Länge sedan jag skrev. Och på ett sätt känns det som om det inte har hänt så mycket, men samtidigt så har det ju hänt en hel del!

Efter vårt sista försök inom sjukvården här hemma tog vi kontakt med en privat klink som också arbetar med äggdonation. Vi fick träffa deras läkare för att gå igenom vår historia och för att höra hur de ser på våra chanser. Jag vet ju att ingen läkare kan lova oss att vi ska får barn och att man ser våra chanser som låga, men den läkaren vi träffade var så trött! Vi kände båda två på en gång att ”här ska vi inte lägga våra pengar”. Men då har vi i alla fall undersökt den vägen och konstaterat att den vägen blir det inte.

Samtidigt började vi titta allt mer på olga fertility clinic i Ryssland. Vi var med på ett seminarie i samband med julen och vi anmälde intresse för att få prata med en läkare. Vi samlade på oss våra journaler och provresultat med mera för att kunna ge dem kopior. Redan under första samtalet med en av koordinatorerna fick vi förtroende för kliniken, och det stärktes ännu mer efter att vi pratat med en av läkarna.

När de frågade oss vad våra svenska läkare hade för teori om att det inte fungerat på våra 7 försök med äggdonation varav två missfall svarade vi att den enda förklaringen vi fått är ”otur”. Läkaren i Ryssland blev näsan arg och menade på att så många försök utan önskat resultat är inte bara otur, det beror på någonting. 

Och vi har bestämt oss för att låta dom försöka ta reda på orsaken. För hittar de orsaken kan de också hjälpa oss att bota det. Efter det kan vi göra nya försök med hjälp av kliniken i Ryssland. Därför har jag nu fått en lista på en massa olika vitaminer jag ska äta, samt att jag under en period ätit p-piller för att styra upp min cykel. Där efter kommer jag att äta hormoner som hjälper till att bygga upp min slemhinna. När det är dags åker vi till Ryssland för provtagning och hystroskopi. På det sättet kan de se om allt ser ut som det ska i livmodern eller om det faktiskt finns en infektion där, vilket de misstänker. I så fall har jag en icke gynnsam miljö för embryon och det kan förklara varför våra tidigare försök inte har fungerat. Då kan vi också åtgärda det och där efter ge oss på nya försök. 

Det är så tydligt att de jobbar på ett helt annat sätt än den vanliga vården både i Sverige och i Danmark. Här hemma är det mer löpande band principen då det funkar på de flesta. När det inte fungera rär det "otur". På Olgakliniken jobbar man utefter varje person och dess förutsättningar. De anpassar behandlingen och ta reda på allt innan de påbörjar en insättning. Och det känns helt rätt.

Men vägen till Ryssland är inte enkel. Speciellt inte nu i Coronatider. Vi måste få en speciell inbjudan från kliniken för att ens kunna lösa ut visum. Vi måste ta PCR test för att komma in i landet, och vi måste hålla oss friska när vi väl är där, för annars kommer vi inte hem eftersom vi måste mellanlanda på vägen och då krävs ett nytt PCR test utfört i Ryssland. Blir vi sjuka när vi är där, kommer vi med andra ord inte hem.

Bild från discovery+ Bild från discovery+

ÄNTLIGEN! Äntligen någon som tar upp ämnet med svårigheter att få barn och gör någonting med det. Vågar prata om det! Serien ”Alla utom vi” kommer att visas på Discovery+ från och med idag den 12 februari.

Bara i trailern sägs så mycket som är så sant. Så många igenkänningsfaktorer. ALLA borde se den här, även de som inte kämpar då jag tror att det skapar en förståelse om hur det är.

”Alla utom vi” är en dramakomedi baserad på den kanadensiska serien ”How to buy a baby” och handlar om ett par med desperat barnlängtan. I den svenska serien är det Alba August och Björn Gustafsson som syns i huudrollerna.

så här beskrivs handlingen:
En varm och känslomässig (och ekonomisk) berg- och dalbana om ett pars längtan och svårigheter i att försöka få barn. Ola och Hilma går igenom allt från pinsamma familjemiddagar, danska spermadonatorer och en omgivning med åsikter om hur ”himla enkelt” det är att skaffa barn.
Du hittar trailen här!

Etiketter: sagt i media
Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid. Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Sju försök med äggdonation och ändå vill det inte. Insikten om att det kanske inte blir några barn, trotts alla försök är så tung att bära. Vi tittar på alternativ, men inga beslut är tagna och det finns ju ändå inga garantier. Det finns så många saker i livet som jag aldrig kommer att få uppleva om jag inte blir förälder. Bilden intill såg jag på Facebook för ett tag sedan och den är så talade. Det är precis så det är. Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Jag kommer kanske aldrig:

  • Klappa min runda mage
  • Höra hur min man pratar med bebisen i magen
  • Få föda ett barn (Oavsett  om det blir vaginalt eller snitt)
  • Få se mitt barn för första gången
  • Ge mitt barn ett namn
  • Få höra ordet mamma menat till mig
  • Få krama och trösta mitt barn
  • Få känna kärleken från mitt eget barn
  • Få känna mitt barns armar runt min hals
  • Höra de små fötterna som kommer springandes
  • Köpa en barnvagn
  • Köpa de första barnkläderna till mitt eget barn
  • Inreda ett barnrum
  • Få vara föräldraledig
  • Kommer aldrig att få se glädjen i mitt barns ansikte vid första skolavslutningen
  • Kommer aldrig att få se mitt barn bli kär och förhoppningsvis träffa sin livs kärlek

 
Jag kommer heller aldrig ha chansen till att bli mormor eller farmor. Men även om man får barn är ju det ingen säkerhet att det blir så. Mitt barn ska ju vilja och kunna få barn till att börja med. Och efter att jag pratade med en vän om detta, som själv blev mamma vid 40 års ålder, fick jag insikten om jag kanske inte heller kommer att hinna träffa eventuella barnbarn. Ingen vet hur gammal man blir och hur gammal skulle mitt barn vara när det väljer att bli förälder.

Jag har länge tänkt att det blir en fas till i livet som man missar och som alla ens vänner kommer att få uppleva, att bli morförälder. Men efter mötet med min vän insåg jag det, att jag kanske inte kommer att hinna träffa mitt eventuella barnbarn i vilket fall som helst. Känslan av att jag kommer att missa ytterligare en fas i livet som alla ens vänner kommer att gå igenom lättade lite. Det är ju inte säkert att jag hade fått uppleva det ändå.

Ofödda barn är inte förlorade. Mammor och pappor håller dem säkra i sina hjärtan. För alltid.

Du kan inte gråta över nått du aldrig haft, det är ett uttryck jag ibland har hört. Men det är så fel. Det kan man visst. Det kan vara drömmar om någonting som man inser aldrig kommer att bli av. Drömmar som kommer att påverka ens liv på olika sätt. Man kan och får sörja att det inte blev som man ville, hur mycket man än kämpade.

Sista insättningen fungerade inte. Det har vi vetat ett litet tag nu. Inget barn i magen… Finner inte ord på min sorg. Även om vi tittat på hur vi kan gå vidare om vi skulle hamna i den här situationen så känns det just nu hopplöst. Varför skulle det fungera där när jag har sju tidigare försök med äggdonation som inte fungerat? Dessutom två missfall. Känns inte som att någonting vill växa inuti mig. Och svårare blir det ju äldre man blir. Barnlös, är det så mitt liv ska se ut?

Sorgen över vår situation är enorm även om jag inte är ledsen hela tiden. Jag såg bilder framför mig hur jag skulle falla ihop på golvet och sedan inte ta mig ur sängen på en vecka. Riktigt så kanske det inte har blivit, men jag är hemma från jobbet. Jag blev sjukskriven. Måste få ta hand om min sorg och slippa leverera på jobbet en stund. Måste få vara ledsen och tycka att livet är orättvist. Då kommer jag nog starkare ur det här längre fram.

I böneträdet i Vadstena klosterkyrka satte jag upp min bön, att vi ska få ett barn. I böneträdet i Vadstena klosterkyrka satte jag upp min bön, att vi ska få ett barn.

Sista försöket och sista insättningen är gjord. I alla fall inom landstingens regi.  Det är med skräckblandade känslor. Tänk om det inte tar sig! Tänk om vi inte får några barn! Det är otroligt jobbigt och påfrestade att komma till det här läget. Även om jag känner mig rätt så stark just nu. Men det kan ju vända fort, det vet jag. 

Ultraljudet vi skulle göra precis innan insättningen gick bra och slemhinnan hade växt till sig lite till. Nu fanns det inte någonting mer vi kunde göra. Men det kändes så bra att få göra en sista koll. Veta att kroppen är med och att ingen konstigt har hänt på vägen.

Inför sista försöket fick jag lite tankar på att det sista embryot kanske inte skulle klara upptiningen. Det hade varit katastrof! Nu när vi har testat en ny väg, att inte få prova den. Det hade inte känts bra. Men det klarade sig! =) Så glad för det! Och Insättningen gick bra, det gör ju inte ont och det går ju så fort. Patrik fick inte följa med in den här gången heller, på grund av pandemin. Så jag är glad över att vi faktiskt har gjort detta några gånger nu så han vet hur det fungerar och vad som händer ändå.

Den här gången har jag alltså inte använt mig av hormoner inför insättningen på samma sätt som innan. De hormoner som jag fått behålla är Lutinus, som man börjar med strax innan insättning. De andra tabletterna jag börjat med i samband med blödning, som ska hjälpa till att bygga upp slemhinnan, har inte använts den här gången. Men det är märkligt. I januari ville inte kroppen alls. Jag åt hormoner så länge och ändå kom slemhinnan inte upp i den storlek man vill ha för en insättning. Nu går det hur bra som helt, utan de hormonerna.

Inför den här sista gången har vi gjort mycket annorlunda med andra ord. Och det känns bra. I somras när vi var ute och åkte runt lite i Sverige hamnade vi bland annat i Vadstena. Vi gick in i Vadstena klosterkyrka för att titta och där fanns ett träd. Ett träd där du kunde sätta upp lappar med din bön. Bönen skulle senare bli hörd genom att någon av prästerna skulle läsa dem. Så jag satte upp en lapp i trädet ed min bön, att jag och Patrik ska får vårt efterlängtade barn. Jag brukar ju inte be till gud, och jag är inte troende, men just då kändes det väldigt bra att sätta upp den där lappen.  

Inför den sista insättningen passade vi också på att prata med psykologen på avdelningen för reproduktionsmedicin. Hur kan vi minska pressen och stressen och vad händer med oss om det här inte fungerar? Hon kom bland annat med ett tips, och det var att se till att ha någonting inbokat som vi kan se fram emot oavsett hur det här går. Går det bra så kan vi fira det när vi är iväg, och går det inte blir det ett sätt att komma bort och bara vara. Oavsett någonting att se fram emot. Så det har vi nu bokat, och det känns bra!

Hon sa också att det är viktigt att vi tar det som det kommer och kanske inte planerar in så mycket. Är vi ledsna så är det. Men planera och se till att ha tex matlådor hemma så vi inte behöver laga mat. Både i väntan på besked om det tagit sig, men också om det visar sig att det inte finns någon bebis. Vi måste låta oss vara ledsna. Och det är så sant! Det är nog först då du kan ta dig upp, även om det tar tid.

Och planera inte så lång fram i tiden! Jag är expert på att dra i väg i mina tankar och planerar för kommande scenarion. Det är ju mycket därför vi tittat på andra alternativ så som familjehem. Men hon har rätt, vi kan faktiskt inte ta beslut i den frågan just nu. Det får komma sedan. Men det känns bra att vi har tittat på det, så får vi se vad vi känner sedan. Nu är det bara att hoppas på att det sista embryot är det som faktiskt fungerar!

Inför vårt sista försök har vi haft samtal med läkaren och tagit nya prover. Bland annat på sköldkörteln. På mötet med läkaren frågade vi om vi kunde göra på något annat sätt den här gången? Hur kan vi maxa chansen att bli gravida inför det sista försöket?

Vi har ju aldrig testat en insättning i min egen cykel, vilket vi nu bestämde att vi skulle göra. Men inte utan kontroller. Först proverna. Sedan skulle jag komma på ultraljud för att se om min egen slemhinna håller måttet för en insättning och där efter skulle jag använda ägglossningsstickor. Visste jag om ägglossningsstickor fungerade på mig? Nej, det var så länge sedan jag använde det. Men det viktigaste av allt. Om det inte såg bra ut och förutsättningarna inte var de bästa skulle vi heller tina upp det sista embryot. I så fall skulle vi gå på processen med hormoner igen.

Sagt och gjort. När min mens kom ringde jag och bokade tid för ultraljud. Den skulle ske ca dag 8-9 eftersom jag har lite oregelbunden cykel. Ägglossningsstickor skulle jag börja med dag 8 och fortsätta med fram tills att jag fick omslag på stickan.

Jag har under lång tid inte sett några positiva bilder av det här sista försöket. Varken innan eller efter samtalet med läkaren. I mitt huvud har vi redan misslyckats. De enda bilderna jag kunnat se är då jag sjunker ihop i en hög efter att vi fått negativt på graviditetstestet och sedan inte kommer upp ur sängen på en vecka. Sista försöket. Det känns som domedagen.

Även om vi nu har en plan på vad som sker om det här inte fungerar och att vi nu faktiskt står i kö för ett försök till på en privat klinik, så känns det som sista försöket. Det är ändå ett avstamp. Vi kommer inte att få mer hjälp av landstinget. Nu åker vi ut oavsett resultat.

Men häromdagen var jag och gjorde ultraljudet för att se hur min egen slemhinna ser ut i en egen cykel. Och det såg så bra ut! Läkaren var mycket positiv! Kändes så jäkla bra! Jag gick där ifrån med lätta steg och efter det har jag känt mig mer positiv! Och till och med har jag fått lite positiva bilder. Kanske detta ändå kommer att gå? De mörka bilderna är inte lika starka och lika många just nu. Dessutom kommer jag att få ett ultraljud till bara någon dag innan insättning för att jag ska veta att allt ser bra ut. Inget de brukar göra, men jag ville det och de gick med på det. Känns bra för då vet jag att inget konstigt har hänt och jag behöver inte vara orolig för det.

Det enda som just nu kan stoppa oss är om det sista embryot inte klarar upptiningen. Då vet jag inte vad jag gör!

Att försöka få barn är som att bestiga ett berg. Du vet aldrig hur högt det kommer att vara från början, och ibalnd känns det som om någon hela tider bygger på berget och gör det ännu högre än vad det Att försöka få barn är som att bestiga ett berg. Du vet aldrig hur högt det kommer att vara från början, och ibalnd känns det som om någon hela tider bygger på berget och gör det ännu högre än vad det

Att försöka få barn är som att bestiga ett berg, den enda skillnaden är att du från början inte vet hur högt berget är. Du vet inte om berget är extremt högt eller om det bara är en kulle du ska över. Du ser toppen, det vill säga målet hela tiden, men svårt att avgöra hur mycket som kommer att krävas av dig för att nå dit.

Om du fick en kulle, grattis till dig. Om det visar sig att du fick mer än en kulle att bestiga så kommer du efter ett tag att börja leta andra vägar. Ska du ta omvägen, hoppas på genvägen eller kan den lilla stigen var det vinnande konceptet? Med andra ord; Kan jag påverka min fertilitet med kosten, andra typer av mediciner eller vad händer om jag byter läkare?

Ibland kommer det oväder och tjocka moln på vägen vilket gör det svårt att se toppen, men så tar du nya tag och kommer förbi de där mörka molnen. Ju högre upp du kommer på berget, desto smalare blir vägen och desto tuffare blir det. Du kanske måste stanna på vägen för att vila och samla nya krafter. Och ibland känns det som om någon bygger på berget och gör det ännu högre än vad det var från början. Det är oerhört tufft när det plötsligt börjar bli många försök på vägen, många misslyckanden och kanske missfall. Mängder med tårar, frustration och känslan av en stor orättvisa. Och det är orättvist att få får olika höga berg att bestiga.

Ibland kan berget vara så högt att det inte går att nå toppen och målet. Då måste du tänka ut en annan plan och kanske välja ett annat berg att bestiga, som du klarar av. Det är inget nederlag att inte klara av det höga berget om man kämpat där länge, för ibland så går det bara inte hur många försök du än gör. Det andra berget kan leda till barn, fast på ett annat sätt. Eller så leder till ett annat typ av liv.

I vårt fall kan ett annat berg innebära att vi blir ett familjehem för ett barn som av någon anledning inte kan bo hemma hos sina biologiska föräldrar. Det kan också innebära en adoption om man byter berg. För oavsett hur du gör så är även vägen till en adoption eller ett familjehem också ett berg att bestiga, även om du vet att det leder till att du en dag har ett barn hemma. För först ska du genomgå en massa tester och du ska bli godkänd. Det tar tid och du måste vänta. Och väntan är en stor del av berget. Det är inte bara en kulle.

Vi är så många som bestiger dessa berg, som inte fick kullen. Och ändå är vi så många som gör det i ensamhet och i tystnad. Många gånger känns det som om man är den enda som har svårt att nå toppen då man ser att ”alla andra” runt om kring sig minsann får barn hur lätt som helst. Men om du bjuder in din omgivning på din resa, på din bergsbestigning, så kommer du att upptäcka att det finns så många andra som har samma svåra berg att ta sig fram på. Du är inte ensam. Det förstod jag redan innan jag startade den här bloggen, men det blev ännu tydligare efter det. Det är många som hör av sig, men likande historier. Vissa har äntligen nått toppen, andra kämpas för fullt för att nå målet. För att en dag få bli en familj.

Vi har inte övergivit det stora oändligt höga berget ännu. Vi kommer att försöka och kämpa en liten bit till eftersom vi har ett embryo kvar. Men vi har börjat snegla på ett annat berg, och vi har börjat gå, även om vi just nu bara befinner oss i början.

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

Länkar

-