Oro och hopp

De tre veckorna fram till ultraljudet känndes som en evighet. Jag har precis som första gången det tog sig, haft några små blödningar in i mellan. Mycket små, men tillräkligt för att man ska bli orolig och undra hur det egentligen står till där inne i magen. Kommer det att bli missfall precis som förra gången?

Veckorna fram till ultraljudet känns som sagt väldigt låga. Blödningarna ger mig hjärnspöken. Ibland riktigt jobbiga tankar som gör mig riktigt ledsen. Tänk om det visar sig att jag inte kan bära ett barn hela vägen? Kommer jag att orka ett nederlag till? Kommer jag att orka ett försök till i så fall? Samma dag som ultraljudet ska ske har jag ett viktigt möte på jobbet. Precis efteråt så klart. Vad ska jag säga till chefen om det visar sig inte finnas något liv i magen? Jag kommer ju inte klara av att åka till jobbet. Och han vet ju ingenting om det här.

Jag känner mig inte lika trött som förra gången, även om jag känner mig påverkad. Brösten gjorde ondare i början. Känns fortfarande, men inte lika mycket. Vad betyder det? Ibland önskar jag att jag bara kunde stänga av min hjärna så jag inte kunde flyga iväg så mycket och spela upp scener som ännu inte har hänt, och som kanske aldrig kommer att hända.

Bara med en vecka kvar till ultraljudet har känslorna ibland befunnit sig nästan på utsidan. Jag gråter lätt. En dag när jag kom hem och upptäckte en liten blödning igen började jag storgråta. Jag orkar inte! Dagen efter tittade jag på en dokumentär och tårarna bara kom. Jag kände att jag egentligen inte grät åt det som var på TV:n utan jag grät åt någonting helt annat. Det kändes mest svart. Borde jag inte bara vara glad och tänka att det kommer gå bra den här gången? Positivitet!?

Men så bara de sista dagarna innan så vände det lite, jag känner att jag har ett större hopp och tro om att det kommer se bra ut på ultraljudet.  Jag pratade med min syster om hur jag mår. Bara för några dagar sedan mådde jag ju illa hela dagen! Jag spydde inte och har hittills inte gjort, men jag mådde riktigt konstigt hela dagen. Aptiten på morgonen är inte riktigt lika bra längre. Känner ett litet motstånd till att äta då, vilket jag aldrig gör annars! Jag måste ha frukost i vanliga fall. Och jo visst, brösten känns inte riktigt lika mycket längre, men det känns mest i början säger hon. Så det finns ju många goda tecken på att det faktiskt finns ett litet liv som växer där inne. Snart får vi veta hur det egentligen står till!
 
Etiketter: hjärnspöken

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln