Missfall igen

Så hände det som inte fick hända. Ett tredje missfall. I vecka nio ungefär. Vi gjorde ultraljud via MVC för att kolla läget för fem dagar sedan och då var vi i vecka 11. Vid ultraljudet var den bara 2,5 cm och vi såg inga hjärtslag. Som rutinerna säger ska man komma tillbaka fem dagar senare och göra ett nytt ultraljud för att säkerställa att första resultatet står fast. Och det gjorde det. Vi gjorde det andra ultraljudet idag. Det lilla fostret är dött. För tredje gången. Och alla tre missfall har skett i vecka 8 eller 9.

Fan, jag hade känslan, men hoppades så att den skulle vara fel. Vi har gjort allt annorlunda den här gången och åtgärdat det som troligen var orsaken till de andra två missfallen. Ändå händer det. Illamåendet och de ömma brösten försvann ganska så fort. Tröttheten var kvar. Lite som de andra gångerna. Men ”alla graviditeter är olika”. Mina bilder om att vi skulle bli föräldrar i maj fanns där. Jag hade dom ju redan innan insättningen. Så starka den här gången.

Men byxorna satt fortfarande lika löst. Kände mig inte ens speciellt svullen, bara lite på kvällen några dagar innan. En av de andra gångerna tog jag på mig gravidbyxor redan i vecka 7 eller 8 när jag skulle i väg på julmarknad, då jag tyckte att andra byxor satt trångt och jag visste att det skulle bli en lång dag, så det var bekvämast så. Men ”alla graviditeter är olika”.

Så när vi träffade läkaren och gjorde ultraljudet hade jag nog en aning längst in vad det här skulle visa. Efter alla dessa undersökningar och tidigare graviditeter har vi lärt oss lite vad det är man ska titta efter. Jag såg kroppen och huvudet på en gång trotts att den i verkligheten är så liten. Skärmen förstorade upp det. Men var fanns hjärtat? Läkaren var tyst lite för länge för att vi skulle förstå.
Hur kan det här hända igen? För tredje gången? Vad är det som är fel? Det är så jävla orättvist! Livet rasar. Kommer vi bli samma människor igen? Orkar vi? Vad gör vi nu? Om det inte blir barn, vad blir vår nästa plan i livet, vad blir vår färdriktning då? Vi kommer att hitta vägen, men just nu är det bara så mycket sorg.

Nu går vi och väntar på att sjukhuset ska höra av sig. Jag kommer att få hjälp, frågan är bara hur och när. Sett till storleken på fostret så anser man att jag ska kunna klara av det här hemma, som jag gjort de andra två gångerna. Men jag vill inte. Inte en gång till. I den här graviditeten har jag ju dessutom gått på blodförtunnande genom sprutor, vilket gör att de vill ha lite mer koll. Så det kommer att ske på sjukhus. Jag hoppas bara jag får hjälp med operation den här gången.

Min läkare i Ryssland vet så klart om vad som har hänt, men vi ska inte ha möte fören om två veckor där vi ska prata om troliga orsaker och eventuella vägar framåt. Och just nu vet jag inte alls vad jag vill och orkar. Kanske var det här sista försöket. Eller så blir det ett försök till. Jag vet inte. Vi får se.
Jag är så glad att vi i dessa stunder har varandra och att Patrik alltid är vid min sida. Vid alla undersökningar. Vid alla tester och behandlingar. Goda som onda. Vi gör det här tillsammans brukar han säga. Och det gör vi verkligen.  

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Alexandra » Missfall igen:  ”Jag är så ledsen för er skull Det är så jäkla tungt och orättvist. Bra att ni ha..”

  • Marie » Kampen med att få ut det:  ”Jag är så ledsen för er skull. Jag trodde o hoppades så innerligt att det skulle..”

  • Linda » Missfall igen:  ”Är så ledsen för er skull ❤️ Hade hoppats så på att det skulle gå vägen den här ..”

  • Maria Jönsson » Missfall igen:  ”Mitt hjärta brister. Skickar en stor kram ❤”

  • Lotta » Missfall igen:  ”Blev så ledsen i hjärtat när jag läste att inlägget, jag trodde verkligen ni sku..”

Bloggarkiv

Etikettmoln