Så nära men så långt bort

Det sägs att ett missfall är som att förlora en närstående. Och jag kan bara hålla med. Sorgen kommer och går och jag börjar ibland gråta när jag minst anar det. Jag ser en bild, artikel eller nått annat, så bara det kommer.

Det här sista missfallet har varit det absolut tyngsta och jobbigaste av dom tre missfall vi haft. Vi har varit så nära, men ändå är vårt mål så otroligt långt bort. Första gången var givetvis jättejobbig. Det var första gången jag någonsin blivit gravid. Det var vårt första försök med äggdonation och allt verkade gå så himla lätt. Nästan lite för lätt. Och det gjorde det ju också för sedan kom smällen. Andra missfallet så hade jag det nästan lite på känn. Var faktiskt lite mer förberedd. Nu sista gången var jag sjukt nervös. Tankarna fanns där att det kanske var missfall nu också, men den här gången hade vi gjort alt så annorlunda. Vi hade hittat orsakerna till de andra misslyckade försöken. Jag hade visserligen inte så mycket symptom, men allt var ju ändå annorlunda runt om kring. Jag hade ju så starka bilder om oss som föräldrar i maj.

Efter de två första missfallen visste vi ju också att vi hade fler försök. Efter första visste vi i alla fall att jag kunde bli gravid! Det underlättade nog hela processen och de känslor som kom. Det fanns fler chanser. Och det gör det ju egentligen nu med. Vi har många embryon kvar att försöka med. Men det är inte självklart att vi kommer att använda dem. Dels för att vi nu har kommit upp ännu mer i ålder. Vi båda är snart 43 år. Men också för att ett nytt försök kommer att innebära mycket rent medicinskt för mig och ekonomiskt.

Vi har fått vårt mejl från kliniken, men det gav oss fler nya frågor än svar tyvärr. Vi förstår att ett nytt försök kommer att innebära ännu mer mediciner och behandlingar för mitt immunsystem. Det är fortfarande det som ställer till det tror dom. Men den här gången ska behandlingarna pågå fram till v 30. Hur många gånger stod dock inte så det är ju en av våra frågor. Men det bör ju bli betydligt fler gånger än de fem vi hade inför förra försöket. Och så ska vi äta enligt AIP igen.

Någonstans känner jag att om de hade gett mig en lätt behandlingsplan så hade jag nog hoppat på ett nytt försök utan att tveka. Ändå är jag fortfarande lika rädd för ett nytt misslyckande. Ett nytt missfall. Det är som ett lotteri hela grejen. En väldigt dyrt sådant. Du har ingen aning om du vinner. Det är också därför det känns så mycket svårare nu när jag vet att det inte är en lätt behandlingsplan som väntar om vi gör ett försök till. Jobbet blir så mycket tuffare. Stapeln blir så mycket högre och jag vet inte om jag klarar det. Mitt psyke ska orka. Jag ska orka. Jag ska våga leva under en eventuell graviditet. Med specialbehandlingar fram till vecka 30 innebär det att jag egentligen aldrig kan slappna av.

Det här är verkligen att vägskäl i livet. Vart ska livet ta vägen? Vad blir det av mitt liv? När jag tänker på vad ett nej innebär blir jag så otroligt ledsen. Dels för att Patrik då aldrig kommer att bli pappa. Och vem är jag som har rätt att bestämma det? Skålen med dåligt samvete fylls på. Han var så modig som vågade satsa på mig trotts vetskapen om att jag inte kan få barn med mina egna ägg. Inte trodde någon av oss att det skulle bli så här. Det är klart att jag sa att det kanske aldrig blir några barn. Men det var ju ingen av oss som trodde på det. Inte just då.

Men tanken på att säga nej väcker också insikten om att jag aldrig kommer att få namnge mitt barn. Kommer aldrig att få höra de där små fotstegen komma springandes, jag kommer aldrig att få bli kallad mamma. Och jag kommer aldrig att få hänga upp julgransdekorationerna i granen som mitt barn gjort på förskolan. Tänk om det blir så. Det gör så jävla ont.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Marie » 23 maj:  ”❤️”

  • Alexandra » 23 maj:  ”❤️ ❤️ ❤️”

  • Jenni » 23 maj:  ”Tänker på er ❤”

  • Maria » 23 maj:  ”❤ En stor kram”

  • Maria » Krig:  ”Har inga ord för hur detta måste kännas för er. ❤”

Bloggarkiv

Etikettmoln