23 maj

23 maj skulle vi ha blivit föräldrar om vi inte fått vårt tredje missfall. Vi skulle haft en bebis nu. 23 maj skulle vi ha blivit föräldrar om vi inte fått vårt tredje missfall. Vi skulle haft en bebis nu.

23 maj. En laddad dag. I dag är dagen då vi var planerade att få vårt efterlängtade barn om vi inte fått vårt tredje missfall. Jag har bävat inför den här dagen och känt att det skulle bli en jobbig dag. Jag kommer inte ihåg de exakta datumen för de två tidigare gångerna, och när dom bebisarna skulle ha fötts. Men detta kommer jag så väl ihåg.

Jag trodde på den här graviditeten så mycket. Jag hade sådana starka bilder av oss som föräldrar den här våren. Vi skulle ha en liten bebis den här sommaren. Vårt liv skulle förändras för alltid. Men så blev det inte. Inte den här gången heller. I stället sitter jag på nytt jobb sedan några veckor tillbaka. Helt tvärt emot vad som skulle ske. Jag skulle ju gå hem och bli mamma.

För ca en vecka sedan var jag låg och kände sorg inför den här dagen. Kände att det skulle bli jobbigt. Mycket känslor och många tankar. Jag bestämde mig redan då för att jag den här dagen skulle jobba hemma. I fall det skulle bli jobbigt så skulle jag inte behöva sitta på jobbet och gråta inför nya kollegor som knappt vet om min historia.

Men redan i helgen kände jag att den här dagen kanske inte skulle bli så jobbig som jag trott. Jag kände mig stark och på bra humör. Vi håller på att renovera hemma så det var fullt fokus på det under dagarna och glad över att vi kom ganska långt. På söndag kväll tänkte jag till och med att jag kanske skulle åka in till jobbet ändå eftersom vi egentligen har obligatorisk närvaro på just måndagar. Men jag bestämde mig. Skulle låta mig själv vara hemma och bara ta dagen som den kommer med eventuella känslor. Jag hade ju till och med blockerat mig i kalendern för att undvika möten den här dagen. Så så fick det bli.

Tanken på mitt ofödda barn som aldrig fick komma till världen har kommit till mig flera gånger under dagen. Men jag har inte gråtit. Inte fällt en tår. Känt mig lite påverkad och kanske inte jätteglad. Men ändå helt ok. Och det känns så skönt. Visst kan det komma bakslag längre fram, men den värsta dagen har passerat och det på ett bra sätt.

Jag vet fortfarande inte om vi kommer att göra något nytt försök. Vi har ju sagt att vi inte vill åka till kliniken så länge det är krig, även om det inte fälls några bomber i just Ryssland. Och även om det är surt att någon annan ska få påverka vårt beslut och vår framtid med barn eller icke barn, så känns det skönt att allt ligger på is. Jag vill så gärna ha ett barn, men jag vet inte om jag längre är villig att göra resan som krävs för att nå dit.Och då menar jag inte bara resan till Ryssland, utan hela grejen med alla mediciner, strikt kost och rädslan för ytterligare ett missfall. För faktum är, och jag tror jag har sagt det förut. Jag mår som bäst när vi inte är i någon process.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Alexandra » 23 maj:  ”❤️ ❤️ ❤️”

  • Jenni » 23 maj:  ”Tänker på er ❤”

  • Maria » 23 maj:  ”❤ En stor kram”

  • Maria » Krig:  ”Har inga ord för hur detta måste kännas för er. ❤”

  • Josefin » Första insättingen i Ryssland:  ”Hej, Jag har läst om och om igen om er vistelse i Ryssland, jag känner med er. ..”

Bloggarkiv

Etikettmoln