Hjärnspöken

Det är mycket spöken just nu. Fast då tänker jag inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken. Det är mycket spöken just nu. Fast då tänker jag inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken.

Det är mycket spöken just nu. Fast jag tänker inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken. Perioden mellan insättning och test brukar vara den absolut jobbigaste perioden. Men den här gången gick det riktigt bra. Inga större spöken som kom och ställde till det och jag kände mig ganska positiv hela vägen. Förutom samma dag som vi fick provresultatet då, när jag sa att det inte fanns någonting där innan resultatet kom!

Men i stället så dök hjärnspökena upp kort efter vårt positiva graviditetsbesked. Jag kom ner i en dal och var helt övertygad om att jag inte alls var gravid. Jag hade fått fel provresultat. Tänk om de blandats ihop med någon annan? Jag kanske inte alls är gravid. Även om jag hade vissa symptom så gick det inte riktigt in att jag var gravid. Alla hormoner jag stoppar i mig kan ju ge samma symptom som jag hade då. Kan jag inte bara få må lite dåligt på morgonen, som ytterligare ett tecken på att det faktiskt är nått där? Jag vågade väl helt enkelt inte tro på det.Jag vill känna mer! 

Jag försökte lyssna på kroppen och jag försöker tänka att det fortfarande är tidigt. Det är ju inte ens alla som i vanliga fall vet om att de är gravida så kort efter för att de inte känner så mycket. Tankar om att allting bara skulle vara en bluff. Jag var inne på att vi skulle göra ett nytt test med egen sticka, bara för att bevisa för mig själv att jag är gravid. Vi köpte till och med ett test, men det har ännu inte blivit använt. Önskade så att det vore några veckor längre fram så att vi kan se eventuella hjärtslag på ett ultraljud. Något som talade om för mig att jag faktiskt är gravid. Något som bevisar det ännu en gång. Och till slut så gjorde vi ju det där tidiga ultraljudet, och där fanns ju hjärtslag. Det såg så bra ut sa läkaren. Lättnaden som kom. Överbevisad. Jag var gravid. Provresultaten hade varit korrekta och även om jag inte alltid känt så mycket i symptomväg så fanns det ju uppenbarligen någonting där. Nu började ju dessutom illamående att komma en aning. Mest på eftermiddagarna, en stund efter lunch. På morgonen kände jag mig precis som vanligt. Fisk blev plötsligt inte gott och växte bara i munnen. Bra tecken! Nu kom det där illamåendet jag tidigare ville ha.

Men när allting som kallas hjärnspöken börjar lugna sig hittar de nya vägar fram. ”Jaha. Nu är vi snart i de veckorna där vi tidigare fått missfall. Vecka 8-9. Så ta inte ut någonting i förskott. Först ska vi se om vår lilla prick klarar sig förbi de veckorna.”

Ena delen av mig vill leva i bubblan av att jag är gravid och vara superlycklig över det. Den andra sidan säger hela tiden att det hänt något. Att det inte finns någonting där. Det kanske har funnits, men inte längre. Alla dessa tankar. Det är så jävla jobbigt! För dom kommer och går som de själva vill. Det är ingenting jag kan styra över. Dom är bara där.

Men som en vän sa nyligen till mig, man kanske måste ta emot dom och tänka. ”Jaha där kom den tanken. Den var ju inte så rolig. Kanske kan vi hitta en bra tanke också?” Och jag vet ju att det enda jag kan göra är att följa medicineringen och alla råd jag fått från kliniken i Ryssland. Runt vecka 10-11 kommer vi att ha ett nytt ultraljud dr vi kommer att få se hur det står till där inne. Förhoppningsvis ser ju allting bra ut och då har ju alla dessa onda tankar varit helt i onödan. Men det är väl ett sätt att skydda sig själv också. Att förbereda sig på det värsta eftersom man varit där tidigare.

Vill inte göra Patrik besviken. Tänk om det inte går. Tänk om vi får missfall igen. Ska jag aldrig kunna njuta av graviditeten utan bara gå runt och vara orolig hela tiden? Jag vill ju känna glädje med det här. Men som sagt. Dessa hjärnspöken är oerhört jobbiga när de kommer. De är intensiva och tar så mycket energi. Jag börjar gråta för saker som inte skett, och som kanske aldrig kommer att hända. Troligtvis alldeles i onödan.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Alexandra » Missfall igen:  ”Jag är så ledsen för er skull Det är så jäkla tungt och orättvist. Bra att ni ha..”

  • Marie » Kampen med att få ut det:  ”Jag är så ledsen för er skull. Jag trodde o hoppades så innerligt att det skulle..”

  • Linda » Missfall igen:  ”Är så ledsen för er skull ❤️ Hade hoppats så på att det skulle gå vägen den här ..”

  • Maria Jönsson » Missfall igen:  ”Mitt hjärta brister. Skickar en stor kram ❤”

  • Lotta » Missfall igen:  ”Blev så ledsen i hjärtat när jag läste att inlägget, jag trodde verkligen ni sku..”

Bloggarkiv

Etikettmoln