Lucia blev ingen bra dag

Förra året på Lucia fick vi reda på att det lilla embryo vi hade i magen inte såg så bra ut. sex dagar senare fick vi missfall. Förra året på Lucia fick vi reda på att det lilla embryo vi hade i magen inte såg så bra ut. sex dagar senare fick vi missfall.

I förra veckan var det lucia. För många är det en mysig dag när man åker för att titta på ens barn eller barnbarn som uppträder. Det är lucialinnen som är för långa, kronor som är för stora och en massa barn som tillsammans ska försöka sjunga några fina julsånger.
 
Det är underbart att se på. Så därför bestämde vi oss för att åka med och se på Patriks systerson när han skulle ha luciatåg på sin förskola. Han skulle vara tomte och de hade övat en hel del på förskolan inför det här.
 
På kvällen innan, den 12 december började jag känna mig lite nere. Jag viste ju vad som hände på lucia förra året. Lucia 2017 är den dagen då jag och Patrik fick reda på att det lilla foster jag bar på inte såg ut att må så bra. Vi skulle vara i vecka 10 ungefär, men det såg ut som om embryot stannat av i sin tillväxt och vi såg inte längre några hjärtslag. Ca tre veckor innan när vi gjort ett tidigt ultraljud hade allt sett så bra ut. Vi fick en chock. Så den dagen blev det inget luciafirande på förskolan för vår del. Sex dagar senare kom missfallet.
 
Nu hade det gått ett år och nu var det dags för luciatåg igen. Jag såg fram emot det. Alla söta barn som kommer i sina linnen, både för korta och för långa. Ljuskronor som sitter på sned och små tomtar som kanske inte vill vara med och hellre springer till mamma när de kommer in.
 
Men när vi satt där blev det plötsligt lite för mycket. Minnen från förra året kom upp. Jag hade ett barn i magen. Vi skulle bli föräldrar. Jag skulle själv ha suttit med en bebis på några månader nu om allt hade gått som det skulle. Men plötsligt tog det slut.
 
Jag behövde inte gå ut och lämna luciatåget, men det var kämpigt en liten stund. Ledsamheten hängde kvar och jag blev ledsen flera gånger under dagen. Det blev en riktig skitdag. Jag åkte ner i djupet. Och det hängde sig kvar även dagen efter. Det var först på eftermiddagen på fredagen som jag kände att jag var på väg upp igen.
 
Vi är ju inne i systemet nu. Vi kommer att få hjälp. Troligtvis i början av nästa år. Låt oss hoppas och tro at det är vårt år nästa år. Vår tur att bli tjocka om magen. Vår tur att bli föräldrar. Vår barnlängtan är så stor.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Christina » Varför fortsätter man försöka?:  ”Jag tror att du har rätt. Drivkraften är så stark och den kommer inifrån. Även n..”

  • Alexandra » Behandlingsplan:  ”Jag hoppas att du kommer gå stärkt ur den här processen och håller tummarna för ..”

  • Josefin » Behandlingsplan:  ”Hur går det för er? ❤”

  • Lotta » Behandlingsplan:  ”Håller helt med dig om det du skriver - att de svenska klinikerna gör så lite oc..”

  • Christina » Nu ger vi Olga Clinic i Ryssland en chans:  ”Det ska bli spännande att följa er resa. Det är väldigt nedslående när man missl..”

Bloggarkiv

Etikettmoln