Mötet med kuratorn

Bara några dagar efter att vi träffat läkaren fick vi hem ett brev från kuratorn. Vi hade fått en tid redan i mitten av oktober. Några veckor tidigare än vad vi räknat med när vi lämnade läkaren. Men det var ju bara positivt!
 
Att träffa en kurator är ju något alla par måste göra som genomgår en äggdonation. Inför mötet pratade vi lite grann om vad vi trodde de skulle fråga om. Och vi tänkte att de skulle vara intresserade av vad vi jobbar med, hur vi bor, intressen och hur vi känner inför en donation. Eftersom jag redan viste om min situation när jag träffade Patrik tänkte jag att det säkert skulle komma upp i någon form. Men vi kände oss rätt lugna. Vi har ju inget att dölja. Det borde gå bra och vi borde bli godkända.

Så en torsdag i oktober var vi tillbaka på sjukhuset för att träffa kuratorn. Ganska så omgående kom vi in på hur jag fick reda på att jag inte kunde få egna biologiska barn och mina känslor kring det. Innan mötet hade jag inte trott att jag skulle sitta där och gråta, men det kom några tårar när vi pratade om det.  Men det vi också kom fram till, är att det är nog bra att man inte får hjälp med äggdonation direkt efter att det konstaterats att det är det som gäller. Det är en chock och det är många tankar och känslor som kommer upp på vägen, och det behöver gås igenom och bearbetas innan man faktiskt får hjälpen. Sedan kanske det inte behöver gå två år, som är den tiden vi stått i kö.  
Vi pratade också om Patriks tankar kring äggdonation och hur han känner inför det. Vi pratade om hur han stöttar mig på den här resan och att jag kanske inte bearbetat detta faktum fören efter att vi träffades.  Även hur vi ser på vår relation och hur mycket vi jobbar. Dock var det inte så intressant vad vi jobbar med. Mest att vi jobbade och hur mycket.

Men det som vi nog ändå pratade om mest var att berätta för barnet och vilken information barnet kan få av sjukhuset samt vad barnet kan förvänta sig av donatorn. Vården anser att man ska berätta för barnet hur det kommit till, och de ser gärna att man som mottagare ser på det på samma sätt. Vi är ju helt inne på den linjen, att berätta. Alla i vår närhet vet om vår situation och det skulle därför vara konstigt att inte berätta för barnet. Kuratorn frågade om vi funderat nått på hur och när vi hade tänkt att berätta. Men det har vi egentligen inte. Inte mer än att berätta i tidig ålder. Men kuratorn gick igenom hur hon ser på det och vad hon tror är det bästa sättet att göra det på. Och det hon sa kändes logiskt och som ett bra upplägg.

Av själva donatorn kan barnet bara förvänta sig att träffas en gång för att få information, inte en relation. Men barnet måste själv ta initiativet till att träffas. Av sjukhuset kan barnet få veta intressen, livssituation när donationen ägde rum, hur donatorn var som barn, fritidsintressen och arbete. Det finns alltså ganska mycket att få reda på redan hos sjukhuset om barnet vill. Men det är inte många barn som hör av sig.

Efter en timma var besöket över. Det kändes bra. Jag tror att vi anses vara ganska så normala =) Jag såg ingen anledning till varför kuratorn inte skulle godkänna oss. Men besked skulle vi få först en vecka senare.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln