Vi har en donator!

Vi har en donator! Äntligen! Oavsett vem det är, är hon en ängel! Nu är det upp till oss när vi gör första försöket. Vi har en donator! Äntligen! Oavsett vem det är, är hon en ängel! Nu är det upp till oss när vi gör första försöket.

I mitten av januari fick vi samtalet vi väntat på. Vi har en donator! Äntligen! Beskedet kommer nästan exakt fem månader efter att vi gifte oss. Att jag inte berättar fören nu, en månad senare beror på privata skäl.

De ringde till Patrik och berättade den goda nyheten. Givetvis ville han berätta för mig så fort som möjligt och ringde mig därför till jobbet. Vi brukar inte ringa till varandra under arbetstid om det verkligen inte är något viktigt, så när jag såg att det var han som ringde förstod jag på en gång att något hade hänt.
 
När han berättade började jag gråta. Jag önskar att jag hade ställt mig upp och hoppat av glädje, men det funkar inte så. Inte för mig i alla fall. Det ligger i det undermedvetna och det medvetna hela tiden. Det är känslosamt och påfrestande. När man får bra besked är det någonting som släpper. Ytterligare ett steg närmre, men hur många fler steg ska vi vara tvungna att ta? Det är ju omöjligt att veta hur många steg det är tills vi är framme hela vägen. Kommer vi någonsin att komma fram? Man blir luttrad på vägen. Vi köar inte bara i mataffären, vi köar även för att få barn. Men kötiden är äntligen slut. Vi har köat klart!

Och fort gick det också. Alltså inte väntetiden och kötiden i sig, men det visade sig att vår donator redan var igång med hormonerna och skulle ta ut äggen i början av veckan där på. Det innebar ju också att Patrik skulle dit och lämna sitt bidrag så att äggen skulle kunna befruktas. Plötsligt händer det! Allt på en gång!

Vi vet inget om donatorn, mer än att hon är 12 cm längre än mig, men förövrigt ”en väldigt bra match” som de sa. I Danmark får man ju veta lite mer, ålder, längd, hårfärg och ögonfärg samt vad hon jobbar med eller utbildar sig till. Men det känns ändå helt ok, även om det hade varit kul att veta lite mer. Men oavsett är hon, vem hon än är, en ängel som vill donera sina ägg, så att någon annan, som jag och Patrik, får chansen till att en dag bli föräldrar.

Äggplocket blev på tisdagen veckan efter samtalet. Det blev 8 ägg. Fem dagar senare skulle vi få veta hur många av dem som blev godkända embryon och klara att frysas ner. Det blev 5 godkända embryon. Det är fantastiskt! Jag sa till Patrik:
-          Tänk att vi har fem potentiella barn, det blir livat det om alla ska springa runt här!

Nu kommer vi ju inte att skaffa fem barn och det finns ju inget som säger att det första embryot tar sig och fastnar efter insättning. Men vi har fem chanser till att få ett barn, och det känns bra! Vi får använda dem när vi vill, även efter att jag fyllt 40 år. Det viktiga var att äggen befruktades innan jag fyllde år. Så nu är det upp till oss när vi vill göra ett första försök.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Christina » Varför fortsätter man försöka?:  ”Jag tror att du har rätt. Drivkraften är så stark och den kommer inifrån. Även n..”

  • Alexandra » Behandlingsplan:  ”Jag hoppas att du kommer gå stärkt ur den här processen och håller tummarna för ..”

  • Josefin » Behandlingsplan:  ”Hur går det för er? ❤”

  • Lotta » Behandlingsplan:  ”Håller helt med dig om det du skriver - att de svenska klinikerna gör så lite oc..”

  • Christina » Nu ger vi Olga Clinic i Ryssland en chans:  ”Det ska bli spännande att följa er resa. Det är väldigt nedslående när man missl..”

Bloggarkiv

Etikettmoln