I väntan på ultraljudet

På min 40-årsdag överraskade Patrik med en resa till Polen. Sex dagar tidigare hade vi fått veta att jag var gravid. Nu väntade vi på ett ultraljud. På min 40-årsdag överraskade Patrik med en resa till Polen. Sex dagar tidigare hade vi fått veta att jag var gravid. Nu väntade vi på ett ultraljud.
Efter att vi fått ett positivt besked på stickan ringde vi sjukhuset och meddelade resultatet. Jag måste säga att bemötandet är helt fantastiskt! De är förstående, villiga att hjälpa till och genuint glada när man ringer in och berättar att det tagit sig.
- Åh vad roligt! Och ni har ju dessutom fyra embryon kvar i frysen! Grattis!
 
Vi bokade tid för ultraljudet som ska ske någon gång under vecka 7-8. Nu skulle det gå knappt tre veckor tills det var dags.
Vissa dagar känns det ganska mycket i både livmoder och bröst. Andra dagar känns det inte alls lika mycket. Betyder det någonting? Många tankar. Inga svar. Vi måste invänta ultraljudet. Innan dess är det för tidigt att säga. Det är bara att hålla tummarna att allt ser bra ut. Och att det fungerar hela vägen den här gången.
 
Samtidigt känner vi oss både mycket lugnare den här gången än förra gången. Vi springer inte på lika fort i våra tankar. Vi tar mer en sak i taget. Fast det är klart att tankarna springer iväg ibland. Både åt positiva och negativa håll. Tänk om jag får missfall och det visar sig att jag inte kan bära ett barn hela vägen? Tänk om vi är föräldrar i november! Det innebär i så fall att vi kommer att göra i ordning ett barnrum under hösten. Som sagt, både glada och jobbiga tankar kommer och går, givetvis.
Men vi springer inte på genom att prata namn, eller börja titta på barnvagnar på nätet, som vi gjorde förra gången. Först ska vi ha ett ultraljud som visar om det finns ett liv, ett litet hjärta som slår. Efter det vill vi passera vecka 12, som anses vara den mest kritiska gränsen.

Än har vi inte heller berättat för någon. Eller jo. En kollega till mig och en kollega till Patrik vet. Och när vi skulle ha kalas för hela familjen efter att jag fyllt år, fick min syster veta. Men annars vet ingen. Vi hade tänkt berätta på kalaset, men valde att inte göra det ändå. Och jag tycker det känns så skönt. Det här är vår grej. Det är ju ingen som i normala fall berättar för sina föräldrar eller syskon att man hade sex kvällen innan för att försöka bli gravid. Man väntar tills det tar sig och gärna fram till vecka 12 eller nått.  

Vi är öppna med vår situation och pratar gärna om den. Men den här gången håller vi inne med det som sker just nu och berättar när vi känner oss redo.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln