggledarna. Det gör man för att se att det sitter något i vägen för äggen så de kan komma fram till livmodern vid ägglossning.

Inför besöket för att spola äggledarna sa min läkare sa till mig på en gång att inte googla på spolning av äggledare. Jag skulle bara hitta en massa inlägg om hur ont det skulle göra. Men det skulle inte göra ont, inte om man gör rätt som han sa. Jag lydde hans råd och sökte inte någon information om det. Och mycket rktigt, det gjorde inte ont. Vilken lättnad!
 
Resultatet av utredningen gav ingenting. Man hittade inga fel på oss. Jag hade till och med fler ägg än vad läkarna hade räknat med. Det måste ju vara positivt tänkte jag. Vi var ett av många par som var ofrivilligt barnlösa där det inte finns någon förklaring till varför. Jag blev frustrerad. ”Om det nu inte är något fel, varför tar det sig inte då?” undrade jag. Min partner tog det på ett helt annat sätt. ”Tänk vad bra! Det är inget fel på oss, det är ju jättebra!” sa han.

Visst hade han rätt. Det var ju jättebra att man inte hittade några fel på oss. Men om man hade gjort det så hade det ju förklarat varför det inte hade blivit några barn. Nu blev det inga barn och man visste inte varför. Det var nästan jobbigare tyckte jag.

Efter utredningen så skickades en remiss och vi sattes i kö för IVF på Sahlgrenska. Efter några veckor fick vi hem en bekräftelse på att de tagit emot vår remiss och de skulle höra av sig när det blev vår tur. Nu var det bara att vänta. Vi kunde göra så mycket mer just nu.

Min stress över att inte få barn hade lagt sig. Vi var på gång och vi hade gjort det vi kunde. Jag tyckte inte längre att det var lika jobbigt att träffa mina vänner i grupp där alla andra hade barn. Jag skulle ju snart få hjälp och då skulle jag nog också få ett barn tillslut.

Kötiden för IVF var under den här tiden ca ett år. Men efter att jag ringt till Sahlgrenska och satt upp mig på en återbudslista fick vi komma dit efter bara ca sex månaders väntetid. Nu äntligen började saker och ting hända och det skulle bli till fördel för oss kände jag.

- Är det inte dags snart?
- Akta dig, det smittar!
Det är några av kommentarerna och frågorna jag fått under åren från alla möjliga håll. Folk som inte tänker på vad en sådan kommentar kan ställa till med. Det finns så många par som försöker få barn där det inte vill sig. Det tar tid. Man står i kö för att få hjälp på olika sätt. Man längtar och man kämpar! Man känner sig så ledsen och så frustrerad. Man kämpar med sin besvikelse.  Man kämpar för att hålla hoppet uppe! Så när kommentaren med att det kanske vore dags kommer är det så oerhört sårande och opassande.
 
Tidigare när jag hälsat på släktingar eller kompisar som fått barn och man håller det där lilla knytet i famnen så har jag också fått kommentaren ”Akta dig, det smittar!” Tänk om en liten baby i famnen kunde smitta av sig till att skapa en annan graviditet, så fantastiskt det hade varit!
 
Personer som slänger ur sig frågor och kommentarer på detta sätt förstår nog inte hur dumt det är. Det förstår inte hur mycket det kan såra och hur jobbigt det kan vara. Som mottagare av dessa kommntarer känner man sig pressad och stressad. Vad ska man svara? Det bästa hade ju varit att svara som det är. Då hade nog många blivit tysta eftersom de inte räknar med ett sådant svar. Men man svarar ju inte med fakta i det här läget eftersom man inte alltid vill hänga ut sig själv på det sättet. Man står där, ler tillbaka, och svarar nått i stil med ”Ja, kanske det, vi får väll se” eller ”Nej inte just nu, kanske lite längre fram”.
 
Om man absolut måste ställa en fråga om barn så är det bättre att fråga om personen vill ha barn. Men då måste man också vara beredd på svaret och acceptera det, även om svaret blir att man inte vill ha barn. Annars är det bättre att inte fråga alls.
 
För faktum är ju att det finns ju även de som inte vill ha barn och de får också dessa kommentarer om att det är dags snart. Men att säga att man inte vill ha barn är svårt. Många människor blir nämligen väldigt provocerade av det och börjar förklara för de som inte vill att de kommer att ånga sig när de blir äldre och att ”det kommer att gå över”.
 
Kommentarer som ”Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan barn, hur skulle det se ut? Nej usch vad tråkigt livet skulle vara då” kommer gärna om någon säger att de inte vill ha barn eller om man svarar att det kanske får komma lite längre fram.  
 
Men personen som valt att inte skaffa barn vill inte höra att den andre anser att man har ett tråkigt liv som valt bort barn. Man kanske har ett oerhört bra liv, precis så som man vill ha det. Och det är ju i så fall helt fantastiskt!
 

Jag älskade huset och här skulle vi bo och bilda familj Jag älskade huset och här skulle vi bo och bilda familj

Efter en lång period av väntan och frustration så började vi hitta tillbaks till varandra. Vi började prata om att flytta till hus. Och efter en tids letande hittade vi huset vi så gärna ville ha. Jag började känna mig lugnare och mindre stressad. Jag förstod att vi båda två troligtvis snart skulle vilja samma sak, att försöka bilda familj.

I oktober 2013 flyttade vi in i vårt hus. Och det var också då vi började försöken till att få barn. Jag var överlycklig! Vi hade äntligen hittat tillbaks till varandra, vi hade det bra, vi var kära, vi hade hittat vårt drömhus och nu äntligen försökte vi bilda familj. Livet lekte och jag kände hur jag blev lugnare inombords. Det här skulle lösa sig och det skulle bli precis så bra som jag drömde om.

Men tiden gick och det blev inga barn. Efter en tid började jag även med ägglossningstest för att vara säker på att vi försökte vis rätt tidpunkt. Det hjälpte inte ändå. Och varje månad gick jag och hoppades, och ibland trodde att jag kanske var gravid. Kändes det inte lite annorlunda i kroppen? Borde inte mensen ha kommit nu annars? Men lika besviken blev jag varje gång. För bara någon dag eller samma dag som den där tanken kom eller efter att ett graviditetstest togs så kom ju den där mensen i alla fall.

Besviken och ledsen försökta man ta nya tag. Nästa gång skulle det nog gå bättre!

Sommaren 2012 och jag ser hur alla andra runt omkring mig bildar familj men inte jag. Sommaren 2012 och jag ser hur alla andra runt omkring mig bildar familj men inte jag.
När jag var liten och önskade någonting kunde jag ibland säga till mina föräldrar att ”alla andra” har en sådan. När min mamma då frågade mig vilka alla andra var så kunde jag, om jag hade tur, räkna upp två eller tre namn. Men det kändes ju som att alla andra hade det eftersom det ofta var de jag umgicks med som hade det som just då stod på min önskelista.

När man sedan blir äldre så kanske just tänket ”Alla Andra” försvinner lite, eller så byter det bara skepnad. För mig finnas det kvar och handlar om barn och giftemål. Alla andra skaffar ju barn, alla andra gifter sig, så varför kan inte vi gör det? Och den här gången kan jag räkna upp fler namn än tre.

När mina vänner började skaffa barn kände jag att tiden gick så fort. Vi blir inte yngre. Varför börjar inte vi också att försöka? Men det fanns annat som var viktigare och som hade fokuset hos den jag levde med. Hela tiden fanns det någonting som gjorde att det sköts på framtiden. Var det inte jobbet så var det att vi skulle bo i hus.

Jag försökte många gånger säga att det troligtvis inte skulle ta sig på första försöket, och när det väl skulle ta sig så är det ju dessutom nio månader till innan barnet kommer. Det kanske rent av skulle ta minst 1,5 år innan vi hade ett barn i vår famn. Mycket hinner hända på den tiden.

Då många i min omgivning fick barn ungefär samtidigt så blev det också ofta så att alla samtal handlade om det. Framför allt om vi var flera stycken som träffades samtidigt. Då hände det många gånger att jag var den enda som inte hade barn. Det gjorde att jag ofta kände att träffarna blev som en andra mammagrupp för dem, och att jag var oerhört felplacerad.

Jag kände mig oerhört stressad av situationen och jag mådde ganska dåligt. Jag kände hur månader och år bara flög iväg medans alla andra runt om kring mig bildade familj och fick det liv som jag också ville ha. När skulle det bli min tur?
 
Nu hade jag hittat hem, det var med den här mannen jag ville leva med. Nu hade jag hittat hem, det var med den här mannen jag ville leva med.
I början av 2010 träffade jag den kille som jag skulle komma att vara tillsammans med i sex år. Vi träffades genom ett gemensamt intresse, dansen. Han var väldigt olik andra killar jag vart tillsammans med. Han hade ett annat driv, ett annat tänk framåt och han gillade båtlivet och att dansa =) Han var väldigt ordningsam och samtidigt händig. Och jag gillar händiga killar. Äntligen var jag hemma, det var med den här mannen jag ville spendera reten av mitt liv med.

Men tanke på mitt tidigare förhållande som jag avslutat kort innan vi träffades, så frågade jag ju givetvis om han ville ha barn i framtiden. Jag kände att jag inte ville lägga tid på ett förhållande där vi kanske inte hade samma framtidsplaner. Men visst ville han ha barn även om det kanske inte var just nu, och vi hade ju dessutom precis träffats.

Efter ca sex månader flyttade vi ihop. I början var det toppen, men ganska snart fick vi en dal och den varade ganska länge. Han hade börjat pendla ganska långt för att komma till jobbet och samtidigt började jobbet kräva mer uppmärksamhet. Givetvis tog det på krafterna. Jag började också på ett nytt jobb, men då bolaget gick i konkurs bara sex månader efter att jag började blev jag för en kort tid arbetslös. Inte det bästa läget att försöka få barn kanske. Men här någonstans började jag ta upp frågan lite mer på allvar. Vi hade då bott ihop i ca 1,5 år och jag var 33 år. Men han kände sig inte redo, det var andra saker som just då var viktigare för honom.

Jag var ju sedan tidigare osäker på om jag skulle kunna få barn på naturlig väg. Kanske skulle jag behöva hjälp med IVF för att lyckas eftersom min menscykel inte var normal och att få hjälp med det skulle ju i så fall ta tid, det visste jag. Många av mina vänner började få barn och gifta sig och jag kände mig allt mer stressad över hela situationen.

Visst fanns det stunder i denna period där jag funderade på om jag skulle lämna honom. Jag undrade om han någonsin skulle känna sig klar och redo att satsa på familjeliv. Hur länge ska jag klara av att vänta? Hur länge skulle jag våga vänta? Men jag älskade ju denna man så djupt, jag hade verkligen hittat hem. Någon gång skulle det väl ändå vända, för vi hade ju haft det så himla bra innan, Det skulle vi väl ändå kunna hitta tillbaka till?
I Spanien tillsammans med mannen som är 16 år äldre. I Spanien tillsammans med mannen som är 16 år äldre.
Under våren 2009, ungefär samtidigt som mina föräldrar skiljer sig, tog det slut mellan mig och min dåvarande sambo. Det var ett jobbigt avslut då han planerade att fria till mig, men istället tog det slut. Jag packade ihop mina tillhörigheter, lämnade huset vi köpt tillsammans och flyttade tillbaka in till Göteborg.
 
Anledningen till att det tog slut var att jag blev förälskad i en annan man. Han var 16 år äldre än mig, men han tog mig med storm och jag hade aldrig känt en sådan stark och omedelbar kärlek som jag gjorde när jag träffade honom. Ingen hade tills då berört mig så djupt i hjärtat som han. Min kärlek var total.
 
Han bodde en bit utanför Göteborg och han hade tre barn, tre tonårstjejer.  Med tanke på åldersskillnaden och att han redan hade barn så kom frågan om barn upp ganska så fort. Ville han ha fler barn och ville han börja om från början?

Till att börja med så tänkte vi båda nog att det löser sig. Om vi verkligen vill vara med varandra så kanske vi kan mötas i frågan. Jag som tidigare drömt om två eller tre barn insåg att om det skulle bli vi så skulle det bara bli ett barn. Men det kändes ändå okej eftersom jag så gärna ville vara med honom.
 
Men var går åldersgränsen går för att bli förälder? Han var 46 år och jag var 30. Om vi skulle få barn skulle det innebära att han skulle vara 61 år när barnet skulle fylla 15. Skulle jag själv vilja bli förälder när jag är 46 år? Troligtvis inte. Det var en jobbig insikt men gav mig också full förståelse för att han var osäker. 
 
Ett tag så lekte livet ganska så bra, vi åkte till Spanien tilsammans hade det mysigt ihop. men ju mer tiden gick, och det första intensiva kärleksruset lade sig, så insåg vi att vi hade inte samma mål i livet. Jag ville ha barn och han ville inte ha fler. Det var oerhört jobbigt att inse att vårt förhållande inte skulle fungera, och jag tror att vi båda drog ut på det oundvikliga eftersom vi kände så mycket för varandra. Men några dagar innan nyår samma år tog det slut.
 
Självklart kändes det jobbigt i början, men jag insåg snart att jag varit mentalt förberedd på det här. Någonstans så hade vi ju vetat att det inte skulle fungera. Så min sorg över att förhållandet var slut varade faktiskt inte så länge och kort där efter träffade jag mannen som jag skulle dela sex år av mitt liv med.
Etiketter: livet förändras

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-