Ultraljud vecka 10

Ca 2,5 veckor efter att vi gjorde det första ultraljudet skulle vi göra ett till. Vi skulle då vara i vecka 10.  
Veckorna mellan det första och andra ultraljudet gick rätt så fort. Mitt illamående fortsatte och jag kände mig trött. De små blödningarna kom och gick, men efter att läkaren sa att det ibland kan vara så under hela graviditeter, hade jag ändå lugnat mig lite.

Väl inne hos läkaren började vi med att göra ultraljudet för att se hur det såg ut. Jag såg inte skärmen denna gång, men på läkarens reaktion och att han först blev så tyst, förstod jag vad som hänt. Det fanns inga hjärtslag. Ytterligare en gång hade vårt lilla foster dött. Någonstans kände jag mig inte ens förvånad. Det hade ju trots allt varit ungefär samma förfarande som förra gången, även om jag mått mer illa den här gången.  

Jag berättade att vi haft samma situation en gång tidigare efter att vi fått hjälp i Danmark. Då blev vi gravida och ultraljudet vecka 7 såg bra ut, men ca 2,5 vecka senare så hade fostret dött. Så vad jag kan se så har båda fostren jag haft i magen dött ungefär samtidigt.

Läkaren erbjöd oss då en tid med vår huvudläkare några dagar senare där vi skulle kunna diskutera detta och frågor som nu kom upp i vårt huvud. Samtidigt skulle vi ju då göra en extra koll på det som fanns i min mage. Det för att säkerställa att inget misstag görs. Om det fotfarande ser lika dant ut och jag inte fått något missfall innan dess, kommer man troligtvis att ge mig tabletter för att sätta igång kroppen och utstötningen av det döda fostret.

Jag fällde inte en tår så länge vi var inne hos läkaren. Föst när vi kom ut genom dörrarna på avdelningen började jag gråta. Hur kan vi ha en sådan otur? När ska det vända? Vi är inte värda det här. Det är faktiskt vår tur nu. Tomhet och uppgivenhet. Hur länge ska vi orka?

Ibilen på vägen hem ringde jag och avbokade tiderna på MVC. Jag skulle inte behöva träffa min jättegulliga barnmorska mer.

Väl hemma bestämde vi oss för att nu berätta för våra familjer. Alla visste ju inte ens att vi varit gravida. Vi hade ju valt att hålla detta för oss själva den här gången. Så istället för att komma med glada nyheter fick vi nu komma med tråkiga nyheter.

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Maria » Krig:  ”Har inga ord för hur detta måste kännas för er. ❤”

  • Josefin » Första insättingen i Ryssland:  ”Hej, Jag har läst om och om igen om er vistelse i Ryssland, jag känner med er. ..”

  • Camilla » Så nära men så långt bort:  ”Vill bara skicka en stor kram, vilka fruktansvärda saker ni tvingas igenom! Hopp..”

  • Alexandra » Missfall igen:  ”Jag är så ledsen för er skull Det är så jäkla tungt och orättvist. Bra att ni ha..”

  • Marie » Kampen med att få ut det:  ”Jag är så ledsen för er skull. Jag trodde o hoppades så innerligt att det skulle..”

Bloggarkiv

Etikettmoln