Krig

Vem kunde tro att ett krig skulle sätta stop för våra drömmar om att bli föräldrar? Vem kunde tro att ett krig skulle sätta stop för våra drömmar om att bli föräldrar?

De senaste dagarnas rapportering om krisen och kriget i Ukraina gör mig så ledsen. Alla dessa stackars människor som får lida för att en man i ett annat land är totalt galen. Det känns så oerhört omodernt med krig. Och det så många som får lida på så många sätt.

Och ska jag se det ut min egen synvinkel så sätter ju detta stop för vår process. Hur kunde det ens vara möjligt? Efter alla andra hinder och stop vi haft på vägen, vem kunde tro att ett krig skulle komma i vägen också? Vårt berg att bestiga för att få barn verkar aldrig ta slut. UD avråder för att åka till Ryssland eftersom du varken vet om du kan få tag i kontanter eller betala med kort och om du ens kan ta dig ut ur landet. Och jag vill inte heller åka dit. Inte som läget är idag. Ingen vet hur det här kriget kommer att sluta och ingen vet om det kommer att landa bomber även i Ryssland. Jag håller mig hemma.

Vi har fått svar på en del av våra frågor, men det återstår fortfarande en som vi väntar svar på från kliniken. Men jag kan nu berätta att en av frågorna var om vi i stället kunde sätta in ett av våra embryon i en annan person än mig, då vi har en vän som erbjudit sig självmant att bära vårt barn. Det är så fint. Just när erbjudandet kom var det inte en fråga för oss för då skulle vi göra detta själva. Men efter allt som kommit fram i och med alla undersökningar i Ryssland och hur min kropp motabetar sig själv i och med mitt överaktiva immunförsvar, så började tankarna att gå dit. Kanske hade det varit bättre? Men tyvärr gick inte detta att genomför då det bara är tillåtet att sätta in ett embryo i en annan kvinnas kropp om du är rysk medborgare. Så ska vi göra det här igen så är det med min kropp.

Jag vill så gärna ha ett barn, men jag vet inte om jag är redo att genomgå allt igen. Jag är så rädd och orolig för så många saker som har med medicinering och en eventuell till graviditet. Så det är inte bara krig i Ukraina, det är även krig hos mig. Jag vill så gärna ah barnet, men är jag beredd på resan dit?
Kommer jag att klara det rent mentalt? Behandlingarna ska pågå längre perioder än innan och jag är rädd för att jag kommer att analysera sönder varje dag i hur jag mår och vilka signaler kroppen sänder. Mår jag mer eller mindre illa idag? Om illamåendet försvinner, hur kommer jag att reagera då? För alla de tre gånger då jag blivit gravid så har ju illamåendet försvunnit lite förtidigt. Och det på grund av missfallen. Jag ska i så fall också ära AIP-kost igen. (Antiinflammatorisk kost) Om det bara är fram till vecka 12 eller längre vet jag inte, men jag kommer att bli hysterisk, för jag kommer inte våga äta någonting som är tillagat utanför mitt eget hus. Vill absolut inte trigga kroppen och immunförsvaret för att jag få i mig minsta lilla som är fel enligt AIP. Kommer jag att kunna ta till mig barnet och tänk om jag får en djup förlossningsdepression?

Jag vet att det är många rädslor som slår in just nu. Och jag vet att det inte alls behöver bli så här. De kan bli hur bra som helst, men det kan också sluta med ett fjärde missfall. Kommer jag kunna bli människa igen efter det? Att få missfall är ändå som att förlora en närstående. Det är oerhört jobbigt och det tar så lång tid att komma tillbaka. För även om jag är uppe ur gropen nu, så blir jag fortfarande ledsen när jag tänker på det och nu när jag skriver om det. Såret sitter där, och det kommer det alltid att göra.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Marie » 23 maj:  ”❤️”

  • Alexandra » 23 maj:  ”❤️ ❤️ ❤️”

  • Jenni » 23 maj:  ”Tänker på er ❤”

  • Maria » 23 maj:  ”❤ En stor kram”

  • Maria » Krig:  ”Har inga ord för hur detta måste kännas för er. ❤”

Bloggarkiv

Etikettmoln