Kampen med att få ut det

Någon dag efter att vi fick missfallet konstaterat hörde de av sig från sjukhuset. Dags att boka tid för skrapning och hjälp med att få ut det döda fostret. Men det visade sig att vi skulle få hjälp först 1,5 vecka efter då alla tider var uppbokade. Om jag ville kunde jag ta tabletter som sätter i gång det, men ligga inne på sjukhus när jag gör det för att få tillgång till annan smärtlindring. Men jag vill verkligen inte gör det en gång till.

Känslan av att gå och bära ett dött foster, och speciellt så länge var fruktansvärd. Jag vill bara ha ut det här så vi kan landa. Nu hade de också börjat prata om att storleken på fostret var på gränsen att faktiskt göra det hemma, så egentligen skulle det inte vara ett alternativ. Jag fick känslan av att vara någon form av likkista. Jag hade ju ett dött foster i mig! Det hela kändes som tortyr. Det här är en efterlängtad graviditet som går åt skogen. Så ska du gå och bära på det så länge innan du får ut det. Det är faktiskt inte okej.

Samma dag som rutinultraljudet gjordes för att konstatera att fostret verkligen var dött slutade jag med alla hormoner. Det innebär att det då inte finns någonting som talar om för kroppen att jag är gravid. Fostret var ju dött sedan nu nästan tre veckor tillbaka så kroppen hade ju lagt av. Det kände jag ju om inte annat på att alla symptom hade försvunnit innan ultraljudet. Så nu när jag inte heller tillsatte hormoner utifrån så kändes det rätt omöjligt att min kropp skulle behålla allt fram till operation 1,5 vecka senare.

Och mycket riktigt. Bara några dagar efter att jag slutade med hormonerna började jag blöda. Det var i lördags. Det var absolut inga mängder och det gjorde inte ont. Men tydligt att någonting var på väg att hända. Vi skulle egentligen iväg på fest, men det fick vi ställa in. Vi kom in till gynakuten vid 16-tiden. Vid kl 21 på kvällen blev jag inskriven på en avdelning. Kroppen hade fortfarande inte kommit igång speciellt mycket. Nu skulle jag få ett eget rum och jag skulle få ta de där hemska tabletterna som sätter igång det. Någon operation kunde de inte lova. Läkaren lovade att kolla upp det om det gick att ordna, men jag var inget akutfall på det sättet då jag inte blödde så mycket så det var inget de kunde lova. Lördag kväll/natt och lite personal. Kommer det in akuta fal går de givetvis före. Så det jag inte ville skulle hända skulle nu ändå hända. Tabletter för att sätta igång kroppen och driva ut det. Fast på sjukhus den här gången. Utan Patrik då han inte fick följa med in.

Men i förebyggande syfte fick jag duscha, ifall det ändå skulle bli operation. Om det skulle bli en lucka. Då skulle jag vara klar. Jag tog tabletterna och nästan på en gång började kroppen att svara. Mensvärken kom som ganska snart övergick till mycket mer än så. Jag fick frossa och skakade jättemycket. Fick extra filar och mer smärtstillande. Plötslig mådde jag illa och spydde. Strax efter avtog både frossa och smärta. Antingen var det mirakelmedicin eller så avtog det hela.

Och så plötsligt! Sköterskan kom in vid 23.30 och berättade att det nog skulle bli operation. Hon skulle hämta mig lite senare. Kl 00.30 rullade jag in i operationssalen. Jag skulle trotts allt få hjälp. Även om jag först hade fått ta till andra metoder. Men inget hade än så länge kommit ut och jag blödde fortfarande inte speciellt mycket. Jag var så lättad. Snart är det ute. Snart slipper jag det här.

Vid 03.30 var jag tillbaka på rummet efter operation och uppvak. Jag var hungrig då jag inte ätit på över 12 timmar, så jag fick pannkakor med glass och sylt. Försökte sedan sova, men det gick så där. På morgonen kom de in och tog nya blodvärden och vid lunch på söndagen fick jag åka hem.
Det är så oerhört skönt att det nu är ute och borta. Mycket lättare att hantera hela situationen även om det stundtals är väldigt jobbigt. Nu väntar vi på att få vårt möte med kliniken för att höra deras teorier och fortsatta planer. Därefter kan vi ta ett beslut. Går vi vidare eller stannar vi här?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Alexandra » Missfall igen:  ”Jag är så ledsen för er skull Det är så jäkla tungt och orättvist. Bra att ni ha..”

  • Marie » Kampen med att få ut det:  ”Jag är så ledsen för er skull. Jag trodde o hoppades så innerligt att det skulle..”

  • Linda » Missfall igen:  ”Är så ledsen för er skull ❤️ Hade hoppats så på att det skulle gå vägen den här ..”

  • Maria Jönsson » Missfall igen:  ”Mitt hjärta brister. Skickar en stor kram ❤”

  • Lotta » Missfall igen:  ”Blev så ledsen i hjärtat när jag läste att inlägget, jag trodde verkligen ni sku..”

Bloggarkiv

Etikettmoln