2018

Att försöka få barn är en ständig kamp mot klockan. Inte bara för mig, utan för alla. För många är kampen inte så stor då de lyckas inom en rimlig tid. Men för en del tar det tid. Att det tar tid kan bero på många saker och många gånger vet man ju inte om det från början. Att man har svårt att få barn eller rent av inte kan få egna barn. Först ska man gå igenom en massa misslyckade egna försök för att sedan komma till en utredning. Där kanske det kommer fram en anledning. Eller så gör det inte det. Då slussas man vidare och får efter ett tag hjälp, kanske via IVF. Och som i mitt fall så hjälpte inte det heller då det där visade sig att jag inte kan få egna genetiska barn. Och jag hamnade i en kö till för äggdonation. Tiden går och det går inte att stoppa. Det gäller att börja i tid med att försöka få barn om det visar sig att man behöver hjälp. Annars kanske man hinner bli för gammal. För tiden går ju inte att stoppa.

Men det finns även många, både kvinnor och män, som gärna vill ha barn men som är ensamstående. De är också en kamp mot klockan. För man blir ju inte yngre oavsett om man är i ett förhållande eller inte. Fertiliteten minskar, och det kan gå fort. När man är yngre tänker man att det kommer att lösa sig. Att man kommer att träffa någon och då löser det sig. Och man kanske träffar någon ett tag, så tar det slut vilket innebär att man är tillbaka på ruta ett. Tiden går och plötsligt inser man att gränsen för att få barn plötsligt är väldigt nära.

En tjej kan ju idag få hjälp både hemma i Sverige och utomlands om hon är redo att bli förälder på egen hand. Men killar får det ju mycket svårare.

Jag har gått ifrån att inte vilja ha barn, då var jag typ 15 år, till att tänka att jag gärna vill ha två barn, till att kanske vilja ha tre där de två skulle komma ganska så tätt och den tredje efter några år. Men tiden gick och jag insåg att det kommer inte att bli tre, men kanske två barn. Men efter ytterligare turer och tiden som går har jag fått inse att om det ens blir några barn alls, så blir det bara ett. Och så bra det kommer att bli i så fall.

Men en sak är säkert, Tiden går. Livet blir sällan som man tänkt sig. Det går liksom inte att planera allt. Och livet är orättvist, inte bara i barnfrågan, utan i många olika frågor som berör livet. Man får bara försöka göra det bästa med det. Under tiden så går tiden. Alldeles för fort.

Förra året på Lucia fick vi reda på att det lilla embryo vi hade i magen inte såg så bra ut. sex dagar senare fick vi missfall. Förra året på Lucia fick vi reda på att det lilla embryo vi hade i magen inte såg så bra ut. sex dagar senare fick vi missfall.

I förra veckan var det lucia. För många är det en mysig dag när man åker för att titta på ens barn eller barnbarn som uppträder. Det är lucialinnen som är för långa, kronor som är för stora och en massa barn som tillsammans ska försöka sjunga några fina julsånger.
 
Det är underbart att se på. Så därför bestämde vi oss för att åka med och se på Patriks systerson när han skulle ha luciatåg på sin förskola. Han skulle vara tomte och de hade övat en hel del på förskolan inför det här.
 
På kvällen innan, den 12 december började jag känna mig lite nere. Jag viste ju vad som hände på lucia förra året. Lucia 2017 är den dagen då jag och Patrik fick reda på att det lilla foster jag bar på inte såg ut att må så bra. Vi skulle vara i vecka 10 ungefär, men det såg ut som om embryot stannat av i sin tillväxt och vi såg inte längre några hjärtslag. Ca tre veckor innan när vi gjort ett tidigt ultraljud hade allt sett så bra ut. Vi fick en chock. Så den dagen blev det inget luciafirande på förskolan för vår del. Sex dagar senare kom missfallet.
 
Nu hade det gått ett år och nu var det dags för luciatåg igen. Jag såg fram emot det. Alla söta barn som kommer i sina linnen, både för korta och för långa. Ljuskronor som sitter på sned och små tomtar som kanske inte vill vara med och hellre springer till mamma när de kommer in.
 
Men när vi satt där blev det plötsligt lite för mycket. Minnen från förra året kom upp. Jag hade ett barn i magen. Vi skulle bli föräldrar. Jag skulle själv ha suttit med en bebis på några månader nu om allt hade gått som det skulle. Men plötsligt tog det slut.
 
Jag behövde inte gå ut och lämna luciatåget, men det var kämpigt en liten stund. Ledsamheten hängde kvar och jag blev ledsen flera gånger under dagen. Det blev en riktig skitdag. Jag åkte ner i djupet. Och det hängde sig kvar även dagen efter. Det var först på eftermiddagen på fredagen som jag kände att jag var på väg upp igen.
 
Vi är ju inne i systemet nu. Vi kommer att få hjälp. Troligtvis i början av nästa år. Låt oss hoppas och tro at det är vårt år nästa år. Vår tur att bli tjocka om magen. Vår tur att bli föräldrar. Vår barnlängtan är så stor.

På söndag är det första advent. Tänk om det här är sista året vi firar jul utan egna barn. Tänk om vi är föräldrar nästa jul. Tänk om de kommande försöken med kliniken på sjukhuset kommer att fungera.

Just nu vet vi ju inte exakt när det kommer att ske. Men vi är med i loopen och kommer troligtvis att höra från sjukhuset i januari. Vi hoppas och tror det i alla fall. Då har det nog en donator till oss. Efter det ska ju donatorn påbörja sin behandling innan äggen kan tas ut och befruktas. Efter det kan en insättning ske. Men allt anpassas ju efter donatorn, så jag tror att en insättning för mig och Patrik kommer att ske tidigast i februari. Tänk om det funkar.

Tänk om jag är gravid när jag fyller 40. Tänk om jag är gravid när min väg gifter sig i maj. Tänk om jag är gravid i sommar. Och tänk om vi får ett litet barn nästa höst. Tänk om livet kommer att förändras. Tänk om vi får vakna nätter och trötta dagar. Tänk om vi får höra små fötter komma springandes. Tänk om vi kommer att få höra orden mamma och pappa och att de orden är menade till oss.

Idag när jag var på byggvaruhuset för att köpa mer spackel såg jag hur en liten tjej sprang mot sin pappa när de möttes upp inne i varuhuset. Tänk om vi också får uppleva det. Glädjen och kärleken som är så villkorslös. Få känna dessa små armar kring halsen. Tänk om vi får känna glädjen och längtan efter vårt lilla barn. Tänk om den längtan vi har idag efter ett barn kan bytas ut mot längtan efter att faktiskt få träffa sitt barn efter en dag på jobbet.

Tänk om. Så underbart det skulle vara.
Bygget av klädkammaren är igång. Det innebär att det tilltänka barnrummet snart blir tomt. Men det sätter igång en del tankar. Vad händer om det inte blir några barn? Då står vi med ett tomt rum. Bygget av klädkammaren är igång. Det innebär att det tilltänka barnrummet snart blir tomt. Men det sätter igång en del tankar. Vad händer om det inte blir några barn? Då står vi med ett tomt rum.
I samband med att vi blev godkända mottagare av äggdonation startade vi även bygget av en klädkammare och renovering av övervåningen i vårt hus. Det var inte själva godkännandet som startade renoveringen, det var mer slumpen att det skedde ungefär samtidigt. Det rum där vi idag har alla våra kläder kommer att bli tomt när klädkammaren är klar.

Men vi visste också att bygget av en klädkammare innebär att vi får ett rum över. Idag har vi nämligen ett av sovrummen som klädkammare, då vi inte har någon annan stans att göra av våra kläder. När klädkammaren är klar kommer rummet att bli tomt. Och det är det rummet som är tänkt att bli ett barnrum i framtiden.

Men att bygga klädkammaren och frigöra det rum som förhoppningsvis en dag ska bli ett barnrum, medför lite blandade känslor. Skönt att få ordning på förvaringen av kläder och ha allt på ett ställe! Men tänk om det inte blir något barn? Vad ska vi då ha i det rummet som nu blir tomt? Gästrum har vi ju redan.  I samma rum som bäddsoffan står har vi även ett skrivbord och en extra tv. Så arbetsrum har vi ju också.

För även om vi nu lyckats komma fram i kön och får hjälp av sjukhuset innebär ju inte det en garanti för barn. Tänk om det där rummet förblir tomt? Det kommer att påminna oss varje dag om att det inte blev något barn, trots alla försök. Hur kommer det att kännas? Kommer det ta längre tid att acceptera det faktum att det inte blev något? Kommer vi att bo kvar? Troligtvis, men det är klart att tanken kommer och går.

Och det är faktiskt en av anledningarna till att jag många gånger funderat på att vi ska gå in och bli fosterföräldrar eller stödfamilj. Blir det inga barn, kommer vi ju att ha ett rum över, och varför då inte använda det till att erbjuda hjälp till någon som behöver det.

Men tänk också om det faktiskt blir ett barn? Då är det ju väldigt skönt att rummet inte längre agerar klädkammare, och att det faktiskt kan bli ett barnrum. Vilken glädje det blir att få inreda det där rummet i så fall! Jag har ju ett konto på Pintreset och det finns så många fina inredningsförslag! Jag önskar och hoppas verkligen att jag kan få komma att förverkliga några av dem.

Innan vi flyttade till huset bodde vi en tvåa. Det kändes lite trångt och vi började leta ett större boende. Men det var ingen självklarhet att det skulle bli ett hus. Tanken fanns på det tomma rummet redan då, och att vi kanske istället skulle flytta till en större lägenhet. Då skulle det inte bli lika uppenbart att det inte blev något barn. Om vi sedan skulle behöva flytta igen för att vi fått barn och boendet eventuellt hade känts för litet, så hade det ju varit ett angenämt problem. Men det blev tillslut ett hus men en liten trädgård och altan. Och vi trivs jättebra. Och barn eller inte, det kommer nog att bli bra, vilket fall som helst.
 
Nästan samtidigt som vi fick beskedet om att vi var godkända för äggdonation påbörjade vi bygget av vår klädkammare. Rummet där vi har kläderna idag bli förhoppningsvis ett barnrum längre fram. Nästan samtidigt som vi fick beskedet om att vi var godkända för äggdonation påbörjade vi bygget av vår klädkammare. Rummet där vi har kläderna idag bli förhoppningsvis ett barnrum längre fram.

Så kom det. Samtalet vi väntade på efter mötet med kuratorn. Vi är officiellt godkända av både läkare och kurator till att bli mottagare av äggdonation. Det känns så bra! Lycka! Kanske kan det bli ett litet barn framöver.
 
Jag var egentligen inte speciellt nervös inför beskedet. Tänkte mest att det inte finns några anledningar till att neka oss. Vi båda två har en stabil inkomst, vi bor i ett radhus, vi mår bra och vi har aldrig haft problem med psyket. Och framför allt, vi vill och kommer att berätta för vårt eventuella barn hur det kommit till. Men det är ju alltid skönt att få det bekräftat att vi är godkända.
 
Att bli godkänd som mottagare i en äggdonationsprocess innebär också att man nu börjar titta efter en donator till oss. Hur lång tid det brukar ta varierar nog, men det var någon som sa till oss att man brukar inte ta in par för donation om man inte har donatorer på väg in. Och när vi träffade barnmorskan var hon ju lite optimistisk om att det kanske skulle ske en insättning av ett embryo redan i december. Dock tror jag själv att det var lite väl optimistiskt. Vi är nu i november och då kliniken stänger några veckor kring jul och nyår, och vi fortfarande inte fått någon donator, tror jag mer på att allt kommer att ske efter nyår.
 
Men det känns helt ok. Nu är vi på gång. Nu är vi inne i systemet och vi är inne i processen. Vi kommer att få hjälp. Vi har nu nya förutsättningar för att bli föräldrar. Och det känns så bra! Men det är klart, jag tänker ju på det varje dag. Kommer dom att ringa idag?
 
En donator ska ju lämna ett blodprov ca sex månader innan de får donera. När man sedan närmar sig processen med att ta hormoner med mera för att få ut äggen tar de ett blodprov till för at se så att ingenting har förändrats. Det innebär ju att processen egentligen är ganska lång för en donator. Men när jag pratade med kvinnan som ringde och berättade att vi var godkända sa hon att många gånger så finns det andra tidigare blodprov att gå efter. Tillexempel är det många som donerar sina ägg som också ger blod, och då kan de utgå från de provsvaren. Så processen brukar alltså inte vara fullt så lång som sex månader innan en tjej kan donera sina ägg i verkligheten.
 

Bara några dagar efter att vi träffat läkaren fick vi hem ett brev från kuratorn. Vi hade fått en tid redan i mitten av oktober. Några veckor tidigare än vad vi räknat med när vi lämnade läkaren. Men det var ju bara positivt!
 
Att träffa en kurator är ju något alla par måste göra som genomgår en äggdonation. Inför mötet pratade vi lite grann om vad vi trodde de skulle fråga om. Och vi tänkte att de skulle vara intresserade av vad vi jobbar med, hur vi bor, intressen och hur vi känner inför en donation. Eftersom jag redan viste om min situation när jag träffade Patrik tänkte jag att det säkert skulle komma upp i någon form. Men vi kände oss rätt lugna. Vi har ju inget att dölja. Det borde gå bra och vi borde bli godkända.

Så en torsdag i oktober var vi tillbaka på sjukhuset för att träffa kuratorn. Ganska så omgående kom vi in på hur jag fick reda på att jag inte kunde få egna biologiska barn och mina känslor kring det. Innan mötet hade jag inte trott att jag skulle sitta där och gråta, men det kom några tårar när vi pratade om det.  Men det vi också kom fram till, är att det är nog bra att man inte får hjälp med äggdonation direkt efter att det konstaterats att det är det som gäller. Det är en chock och det är många tankar och känslor som kommer upp på vägen, och det behöver gås igenom och bearbetas innan man faktiskt får hjälpen. Sedan kanske det inte behöver gå två år, som är den tiden vi stått i kö.  
Vi pratade också om Patriks tankar kring äggdonation och hur han känner inför det. Vi pratade om hur han stöttar mig på den här resan och att jag kanske inte bearbetat detta faktum fören efter att vi träffades.  Även hur vi ser på vår relation och hur mycket vi jobbar. Dock var det inte så intressant vad vi jobbar med. Mest att vi jobbade och hur mycket.

Men det som vi nog ändå pratade om mest var att berätta för barnet och vilken information barnet kan få av sjukhuset samt vad barnet kan förvänta sig av donatorn. Vården anser att man ska berätta för barnet hur det kommit till, och de ser gärna att man som mottagare ser på det på samma sätt. Vi är ju helt inne på den linjen, att berätta. Alla i vår närhet vet om vår situation och det skulle därför vara konstigt att inte berätta för barnet. Kuratorn frågade om vi funderat nått på hur och när vi hade tänkt att berätta. Men det har vi egentligen inte. Inte mer än att berätta i tidig ålder. Men kuratorn gick igenom hur hon ser på det och vad hon tror är det bästa sättet att göra det på. Och det hon sa kändes logiskt och som ett bra upplägg.

Av själva donatorn kan barnet bara förvänta sig att träffas en gång för att få information, inte en relation. Men barnet måste själv ta initiativet till att träffas. Av sjukhuset kan barnet få veta intressen, livssituation när donationen ägde rum, hur donatorn var som barn, fritidsintressen och arbete. Det finns alltså ganska mycket att få reda på redan hos sjukhuset om barnet vill. Men det är inte många barn som hör av sig.

Efter en timma var besöket över. Det kändes bra. Jag tror att vi anses vara ganska så normala =) Jag såg ingen anledning till varför kuratorn inte skulle godkänna oss. Men besked skulle vi få först en vecka senare.
I förra veckan fick jag min  fotobok "Mitt första år". Jag fick även två par skor som jag haft när jag var liten. I förra veckan fick jag min fotobok "Mitt första år". Jag fick även två par skor som jag haft när jag var liten.
Jag som så många andra har föräldrar som gjort och skrivit i en fotobok om ens första år. Min mamma har dessutom gjort ett fotalbum till som räcker sig några år till fram i tiden.  Jag vet inte hur många gånger jag bläddrat i de fotoböckerna. Jag känner till varenda bild.

Men sedan jag flyttade hemifrån har jag inte haft de här fotoböckerna hemma hos mig. De har stannat kvar hemma hos mamma och pappa. Tanken från mina föräldrar var att både jag och min syster skulle få våra fotoböcker den dagen vi får våra första egna barn. Min syster has ju tre barn och har därför fått de här fotoböckerna för länge sedan. Men mina har blivit kvar. Det har ju hela tiden varit en kul tanke från mina föräldrar. En symbolhandling.

Så för ett tag sedan kom det upp på tal. Kanske villa jag ha mina fotoböcker nu? När frågan togs upp tyckte jag att det blev lite jobbigt. Det blev så konkret att jag kanske aldrig kommer att få egna barn. Men skulle jag vänta lite till och se hur det blir eller inte? Efter att tag bestämde jag mig för att jag ville ha fotoböckerna nu. Innan vi vet hur de sista försöken kommer att gå. För om det inte blir någonting då heller kommer det att bli så otroligt sorgligt att ta emot mina egna fotoböcker. Då väljer jag hellre att ta dem nu, när vi fortfarande har några chanser kvar.

Så i förra veckan när jag var hemma hos min mamma passade jag på. Jag sa att jag ville ta med mina fotoböcker hem. Så min mamma tog fram dem. Sedan sa hon att jag skulle få en sak till. Hon gick till sin garderob och tog fram en liten vit låda. Där i fanns två par små skor. De var mina gamla skor. De vita hade bara jag haft, men de svarta hade både jag och min syster haft när vi var små.

Det blev mycket känslor. Dels känslor för att jag nu skulle ta hem mina fotoböcker och anledningen till det. Kommer jag någonsin att få barn? Och skorna. Tänk att man varit så liten. Och att min mamma sparat dessa under alla år. Och att jag nu tar ifrån min mamma stunden att lämna över detta i en mycket mysigare och trevligare situation än det här. Men jag hoppas att det är bättre än att få fotoboken längre fram i ett läge där vi kanske vet att jag inte kommer att få egna barn.
Visserligen är bilden tagen på vår bröllopsresa, men så här glada blev vi när vi fick veta att vi skulle träffa läkaren. det första besöket som är starten på vår äggdonation hemma i Sverige. Visserligen är bilden tagen på vår bröllopsresa, men så här glada blev vi när vi fick veta att vi skulle träffa läkaren. det första besöket som är starten på vår äggdonation hemma i Sverige.

Dagen efter att de ringt till Patrik och sagt att vi kunde komma på ett första läkarbesök var vi där. På sjukhuset inför vår äggdonation. Vi hade fått en återbudstid. Trots att jag suttit i det där väntrummet flera gånger tidigare när jag var inne i IVF-processerna, kändes det lite pirrigt. Nu var det ju någonting annat som väntade. Någonting nytt. Och dessutom med Patrik.

Väl inne hos läkaren gick vi igenom vad det innebär att få donerade ägg. Mycket av det viste vi redan. Bland annat att vi inte får veta vem donatorn är. Bara det eventuella barnet kan få veta vem som donerat när de fyllt 18 år. Donatorn får ju inte heller veta vilka vi är. De tog också upp frågan om att det är viktigt att berätta för barnet hur de kommit till, och då gärna när de är små och inte när de är i tonåren och kanske har sin revolution ändå. Och för oss är det självklart at berätta. Så många i vår omgivning vet ju, så det skulle bli konstigt om barnet plötsligt inte skulle få veta.
 
Vi pratade också lite om olika alternativ för mig. Att styras med hormoner för att få en bra slemhinna eller sätta in det lilla embryot i min egen cykel. Hur det blir skulle vi bestämma längre fram. Där efter fick vi lämna lite blodprover och träffa en barnmorska. Barnmorskan gick igenom ungefär samma saker som läkaren, med det kändes ändå bra att få prata med henne också. Dessutom fick vi reda på att vi troligtvis kommer att sätta in ett femdagarsembryo istället för tvådagars. Det har visat sig ge bättre resultat. Och förutom det forskar man just nu på att se om det till och med är bätre att frysa ner femdagarsembry för att sedan tina upp dem och sätta in. Det är ändå häftigt vad man kan göra!

Men innan allt sätter igång ska vi också träffa en kurator. Läkaren ansåg att det går bra att vi gör det tillsammans. Ibland kan de dock säga att man ska träffa kuratorn var och för sig. Beskedet vi fick var att mötet med kuratorn troligtvis skulle ske i början av november. Därefter ska både Kurator och läkare officiellt godkänna oss som mottagare i ett av deras donationsmöten. När vi sedan blivit godkända börjar man titta efter en donator till oss bland de som visat sitt intresse till sjukhuset. Med lite tur skulle en insättning kunna ske i december, annars blir det i januari. Det är ju faktiskt ganska snart!

I mitten av september tog vi en eftermiddagspromenad och njöt av solnedgången. Vi samlade kraft och bestämde oss för att ta de där samtalen med sjukhuset. Skulle det vara vår tur snart att få hjälp? I mitten av september tog vi en eftermiddagspromenad och njöt av solnedgången. Vi samlade kraft och bestämde oss för att ta de där samtalen med sjukhuset. Skulle det vara vår tur snart att få hjälp?

I samband med att vår vän erbjudit sig att donera ägg till oss blev det också starten för oss att ta tag i barnfrågan igen. Vi hade ju fått reda på att hon inte kunde donera på grund av sin sjukdom, men vi ville ju ändå höra av oss. Snart har vi stått i kö i 22 månader. Snart två år. Bode det inte bli vår tur nu?

Jag bad Patrik att ringa. Kände att jag inte orkade ta emot eventuella negativa besked på jobbet. Jag har suttit och gråtit på jobbet tillräckligt många gånger. Inte enbart på grund av det här, men ändå.

Det visade sig att vi lång långt upp på listan, alltså att det troligtvis inte var så långt kvar tills det var vår tur. Men de ville inte säga någonting mer om vad det kunde innebära. De vill givetvis inte ge några förhoppningar som sedan inte blir av. Förhoppningar som sedan inte fallit in har man fått tillräckligt av under den process det innebär att hamna i kö för äggdonation.

Men Patrik frågade också om det fanns någon återbudslista då vi kan komma med kort varsel. Och det gjorde det tydligen. Men när jag pratade med dem i början av året fick jag till svar att det inte gjorde det. Men i vilket fall som helst så noterade sköterskan att vi kunde komma med kort varsel. Hon lovade också att ta med oss och vårt fall till nästa donationsmöte för att se om det fanns någon chans för oss att bli prioriterade med tanke på min ålder. Det är ju inte så långt kvar tills jag fyller 40 år. Det lät ju jättebra! Nu kanske det äntligen händer någonting på hemmaplan!

Dessutom fick vi veta att det räcker med att donatorns ägg är befruktade innan jag fyller år. Där efter kan vi använda dem när vi vill. Även om jag passerat gränsen på 40 år. Jag vet inte om det är nya regler eller om jag bara missuppfattat det från början. Men det satte ju om spelreglerna och den här gången till vår fördel. Äntligen!

Och plötsligt händer det! Bara några dagar efter att Patrik pratat med sjukhuset ringde det. Det var donationsavdelningen och de hade en återbudstid. Kunde vi komma dagen efter? Ja visst, inga problem sa Patrik. Där efter åkte han till mitt arbete och dök upp vid mitt skrivbord. Jag blev förvånad. Vad gjorde han här, nu mitt på dagen? Skulle han bjuda ut mig på lunch? Men han kom till mitt arbete för att berätta att de hade hört av sig. Att vi skulle dit dagen efter. Han ville berätta det när vi sågs och inte via telefon. Jag avbokade mina möten på en gång. Det finns faktiskt ingenting som är viktigare än det här. Resten kan vänta. Plötsligt hade vi ju en tid på sjukhuset.

Det kändes så märkligt. Plötsligt är vi inne i loopen. Först händer absolut ingenting, sedan händer allt! Det var faktiskt med ganska dämpade känslor i början. Det var först lite senare på kvällen när vi fyllde i lite papper som det kom lite mer glädje. Det kanske är sant ändå!

Den 25 augusti gifte vi oss. En helt underbar dag! Nu är det dags att ta tag i barnfrågan igen. Den 25 augusti gifte vi oss. En helt underbar dag! Nu är det dags att ta tag i barnfrågan igen.

Plötsligt händer det. En vän i vår omgivning hör av sig och vill hjälpa till. Hon har läst min blogg, och hon vill donera sina ägg till oss. Äntligen händer det! Tårarna kom. Kan det här bli vändningen i den soppa vi befinner oss i? Så mycket tacksamhet och så mycket värme. Vågade knappt tro att det var sant.

Vi hade bestämt oss för att ta en paus i försöken till barn till förmån för bröllopet och ta upp det igen efteråt. Och bara några dagar efter vi kommit hem från vår bröllopsresa hör hon av sig. Det är bara drygt två veckor sedan. Det blev en rivstart. Skulle det här bli starten till någonting bra? Vi har en person som vill hjälpa till.

Det är den första personen som erbjuder sig bortsett från min syster, som tyvärr är för gammal för att donera. Förvånad och så tacksam samtidigt.

Men vill jag ta emot ägg från någon jag känner? Det innebär för mig så många blandade känslor och tankar. Kan man någonsin betala tillbaka den tacksamhetsskuld man känner? Kommer jag kunna känna att det är mitt barn eller kommer jag känna att det är till låns från den person som då finns i min omgivning? Därför frågade jag henne om hon kunde tänka sig ett tre partsbyte där hennes ägg i så fall går till någon annan, och det kunde hon, bara hon fick hjälpa till.

Så där fick vi verkligen någonting att fundera på. Med en egen donator kan det gå fortare att komma fram. Men det kanske ändå är vår tur snart. Då kanske hon inte behöver genomgå hela processen. Vår uppgift blev att ringa sjukhuset. Men vår vän äter en del mediciner för en sjukdom hon har, så frågan var om hon skulle bli godkänd som donator. Och innan vi hade hunnit ringa till sjukhuset själva, så hade hon tagit reda på om det skulle gå.

Tyvärr gick det inte. Medicinerna skulle kunna påverka äggen och det eventuella fostret. Hon skulle kunna sluta med medicinerna för ett tag, men innan de har gått ur kroppen och hon är redo har jag hunnit passera 40. Det är så synd. Men jag känner ändå en sådan enorm tacksamhet. Det känns ändå som en bra start.

Men jag drar mig från att ringa. Är så rädd att det ska komma dåliga nyheter. Vill inte ta emot dem. Men som en annan klok vän sa. Det är ju bättre att veta så kan vi i så fall agera utefter det. Bestämma oss för om vi ska söka hjälp utomlands igen eller prata med en adoptionsbyrå eller likande. Hon har så rätt. Vi borde ringa. Och det snart.

När vi kom hem från bröllopsresan hade vi fått ett brev från Försäkringskassan angående vår ansökan om erssättning för vård utomlands. När vi kom hem från bröllopsresan hade vi fått ett brev från Försäkringskassan angående vår ansökan om erssättning för vård utomlands.

Strax innan vår semester skickade vi in en ansökan till Försäkringskassan om ersättning för vård utomlands i samband med våra försök med äggdonation i Danmark. Jag har sedan tidigare kollat med Försäkringskassan att man kan söka ersättning för äggdonation eftersom det är så långa väntetider innan man får hjälp här hemma. Jag har också hört från lite olika håll att detta inte borde vara några problem och därför hade jag väl ganska goda förhoppningar om att det skulle gå bra. Vi kanske inte skulle få tillbaka allt, men lite grand i alla fall, det hade ju varit välkommet.
 
Så när vi kom hem från vår bröllopsresa nu i början av september låg det ett brev från försäkringskassan i den stora högen av post och reklam. Med lite förväntan och nyfikenhet öppnade jag brevet för att se vad det stod.

Avslag.
Jag kände besvikelsen komma. Visst, vi hade ju försökt ställa in oss på att får vi bara tillbaka lite så är det ju bra. Men ett avslag som innebär att vi inte skulle få nått, det hade jag nog inte riktigt räknat med. Vi hade ju scannat in alla kvitton, journaler och recept så noggrant för att det skulle bli rätt.

Men det som avgjorde det var att vi inte gjort någon ”beteendevetenskaplig utredning” i samband med äggdonationen. Detta utförs alltid i Sverige i samband med denna typ av vård och därför var kravet att detta också skulle ha gjorts i Danmark. Men vår läkare där har ju bara gjort en medicinsk bedömning och därför får vi ingen ersättning. ”För övrigt är behandlingen gjord som i Sverige, donatorn är öppen och ett embryo har förts tillbaka” står det i brevet.

I den svenska lagen står det att en skärskilld prövning är ett måste i samband med assisterad befrukning med donerade celler. Det fick vi ett utrag på i samband med avslaget, men inte någonstans på Försäkringskassans hemsida där man kan läsa om ersättning för vårt utomlands, har jag lyckats hitta denna information om att det krävs en exakt lika dan vård som hemma i Sverige. I Danmark verkar man ju inte göra denna beteendevetenskapliga utredning som ska utreda ett pars psykologiska och sociala förhållande som det så fint heter. 

Vi har några dagar på oss att överklaga eller lämna in synpunkter på beslutet, så vi får fundera på om och hur vi i ska göra. Men i vilket fall som helst, så hade vi ju åkt till Danmark och gjort de försök vi gjort, även om vi från början hade vetat att vi inte skulle få någon ersättning. Men lite surt känns det i alla fall.

Just nu fokuserar vi på bröllopet i augusti. Där efter får vi ta nya tag och se om det snart är vår tur inom den svenska sjukvården. Foto: Beatrice Larsson Just nu fokuserar vi på bröllopet i augusti. Där efter får vi ta nya tag och se om det snart är vår tur inom den svenska sjukvården. Foto: Beatrice Larsson

Det är många som frågar om vi pratat om adoption. Det är inget jag är främmande för, men det är först nu vi pratat lite om det. Dock vet jag inte om vi har någon chans till det. Vi båda är snart 40 år och vi är inte gifta (fast snart är vi det=). Om det är möjligt att adoptera beror ju helt och hållet på vilka krav som ställs, och det är ju olika från land till land. Det vi har sagt är att vi ska ta kontakt med en adoptionsbyrå och höra oss för vad det innebär och om det är någon idé at vi ställer oss i kö. Och vad det kostar.

Andra alternativ kan ju vara att få hjälp via embryodonation. Då är ju ingen av oss biologisk förälder, men vi får ett embryo från donatorer som båda kommer att vara yngre än oss. Dock är det inget man kan göra i Sverige än så länge så då blir det att söka hjälp utomlands i tex Spanien eller Ryssland. De har ju också oftast något högre åldersgräns än här hemma i Sverige vilket i så fall ger oss chansen att göra ett försök där om vi vill det.

Men det är en mental resa att genomgå om man bestämmer sig för embryodonation. Jag har ju redan gjort en stor del av den resan eftersom jag ändå inte kan få barn genom mina egna ägg, utan behöver hjälp via äggdonation. Men Patrik som har möjligheten att bli biologisk pappa måste ju i så fall plötsligt ge upp den tanken. Det är ju som att adoptera, fast i ett väldigt tidigt stadie, men det är inte självklart att göra det. Det är en resa för alla och var man landar i det är olika från person till person.

Jag har också länge varit inne på att vi ska bli en fosterfamilj eller en stödfamilj om vi inte får några barn. Vi har ett rum över och det skulle kännas konstigt och tomt att bara låta det stå. Just nu har vi det som klädkammare då vi inte har någonstans att hänga våra kläder, men det kommer vi att lösa inom kort. Och då blir rummet tomt. Genom att bli en stödfamilj öppnar vi vår famn och välkomnar ett barn som behöver stöd och någon annan stans att vara. Det skulle kännas bra att kunna hjälpa till när vi i så fall har möjligheten. Även om det inte skulle bli vårt barn. 

Men just nu ligger det stora fokuset på att vi i augusti ska gifta oss. Vi har tagit en liten paus i barnfrågan. Man orkar inte köra på i den här frågan hela tiden. varken fysiskt eller psykiskt. Så efter bröllopet får vi kolla med sjukvården här hemma i Sverige hur långt fram i kön vi har kommit. För nu har vi stått i kö för äggdonation lite mer än 1,5 år. När vi ställde oss i kön sa de att det var 1,5-2 års kö. Så med lite tur kanske det snart är vår tur.

Men ibland får jag en olustig känsla av att vi kommer att få ett besked som gör att vi inte kommer att få hjälp här hemma. Det är ju trots allt bara åtta månader kvar tills jag fyller 40. Så det kan ju vara en av orsakerna till att jag får den här känslan. Efter 40 kommer vi inte att få någon hjälp hemma i Sverige. Och varför ska det någon gång vara enkelt i den här frågan? Kötiden kanske har blivigt längre? Det har ju redan varit en lång och krokig väg, så varför skulle den räta ut sig? 

Många känslor kommer tillbaka när jag skriver om det som har hänt och mina försök till att bli mamma. Många känslor kommer tillbaka när jag skriver om det som har hänt och mina försök till att bli mamma.

När jag startade den här bloggen förstod jag att det skulle bli en mental resa. En form av bearbetning av allt som jag gått igenom i mina försök att bli gravid. Men det har ibland varit så mycket jobbigare än vad jag kunnat tro.

För varje inlägg jag har skrivit har jag på något sätt kommit tillbaka till det stadiet och de känslor som jag när det inträffade. Speciellt när jag skrivit om det som hänt de senare åren. Men det är kanske inte så konstigt. Det är ju närmare i tiden och det andra kanske jag har fått lite mer distans till. Dessutom så är det ju först de senaste åren som jag genomgått både IVF-försök, fått reda på att jag inte kan få egna genetiska barn och att det är äggdonation som gäller. Det ändar ju förutsättningarna oerhört. Och känslorna.

Jag har många gånger suttit och gråtit samtidigt som jag skrivit. Känt känslorna och tänkt samma tankar en gång till. Förtvivlan och hopplöshet. Men ibland även hopp och tro om att det här kommer att gå bra. Det har varit svängningar i humöret och sinnesstämningen. Det har varit jobbigt, speciellt när de tunga känslorna har hållit sig kvar en längre stund.

Men jag har också fått återkoppling om min blogg. Och det är kärlek. Så många som berättar att de läst min blogg, att de tycker den är bra och att jag skriver bra. Det gör mig glad =). Det gör att jag orkar fortsätta. Och det roligaste är när personer jag inte känner hör av sig och berättar om sina situationer och undrar över saker som jag gjort. Om jag kan hjälpa någon, stötta någon och ge kraften till att kämpa lite till så är det värt så mycket.

Det finns så mycket inom vården som skulle behöva prioriteras och få mer resurser. Fertilitetsfrågor är en av dem. Så många som lider, många gånger i tysthet. Så många som längtar och hoppas, som sörjer det barn som aldrig verkar vilja komma. När man försökt och kämpat länge, så måste man ibland stå i kö i flera år för att få hjälp. Det tär på så många. Tänk om vi kunde få hjälp tidigare, vad mycket smärta det skulle ta bort. Och så mycket frustration och oro för att tiden springer iväg. Stressen som hela tiden finns där när alla andra verkar få barn bara de tänker tanken så står man där själv och ingenting verkar fungera. Uppgivenhet, frustration och sorg. Så många känslor.

Jag har så många gånger fantiserat och drömt om att få berätta för min familj och vänner att jag äntligen ska bli mamma, att det nu är min tur. Jag har funderat på hur jag skulle berätta. Skulle jag bara säga det rakt upp och ner eller ville jag göra en twist på det?

När min syster gifte sig för många år sedan hittade jag böckerna ”Barns tankar” och utöver Barns tankar om kärlek fanns bland annat Barns tankar om mormor och morfar/ farmor och farfar. Redan då tänkte jag att det hade varit kul att räcka över boken tillsammans med en bild från ultraljudet för att på det sättet berätta att mina föräldrar skulle få barnbarn.

I mitten av oktober 2017 hade vi fått ett plus på stickan. Vi var gravida. Äntligen! Tänk att det fungerade! Vi skulle bli en liten familj. Vi skulle äntligen få berätta att jag var gravid.

I normala fall kanske man väntar till vecka 12 med att berätta för någon att man är gravid. Då har den mest kritiska tiden passerat. Men eftersom de var många i vår närhet som viste att vi varit i Danmark och fått hjälp med äggdonation och de undrade givetvis hur det hade gått. Så efter vårt positiva resultat skulle vi berätta för familj och de närmsta vännerna. Nu skulle jag äntligen få användning av de där böckerna som jag köpt i flera upplagor. På insidan skrev vi till exempel ”Grattis, du ska bli mormor!”. Det blev ett riktigt uppskattat och lite klurigt sätt att berätta. Det vi inte viste då var ju att vi skulle få ett missfall längre fram. Om vi får möjligheten att berätta igen blir det nog på ett enklare sätt än det här. 

Jag vet att en vän lämnade över en present till sin mamma med symboliken över att det redan fanns två barn, men att hon skulle bli mormor en tredje gång. En annan berättade i samband med ett kalas. Hur har ni andra berättat för era familjer att ni är med barn? Eller hur skulle du vilja berätta? Man måste ju absolut inte göra det genom någon present. Jag vet att de flesta bara säger det. Men jag är nyfiken du hur ni, mina läsare gjorde eller skulle vilja göra!

Etiketter: gravid, graviditetstest
Ett liv utan barn? Det är inget vi önskar, men om det blir så tror jag det är viktigt att fylla sitt liv med andra roliga och minnesvärda stunder. Ett liv utan barn? Det är inget vi önskar, men om det blir så tror jag det är viktigt att fylla sitt liv med andra roliga och minnesvärda stunder.

Det är tio år seden jag gjorde mina första försök med att bli gravid. Att jag nu efter alla dessa år fortfarande inte har barn, var något jag aldrig kunde tro då. Men under alla dessa år har det också hänt massor i mitt liv. Både djupa dalar och höga toppar har passerat och visst finns det perioder under dessa år där jag inte försökt att bli gravid på grund av det som hänt.

Men efter två IVF-försök och två försök med äggdonation så är det klart att jag börjar fundera på om jag någonsin kommer att få barn. Jag har i många år haft en känsla av att det kommer att lösa sig, att jag kommer att bli mamma, men nu är jag inte längre lika övertygad. Men jag försöker också tänka på SVT:s serie ”Kampen för ett barn” där vi kan följa ishockeyspelarna Nisse Ekman och Danijela Rundqvist som försöker få barn via IVF. Där säger de ”Till alla som kämpar – ni kommer att greja det!” Kanske kommer vi att greja det.

Vad händer om jag inte får några barn? Ett liv utan barn. Kommer jag och Patrik klara det? Kommer vi få ett liv som vi ändå är nöjda med? Hur kommer jag att må och hur kommer att jag att hantera det faktum om det inte blir några barn? Ingen som ropar mamma och inga små fötter som kommer springandes. Ovillkorlig kärlek, men barn är också de som kan framkalla den största frustrationen. Hur kommer det kännas när man fyllt 60 och alla vänner kanske börjar få barnbarn? Hamnar jag utanför igen då? Så många frågor utan egentliga svar.

Ibland får jag känslan av att jag lurat Patrik. Tänk om vi inte blir föräldrar. Patrik vill ju så gärna ha barn. Det vill ju jag med! Men jag kan inte få egna barn. Vad har jag dragit in honom i? Vad har han egentligen valt att involvera sig i? Jag vet att inte har lurat honom. Jag berättade redan efter vår andra date hur det låg till. Just för att han skulle kunna välja. Just för att han skulle veta vad han gav sig på om han valde att fortsätta träffa mig och få eventuella känslor. Han visste precis vad han gav sig in på. Men ändå kan jag ibland känna att jag lurats. Och har kanske samtidigt svårt att förstå att han valde att gå vidare. Att han älskar mig och vill gifta sig med mig. Denna fantastika man som lyfte mig till skyarna och som älskar mig precis som jag är. Med eller utan barn.

Skulle vi inte få några barn tror jag att vi ändå kommer att få ett innehållsrikt liv. Vi gör många roliga saker redan idag och det kommer vi att fortsätta med. Vi fyller vårt liv med roliga och minnesvärda stunder och upplevelser. Det finns så mycket vi vill göra. Utan barn slipper vi tidiga månar på helgerna och man det blir inget körande till alla aktiviteter. Man får mer tid till sig själv och det man vill göra. Men det är klart att vi alltid kommer känna att det i så fall saknas något. Det måste vi i så fall hantera. Men jag tror att det blir lättare att hantera när vi vet att vi gjort allt man kunnat för att få ett barn, att vi tagit alla de chanser vi haft.

Man vet ju aldrig hur framtiden ser ut och vad som kommer att hända. Och det är nog tur det. Alla de olika val man gör i livet påverkat hur det ser ut i slutänden. Det gäller att försöka påverka i en så bra riktning som möjligt så mycket som det går. Styra över det som går att styra över. Men en sak har jag lärt mig i livet. Det blir sällan som man tänkt sig. Det går inte alltid att planera för vad ödet har med sig.
 

I maj fick Patriks syster en liten dotter. Om vi inte fått missfall skulle vi snart också ha blivit föräldrar. I maj fick Patriks syster en liten dotter. Om vi inte fått missfall skulle vi snart också ha blivit föräldrar.

Efter att vårt första försök i Danmark tagit sig visade det sig att Patriks syster också var gravid. De var bara sju veckor före oss. Så roligt och så spännande att vi båda var gravida och att vi skulle ha så tätt. Det skulle innebära att vi skulle vara hemma samtidigt och att papporna i fråga troligtvis också skulle vara hemma samtidigt lite längre fram.

Men så fick ju vi missfall. Så det var ju inte bara det att livet med barn inte blev verklighet och att all planering man redan hade hunnit göra i sitt huvud inte skulle blir av, vi skulle inte heller få barn samtidigt som Patriks syster.

Så nu i maj föddes Patriks systerdotter. Några dagar efter att vi fått reda på att vårt andra försök med Danmark inte hade tagit sig. Givetvis så glad för deras skull att de fått en liten bebis. Men det blev också en påminnelse. En påminnelse om det första försöket som hade tagit sig. Snart skulle det varit min tur att föda. Snart skulle vi också ha blivit föräldrar om vi inte fått missfall. Och dessutom så hade ju inte heller vårt andra försök lyckats alls. Det blev lite för mycket de första dagarna och vi orkade inte åka och hälsa på. Vår längtan efter barn blev så tydlig.

Det gick näsan 1,5 vecka innan vi åkte hem till dem och sa försiktigt hej till den nya familjemedlemmen för första gången. Några dagar senare träffades vi igen och jag höll den lilla bebisen för första gången. Jag var lite rädd för hur det skulle kännas och hur jag skulle reagera. Men det gick bra. Det kändes okej. Och det kändes så skönt. Jag är ju glad för deras skull, så det kändes också konstigt att reagera som jag gjorde i början. Men jag kunde inte hjälpa det. Det är sällan man kan styra sina känslor. Men nu är isen bruten och jag hoppas att jag ska kunna glädjas för dem utan att känna sorg för min egen del.

Dagen efter det negativa graviditetstesten åkte vi ut med båten. Vi ville komma bort och bara vara vi två för en stund. Vi åkte hem först när solen var på väg ner. Dagen efter det negativa graviditetstesten åkte vi ut med båten. Vi ville komma bort och bara vara vi två för en stund. Vi åkte hem först när solen var på väg ner.

De två veckorna från att vi hade gjort en ny insättning till att vi skulle göra graviditetstestet gick rätt så bra. Den första veckan tyckte jag gick jättefort, men andra veckan var lite långsammare. Jag hade inte någon känsla alls för om vi skulle lyckas eller ej. Förra gången hade jag känt mig mer säker, men inte den här gången. Jag hade ingen känsla alls. Det spände lite i livmodern som förra gången, men jag vågade inte ta det som något gott tecken. Läkaren hade ju dessutom sagt att hormonerna kunde ge graviditetssymptom.

Den 29 maj var det dags att göra testet. Nu ville jag veta. Skulle jag gifta mig gravid eller skulle jag börja träna för att försöka tappa några kilon istället. Precis som första gången valde vi att göra det på eftermiddagen efter jobbet. Det skulle kännas så konstigt att göra det på morgonen och sedan åka till jobbet, oavsett resultat. Vi bestämde också att oavsett vad stickan visade skulle vi göra ett test till på morgonen dagen efter. Innan vi gjorde testet sa Patrik:

-  Jag älskar dig, oavsett vad det här visar, det vet du väll. Du är det bästa som hänt mig.

Men när graviditetstestet visade negativt blev min besvikelse så stor. Någon stans hade jag inbillat mig att jag inte skulle komma att reagera så mycket om det skulle bli negativt, men så fel jag hade. Jag grät. Patrik kramade om mig, försökte trösta mig. Vi stod kvar i badrummet en lång stund. Tårarna rann sakta ner för mina kinder. Jag kunde inte sluta gråta. Så många negativa resultat jag haft tidigare. Nu hade jag ytterligare ett. Och det enda jag kunde tänka var:

-  Varför är han tillsammans med mig? Tänk om det aldrig blir några barn. Han vill ju så gärna ha barn, och så har han valt att vara tillsammans med mig. Någon som inte kan leverera.

Givetvis sa han till mig att jag var dum. Att jag inte ska tänka så. Det är ju inte mitt fel. Vi har gjort allt vi kan. Den här gången ville det sig bara inte. Nästa gång kanske det går bättre.

Först sent på kvällen fick vi oss lite mat, en stund innan vi skulle gå och lägga oss. Jag var trött och mina ögon var alldeles svullna. Jag kände mig tom. Kommer jag någonsin få höra små fötter komma springandes till mamma, till mig?
 

På väg till danmark och Köpenhamn över öresundsbron. Dagen efter skulle vi göra ett nytt försök genom den äggdonation vi gått igenom. På väg till danmark och Köpenhamn över öresundsbron. Dagen efter skulle vi göra ett nytt försök genom den äggdonation vi gått igenom.

Den 15 maj 2018 var det dags. Då skulle ett av de embryon vi hade i frysen tinas upp och sättas in. jag hade tagit de hormoner jag skulle och kliniken hade meddelat vilken dag vi skulle komma. Vi skulle vara på plats kl 11 på förmiddagen så vi bestämde oss för att åka ner till Danmark redan dagen innan. Vi ville inte riskera att hamna i bilköer som skulle göra att vi skulle bli sena.

Jag hade hoppats på att insättningen skulle ske under helgen så att vi skulle slippa ta ledigt från jobbet, men nu blev det en tisdag. Därför gick jag in till min chef och berättade att jag inte skulle vara på plats under tisdagen och varför. Det är ju inte ofta man berättar för sin arbetsgivare att man försöker skaffa barn, men jag ville vara ärlig och de viste sedan tidigare att jag försökt med IVF och att jag vill ha barn. Det var givetvis inga problem. Han önskade mig lycka till.

Väl nere i Danmark hade det redan hunnit bli kväll. Vi tog en promenad. Det var varmt ute. Det var skönt att röra lite på sig. Vi hade ju suttit still mer eller mindre hela dagen, först på jobbet och sedan i bilen. Det kändes lite speciellt att gå runt på Köpenhamns gator. Dagen efter skulle vi sätta in ett befruktat ägg, ett embryo, genom den äggdonation vi genomgått. Förta gången tog det sig, men sedan fick vi missfall. Skulle det ta sig den här gången också? Är det sista gången vi är i Köpenhamn av den här anledningen eller kommer vi att komma tillbaka? 

På morgonen efter att vi checkat ut från hotellet gick vi en liten promenad. Vi gick förbi slottet, precis som förra gången. Sedan var det dags att gå till kliniken. Vi kom in på det lilla mottagningsrummet och där fick vi veta att det första embryot de tinat upp inte längre hade någon kvalitet. Det hade inte klarat sig och därför var de tvungna att slänga det och även tina upp det sista embryot. Det såg fint ut så det var det embryot som skulle föras in i livmodern på mig.

Att det ena embryot inte klarat sig var givetvis tråkigt, men ingenting vi kände så mycket för. Vi visste att det kunde hända. Men vår lilla strategi med att ha kvar ett embryo till efter vi försökt på hemmaplan funkar ju inte längre. Insättningen av det embryo som klarat sig gick bra och bara efter en listen stund var vi klara. Vi gick och åt lunch för att sedan sätta oss i bilen och åka hemåt. Nu hade jag ett litet embryo i magen. Ett möjligt liv, en möjlig liten baby. Så fantastiskt! Det är häftigt vad man kan göra! Nu skulle det bara sätta sig också. Två veckor efter insättningen skulle vi göra ett graviditetstest.

I mars firade vi min födelsedag på samma restaurnag där vi i sommar kommer att ha vår bröllopsfest. Nu har vi även bestämt oss för att göra ett nytt försök i Danmark under våren. I mars firade vi min födelsedag på samma restaurnag där vi i sommar kommer att ha vår bröllopsfest. Nu har vi även bestämt oss för att göra ett nytt försök i Danmark under våren.

Efter vårt missfall i december 2017 var vi båda ledsna och kände oss dämpade. Det hade ju varit så bra. Dessutom hade det visat sig att Patriks syster också var gravid och det skilde bara sju veckor på oss. Vi skulle alltså vara hemma samtidigt vilket kändes väldigt roligt. Och allt annat jag redan hade hunnit tänka på. Var spjälsängen skulle stå och var skötbordet skulle vara. När det skulle vara dags att börja titta på barnvagn. Vi funderade på namn, vi skickade namnförslag till varandra på dagarna och det vi gillade satte vi upp på en lapp. Allt detta hade försvunnit så plötsligt. Men vi visste också att det fungerade. Det hade tagit sig. Jag hade fått ett plus på stickan för första gången i mitt liv, 10 år efter att jag gjorde mina första försök att bli gravid.

Men så småningom började vi fundera på nästa steg och nästa försök. Vi hade två embryon kvar i frysen i Danmark. Skulle vi använda dem eller skulle vi invänta vår tur inom den svenska sjukvården? Det skulle troligtvis inte ske fören till hösten. Nu hade vi dessutom bestämt att vi skulle gifta oss under sommaren 2018 så lokal och kyrka blev bokade ganska så snabbt. Om jag fick önska så ville jag inte jag inte gifta mig med stor mage. Gravis, ja visst, men inte i åttonde eller nionde månaden. Dessutom springer tiden iväg. Vi båda börjar närma oss 40-årsstrecket. Hur länge ska vi försöka?
 
Så efter ett tag bestämde vi oss för att göra nästa försök i maj 2018. Vi skulle sätta in ett embryo och låta det andra ligga kvar. Om det då skulle fungera innebar det att jag skulle vara runt v.16 när bröllopet skulle bära av. Det kändes bra. Då skulle vi ha passerat de kritiska första veckorna och jag skulle förhoppningsvis kommit över eventuella illamåenden vid den tiden. Skulle det inte fungera skulle vi ha ett ägg kvar som vi skulle kunna använda längre fram. Även efter att vi fyllt 40 år då de i Danmark har en annan åldersgräns än Sverige när det kommer till IVF och äggdonation.
 
Så när jag fick min mens i april började jag räkna dagar och se när nästa period skulle komma. Var det då vi ville göra nästa försök eller skulle vi vänta ytterligare en cykel? Det visade sig att nästa period skulle bli bra. Vi kontaktade kliniken i Danmark och sa att vi kände oss redo för nästa försök och gärna vid nästa mens. Svaret kom ganska så omgående. Det var inga problem. Jag skulle bara höra av mig när den startade. Då skulle jag få mer information om när jag skulle göra ultraljud med mera. Receptet på medicinerna hade jag redan fått sedan tidigare. Allt flöt på.
 
Nervositeten och spänningen blev påtaglig igen. Snart skulle det ske. Snart kanske vi skulle vara gravida igen. Och kanske skulle det fungera hela vägen den här gången. Skulle jag gifta mig med en liten bebis i magen? Åh vad vi längtade och hoppades. Skulle det äntligen bli min tur? Men så sitter både hoppet och förtvivlan på var sin axel. Viskandes. Tänk om vi får missfall bara några veckor innan bröllopet. Kommer det embryo vi ska sätta in att klara sig när det tinas upp? Det kanske inte alls fungerar den här gången.

Vår kamp för ett barn fortsätter. Vi fick missfall i december 2017, men hoppas på nya försök under 2018. Vår kamp för ett barn fortsätter. Vi fick missfall i december 2017, men hoppas på nya försök under 2018.

Ibland uppmärksammas frågan med svårigheter att få barn i tv och tidningar. Det går i perioder och plötsligt så finns det där för en stund. Ett sådant tillfälle är nu när SVT nyligen släppte en miniserie om sex avsnitt som heter ”Kampen för ett barn” Där kan man följa det före detta ishockeyspelarna Nisse Ekman och Danijela Rundqvist där de gör allt de kan för att få ban via IVF.

Jag tycker att namnet på miniserien där vi får följa Nisse och Danijela är så bra. Det är verkligen en kamp för att få barn. Och än större blir ju kampen när tiden börjar springa iväg. Då kanske man inte har tid att stå i kö hur länge som helst för att få hjälp eftersom det finns en åldersgräns.

När jag började titta på serien blev jag väldigt berörd. Jag kände igen mig i så mycket och jag blev påmind om väldigt mycket. Både tankar och känslor och saker jag varit med om. Nisse har barn sedan tidigare men inte Danijela. Man få se hur de slits mellan hopp och förtvivlan och de delar med sig av sina känslor och tankar, och i ett avsnitt säger Nisse att han ser på Danjiela att hon förändras ju mer tiden går, men att hon inte säger så mycket. Och jag känner så med dem. Vad ska man säga till slut? Hur länge ska man orka kämpa och hur många gånger ska man utsätta sig för eventuella misslyckanden. Men det är mycket hoppet som driver en. Den här gången kanske det går. Den här gången kanske det faktiskt blir ett litet barn. Tänk om jag då inte provar en gång till, då blir det ju inget barn. Men man blir trött. 
 
Jag har också hittat atikeln "3 kändismammor som fått hjälp genom surrogat, IVF och äggdonation" skriven av mama.nu där vi kan läsa om Biggest loser”-PT:n Sabina Dufberg, bloggaren Johanna Kajson och proffsboxaren Åsa Sandell, som alla fått kämpa för att bli mammor genom surrogat, IVF och äggdonation.

Det är bra att fler och fler pratar om det här, att det kan vara så svårt att få barn och vilka alternativ som finns, framför allt utöver en vanlig IVF-process. För även om vi är många som bloggar på olika håll om vår längtan efter barn och att det är svårt, så blir det ju alltid mer uppmärksammans när det är känna personer som pratar om det. Det hjälper oss på vägen. Då kanske också förståelsen och vetskapen ökar. Både vetskapen att man kan få hjälp om man inte kan få barn på naturlig väg, men också vetskapen om att man kan hjälpa andra genom att tex donera sina ägg eller spermier. Det är bara att se på Jenny, som donerat ägg under tre års tid efter att hon mött många äldre som inte fått barn fastän de velat.

Dessutom har man nu börjat titta på att göra det lagligt med både embryodonation även i Sverige. Man tittar också på att låta privata kliniker utföra IVF-behandling med donerade spermier, vilket det idag bara är de svenska universitetssjukhusen som får lov att göra. Jag har tidigare skrivit om detta i inlägget ”Embryodonation till Sverige” Kul att läsa är också att det blivit en hel del positiva reaktioner på det lagförslaget. Läs mer om det i Metro och artikeln "Positiva reaktioner på lagändring om assisterad befruktning". Låt oss bara hoppas, precis som det står i artikeln, att landstingen hänger med bättre denna gången och tillsätter de resurser som faktiskt behövs.
 

På självaste lucia 2017 hade vi varit på ett andra ultraljud. Vi var då någon stans mellan v 10 och 11. Beskedet vi fick då var det värsta. Det såg ut att vara ett dött foster, ett missfall. Men vi skulle komma tillbaka en vecka senare för att se att det verkligen var så. Ibland kan det visa sig att det visst finns en litet liv där inne ändå.

Under tiden började jag även märka att mina graviditetssymptom hade börjat avta. Brösten kändes inte lika ömma och jag hade börja bli lite piggare på dagarna. Men i början hade jag tänka att det kanske berodde på att jag började närma mig vecka 12, då vissa symptom så som trötthet och illamående kan försvinna.

Men så en morgon, nästan en vecka efter besöket hos läkaren, märkte jag att jag blödde. Mer än vad jag hade gjort de andra gångerna jag hade haft de små blödningarna. Vi ringde in till gynakuten och de sa att vi kunde komma in. Väl där behövde vi inte vänta så speciellt länge innan vi fick komma in på ett rum. Där konstaterade man samma sak som läkaren på MVC hade gjort. Det fanns inga hjärtslag och storleken var det samma som veckan innan. Med tanke på vilken storlek fostret hade så hade det förmodligen dött någon gång under vecka 9. Vi hade fått ett missfall, kroppen hade bara inte reagerat fören nu.

Vi tog beskedet med ganska stor portion lugn. Vi hade haft en vecka på oss att bearbeta och smälta det här. Vi var ganska inställda på att det inte skulle se bra ut och att vi skulle få ett missfall. Nu skulle vi få ut det här och sedan börja om från början när vi kände oss redo för det. Så vi tog de tabletter vi fick från sköterskan och åkte hem. Tabletterna som skulle hjälpa till att få ut det som fanns i min livmoder. Man beräknande på storleken på fostret att det här skulle jag klara av hemma. Om det hade varit större hade jag fått stanna kvar på sjukhuset.

När vi kom hem började jag ta tabletterna omgående. Jag ville ha ut det här så fort som möjligt. Jag visset att det kanske skulle göra väldigt ont. Om det blev outhärdligt skulle vi komma in igen. Jag fick räkna med att blöda en hel del och fick med jättestora bindor hem. Om jag blödde igenom dem i tre timmar skulle jag komma tillbaka. Min tanke var om jag gjorde det så skulle jag väl inte ha något blod kvar i kroppen, typ.
 
I början gick det bra, kände av lite värk och tog de värktabletter som de också skickat med. Men efter maten var jag tvungen att gå och lägga mig. Nu drog det igång ganska så bra. Jag kunde bara koncentrera mig på att andas och jag höll händerna hårt på min mage. Patrik satte sig i soffan bredvid mig och höll mig sällskap. Vi var två om det här och han var väldigt mån om att jag inte skulle behöva var ensam när detta skedde. Jag fick ju visserligen ta hela den fysiska smällen, men han var vid min sida hela tiden. Allt annat fick vänta. (Jag är så glad att jag har dig Patrik, du är den bästa!)

När kvällen hade kommit började den värsta smärtan gå över. Plötsligt kände jag hur någonting var på väg ut. Jag fick skynda mig till toaletten och där kom allt som en klump ner i toaletten. Efter det kändes det inte speciellt mycket. Och visst blödde jag ganska så mycket, men långt ifrån att jag skulle behöva de jättebindor sjukhuset hade skickat med. Det räckte med vanliga bindor som jag visserligen fick byta ganska ofta.
 
Men så plötsligt när vi låg i soffan och det värsta hade gått över kom jag tänka på vad vi hade sagt om 2018. Om det inte blev barn så skulle vi gifta oss. Vi hade ju till och med bestämt datum. Så jag frågade Patrik:

-  Betyder det här att vi ska gifta oss nästa år istället, nu när det inte blev något barn?
Han tittade på mig och sa med ett leénde: Ja det är klart att vi ska.

Allt det här med ultraljudet, ovissheten och missfallet tog givet vis hårt på mitt välmående. Men jag gick till jobbet dagen efter. Ville inte vara hemma och gå och tänka på det här hela tiden. Men den närmsta tiden efter missfallet så kom tankarna tillbaka ganska ofta. Jag var gravid. Vi skulle bli föräldrar. Men så blev det inte. Sorgen var stor. Det kändes jobbigt. Man hinner ju planera hela sitt liv efter dessa nya förutsättningar, och så blir det inte av. Jag hade ju till och med redan bestämt vart spjälsängen skulle stå och var vi skulle ha skötbordet. Inget av det var inköpt, men jag visste det ändå.

Först i början av våren började det kännas mer okej att tänka tillbaka på det som hänt utan att jag blev allt för ledsen. Men Patrik hade rätt i en sak. Nu vet vi att det fungerar, Danmark fungerar. Det är det bästa. Nästa gång går det säkert bättre. Det är bara frågan om när vi känner oss redo.

Dagen innan vårt andra ultraljud gick vi en härligt kvällspromenad i ett underbart vinterlandskap. Dagen innan vårt andra ultraljud gick vi en härligt kvällspromenad i ett underbart vinterlandskap.
I mitten av oktober 2017 hade vi fått ett plus på stickan. Vi var gravida. Äntligen! Tänk att det fungerade! Vi skulle bli en liten familj. Men fullt medvetna om riskerna och att missfall är ganska vanligt försökte vi ändå lugna oss.

Jag hade någon gång innan graviditetstestet haft några mycket små blödningar. Det fortsatte även efter att vi fått positiv resultat och det är klart att vi blev oroliga. Jag ringde till MVC för att skriva in mig och samtidigt fråga om det var normalt. Ja, det kunde vara normalt. Men för säkerhets skull så skulle vi få göra ett tidigt ultraljud redan i vecka 7 för att se så allt såg bra ut. Det är ju först då man kan se om det finns några hjärtslag tex. Vi bokade tid för både inskrivningssamtal och det tidiga ultraljudet.
 
Kliniken i Danmark ville också att vi skulle ta ett så kallat HcG test. Då mäter man samma hormon som man mäter vid ett graviditetstest, men nu ville de veta nivåerna på testet och det skulle göras två gånger med bara två dagars mellanrum för att se att värdet ökade. Dock gör man inte dessa test på en vanlig mödravård inom landstinget, så jag fick hitta en annan privatklinik som kunde göra testet. Testet visade på goda resultat och det kändes bra. Det bekräftade att det verkligen var ett litet barn på väg i min mage. De små blödningarna kanske inte var något farligt.
 
Äntligen blev det vecka 7. Då vi skulle få göra det tidiga ultraljudet. I appen, som vi givetvis hade laddat ner, stod det att man nu skulle kunna se ett litet hjärta som skulle slå. Lite lätt nervösa klev vi innanför dörrarna hos MVC. Det tog en liten stund på ultraljudet, men tillslut så såg vi den lilla pricken som rörde på dig. Det var hjärtat som slog! Vilken glädje! Nu blev det än mer på riktigt! Jag hade nått i min mage! Allt såg normalt ut. Men läkaren ville ändå att vi skulle komma tillbaka ca tre veckor senare för att kolla igen.
 
Jag fortsatte med mina hormoner och jag fick mer och mer graviditetssymptom. Jag blev trött, kände mig svullen över magen och brösten gjorde ont. Men jag mådde inte speciellt illa. Kunde känna lite motstånd till mat, framför allt på morgonen, men jag kunde i alla fall äta.
 
Så efter ca tre veckor, på Lucia, var vi tillbaka på nästa ultraljud. Vi var nu runt vecka 10-11 på graviditeten. Den här gången var vi inte alls speciellt nervösa utan tyckte mer att det skulle blir kul att se det lilla fostret igen. Den här gången skulle vi även fråga om vi kunde få en liten bild för det missade vi första gången. Men efter en lång tystnad från läkaren så sa han:
 
-  Jag är ledsen men det här ser inte bra ut. Jag hittar inga hjärtslag och den är mindre än vad den borde vara.

Vår värd rasade samman. Skulle vi inte bli föräldrar längre? Hur säker var på det han sa? Tänk om läkaren har fel?

För säkerhets skull skulle vi komma tillbaka om ytterligare en vecka. Det är så man brukar göra när det der ut så här. Det för att verkligen vara säker på att det lilla fostret verkligen är dött. Ibland händer det ju att läkaren har fel och genom att ge den en vecka till säkerställer man att det verkligen är så. Om jag skulle börja blöda innan dess skulle vi kontakta gynakuten. Jag skulle även fortsätta med mina hormoner under tiden.

När vi var klara gick vi ut till bilen. Ingen sa någonting. Patrik startade bilen och körde hem. Vi gick in, klädde av oss och la oss i sängen. Vi höll om varandra hårt och grät. Tillslut somnade vi och sov en stund. Att gå till jobbet gick inte. Det blev att stanna hemma hela dagen för oss båda. Det blev en lång dag och vi fick tvinga oss att äta lite mat trots att ingen av oss var hugrig.

Dagarna som kom efter det var jobbiga. Fanns det något levande litet foster eller inte? Vågade man hoppas? Men läkaren var ju ganska säker på sin sak ändå. Dessutom hade han sett någon som såg ut som en missbildning på ryggraden. Kanske hade naturen gjort sitt? Jag hade ju dessutom tidigare sagt att det här gick alldeles för lätt. Tänk om jag hade rätt? När skulle det bli min tur att få barn? Livet kändes så orättvist.
 
Vi skulle bli föräldrar! Istället för champagne skålade vi med citronlemonad Vi skulle bli föräldrar! Istället för champagne skålade vi med citronlemonad

När vi kom hem från Danmark och vår första insättning av ett embryo var det många känslor som kom fram de närmsta dagarna. Först efter två veckor skulle vi göra ett graviditetstest. Jag var lättad över att det gått så bra och att insättningen inte hade gjort ont. Glad och spänd av förväntan för hur det här skulle gå. Men samtidigt vågade vi inte hoppas för mycket.
 
De första dagarna var jag rätt säker på att det här skulle gå bra. Det skulle ta sig och vi skulle bli föräldrar. Men efter några dagar var det en annan röst i mitt huvud som sa till mig att det här gick alldeles för lätt. Från att vi tagit första kontakten med kliniken i Danmark tills att vi nu satt in ett första embryo hade gåt ganska så fort.
 
-  Vad då för lätt, sa Patrik. Det har väl inte varit lätt? Du har ju fått kämpa så länge för att komma hit. Det har väl inte gått lätt.
 
Och visst hade han rätt. Det hade ju inte varit en lätt resa. Snarare tvärt om. Men när det började närma sig dagen då vi skulle göra testet var jag helt säker på att det inte skulle vara nått, att testet skulle visa negativt. Patrik var mer positiv och pratade med magen varje kväll.
 
Cirka en vecka efter insättningen började det strama lite i livmodern. Kunde det vara ett tecken på att det tagit sig? Eller var det vara alla hormoner som gjorde att det kändes så? För hormonerna skulle jag fotsätta med. Först fram till graviditetstestet, och skulle det visa positivt så skulle jag fortsätta i ytterligare 8 veckor efter det. Lite kämpigt eftersom de hormoner som skulle tas vaginalt gjorde att man kände sig ganska ofräsch mest hela tiden. Men trots att det kändes i livmodern var jag ändå ganska säker på att vi inte skulle få något positivt besked när det väl var dags för graviditetstestet.
 
Så äntligen hade det gått två veckor sedan insättningen. Vi vågade inte ta testen på morgonen. Tänk om det skulle visa negativt, och så skulle vi åka till jobbet direkt efter. Nej det var ingen bra idé, så vi beslutade oss för att göra det på eftermiddagen när vi båda hade kommit hem.
 
Väl hemma så kom nervositeten. Vad skulle det visa? Vi gick upp till badrummet, läste ännu en gång om hur man skulle göra och framför allt vad de olika symbolerna skulle betyda när testet var klart. Jag han knappt lägga ifrån mig stickan innan det fösta strecket kom fram. Plustecknet började synas direkt där på, när Patrik kom in på toaletten. Men strecket som skulle visa att testet gått bra dröjde lite till. Vi väntade och plötsligt var det där! Vi var gravida! Jag kunde knappt tro det. För första gången någonsin hade jag ett plustecken på ett graviditetstest. Det var först svårt att ta in.
 
Vi var givetvis tvungna att fira. Men champagne var ju inte aktuellt. Patrik hittade istället en burk med lemonad i kylen. Det hällde han upp i två champagneglas och så skålade vi. Vi skulle bli föräldrar. Det innebar också att vi inte skulle gifta oss under sommaren. För det hade vi bestämt, blir det inga barn 2018 så gifter vi oss. Men vad gör det? Vi skulle ju äntligen bli föräldrar!
 

Under våra dagar i Danmark besökte vi bland annat slottet. Snart skulle vi äntligen få sätta in ett embryo och kanske få ett litet barn. Under våra dagar i Danmark besökte vi bland annat slottet. Snart skulle vi äntligen få sätta in ett embryo och kanske få ett litet barn.

Ett kort tag efter att det blivit klart att jag inte hade någon polyp i livmodern fick vi ett nytt besked om donator. Kliniken i Danmark hade hittat en ny donator som de tyckte passade oss. Den här gången var det en tjej med bruna ögon och brunrött hår och ca 165 cm lång. Det kändes helt rätt från början och vi tackade ja. Nu gällde det bara att matcha in så att jag kom in på samma cykel som donatorn.

När det var dags började jag åter igen med p-piller för att styra upp min oregelbundna och någon konstiga cykel. Sedan var det dags för hormonerna. Först tabletter som jag sväljer. Dom gör så att slemhinnan i livmodern blir så tjock och bra som möjligt. Efter att jag ätit dem i ca två veckor fick jag gå till gynekologen för att se hur det såg ut, och för att kunna mäta tjockleken på slemhinnan inne i livmodern. Och allt såg bra ut. En sådan lättnad!
 
Efter ytterligare några dagar var det dags att börja med ett hormon till, denna gången tabletter som ska tas vaginalt. Nu började det närma sig dagen då vi skulle sätta in det befruktade ägget! Nervositeten kom smygande. Men jag var också oroligt för att insättning skulle göra lika ont som undersökningen av den eventuella polypen gjorde. Jag frågade kliniken om man kunde bedöva om det skulle behövas och det skulle i så fall gå bra.  
 
Samma dag som vår donator skulle ta ut sina ägg skulle Patrik vara på plats för att lämna sitt så kallade bidrag. Det skulle ske på morgonen så därför åkte vi ner till Danmark redan dagen innan. Sedan skulle vi få vänta i två dagar innan vi skulle få sätta in ett befruktat ägg, ett embryo, i mig. Det var början av oktober 2017, bara några dagar efter att vi flyttat in vårt radhus.
 
Vi bodde på ett hotell ganska nära kliniken. Vi valde att stanna kvar i Köpenhamn hela tiden istället för att åka fram och tillbaka flera gånger på bara några dagar. På förmiddagarna jobbade vi från vårt hotellrum, och när det var dags för lunch gick vi ut och åt. Sedan gick vi på stan och kollade i affärer. Det blev som en liten minisemester.
 
Flera gånger blev vi sugna på att köpa någonting som vi sedan skulle kunna ge vårt eventuella barn. En sak där vi kunde säga att den här saken köpte vi när vi var i Danmark och fick dig. Men vi lugnade oss. Tänk om det inte skulle ta sig eller om det skulle hända någonting annat. Vi fick inte gå händelserna i förväg. Besvikelsen skulle bli ännu större i fall det inte skulle fungera.  
 
Så var dagen här! Dagen då vi äntligen skulle få sätta in ett befruktat ägg i min livmoder. Vi kom in till rummet där vi skulle vara. Där fick vi fick reda på att donatorn hade fått ut 12 ägg. Av de 12 var det tre ägg som var befruktade, godkända och av tillräkligt god kvalitet. Vi skulle nu sätta in ett ägg, det finaste, och de andra två skulle vi frysa ner. Det skulle vi kunna använda till fler försök om detta första försök inte skulle fungera, eller till sykon om det ville sig väl. De befruktade äggen förvaras i frysen i max fem år.
 
Insättningen gick bra! Det gjorde inte ont och vi fick hela tiden vara med genom att se på en skärm när de förde in det lilla embryot.
-          Ser du! Sa jag till Patrik
 
Glädjen var stor. Äntligen! Så här nära en graviditet hade jag aldrig varit sedan jag gjorde mina första försök för snart tio år sedan. Tänk om det dessutom skulle ta sig och vi skulle få ett litet barn.
 
Efteråt ville jag inte resa på mig. Tänk om det skulle åka ut! Men läkaren sa att det bästa jag kunde göra var att resa på mig och bete mig precis som vanligt. Det hjälper inte att ligga med benen upp i luften. Snarare tvärt om. När man rör på sig ökar blodcirkulationen, vilket gynnar livmodern och det lilla embryot. Efter två veckor skulle jag göra ett graviditetstest för att se om det lilla embryot fastnat. Nu var det dags att sätta sig i bilen och åka hem.
 

KIT.se har intervjuat Jenny som donerat ägg under tre år. Bild lånad av KIT.se KIT.se har intervjuat Jenny som donerat ägg under tre år. Bild lånad av KIT.se

Jag hittade nyligen en artikel om Jenny Rasmusen som donerat ägg under tre års tid. Artikeln är visserligen ett år gammal, men ändå så aktuell.

I Sverige får man inte donera ägg eller spermier för att tjäna pengar. Det ska ske genom en så kallad altruistisk handling, alltså i ett osjälviskt och hjälpsamt syfte. Som man får du 550 kr för en donation och som kvinna får du 5600 kr när du donerar ägg. Det ska täcka förlorad arbetsinkomst och resor. Men i många fall täcker det nog inte ens det. Dock har landstingen i Skåne en ersättning på 11,000 kr. Det har också gjort att deras köer minskat en hel del.

Jenny har under tre år och sex donationsomgångar donerat totalt 113 ägg. Hon får bara veta om det leder till en graviditet och ett fött barn. Ingenting mer. Anledningen till att hon donerar ägg säger hon sig vara att hon mött många äldre människor som inte har några barn fastän de har velat. Nu finns det ju så många fler möjligheter att få barn än det fanns då och varför då inte hjälpa andra att få barn, säger hon. Tänk om fler kunde göra som Jenny! Läs hela artikeln om Jenny Rasmusen på KIT.se

Det pratas ju inte så mycket om ägg donation och jag tror att många kvinnor inte ens tänker på att man kan göra det. Det gjorde inte jag heller innan jag hamnade här själv. Därför tror jag att bristen på ägg i vissa landsting hade minskats om man hade pratat om det mer så att fler får upp medvetandet och tanken på att det finns. I Göteborg är kön som allra längst, men det beror ju inte bara på bristen av ägg, utan även att det området inte prioriteras inom landstinget. Dom får helt enkelt inte mer pengar för att kunna bedriva den delen på ett bättre sätt.
 
Alla som donerar måste genomgå en medicinsk och psykologisk undersökning. Som donator ska man vara under 35 år för att få lov att donera. Dessutom kan man i Sverige inte välja om man är en öppen eller stängd donator, vilket säker gör att många drar sig för att donera. I Sverige måste du nämligen vara en öppen donator, vilket innebär att eventuella barn kan komma att ta kontakt efter att de fyllt 18 år. Dock har man som donator inga förpliktelser eller ansvar för de barn som kommer till när man donerar. Detta krav har man då man i Sverige är väldigt mån om barnen och att de ska ha rätt att få veta sitt ursprung. Men skulle man ändra på reglerna skulle det nog vara fler som skulle kunna tänka sig att donera och fler skulle kunna få hjälp.
 

I juli 2017 fick vi vår första donator. Glada och förväntansfulla såg vi fram emot ett första försök. Men så plötsligt trodde man att jag hade en polyp och vi fick avbryta processen. I juli 2017 fick vi vår första donator. Glada och förväntansfulla såg vi fram emot ett första försök. Men så plötsligt trodde man att jag hade en polyp och vi fick avbryta processen.
På vårt första besök i Danmark sommaren 2017 hade vi satt våra önskemål, eller krav som det också kallas på en blivande donator. Patrik tyckte att vi skulle matcha lite på mig i alla fall. Men efter lite prat fram och tillbaka bestämde vi att accepterade rödhåriga, blonda, brunögda och ändå ganska långa tjejer. Ganska långt ifrån mig som är 163 cm, blå ögon och någon form av brunt hår. Jag kände att det inte spelade någon större roll hur hon såg ut.
 
Så bara några dagar efter vårt första besök i Danmark fick vi besked om att det fanns en donator till oss. Vi hade ju inte satt så många önskemål, eller krav som man också kan kalla det, så det kanske inte heller var så svårt att hitta en så kallad match. Hon var blond, blå ögon och nästan 179 cm lång. Då hände något märkligt. Inte bara det att allt gick så fort. Jag hade varit inställd på att vi i alla fall skulle få vänta kanske två månader innan det skulle finnas en donator till oss. Så det blev en liten chock när det gick så snabbt. Plötsligt var det liksom verklighet. Men det kom även en annan reaktion som jag inte hade räknat med. Hon var ju inte matchad på mig alls! Det var ju bara de blå ögonen som stämde in.
 
Jag blev väldigt förvånad över min reaktion. Jag hade ju vart så bestämt om det inte spelade någon roll. Och nu blev jag tveksam om jag verkligen ville ha den här kvinnans ägg. Jag var tvungen att sova på saken. När vi sedan pratade om det dagen efter bestämde vi ändå att köra. Hon var ju faktiskt rätt lik Patrik. Och det gör ju ingenting. Då skulle ju det eventuella barnet förmodligen bara uppfattas som väldigt lik sin far. För Patrik var väldigt ljus som barn, och han är ju längre än mig.
 
Så jag började med hormonerna som jag skulle. Först skulle jag börja med p-piller. Det kändes väldigt märkligt att äta p-piller när man skulle föröka att bli med barn. Men det var ju för att styra in mig på samma cykel som donatorn. Men mitt i allt så åkte vi ner till Danmark igen för en undersökning, och då såg man att jag eventuellt hade en polyp i livmodern. Den var tvungen att tas bort innan man kan sätta in ett befruktat ägg. Ett bakslag! Igen!

Vi försökte genomföra en undersökning i Danmark som skulle tala om ifall det var en polyp eller inte, men det gjorde helt enkelt för ont så det gick inte. Kliniken i Danmark erbjöd sig att ändå ta ut ägg från donatorn och frysa dem så att vi kunde använda dem när man utrett om jag hade en polyp och i så fal tagit bort den. Men vi kände på en gång att det ville vi inte. Vi beslutade oss för att släppa den donatorn och bestämde oss för att åka hem. Där skulle vi försöka få tag i en gynekolog som kunde hjälpa oss att se om det verkligen var en polyp.
 
Det är klart att det kändes märkligt och väldigt ledsamt att behöva släppa donatorn. Men det var inte rätt att skynda på det här ännu mer. Vi hade fått en donator så snabbt och det skulle troligtvis inte ta så lång tid att hitta någon annan när allt det här väl var utrett. En sak i taget. Beslutet kändes rätt i magen.
 
Väl hemma började jag leta efter en mottagning som kunde hjälpa mig. Men det visade sig vara omöjligt att hitta en gynklinik inom den offentliga vården som ville och kunde ta emot mig. Alla jag var i kontakt med krävde att jag först skulle ha en remiss. Men hur skulle jag kunna få det om ingen ville ta emot mig? Jag började även kontakta privata kliniker, men det var svårt eftersom detta var mitt i sommaren. Men efter ett tag så fick jag kontakt med en klinik, som till min stora förvåning kunde ta emot mig redan dagen efter vårt samtal.
 
Jag hade varit naiv och trodde att detta skulle bli en enkel undersökning. Patrik hade frågat om han skulle följa med, men jag hade sagt att det inte behövdes. Men det är klart. De var ju tvungna att göra samma typ av undersökning som vi fick avbryta i Danmark. Paniken kom och det var oerhört jobbigt. Att jag hade trott något annat var konstogt. Men det gick. Efter att jag hållit sköterskan hårt i handen och skakat som en galning var det klart. Det var ingen polyp! Så skönt!
 
Jag ringde Patrik efteråt och han fick komma och hämta mig. Jag åkte hem och vilade. Jag var helt slut efter den oerhört jobbiga undersökningen. Sedan meddelade vi kliniken i Danmark, och där började man leta efter en ny donator till oss. Nu skulle det väl ändå gå vägen?
Öppen eller stängd donator? Vi har valt en öppen äggdonator för att vårt eventuella barn ska kunna ta reda på sitt ursprung om så önskas. Öppen eller stängd donator? Vi har valt en öppen äggdonator för att vårt eventuella barn ska kunna ta reda på sitt ursprung om så önskas.

Det finns många frågor att ta ställning till när man försöker få barn via donation. En av dem är öppen eller stängd donator. I Sverige kan man inte välja om man vill ha öppen eller stängd donator då alla som donerar i Sverige måste vara en öppna donatorer. Men åker man till Danmark, som jag och Patrik valde att göra, kan man välja hur man vill ha det.

En öppen donator innebär att barnet vid 18 års ålder kan få reda på vem som donerat, och där med också få reda på den genetiska och kopplingen. Det för att man i Sverige ser till barnets intresse och att det ska ha rätt till få veta sitt ursprung. Det är också därför man idag kräver att mins en av föräldrarna måste bistå med sina egna celler. Dock håller man just nu på att diskutera det och till årsskiftet 2019 kanske det blir tillåtet med embryodonation i Sverige. Läs mer i mitt tidigare blogginlägg ”Embryodonation till Sverige?

Som mottagare av de donerade äggen kan man där emot aldrig få reda på vem som donerat, även om man väljer öppen donator. Donatorn kan heller aldrig få reda på vem som tagit emot de donerade äggen eller sperman oavsett om de väljer att vara en öppen eller stängd donator. Vill man absolut veta vem som donerar eller vem man donerar till måste man i så fall ha en egen donator som då kan vara en syster eller en vän.

Om man väljer en stängd donator kan barnet aldrig få reda på vem som donerat, och där med heller aldrig få veta nått om sitt ursprung.

Det är lite billigare att välja en stängd donator, och det beror helt enkelt på att det är lättare att hitta personer som kan tänka sig att donera om de kan välja att bli en stängd donator. Men priset i detta fall har aldrig varit en faktor för min del. Jag bestämde mig ganska så tidigt för att jag ville ha en öppen donator, även när jag var inne på att försöka få barn på egenhand innan jag träffade Patrik.

Jag som i de flesta fall har varit ganska så öppen om min situation kände också att mitt barn absolut ska få veta hur det har kommit till. Det kommer aldrig att vara en hemlighet. Och då vill jag även kunna ge mitt barn chansen att kunna ta reda på vem det är som donerat och var de genetiska banden egentligen finns. För min del skulle det kännas egoistiskt att då välja en stängd donator. Inget barn ber om att få komma till, det är helt och hållet ett beslut från andra som gör att vi ens finns till. Och då kan man väl ge barnet en chans att få reda på sitt ursprung om det vill? Det är det minsta jag kan göra känner jag.

Men det finns många som väljer en stängd donator oavsett om man gör det som par eller som ensamstående kvinna. Som ensamstående kanske man känner att ”Det här är min resa, någonting jag väljer att göra. Det är mitt barn och ingen annans.” Därför kanske man också väljer att ta en stängd donator. Som par kanske man inte pratar om det öppet bland sina familjer och sina vänner. Man kanske tycker att det känns för jobbigt eller så är det helt enkelt för känsligt. Och då kanske man inte heller tänker berätta för barnet hur det egentligen kommit till.
 
Det finns forskning som visar på att det är ganska så få barn som faktiskt tar kontakt med den som donerat. Men det är utifrån de som vet om att de kommit till genom donation. Man tror att mörkertalet är stort då det är många som faktiskt inte vet om att de kommit till genom ägg eller spermadonation. Men om alla som kommit till den vägen hade fått reda på det, kanske siffrorna hade sett annorlunda ut.

En paus på vägen till Danmark för vårt första besök på kliniken sommaren 2017. En paus på vägen till Danmark för vårt första besök på kliniken sommaren 2017.
Efter att vi satt oss i kö till äggdonation här hemma i Sverige visste vi att det skulle ta 1,5-2 år innan vi skulle kunna få hjälp. Det är lång tid att vänta och framför allt när vi båda börjar närma oss 40 år. För efter 40 får man nämligen ingen hjälp med varken IVF eller donation i Sverige. Därför började vi titta på andra allternativ. Jag viste sedan tidigare att man kan få hjälp i Danmark, och det ganska så omgående. Det fanns inga direkta kötider och dessutom har de en högre åldergräns. Dock får man betala.

Varför skulle vi inte ge det en chans innan det blev vår tur här hemma? Tänk om vi kunde få barn lite tidigare, det hade ju varit fantastiskt! Så vår strategi blev just det. Att prova Danmark innan, skulle det inte fungera och inte bli något barn så hade vi en backupp hemma. Då hade vi ju också försökt på annat håll och gjort vad vi kunnat för att det här ska gå vägen.
 
Vi tog kontakt med kliniken som fanns i Köpenhamn. Visst kunde vi få hjälp. Det som behövdes göras var att ta en hel del prover, bland annat HIV och hepatit. Där efter skulle vi skicka ner resultatet tillsammans med mina tidigare journaler. Ett kort tag efter att vi fått ordning på alla papper och kliniken i Danmark tagit emot dem fick vi svar. Vi var välkomna ner för ett första möte.

Vi bokade en tid lite längre fram och valde att åka under sommaren 2017 när vi ändå hade semester. Nervösa och spända inför mötet klev vi innanför dörren på kliniken. Vi skulle prata om hur det går till, urval och garantier.
 
Om vi valde att gå vidare var vi garanterade ett dugligt befruktat ägg för insättning från vår äggdonator. Patrik skulle givetvis vara den biologiska pappan. Ibland kunde det finnas några fler och då skulle de äggen frysas in. Vi fick inte se några bilder på några donatorer, men vi kunde sätta önskemål som kliniken sedan skulle försöka matcha på så gott det gick. Ju fler önskemål eller krav, desto svårare kunde det bli att hitta en donator som passade in.
 
Just då när vi satt där och pratade om det här så kände jag att det inte spelade någon större roll hur donator såg ut. Blond, mörk eller rödhårig. Kort eller lång, det spelade ingen roll. Det som då förvånade mig var att läkare sa att de flesta väljer bort rödhåriga för det vill man inte ha. Varför inte det undrar jag? Vad spelar det för roll? Jag tycker rött hår är jättefint! Jag kan verkligen inte förstå varför rödhåriga donatorer väljs bort. Så bara för det ville jag nästan allt mer ha en rödhårig donator!
 
Bara några dagar efter att vi kommit hem från Danmark får vi ett mail. De har en donator till oss.
Patrik har varit min stöttepelare när mina tankar och funderingar kring äggdonation har bearbetats. Patrik har varit min stöttepelare när mina tankar och funderingar kring äggdonation har bearbetats.
Samtidigt som vi började prata om allt det här, kötider, äggdonation, barnlängtan och vad jag hade gått igenom började mina hjärnspöken att komma fram igen. Vill Patrik verkligen ha mig? Jag är ju defekt, jag har ett handikapp. Är jag verkligen lika mycket kvinna som innan? Tänk om naturen har fixat det här. Tänk om jag skulle dö när jag föder barn. Tänk om min kropp inte skulle klara av det och att det är därför jag inte heller kan få barn? Har naturen fixat det på egen hand? Och så gör jag allt jag kan för att lura naturen genom att gå andra vägar när mina egna ägg inte fungerar. Ska Patrik då lämnas här själv med vårt lilla barn om jag dör?
 
Kommer jag att älska detta barn? Det kommer ju inte att vara mitt, i alla fall inte rent genetiskt. Men människor som adopterar säger ju att de älskar deras barn lika mycket som det vore deras egna biologiska barn. Jag skulle ju dessutom få bära barnet, känna hur det växer och rör sig inne i min mage. Jag skulle ju dessutom få amma detta lila barn och vara med från allra första början. Det är klart att jag kommer att ta till mig barnet och älska det. Men det är fullt naturliga tankar i en sådan här situation. det är mina hjärnspöken. Och kanske även delvis helt nödvändiga tankar. Fast man tror många gånger att man är knäpp och jag måste vara den ända som tänker så här.

Men tänk om vi inte får några barn alls? Det kanske inte fungerar trots att vi får hjälp. Kommer vårt förhållande att klara det? Kommer vi att bli lyckliga och kommer vi att få det bra ändå? Vad gör vi då? Många frågor men kanske inte lika många svar. Men det jag kom fram till var att om det inte skulle bli några barn så kommer vi ändå att få det bra tillsammans. Vi har roligt tillsammans. Det kommer vi fortsätta ha oavsett om vi får barn eller inte. Och den insikten var väldigt skön att få. Det lugnade mig och jag kände att stressen lite grand försvann. Patrik viste förutsättningarna och hade ändå valt att vara tillsammans med mig. Det måste betyda någonting bra!
 
Jag kom också fram till att får vi inga egna barn så vill jag vara med och hjälpa andra barn genom att vara en stödfamilj. Det finns så många barn och familjer som behöver avlasting av flera olika skäl. Vi skulle kunna hjälpa till på helgerna, eller kanske rent av hela veckor. Då skulle vi kunna känna att vi gör nytta samtidigt som vi ändå kan fylla det sovrum som idag står tomt till någonting bra.
 
Alla dessa tankar kom upp till ytan igen när vi började prata om barn, kötider och äggdonation. Jag upptäckte att jag inte alls bearbetat mina känslor och tankar så långt som jag trodde. Det var då jag insåg att jag och min före detta inte alls pratat om det här. Det var bara någonting som flög förbi och det var någonting som bara skulle lösas. Det var obekvämt och jobbigt. Alla samtal med Patrik blev därför min terapi och min hjälp att komma vidare och acceptera faktum. Att acceptera det som hänt och låta det bli en del av mig istället. En del av min identitet.
 
Det är också därför jag idag skriver den här bloggen. Dels för att ytterligare bearbeta det som hänt och det som fortfarande står inför dörren. Men också för att jag känner att jag vill visa att vi är många som har svårt att få barn, men att det pratas alldeles för lite om det. Vi är många som lider i tysthet och vi är många som längtar och kämpar. Vi är många som får frågor, kommentarer om att det är kanske är dags snart och menade blickar och tysta situationer som uppstår när man får frågan om man har barn och man svarar:
 
-  Nej, jag har inga barn.
Göteborgs skärgård är en av de platser där vi söker lugn och där vi många gånger pratat om vår situation i längtan efter barn. Göteborgs skärgård är en av de platser där vi söker lugn och där vi många gånger pratat om vår situation i längtan efter barn.
Trots att jag och Patrik inte varit tillsammans så länge så kom vi snabbt in i stora ämnen som barn. Och det var ju kanske inte så konstigt. Jag hade ju berättat för honom att jag inte kan få egna bilogoiska barn, utan att jag måste få hjälp med äggdonation eller embryodonation. Om det nu skulle bli vi, vad hade vi för allternativ? Vilka vägar skulle vi kunna gå?

Och det var viktiga saker att prata om då kötiderna i Sverige är långa och det finns en åldersgräns på 40 år. Vi båda började närma oss 38. Skulle vi sätta upp oss i kö på Sahlgrenska? Kunde jag behålla den köplatsen jag hade där sedan mitt tidigare förhållande? Finns det någon i vår närhet som vi tror skulle kunna tänka sig att donera ägg? Men då kom ju fråga upp igen, vill jag/vi ha ägg från någon vi känner? Skulle vi överväga att söka hjälp utomlands? I Danmark tex, där kan man också få hjälp med äggdonation och de har nästan inga köer alls. Dock måste man ju i så fall öppna plånboken.

Det är stora frågor och ännu större frågor för ett par som inte varit tillsammans så jättelänge. Vem viste då om vi ens skulle var tillsammans lite längre fram? Men vi var tvungna för att vi inte skulle förlora chansen längre fram.
 
Någonstans innerst inne hoppades jag på att jag skulle kunna behålla den köplats som jag fick då jag första gången ställde mig i kö för äggdonation. Visserligen hade jag hamnat där tillsammans med min före detta partner, men det var ju mig det berodde på, inte på honom. Det hade bara inte blivit av att vi hade meddelat donationsavdelningen. Så en dag tog jag modet till mig att ringa och fråga. Men tyvärr, jag kunde inte behålla min köplats om det inte längre var samma partner. Man står i kö som par, inte som individ fick jag till svar.

Jag bröt ihop. Ännu en gång fick jag motstånd i min önskan att få barn. Ännu en gång skulle det dröja lång tid innan jag kunde få hjälp. Tiden rinner iväg. Jag skulle hamna sist i kön igen och det skulle ta 1,5-2 år innan det var min tur. I värsta fall skulle det bara vara månader kvar tills jag skulle fylla 40 när de skulle höras av sig.
 
Nya lappar skulle skickas hem. Men jag och Patrik var ju tvungna att faktiskt vara tillsammas en tag också innan vi kunde ställa oss i kö och innan vi kunde få hjälp. Sådana var reglerna. Dessutom skulle Patrik vara tvungen att komma in och lämna ett spermaprov så man visste om han var godkänd eller ej.
 
Jag satt i ett litet rum på jobbet när jag ringde det där samtalet. Jag kunde inte gå ut där ifrån. Jag grät så oerhört och innerligt. Stora tårar rann ner för kinderna. Jag var tvungen att komma där ifrån. Jag ringde Patrik. Kunde han komma och hämta mig? Visst kunde han det, dock med en kollegas bil så hans var inlämnad på service. Han körde mig hem till lägenheten. Han tröstade mig och kramade mig. Det skulle lösa sig ändå. Vi skulle hitta en lösning. Där efter började vi mer och mer titta på att åka till Danmark. Där skulle vi kunna få hjälp mycket snabbare så fort vi kände att vi var redo och när vi hittat ett nytt gemensamt hem. Det skulle blir vår plan. Skulle det sedan inte fungera kunde vår köplats här hemma i Sverige få bli en backupp till ytterligare försök.
 
Stackars Patrik. Bli inslängd i det här så brutalt och direkt. Från att vara själv till att var med en tjej som drar in honom i en helt ny värd. Men samtidigt har han ju sluppit hela den långa vägen med att först försöka få barn på egen hade för att då upptäcka att det inte blir något. Utredningar och kötider för IVF, där man efter hopp och tro upptäcker att det inte heller fungerar. Hela den resan har han sluppit. Vi befann oss på olika nivåer och han gjorde allt han kunde för att försöka trösta och förstå vad jag redan hade gått igenom när vi träffades.
På väg in till stan för första daten med Patrik. Lite nervöst och lite pirrigt. Jag hade aldrig varit på date med någon jag hade träffat över nätet tidigare. Hur skulle det här gå? På väg in till stan för första daten med Patrik. Lite nervöst och lite pirrigt. Jag hade aldrig varit på date med någon jag hade träffat över nätet tidigare. Hur skulle det här gå?

I maj 2016 flyttade jag in i min nya lägenhet på Hisingen i Göteborg. Det var här jag skulle bo nu efter separationen med min tidigare partner. Jag hade hittat en lägenhet som passade mina behov perfekt. Sommaren kom och där med även semestern. Jag kände att jag landade mer och mer efter allt som hänt och tyckte att livet kändes rätt så bra.  Undertiden funderade jag mer och mer på om jag skulle ta steget att åka ner till Spanien och försöka skaffa barn på egen hand med hjälp av embryodonation. På så sätt skulle jag kanske få mitt efterlängtade barn till slut även om det skulle bli på egen hand.

Men under den sista delen av min semester bestämde jag mig för att testa på det där med nätdating. Det kunde ju vara lite kul, att gå på date. Jag hade egentligen inte tänkt att ge min in på det fören till hösten tidigast, men infallet fick mig att gå in och registrera mig på en av de större webbplatserna för detta ändamål. Jag skickade meddelande till några stycken, men det var nästan ingen som svarade. Då förstod jag inte att det kanske fanns lite oskrivna regler som att det oftast är killen som tar första kontakten. Men efter att litet tag fick jag syn på ”Sailorputte”. Han såg trevlig ut tänkte jag. Dessutom verkar han gilla båtlivet, och det gör ju jag med! Jag skickade ett meddelande, och jag fick svar! =)
 
Efter att vi skrivit fram och tillbaka några gånger bestämde vi att vi skulle träffas. Den 17 augusti 2016 var första gången vi sågs. Vi möttes utan för Stora Teatern i Göteborg. Det var kulturkalas i stan och mycket folk i rörelse. Mitt första intryck när jag såg Sailorputte, som visade sig heta Patrik, var tyvärr inte jättebra. Här hade jag ansträngt mig med att välja kläder och försöka visa mig från den bästa sidan så står han i ett par förstora shorts, en t-tröja och ett par ganska fula skor. Jaha, det här kanske inte var riktigt vad jag hade väntat mig, men vi går väl in och sätter oss så kanske jag får en trevlig stund i alla fall, tänkte jag.

Men först efter 3,5 timmar sa vi hej då. Vi hade kunnat prata ännu mer. Men det hade blivit ganska kallt och klockan hade sprungit iväg. Det var dags att dra sig hemåt. Jag insåg att jag haft det mycket trevligare än vad jag trodde. Kanske skulle jag träffa honom en gång till och ge det en chans i alla fall?

Mitt dilemma var bara det. Jag kan inte få egna barn och Patrik hade varit tydlig i sin profil att han mer än gärna vill ha barn. Jag kände att jag lurades lite. Visst, med lite hjälp så kanske jag kan få barn, men det finns ju inga garantier. Därför bestämde jag mig för att tidigt berätta som det var. Ingen skulle kunna anklaga mig för att ha lurat någon genom att inte säga det fören längre in i ett eventuellt förhållande. Och om han skulle reagera med att han då inte ville fortsätta träffas, så var det bra om det kom fram innan några eventuella större känslor hade börjat växa. Det kändes mest ärligt även om det var en stor sak att berätta så tidigt. Då viste han vad han hade att göra med. Så redan efter vår andra date, som bestod av lunch ute på Hönö, bjöd jag med Patrik upp till min lägenhet. Där sa jag att vi behövde prata.

Patrik har i efterhand berättat för mig att han då trodde att jag skulle säga att det här med våra dater, det skulle inte vara någon idé att fortsätta då jag inte var intresserad. Så när han fick höra det jag berättade, att jag inte kan få egna biologiska barn, och det inte finns några garantier till barn tillsammans med mig blev han nästan lättad. Jag sa att han givetvis fick fundera på det jag precis berättat och hade han frågor var det bara att ställa dem. Ville han inte ses mer hade jag full förståelse för det.
 
Men Patrik ville ses mer. Efter bara några dagar var vi ute på vår tredje date och åkte runt i hans lilla båt. Hur mysigt som helst! Vi pratade bland annat om det jag hade berättat och jag förklarade mer vad det innebar och hur jag hade fått reda på det. Och det kändes så enkelt och så bra. Han lyssnade och förstod. Jag kände mig förstådd och jag kände att han brydde sig om mig. Kan det vara så här enkelt, tänkte jag?
 
Vi fortsatte att träffas och ganska snart var vi tillsammans allt mer. Efter några veckor fick jag dock panik. Det kändes som om jag lurade honom. Hade Patrik verkligen förstått vad han hade gett sig in på? Ingen av oss hade tid med att vi skulle vara tillsammans ett tag, kanske ett år till och med, och så kommer han på att han inte vill vara med på den här resan. Vi båda var ju redan 37 år och vi närmade oss 38. För att få hjälp i Sverige får jag inte ha passerat 40 och kötiderna är ju ganska långa. Jag grät och kände mig som en dålig människa.

Men Patrik märkte redan då att det var något som inte var bra, och frågade vad det var. När jag berättade och frågade om han verkligen förstod tittade han på mig och sa det finaste han kunde säga:

-  Men förstår du inte. Jag är tokkär i dig och vill inte ha någon annan än dig. Om det inte blir några barn så är det så. Jag vill ändå vara med dig.

Sedan dess har det varit vi. Vi har flyttat ihop och vi har köpt hus. Till sommaren 2018 gifter vi oss. Och vi har bollen i rullning för en dag förhoppningsvis bli gravida och få ett litet barn tillsammans. Tack Patrik för att du kommit in i mitt liv!
 

Jag är 39 år och har fortfarande inga egna barn. Hur länge till ska jag försöka? Jag är 39 år och har fortfarande inga egna barn. Hur länge till ska jag försöka?
Var går gränsen för att skaffa barn? Hur gammal får man lov att vara och vem bestämmer det? Varför ska någon annan bestämma hur gammal jag får vara för att få barn?

Allt fler skaffar barn senare i livet än tidigare. Det finns givetvis både för- och nackdelar med det. Precis som med allt annat. Ju längre man väntar, ju svårare blir det. Kvaliten på ägg och spermier blir sämre och det är ju en av anledningarna till att allt fler söker hjälp idag för att kunna få barn. Men åter igen, vart går åldergräsen? Vi lever allt längre, våra kroppar håller allt längre. Så varför ska åldergränsen för att få hjälp med barn ligga vid 40 år ålder? Om du upptäcker för sent att du inte kan få egna barn eller inte träffar din livskamrat fören lite senare i livet så är det svårt. I alla fall i Sverige.
 

Går du till en privat klinik har du några år till på dig. Samma sak om du söker dig till Danmark. Där kan man få hjälp upp till 45 år. I Ryssland och andra länder kan du vara ännu äldre innan de sätter stopp för att hjälpa till med graviditeter. Det finns bland annat en klinik i Ryssland som hjälper kvinnor upp till 51 års ålder. Se gärna inslaget från Korrespondenterna ”Fertilitet på is”

När jag för första gången försökte bli med barn var jag 29 år. Det började lite oskyldigt genom att sluta med preventivmedel så får vi se om det blir något, typ. När det förhållandet sedan tog slut och jag mötte en man som var 16 år äldre kom ju frågan om ålder upp. Han hade redan tre barn. Tonårsbarn dessutom och han hade fyllt 40 för flera år sedan. Ville han bli pappa igen vid den åldern? Var det rättvist mot det eventuella barnet att han skulle vara så pass gammal och kanske inte kunna vara med så länge? Hur länge lever man och vilken livskvalitet får man längre fram i livet? Ja det var frågor som vi pratade om då. Jag var 30 år.

När jag sedan träffade den man jag skulle vara tillsammans med i sex år tog det ett ganska bra tag innan vi började försöka. Och det för att han inte kände sig redo och satsade rätt mycket på karriären just då. Jag kände mig oerhört stressad över det. Jag började närma mig 36 när vi först började försöka få barn. Jag ville egentligen ha minst två barn, men insåg att det skulle bli tufft om alla skulle komma innan jag fyllt 40. För någonstans har jag länge tänkt och tyckt att det är där gränsen går för mig. Jag började då vänja mig vid tanken av att det kanske bara skulle bli ett barn. Och efter ett tag så kändes det helt okej.

Men nu är jag 39 år och jag har fortfarande inte några barn.  Mycket har hänt på vägen. Mitt liv har ändrat sig flera gånger och nya förutsättningar med det. Sedan hösten 2015 vet jag dessutom om att jag inte kan få egna biologiska barn. Jag måste få hjälpmed äggdonation eller adoptera för att få det barn jag så länge längtat efter. Stressen över att det inte blivit några barn har infunnit sig många gånger. Det var också därför jag övervägde att försöka bli förälder på egen hand genom att åka till Spanien och få hjälp med en embryodonation när förhållandet tog slut.

Nu börjar jag också fundera på om 40 verkligen är en magisk gräns för mig. Vad gör det om jag är 41 eller 42 år? Jag tror fortfarande att jag kommer att bli en bra mamma även om jag passerat 40. Och det kommer nu bara i så fall att bli ett barn. Och det känns helt okej.
I den nya lägenheten fanns en klädkammare med fönster som först när jag flyttade in blev ett litet arbetsrum. Här skulle det sedan, om det gick vägen, blir ett litet barnrum. I den nya lägenheten fanns en klädkammare med fönster som först när jag flyttade in blev ett litet arbetsrum. Här skulle det sedan, om det gick vägen, blir ett litet barnrum.
Mitt liv hade fått en mycket plötslig vändning. Min sambo och livspartner hade gjort slut. Den första tiden var oerhört jobbig. Vi skulle komma överens om hur vi skulle göra med huset och vem som skulle ha vad samtidigt som jag skulle bearbeta det som hade hänt. Men efter ett tag så övergick min sorg till ilska. Jag blev förbannad för att han inte gav oss en chans till. Och det var bra. För då blev jag inte längre lika känslomässig i våra diskussioner.

En period växlade jag mitt boende och bodde varannan vecka hos min syster. Det för att vi skulle få paus från varandra då det är jobbigt att bo under samma tak när man inte längre är tillsammans.
Men i slutet när vi fick sålt huset och vi båda skulle packa och flytta bodde vi båda två under samma tak och det gick riktigt bra. Vi hade det faktiskt ganska trevligt ihop vissa stunder. Det är klart att man många gånger vara nära på att kalla honom för ”Älskling”, men efter ett tag så gick det också ganska så bra. I slutänden så blev vår separation bra. Jag började även att inse vissa saker som gjorde att jag till och med i bland kunde tycka att det som hade hänt kanske faktiskt var bra.
 
Samtidigt började jag fundera på hur jag ville att mitt liv skulle se ut fram över. I processen att komma vidare i livet bestämde jag mig ganska så snart för att försöka få barn på egen hand i stället. Av den anledningen letade jag också efter en lämplig lägenhet som antingen hade ett stort vardagsrum där jag skulle kunna ha en säng eller ett stort sovrum så att jag och mitt lilla barn skulle kunna sova i samma rum lite längre. Ännu bättre var det om det fanns en liten klädkammare med fönster som då skulle kunna användas som sovrum eller barnrum.
 
I mitt letande hittade jag efter ett tag en jättefin lägenheten på Hisingen i Göteborg som hade just den lilla klädkammaren med fönster som jag allra helst ville ha. Köket var dessutom nyrenoverat och resten av lägenheten var också i bra skick. Det skulle bli perfekt.
 
För att kunna få barn på egen hand skulle jag vara tvungen att söka hjälp utomlands. Vid den här tiden var det inte tillåtet för ensamstående kvinnor i Sverige att få hjälp med att skaffa barn själva, så det var uteslutet. Och i mitt fall skulle jag dessutom behöva både ägg- och spermadonation, vilket inte heller är tillåtet i Sverige. Nyligen har man dock börjat diskutera detta på regeringsnivå och eventuellt kommer det nu att bli tillåtet till årsskiftet. Läs mer om det i mitt tidigare blogginlägg ”Embryodonation till Sverige

Jag hittade istället en klinik i Spanien som erbjöd hjälp med embryodonation. Och så skulle jag kunna välja mellan att ta två olika donatorer och skapa ett embryo efter det, eller att ta emot ett embryo som blivit över efter en IVF-process mellan ett par.
 
Först tänkte jag att jag skulle ta två olika donatorer, men sedan bestämde jag mig för att i så fall ta ett embryo som kommit till genom en IVF-process hos ett par. Dels var det billigare, men den största anledningen var faktiskt att det i så fall kommit av en anledning. Det har kommit till av kärlek då det varit ett par som längtat efter barn som sedan valt att donera vidare de embryon som blivit över. Det skulle ge mitt barn en bra anledning till varför det hade kommit till. Det hade inte enbart varit min vilja i så fall.
 
Att försöka få barn på egen hand är inget självklart val. Det är tusen tankar och funderingar. Det innebär att man inte får någon avlastning från sin partner, att man får ta alla vakna nätter själv och man får ta all vab själv. Men längtan efter barn var så stor och jag kände att jag ändå har ett nätverk runt om kring mig som skulle stötta och hjälpa mig. Jag hittade också några böcker om att skaffa barn på egen hand via donation i andra länder, vilket gav mig perspektiv och även en insyn i hur mitt barn eventuellt skulle kunna tänka och känna över att komma till på det här sättet. Operation Barn skriven av Marie Granmar och Den befriande familjen av Josefin Olevik. Kan stark rekommendera dessa böcker om man funderar på att skaffa barn på egen hand via spermiedonation eller embryodonation.
 
Det är inte heller en självklarhet att skaffa barn på egenhand utifrån att barnet i fråga inte kommer att få växa upp med en pappa. Är man en egoist som skaffar barn själv? Vad ska barnet säga? Det har ju aldrig bett om att få komma till. Å andra sidan har ett barn mellan en kvinna och man heller aldrig bett om att få komma till. Det finns många barn som bara lever med en förälder av många olika anledningar och många gånger har dessa barn det ändå väldigt bra. Skulle mitt barn känna att det hade fått det bra? En annan tanke som slog var att om jag längre fram skulle träffa en man, men att det av någon anledning skulle ta slut, så skulle jag inte behöva dela på vårdnaden. Jag skulle ändå få träffa mitt barn hela tiden. Jag skulle i så fall inte missa halva uppväxten. Det känndes väldigt bra.
 
Dock tog jag aldrig kontakt med kliniken då jag tänkte att jag skulle avvakta lite. Först skulle jag flytta och komma i ordning i lägenheten och landa i mig själv efter allt som hade hänt. Och mitt beslut skulle få sjunka in så att jag verkligen var 100% säker på att det var det här jag skulle göra. Jag hade ju inte tiden att gå vänta på en man hur länge som helst. Och vem vill ha en tjej som vet att hon inte kan få egna barn? Nej, det är nog bäst att agera själv så länge jag har möjligheten. Skulle det inte ta sig och inte bli något barn. Då skulle jag i alla fall veta att jag hade gjort vad jag kunnat för att få det barn jag så länge längtat efter. Det skulle bli lättare att hantera.
På morgonen samma dag som vårt förhållande tog slut hade det snöat väldigt mycket På morgonen samma dag som vårt förhållande tog slut hade det snöat väldigt mycket

Några veckor in på 2016 tog vårt förhållande slut. Endast några dagar innan vi skulle fira vår sexårsdag tillsammans och några månader efter att vårt andra IVF-försök hade misslyckats. 

Jag hade känt för en tid tillbaka att vårt förhållande var på väg åt fel håll. Min sambo hade dragit sig undan mer och mer, men det hade hänt förr under de åren vi varit tillsammans, så jag tänkte att vi skulle hitta tillbaka. Det hade vi ju gjort tidigare. Samtidigt hade jag också börjat må allt sämre och jag besökte psykologen på IVF och donationsmottagningen en eller två gånger. Min sambo ville inte följa med så jag valde att gå själv.
 
Men tillslut, en liten bit in på det nya året, tog jag upp frågan och sa att vi måste prata med varandra. Min tanke var att säga att det känns som om vi var på väg åt fel håll och att vi tillsammans skulle hitta en väg tillbaka. Vi älskade ju varandra, hade pratat bröllop under sensommaren och vi försökte få barn tillsammans. Men det visade sig att han inte hade samma tankar som mig. Jag fick en hård klump i magen. Jag var tvungen att fråga om han satt och gjorde slut med mig.
-  Ja, det gör jag . Jag älskar inte dig längre, sa han.

Tusen frågor på en gång. Panik! Varför hade han inte sagt något? Vi hade varit iväg på semester i Spanien under vintern. Varför hade vi åkt dit om han ändå hade tänkt att göra slut? Och hur länge hade han gått och funderat på det här? Jag förstod ingenting.

Berodde det på att jag inte kunde få egna barn? Jag hade ju frågan honom i samma stund som jag fått reda på det om han fortfarande älskade mig och då hade han svarat ja. Men när jag en tid efter det hade börjat titta på andra alternativ och adoption tyckte jag att han hade reagerat så konstigt. Var det så att hans tankar om att han inte älskade mig lägre hade börjat komma redan då? När jag nu frågade honom igen om det var min oförmåga att få egna barn som var orsaken sa han nej. Det var inte därför.

För mig hade det inte funnits på kartan att det skulle ta slut. Att vårt förhållande inte var på topp, det höll jag fullständigt med om, men att det skulle ta slut, nej det hade jag inte trott. Efter att jag fått reda på att han inte längre ville vara med mig gick jag in till vårt sovrum och stängde dörren. Jag var så uppgiven och så ledsen. Mitt liv var slut. Mina drömmar hade gått i krasch. Det första jag gjorde var att ringa min barndomsvän. Hon hade precis nattat sina barn när hon svarade men hörde på en gång att någonting var fel.
-  Han vill inte ha mig längre. Han har gjort slut, lyckades jag få fram mellan mina högljudda snyftningar.

De närmsta veckorna efter det var oerhört jobbiga. Jag bönade och bad om att han skulle ge oss en chans till. Att vi skulle gå och prata med någon. Det fanns ju så många bra saker i botten, varför kastade han bara det i papperskorgen? Men han ville inte. Han hade bestämt sig även om det hade gått ganska så fort från det att han hade börjat få tankar om att han inte längre tyckte om mig tills att han gjorde slut.

Mitt liv hamnade upp och ner. Vart skulle jag ta vägen? Hur skulle jag nu någonsin kunna få barn? Skulle jag någonsin kunna bli lycklig igen? Jag hade ju hittat hem. Han hade varit mannen i mitt liv. Och plötsligt var det bara över.  Jag befann mig på botten och hade svårt att se hur jag skulle ta mig upp.
.

Etiketter: livet förändras
Under hösten 2015 fick jag och min dåvarande sambo reda på att jag inte kunde få egna biologiska barn. Vi hade gjort två IVF-försök där inget av alla de ägg som kommit ut blev befruktade oavsett hur man gjorde. Vi fick ställa oss i kö för äggdonation och det skulle dröja ca 2 år innan vi skulle få hjälp.

Efter det beskedet började jag titta på om vi kunde få hjälp någon annan stans i Sverige eller utomlands. Jag förstod ganska så snabbt att i Sverige kunde vi bara få hjälp med äggdonation av något av de sex universitetssjukhusen som finns i landet då privatkliniker inte får lov att utföra äggdonation. Dock kunde kötiderna på de olika universitetssjukhusen variera och jag var i kontakt med flera av dem för att se om vi skulle ställa oss i kö någon annan stans.

Jag hittade också information om att Malmö hade börjat jobba på ett lite annorlunda sätt och bland annat börja ge sina donatorer lite mer betalt, även om vi fortfarande inte pratar några jättesummor. Det hade resulterat i att de en period hade mycket kortare kötider än resten av Sverige för just äggdonation. Men när jag hörde av mig hade kötiden ökat något igen och vad jag kan komma ihåg så skilde det några månader på Göteborg och Malmö vid just den tiden. Jag hittade även kliniker i både i Ryssland, Lettland och Danmark som kunde hjälpa tilloch då knappt med någon väntetid alls.
 
Det skulle ju bli lite mer jobb med att ställa sig i kö och få hjälp av ett annat landsting och där med på en helt annan ort. Det skulle ju dessutom innebära en massa pengar som vi skulle åka till ett annat land och få hjälp. Det blev många saker att förhålla sig till och ta beslut om. Samtidigt som jag började titta på detta tog jag även upp frågan om adoption med min sambo. Det skulle ju kunna vara ett alternativ, framför allt eftersom äggdonation inte ger någon garanti för att få barn. Samtidigt är det allmänt känt att det är ganska lång väntetid om man väljer adoption och då kan man ju inte vänta för länge där heller eftersom en själv inte blir yngre ju mer tiden går....

Men inget av dessa frågor togs emot med öppna armar av min sambo. Jag minns att jag blev förvånad och mycket ställd. Vad hände nu? Varför reagerade han så kontigt på adoption? Ja det hade ju hänt mycket den senaste tiden och jag kanske sprang på lite snabbare än vad han var redo för? Det hela slutade med att vi inte pratade om det alls. jag försökte istället förlika mig med att vi skulle vänta tills det var vår tur på Sahlgrenska om 2 år. Jag kände att stressen var på väg tillbaka.
Jag funderde mycket på om jag ville ha ägg från någon jag känner eller om de kanske var bättre att få donerade ägg från en okänd donator. Jag funderde mycket på om jag ville ha ägg från någon jag känner eller om de kanske var bättre att få donerade ägg från en okänd donator.

Många tankar börjar rulla när man sätts i situationen om äggdonation. Då det var ca 2 års kö för att få hjälp inom den svenska vården (i alla fall inom Västra Götalandsregionen) är det klart att man börjar fundera på vilka vägar man kan ta för att korta den tiden så mycket som möjligt. Skulle vi stå kvar i den långa kön, eller skulle vi ställa oss i kö i ett annat landsting? Skulle vi se om vi kunde få hjälp i något annat land eller skulle vi rent av börja överväga adoption. Det fanns ju trots allt inga garantier att de skulle bli ett barn bara för att vi får hjälp med äggdonation.

Om vi kunde bidra med en egen donator i form av en vän eller syster, så kunde kötiden kortas, men med hur mycket kunde de inte riktigt svara på. Vi skulle då också kunna välja mellan en direktdonation där vi skulle få vår väns ägg eller en trepartsdonation där min egen donators ägg skulle gå till en annan person och jag skulle få andra ägg istället. Men det valet är ju väldigt mycket upp till den som donerar tycker jag. Den som donerar för att hjälpa sin vän eller syster kanske tycker att det känns okej om äggen går direkt till den man känner, men inte alls tycker det känns ok att ge sina ägg till en trepartsdonation. Skulle de känna sig pressande att hjälpa till i vetskapen om att det skulle hjälpa mig att få det barn jag längtar efter så mycket lite fortare? Om de skulle säga nej, skulle de då känna att de nekar mig ett barn? Det är så svårt! Jag ville inte utsätta någon för det.

Min syster erbjöd sig omgående att donera ägg till mig. Hon som från början innan jag ens visste att jag skulle behöva hjälp med äggdonation, har erbjudit sig att bära ett barn åt mig om så skulle behövas.(Läs mer om min systers erbjudande i mitt blogginlägg Älskade syster. ) Men med de regler som finns idag är hon för gammal, trots att hon fött tre fullt friska barn själv. Gränsen för en äggdonator är 35 år och hon ska helst ha fött egna barn. Min syster är 6 år äldre än mig och när det här med äggdonationen blev känt för mig del var jag 36 år.
 
Men den största frågan var egentligen – Ville jag ha ägg från någon jag känner? Fördelen skulle ju vara att jag skulle veta var ifrån det kommer och man skulle kunna förstå beteenden, likheter och olikheter. Men vad är det som säger att ens barn blir som en själv bara för att man är den genetiska mamman? Absolut ingenting faktiskt. Det är ju väldigt vanligt att barn blir olikt sina föräldrar både i beteende och i utseende. Så det var inget hållbart argument kände jag.
 
Så hur skulle det kännas när barnet väl är fött med ägg från en vän eller min syster? Jag funderade på om jag kanske skulle känna en enorm tacksamhetsskuld som jag aldrig skulle kunna betala tillbaka. Jag funderade också på om jag skulle känna att det är hennes barn egentligen och att jag bara lånar det. Eller skulle jag få en sådan enorm prestationsångest över min uppfostran och om vännen som donerat verkligen skulle tycka att jag gjorde rätt till det barn som egentligen var genetiskt bundet till henne?
 
Men det vara inte bara tacksamhetsskuld och prestationsångest som kom upp i mina tankar. Även det blivande barnets kontakt med den som donerat, om jag skulle ta emot ägg från någon jag kände, kom upp i huvudet. Tänk om de två skulle få en jättebra kontakt. Med mina egna ägg hade jag bara tyckt att det hade varit roligt om mina barn får bra kontakt med mina vänner. Men med donerade ägg från en vän skulle den kontakten troligtvis kännas oerhört jobbig och en känsla av att det ändå inte blev mitt barn.
 
Jag insåg tillslut efter alla dessa funderingar att jag inte ville ha ägg från någon jag känner. Och då ville jag inte heller utsätta mina vänner för frågan om att donera i ett trepartsbyte där deras ägg skulle gå till någon annan, och samtidigt kanske få dem att känna sig pressade till att säga ja för att hjälpa mig. Jag skulle helt enkelt få vänta tills det blev min tur i den vanliga kön för att få ägg från en okänd donator där jag aldrig kommer att få redan på vem det är och samtidigt se över mina möjligheter att få hjälp någon annan stans.
 
Men barnet kanske ni tänker. Barnet kanske vill veta vem de kommer ifrån. Har du inte tänkt på det? Jo, massor. Och för mig är det viktigt att mitt barn kan få reda på var ifrån de kommer så långt det är möjligt. Och tar man emot äggdonation i Sverige har barnet alltid rätt att få reda på vem som donerat den dagen det fyller 18 år. Jag som förälder kan däremot aldrig få reda på det.

Vår semester till Spanien och Lanzarote var välbehövlig efter många tuffa besked under hösten. Vår semester till Spanien och Lanzarote var välbehövlig efter många tuffa besked under hösten.
Ett tag efter vårt andra försök med IVF, då det visade sig att mina ägg var odugliga, fick vi träffa vår läkare.  Vi skulle få förklarat för oss vad som hänt och vad nästa steg skulle bli. Då vi redan i telefon hade fått till oss att överväga äggdonation hade vi hunnit läsa på lite om det. I samband med det dök det ju också upp en del frågor.

En av de första frågorna jag hade ställt till min sambo när jag fick reda på att vi skulle titta på äggdonation var ju om han fortfarande älskade mig. Men efter det dök det upp andra frågor i mitt huvud. Är jag mindre kvinna nu när jag inte kan få egna barn? Jag vet att kvinnor som behöver operera bort brösten på grund av bröstcancer kan reagera så. Och det är ju fullt förstårligt eftersom det sitter så mycket symbolisk kvinnlighet i bröst. Min defekt syns ju inte ens, men ändå kom den tanken upp.
 
I vårt fall hade ju åtta av tolv ägg blivit befruktade, men inget av de åtta äggen hade sedan fortsatt sin celldelning. Efter två dagar ska man i normala fall se fyra små celler inne i ägget, i mina ägg fanns ingenting. Där fanns ”en grå massa”.

Jag frågade läkarna om det berodde på någonting jag åt, eller inte åt rent av. Men det finns för lite forskning på varför det blir så här sa de. Men det man har kommit fram till var att när resultatet blir som det blev i vårt fall, så är det oftast kvinnans ägg det beror på. I praktiken skulle man för att säkerställa det, behöva försöka befrukta mina ägg med någon annans sperma samt använda ägg från en annan kvinna och använda min sambos spermier där för att kunna säkerställa ännu mer att det är mina ägg det beror på. Men det är ingenting man gör idag, mest av etiska skäl, men givetvis även av ekonomiska skäl.

Vid en äggdonation skulle min sambo givetvis fortfarande bli biologisk pappa, för en av parterna måste ju bidra med sina egna celler för att man ska kunna göra denna typ av donation idag. Vår donator skulle vara en så kallad öppen donator, vilket innebär att barnet kan få reda på vem som donerat när de fyllt 18 år. Förutsatt att vi då berättat för vårt barn att det kommit till genom äggdonation. Som mottagare av ägget får man aldrig reda på vem det är som donerat.

I samtalet med läkaren visade det sig också att kötiden för att få hjälp var ca två år. Jag blev så frustrerad. Skulle vi behöva vänta i ytterligare två år innan vi ens skulle få hjälp? Vi var ju redan inne i systemet. Det kunde inte vara möjligt. Men tyvärr, det var möjligt. Om vi ville kunde vi ställa oss i kö till något av de andra universitetssjukhusen i Sverige, men vi fick bara stå i kö till ett sjukhus, inte flera samtidigt. Och det är bara de sex universitetssjukhusen i Sverige som får lov att utföra äggdonation, så att gå till privatklinik var inget alternativ.

Dock skulle det kunna gå lite fortare om vi hade en syster eller vän som kunde tänka sig att donera till oss. Antingen kunde vi ta emot de äggen direkt eller så kunde man ingå i ett trepartsbyte. Donatorn skulle dock inte vara äldre än 35 år och gärna ha egna barn. Även om vi fick svar på många frågor under samtalet lämnade vi även sjukhuset med en rad andra frågor. Fanns det någon i vår närvaro som kunde tänka sig att donera och ville vi ha ägg från någon vi kände?

Senare under hösten åkte vi på en välbehövlig semetervecka i Spanien. Det hade varit många tuffa besked och hösten hade varit intensiv.
I väntan på att läkaren skulle ringa planterade vi rosor i vår rabatt vid uppfarten till huset I väntan på att läkaren skulle ringa planterade vi rosor i vår rabatt vid uppfarten till huset

I september 2015 var det dags för det andra försöket med att bli gravid genom IVF. Det första försöket hade misslyckats då det inte fanns några befruktade ägg att sätta in. Nu skulle vi genomgå processen med hormonsprutor ägguttag igen. Förhoppningsvis skulle detta leda till ett befruktat och godkänt ägg att sätta in i mig.
 
Precis som första försöket så kände jag mig inte speciellt påverkad av hormonerna. Det enda var lite på slutet då jag kände mig lite svullen över magen. Att ta sprutorna gick ganska så bra och när det var dags att plocka ut äggen fanns det hela 12 stycken. Nu skulle det väl ändå fungera? Dessutom skulle sjukhuset nu hjälpa till lite på traven och putta in spermierna i äggen, och på så sätt skulle en befruktning ske.

Liksom första gången stannade jag hemma dagen efter uttaget. Jag kände mig helt enkelt mörbultad och jag hade lite ont. Dag två, när det var dags att sätta in ett av de befruktade äggen, valde jag att jobba hemifrån innan det skulle vara dags att vara på plats. Min sambo valde dock att åka in till jobbet så vi skulle mötas vid sjukhuset.

Helt ärligt så vågade jag faktiskt inte åka in till jobbet. Tänk om de skulle ringa även den här gången och säga att det inte fanns några befruktade eller godkända ägg att sätta in. Det skulle jag inte klara av att ta emot på jobbet.

Och strax innan lunch ringer telefonen. Det är ett hemligt nummer och jag känner hur det knyter sig i hela magen. Det får inte vara sjukhuset, det måste vara någon annan som ringer. Men det var sjukhuset som ringde. Sjuksköterskan berättade att det tyvärr inte fanns några godkända ägg att sätta in den här gången heller.
-          Det är tyvärr sådant här som händer och jag förstår om du blir besviken. Men det kommer att ringa en läkare till er under eftermiddagen som berättar lite mer och där ni kan ställa era frågor, sa hon.

Jag bröt ihop, sjönk ner på golvet och började gråta. varför kunde det inte gå åt rätt håll? Varför fick jag bara motgångar i frågan om barn?Jag ringde min sambo som på en gång förstod att jag inte hade några goda nyheter att komma med. Han skulle komma hem på en gång.

Men läkaren som skulle ringa, ringde aldrig på eftermiddagen. Vi gick hemma hela dagen och väntade och undrade vad de skulle säga. Jag hade en olustig känsla. Varför hade det inte blivit någonting den här gången heller? Vad skulle bli nästa steg? Under tiden vi väntade fick min sambo mig att åka med till blomsteraffären och köpa rosor till vår rabatt. Någonting var vi ju tvungna att fördriva tiden med, men jag gick nog som i ett vakuum under hela eftermiddagen. Telefonen var givetvis med hela tiden.

Dagen efter fick vi ringa upp och fråga varför de inte hade hört av som de sagt. Någonting hade hanmat mellan stolarna. Läkaren skulle ringa senare under dagen. Och det gjorde han. Det var det värsta samtalet jag fått i mitt liv. Åtta av de tolv äggen hade visserligen blivigt befruktade, men där efter hade det inte hänt någonting. Det fanns ingen celldelning i äggen. Det fanns inget embryo att sätta in. När det ser ut som det gjorde i vår situation brukar det bero på äggen och inte spermierna. Han tyckte vi istället skulle fundera på äggdonation.
 
Jag förstod på en gång att det innebar att jag inte skulle kunna bli biologisk mamma. Att de hade dömt ut mina chanser att få egna biologiska barn. När vi la på luren började mina tårar att rinna utför mina kinder. Jag andades så fort och så högt. Vilken käftsmäll. Mitt liv hade vänts upp och ner, och det hade jag fått reda på via ett telefonsamtal.

När jag hade lugnat mig lite var min första fråga till min sambo:
-  Älskar du mig fortfarande?
 

I kvällens nyhetssändning (26/3 2018) i SVT Aktuellt pratade man om att embryodonation kanske snart är tillåtet i Sverige. Äntligen säger jag!

Sverige har länge hållit fast vid att minst en förälder ska ha genetisk anknytning till ett barn som kommer till via donation. Men nu är man alltså beredd att släppa på det kravet. Det skulle i så fall innebära att kvinnor i samma situation som mig kan få hjälp i Sverige med att få barn även om de är ensamstående. Att man då äntligen har tagit upp frågan på allvar är bra. Vi är många som behöver hjälp på olika sätt. Och många som behöver hjälp väljer att åka utomlands istället just för att kötiderna idag är så långa. Dessutom har man tiden emot sig. I sverige utför man inte donation eller ivf på kvinnor som är över 40 år. Och ofta kan det bli känt att man behöver den här typen av hjälp när man börjar närma sig den åldern.

I inslaget på SVT Aktuellt fick vi möta Hillevi Hertz som önskat barn i över 20 år. Idag är hon tvillingmamma tack vare embryodonation i Ryssland. Jag kan så väl relatera till hennes känsla när tyngden och sorgen släppte när hon bestämde sig för att åka till Ryssland för att försöka få barn på egen hand. Känslan när man har hittat en lösning på problemet och den längtan efter barn som funnits så länge. Idag är hon mamma till två glada fyraåringar. Du kan även läsa en längre intervju med Hillevi här.

I inslaget på nyheterna fick vi också möta Cilla Holm som driver podden ”Jag vill ha barn”. Hon är nu gravid efter att även hon fått en embryodonation i Ryssland. Hon säger att hon kommer att bli barnets biologiska mamma, men inte den genetiska mamman. Och jag gillar det resonemanget. Det fick mig inse att det är precis så det är. Blir jag en dag mamma så är det via äggdonation och jag kommer ju i så fall bära barnet, jag kommer att föda barnet och jag kommer att amma barnet. Jag kommer att vara med från första början och knyta band till det nya lilla livet.

För är det viktigt att det finns genetiska band egentligen? Är inte kärlek, längtan och engagemang viktigare? Ett barn som kommer till via IVF eller donation är så oerhört efterlängtat.  Samma sak om ett barn är adopterat, och då finns ju inte heller några biologiska band till föräldrarna.
 
Jag menar inte med dessa ord att barn som kommer till på naturlig väg inte är önskade och efterlängtade. Jag vet mycket väl att de allra flesta barn som föds oavdett hur de kom till är oerhört efterlängtade och önskade. Men det är väl också det som är det viktigaste? Inte den genetiska anknytningen. Det finns ju också så många barn som bara bor och träffar en av sina genetiska föräldrar, eller som bor hos andra människor än sina föräldrar, som har det lika bra som barn med båda sina genetiska föräldrar i närheten. Det jag vill säga är att jag tror inte att den biologiska kopplingen är den viktigaste utan att man får känna kärlek omtanke och att man är önskad och välkommen.
 
När jag fick reda på att jag inte kunde få egna biologiska barn och när jag kort där efter blev singel började jag själv fundera på vad jag nu skulle göra. Skulle jag försöka få barn på egen hand? Det jag visste i så fall var att det inte skulle kunna ske i Sverige. Vid den tiden var ju inte ens spermiedonation till ensamstående eller lesbiska par tillåtet.

I Danmark skulle jag inte heller kunna få hjälp då de har samma regel som i Sverige, med minst en genetisk förälder. Minst en person i föräldrarskapet måste alltså bidra med sina egna celler och det kräver ju att man är två. Så jag började titta på att åka till Spanien, som också är ett av de länder som tillåter embryodonation, och bestämde mig för att det skulle bli min väg till barn. Sedan har resan till Spanien inte blivit sav eftersom jag innan jag han åka dit träffade Patrik, som jag idag bor ihop med. Vi har istället valt att försöka få barn via äggdonaton nu när vi är två.

Men i samma veva som jag beslutade mig för att försöka få barn på egen hand hittade jag två böcker som handlade just om detta, att skaffa barn på egen hand. Operation Barn skriven av Marie Granmar och Den befriande familjen av Josefin Olevik. Kan stark rekommendera dessa böcker om man funderar på att skaffa barn på egen hand via spermiedonation eller embryodonation.

Sommaren 2015 och vi har nyligen avlutat vårt första försök med IVF. Sommaren 2015 och vi har nyligen avlutat vårt första försök med IVF.
Runt påsken 2015 var det dags att sätta igång det första försöket med IVF. Jag var 36 år och tycke väl att tiden gick lite väl fort. Bara fyra år kvar tills jag skulle fylla 40. Jag ville ju så gärna ha två barn och helst innan 40, så jag hoppades så innerligt att det här skulle fungera.
 
Lite nervöst givetvis, men ändå med en spänning och förväntan åkte vi till det första läkarbesöket. De berättade hur det skulle gå till och de visade oss hur de olika hormonerna skulle tas. Jag som har svårt för att ta blodprov, skulle nu sitta och sticka mig själv flera gånger om dagen. Hos en sjuksköterska fick jag prova första gången och det tog en stund innan jag kunde sätta den där nålen i magen på mig själv.

Efter ett litet tag när nästa menstruation kom igång var det dag att påbörja medicineringen. De fösta dagarna med sprutorna var jobbiga, men det gick bra. Allt eftersom gick det bättre och jag lärde mig att det kanske inte var så farligt trots allt. Försökte också tänka på alla de som har diabetes och behöver sticka sig flera gånger om dagen och det hela livet. Jag skulle ju bara göra det i några veckor.

Jag kände mig inte speciellt påverkad av hormonerna och mådde faktiskt ganska så bra. Efter ett tag var det dags att komma in och gör en undersökning för att se så det hela gick som planerat. Det visade sig då att jag fått en liten ”blåsa” som var tvungen att tas bort innan vi kunde fortsätta processen. Det var ett kort ingrepp som knappt kändes någonting. Just då förstod jag inte att det var ett likande ingrepp som skulle ske när äggen sedan skulle plockas ut från mig.
 
När den lilla blåsan var borta kom en liten blödning, men där efter var vi på banan igen. Det visade sig finnas många ägg från äggstockarna och efter ca 3 veckor med hormoner var det dags att plocka ut dem. Mina ägg hade nått sin mognadsgrad och äggblåsorna var tillräckligt stora. Det kändes stort att ta den sista sprutan som skulle tas exakt 36 timmar innan vi skulle ta ut äggen för att befrukta dem. Nu var det så nära! Tänk om det äntligen skulle bli ett litet barn!

Jag hade hört att det kunde göra mycket ont att ta ut äggen. Därför blev jag ju en aningen nervös inför det. Men den här gången gick det bra. Visst, det kändes och det var inte jättekul, men det gick bra och det var inte så farligt som jag hade trott från början. Dock kände man sig lite mörbultad efteråt och jag stannade hemma från jobbet även dagen efter uttaget.

Min sambo hade samtidigt som uttaget av äggen fått lämna sitt bidrag så att det skulle kunna skapas små embryon. Äggen och spermierna lades i samma behållare för att kunna befrukta sig på egen hand. Jag brukar säga att de skulle mingla tillsammans och finna varandra =) Två dagar senare skulle vi tillbaka till Sahlgrenska för att sätta in ett befruktat ägg och hoppas på att det skulle fastna och fortsätta växa.

Men på förmiddagen samma dag som vi skulle åka tillbaka ringer telefonen. Sköterskan som ringer berättar att vi inte behöver komma in. Det finns nämligen inga embryon att sätta in. Inget av alla de ägg vi fick ut hade blivit befruktade. Besvikelsen var total. Tårarna rann ner för mina kinder. Allt detta jobb för ingenting. Jag kände mig så snuvad på konfekten. Att inte ens få sätta in ett ägg efter allt man jobbat för kändes mycket märkligt.
 
Efter ett litet tag fick vi komma tillbaka till läkaren som förklarade att det här ibland händer. Det kan bero på många saker, men troligtvis beror det på att skalet på mina ägg är för hårt eller huvudena på spermierna för mjuka. Och då blir det inga barn. Men vi skulle göra ett nytt försök och den här gången skulle man föra in spermierna i äggen, det vill säga att man skulle hjälpa till lite på vägen. Dock skulle vi få vänta till hösten med att göra ett andra försök då vi nu kommit tillräckligt nära sommaren och alla semestrar. Frustrerande att behöva vänta, men samtidigt en liten paus i allting.

När man försöker få barn och det visar sig vara svårt börjar man snart höra att de är många runt om kring som har eller har haft samma situation. Vänner som känner andra eller där man hört historier om vänners vänner. Vissa historier låter väldigt bra, andra värre. Man får höra om de som lyckas på första försöket med IVF och man får höra om många där de genomgått väldigt många försök utan att lyckas.

Hur skulle det bli för oss? Det var det givetvis ingen som kunde svara på. Det var bara att hoppas på det bästa.

Men eftersom det så många som faktiskt har svårt att få barn, varför pratas det så lite om det? Det är ju ett samhällsproblem när det är så många och det inte fungerar.  Så många som mår dåligt och så många som är ledsna och uppgivna. Och så pratas det ibland om att det förds för lite barn i det här landet när det finns så många som vill men inte kan. 

Jag började söka lite på nätet om det här, men insåg ganska snart att jag just då inte var redo att gå in och läsa på tillexempel Familjeliv. Jag ville inte höra om alla misslyckade försök och alla skräckhistorier. Jag valde att istället fokusera på oss och att det här skulle gå bra. Det måste gå bra.

Ibland när man är inne i bubblan med att försöka få barn, och man ser hur många andra runt om kring en verkar bli gravida bara de delar säng med sin partner, så är det klart att man ibland känner en avundsjuka. Jag började tänka på alla de barn som kommer till värden som kanske inte är så önskade alla gånger. Som kanske har det svårt hemma med föräldrar som slår dem eller föräldrar som dricker för mycket. Hur kan livet vara så orättvist att de som ibland kanske inte borde få barn får det, men andra som skulle bli jättebra föräldrar inte får barn?

Etiketter: längtan efter barn
Februari 2015 och fertilitetsutredningen är avslutad sedan ett litet tag tillbaka. Vi stod nu i kö för att få hjälp med IVF. Februari 2015 och fertilitetsutredningen är avslutad sedan ett litet tag tillbaka. Vi stod nu i kö för att få hjälp med IVF.

Hösten 2014, efter cirka ett år av försök till att bli gravid bokade vi tid för en fertilitetsutredning. Vi gick till en privatklinik så väntetiden var inte några problem. Vi fick träffa en läkare och vi tog en massa blodprover. Min partner fick givetvis lämna ett spermaprov och en gynundersökning gjordes på mig. Jag fick även komma tillbaka för att göra en spoling av äggledarna. Det gör man för att se att det sitter något i vägen för äggen så de kan komma fram till livmodern vid ägglossning.

Inför besöket för att spola äggledarna sa min läkare sa till mig på en gång att inte googla på spolning av äggledare. Jag skulle bara hitta en massa inlägg om hur ont det skulle göra. Men det skulle inte göra ont, inte om man gör rätt som han sa. Jag lydde hans råd och sökte inte någon information om det. Och mycket rktigt, det gjorde inte ont. Vilken lättnad!
 
Resultatet av utredningen gav ingenting. Man hittade inga fel på oss. Jag hade till och med fler ägg än vad läkarna hade räknat med. Det måste ju vara positivt tänkte jag. Vi var ett av många par som var ofrivilligt barnlösa där det inte finns någon förklaring till varför. Jag blev frustrerad. ”Om det nu inte är något fel, varför tar det sig inte då?” undrade jag. Min partner tog det på ett helt annat sätt. ”Tänk vad bra! Det är inget fel på oss, det är ju jättebra!” sa han.

Visst hade han rätt. Det var ju jättebra att man inte hittade några fel på oss. Men om man hade gjort det så hade det ju förklarat varför det inte hade blivit några barn. Nu blev det inga barn och man visste inte varför. Det var nästan jobbigare tyckte jag.

Efter utredningen så skickades en remiss och vi sattes i kö för IVF på Sahlgrenska. Efter några veckor fick vi hem en bekräftelse på att de tagit emot vår remiss och de skulle höra av sig när det blev vår tur. Nu var det bara att vänta. Vi kunde göra så mycket mer just nu.

Min stress över att inte få barn hade lagt sig. Vi var på gång och vi hade gjort det vi kunde. Jag tyckte inte längre att det var lika jobbigt att träffa mina vänner i grupp där alla andra hade barn. Jag skulle ju snart få hjälp och då skulle jag nog också få ett barn tillslut.

Kötiden för IVF var under den här tiden ca ett år. Men efter att jag ringt till Sahlgrenska och satt upp mig på en återbudslista fick vi komma dit efter bara ca sex månaders väntetid. Nu äntligen började saker och ting hända och det skulle bli till fördel för oss kände jag.

- Är det inte dags snart?
- Akta dig, det smittar!
Det är några av kommentarerna och frågorna jag fått under åren från alla möjliga håll. Folk som inte tänker på vad en sådan kommentar kan ställa till med. Det finns så många par som försöker få barn där det inte vill sig. Det tar tid. Man står i kö för att få hjälp på olika sätt. Man längtar och man kämpar! Man känner sig så ledsen och så frustrerad. Man kämpar med sin besvikelse.  Man kämpar för att hålla hoppet uppe! Så när kommentaren med att det kanske vore dags kommer är det så oerhört sårande och opassande.
 
Tidigare när jag hälsat på släktingar eller kompisar som fått barn och man håller det där lilla knytet i famnen så har jag också fått kommentaren ”Akta dig, det smittar!” Tänk om en liten baby i famnen kunde smitta av sig till att skapa en annan graviditet, så fantastiskt det hade varit!
 
Personer som slänger ur sig frågor och kommentarer på detta sätt förstår nog inte hur dumt det är. Det förstår inte hur mycket det kan såra och hur jobbigt det kan vara. Som mottagare av dessa kommntarer känner man sig pressad och stressad. Vad ska man svara? Det bästa hade ju varit att svara som det är. Då hade nog många blivit tysta eftersom de inte räknar med ett sådant svar. Men man svarar ju inte med fakta i det här läget eftersom man inte alltid vill hänga ut sig själv på det sättet. Man står där, ler tillbaka, och svarar nått i stil med ”Ja, kanske det, vi får väll se” eller ”Nej inte just nu, kanske lite längre fram”.
 
Om man absolut måste ställa en fråga om barn så är det bättre att fråga om personen vill ha barn. Men då måste man också vara beredd på svaret och acceptera det, även om svaret blir att man inte vill ha barn. Annars är det bättre att inte fråga alls.
 
För faktum är ju att det finns ju även de som inte vill ha barn och de får också dessa kommentarer om att det är dags snart. Men att säga att man inte vill ha barn är svårt. Många människor blir nämligen väldigt provocerade av det och börjar förklara för de som inte vill att de kommer att ånga sig när de blir äldre och att ”det kommer att gå över”.
 
Kommentarer som ”Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan barn, hur skulle det se ut? Nej usch vad tråkigt livet skulle vara då” kommer gärna om någon säger att de inte vill ha barn eller om man svarar att det kanske får komma lite längre fram.  
 
Men personen som valt att inte skaffa barn vill inte höra att den andre anser att man har ett tråkigt liv som valt bort barn. Man kanske har ett oerhört bra liv, precis så som man vill ha det. Och det är ju i så fall helt fantastiskt!
 

Jag älskade huset och här skulle vi bo och bilda familj Jag älskade huset och här skulle vi bo och bilda familj

Efter en lång period av väntan och frustration så började vi hitta tillbaks till varandra. Vi började prata om att flytta till hus. Och efter en tids letande hittade vi huset vi så gärna ville ha. Jag började känna mig lugnare och mindre stressad. Jag förstod att vi båda två troligtvis snart skulle vilja samma sak, att försöka bilda familj.

I oktober 2013 flyttade vi in i vårt hus. Och det var också då vi började försöken till att få barn. Jag var överlycklig! Vi hade äntligen hittat tillbaks till varandra, vi hade det bra, vi var kära, vi hade hittat vårt drömhus och nu äntligen försökte vi bilda familj. Livet lekte och jag kände hur jag blev lugnare inombords. Det här skulle lösa sig och det skulle bli precis så bra som jag drömde om.

Men tiden gick och det blev inga barn. Efter en tid började jag även med ägglossningstest för att vara säker på att vi försökte vis rätt tidpunkt. Det hjälpte inte ändå. Och varje månad gick jag och hoppades, och ibland trodde att jag kanske var gravid. Kändes det inte lite annorlunda i kroppen? Borde inte mensen ha kommit nu annars? Men lika besviken blev jag varje gång. För bara någon dag eller samma dag som den där tanken kom eller efter att ett graviditetstest togs så kom ju den där mensen i alla fall.

Besviken och ledsen försökta man ta nya tag. Nästa gång skulle det nog gå bättre!

Sommaren 2012 och jag ser hur alla andra runt omkring mig bildar familj men inte jag. Sommaren 2012 och jag ser hur alla andra runt omkring mig bildar familj men inte jag.
När jag var liten och önskade någonting kunde jag ibland säga till mina föräldrar att ”alla andra” har en sådan. När min mamma då frågade mig vilka alla andra var så kunde jag, om jag hade tur, räkna upp två eller tre namn. Men det kändes ju som att alla andra hade det eftersom det ofta var de jag umgicks med som hade det som just då stod på min önskelista.

När man sedan blir äldre så kanske just tänket ”Alla Andra” försvinner lite, eller så byter det bara skepnad. För mig finnas det kvar och handlar om barn och giftemål. Alla andra skaffar ju barn, alla andra gifter sig, så varför kan inte vi gör det? Och den här gången kan jag räkna upp fler namn än tre.

När mina vänner började skaffa barn kände jag att tiden gick så fort. Vi blir inte yngre. Varför börjar inte vi också att försöka? Men det fanns annat som var viktigare och som hade fokuset hos den jag levde med. Hela tiden fanns det någonting som gjorde att det sköts på framtiden. Var det inte jobbet så var det att vi skulle bo i hus.

Jag försökte många gånger säga att det troligtvis inte skulle ta sig på första försöket, och när det väl skulle ta sig så är det ju dessutom nio månader till innan barnet kommer. Det kanske rent av skulle ta minst 1,5 år innan vi hade ett barn i vår famn. Mycket hinner hända på den tiden.

Då många i min omgivning fick barn ungefär samtidigt så blev det också ofta så att alla samtal handlade om det. Framför allt om vi var flera stycken som träffades samtidigt. Då hände det många gånger att jag var den enda som inte hade barn. Det gjorde att jag ofta kände att träffarna blev som en andra mammagrupp för dem, och att jag var oerhört felplacerad.

Jag kände mig oerhört stressad av situationen och jag mådde ganska dåligt. Jag kände hur månader och år bara flög iväg medans alla andra runt om kring mig bildade familj och fick det liv som jag också ville ha. När skulle det bli min tur?
 
Nu hade jag hittat hem, det var med den här mannen jag ville leva med. Nu hade jag hittat hem, det var med den här mannen jag ville leva med.
I början av 2010 träffade jag den kille som jag skulle komma att vara tillsammans med i sex år. Vi träffades genom ett gemensamt intresse, dansen. Han var väldigt olik andra killar jag vart tillsammans med. Han hade ett annat driv, ett annat tänk framåt och han gillade båtlivet och att dansa =) Han var väldigt ordningsam och samtidigt händig. Och jag gillar händiga killar. Äntligen var jag hemma, det var med den här mannen jag ville spendera reten av mitt liv med.

Men tanke på mitt tidigare förhållande som jag avslutat kort innan vi träffades, så frågade jag ju givetvis om han ville ha barn i framtiden. Jag kände att jag inte ville lägga tid på ett förhållande där vi kanske inte hade samma framtidsplaner. Men visst ville han ha barn även om det kanske inte var just nu, och vi hade ju dessutom precis träffats.

Efter ca sex månader flyttade vi ihop. I början var det toppen, men ganska snart fick vi en dal och den varade ganska länge. Han hade börjat pendla ganska långt för att komma till jobbet och samtidigt började jobbet kräva mer uppmärksamhet. Givetvis tog det på krafterna. Jag började också på ett nytt jobb, men då bolaget gick i konkurs bara sex månader efter att jag började blev jag för en kort tid arbetslös. Inte det bästa läget att försöka få barn kanske. Men här någonstans började jag ta upp frågan lite mer på allvar. Vi hade då bott ihop i ca 1,5 år och jag var 33 år. Men han kände sig inte redo, det var andra saker som just då var viktigare för honom.

Jag var ju sedan tidigare osäker på om jag skulle kunna få barn på naturlig väg. Kanske skulle jag behöva hjälp med IVF för att lyckas eftersom min menscykel inte var normal och att få hjälp med det skulle ju i så fall ta tid, det visste jag. Många av mina vänner började få barn och gifta sig och jag kände mig allt mer stressad över hela situationen.

Visst fanns det stunder i denna period där jag funderade på om jag skulle lämna honom. Jag undrade om han någonsin skulle känna sig klar och redo att satsa på familjeliv. Hur länge ska jag klara av att vänta? Hur länge skulle jag våga vänta? Men jag älskade ju denna man så djupt, jag hade verkligen hittat hem. Någon gång skulle det väl ändå vända, för vi hade ju haft det så himla bra innan, Det skulle vi väl ändå kunna hitta tillbaka till?
I Spanien tillsammans med mannen som är 16 år äldre. I Spanien tillsammans med mannen som är 16 år äldre.
Under våren 2009, ungefär samtidigt som mina föräldrar skiljer sig, tog det slut mellan mig och min dåvarande sambo. Det var ett jobbigt avslut då han planerade att fria till mig, men istället tog det slut. Jag packade ihop mina tillhörigheter, lämnade huset vi köpt tillsammans och flyttade tillbaka in till Göteborg.
 
Anledningen till att det tog slut var att jag blev förälskad i en annan man. Han var 16 år äldre än mig, men han tog mig med storm och jag hade aldrig känt en sådan stark och omedelbar kärlek som jag gjorde när jag träffade honom. Ingen hade tills då berört mig så djupt i hjärtat som han. Min kärlek var total.
 
Han bodde en bit utanför Göteborg och han hade tre barn, tre tonårstjejer.  Med tanke på åldersskillnaden och att han redan hade barn så kom frågan om barn upp ganska så fort. Ville han ha fler barn och ville han börja om från början?

Till att börja med så tänkte vi båda nog att det löser sig. Om vi verkligen vill vara med varandra så kanske vi kan mötas i frågan. Jag som tidigare drömt om två eller tre barn insåg att om det skulle bli vi så skulle det bara bli ett barn. Men det kändes ändå okej eftersom jag så gärna ville vara med honom.
 
Men var går åldersgränsen går för att bli förälder? Han var 46 år och jag var 30. Om vi skulle få barn skulle det innebära att han skulle vara 61 år när barnet skulle fylla 15. Skulle jag själv vilja bli förälder när jag är 46 år? Troligtvis inte. Det var en jobbig insikt men gav mig också full förståelse för att han var osäker. 
 
Ett tag så lekte livet ganska så bra, vi åkte till Spanien tilsammans hade det mysigt ihop. men ju mer tiden gick, och det första intensiva kärleksruset lade sig, så insåg vi att vi hade inte samma mål i livet. Jag ville ha barn och han ville inte ha fler. Det var oerhört jobbigt att inse att vårt förhållande inte skulle fungera, och jag tror att vi båda drog ut på det oundvikliga eftersom vi kände så mycket för varandra. Men några dagar innan nyår samma år tog det slut.
 
Självklart kändes det jobbigt i början, men jag insåg snart att jag varit mentalt förberedd på det här. Någonstans så hade vi ju vetat att det inte skulle fungera. Så min sorg över att förhållandet var slut varade faktiskt inte så länge och kort där efter träffade jag mannen som jag skulle dela sex år av mitt liv med.
Etiketter: livet förändras
Mamma och pappa år 2007 Mamma och pappa år 2007

Mina älskade föräldrar, min trygghet och mitt stöd. Plötsligt skulle de inte längre bo under samma tak. Plötsligt skulle jularna bli annorlunda och plötsligt skulle jag behöva åka till två olika adresser för att möta dem. Idag har jag mer förståelse för det som hände och kan se det ur andra perspektiv. Jag kan till och med se att båda två kanske har fått det bättre på olika sätt efter det som hände.

På något sätt hade jag kanske förstått att deras äktenskap inte var på topp, men det är så svårt att tänka sig att ens föräldrar ska skilja sig. Och har man passerat en viss ålder så hänger man väl ihop hela livet, eller? Så tänkte i alla fall jag.

Även om man inte längre bor hemma så är det jobbigt när ens föräldrar går isär. Det hem man känner så väl till förändras och i början hade jag svårt att acceptera det hela vägen. Det var nära att jag inte hjälpte min mamma att flytta och när min pappa kort där efter träffade en ny kvinna så tyckte jag att det gick alldeles för fort. Jag sa till och med ”pappa och hans tant” ett tag för att hålla det på avstånd. Men idag har jag accepterat det och tycker att min pappas nya livskamrat är en fantastisk kvinna och en bra partner till min pappa.

Men det som kom upp i mitt huvud samtidigt som skilsmässan mellan mina föräldrar var ett var att nu skulle mina blivande barn inte få umgås med mormor och morfar samtidigt. De skulle inte få uppleva samma saker som min systers barn hade fått göra. Åka båt med mormor och morfar, sova hos mormor och morfar och de skulle inte få åka på äventyr till djurparken eller till Danmark över dagen med mormor och morfar. Jag tyckte det var jättejobbigt och det var en stor sorg för mig under denna period.

Etiketter: livet förändras
Min storasyster håller mig i sin famn för första gången Min storasyster håller mig i sin famn för första gången
När mina problem med oregelbunden menscykel började och jag blev oroligt över att jag kanske inte kunde bli gravid, inte på naturlig väg i all fall, erbjöd min syster mig den finaste gåvan man kan få. Om det skulle visa sig att jag inte kunde få egna barn eller bära egna barn så erbjöd hon sig att bära ett barn för mig. Och eftersom surrogatmödrar inte är tillåtet i Sverige, skulle det i så fall få bli med hennes egna ägg. Jag skulle helt enkelt få ”låna” hennes livmoder och hennes gener för att få det barn man drömmer om.

När man får ett sådant erbjudande blir man alldeles varm i själen. Jag blir så rörd och så tacksam. Och jag som har nära till både tårar och skratt börjar ju gråta på en gång. Men hur ska jag kunna betala tillbaka en sådan enorm tacksamhetsskuld?

Genom alla år som jag nu försökt att bli gravid har hon hela tiden stöttat mig, och hennes erbjudande har varit med hela vägen, ända fram till idag. Men jag har ju hela tiden tänkt att jag i all fall ska kunna bära ett barn själv, även om det kanske skulle behövas hjälp utifrån i form av IVF. Inte kunde jag drömma om att mina egna ägg inte skulle vara dugliga. Det fick jag ju reda på först hösten 2015. Tilläggas ska att det finns ingenting idag som tyder på att jag inte skulle kunna bära ett barn själv, och det är mitt mål att det är så det ska bli, fast då genom äggdonation.
Etiketter: min syster, äggdonation
Strax innan jag slutade med mina p-piller började också min mens att ändra sig. Plötsligt började jag blöda i nästan 14 dagar i sträck, även om det mestadels var väldigt lite. Även när jag slutade med p-piller så fortsatte problemen och jag har dom än idag.
 
Jag har sökt hjälp i olika omgångar, men har nog aldrig blivit tagen riktigt på allvar. En gång mätte de mina hormonnivåer under en cykel och kom fram till att det var mitt gulkroppshormon som inte riktigt fungerade som det ska. Men inget råd om hur jag skulle komma till rätta med problemet. Dock fick jag istället frågor och rekommendationer som:
- Om du blir gravid ska du se att dom här problemen löser sig.
- Du har ju åldern inne, vill du ha barn är det dags att sätt igång.

Men redan då, när problemen började, funderade på om jag ens kunde bli med barn. Hur skulle det gå till när mensen precis slutat samtidigt som man hade ägglossning, tänkte jag. Men det skulle inte vara några problem enligt de läkare jag har frågat. Och visst, att mina ägg inte skulle fungera är ju inget som hör ihop med att min mens plötsligt ändrar sig, så det är ju inte så konstigt att jag fick det svaret.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-