Samtalen med sjukhuset

I mitten av september tog vi en eftermiddagspromenad och njöt av solnedgången. Vi samlade kraft och bestämde oss för att ta de där samtalen med sjukhuset. Skulle det vara vår tur snart att få hjälp? I mitten av september tog vi en eftermiddagspromenad och njöt av solnedgången. Vi samlade kraft och bestämde oss för att ta de där samtalen med sjukhuset. Skulle det vara vår tur snart att få hjälp?

I samband med att vår vän erbjudit sig att donera ägg till oss blev det också starten för oss att ta tag i barnfrågan igen. Vi hade ju fått reda på att hon inte kunde donera på grund av sin sjukdom, men vi ville ju ändå höra av oss. Snart har vi stått i kö i 22 månader. Snart två år. Bode det inte bli vår tur nu?

Jag bad Patrik att ringa. Kände att jag inte orkade ta emot eventuella negativa besked på jobbet. Jag har suttit och gråtit på jobbet tillräckligt många gånger. Inte enbart på grund av det här, men ändå.

Det visade sig att vi lång långt upp på listan, alltså att det troligtvis inte var så långt kvar tills det var vår tur. Men de ville inte säga någonting mer om vad det kunde innebära. De vill givetvis inte ge några förhoppningar som sedan inte blir av. Förhoppningar som sedan inte fallit in har man fått tillräckligt av under den process det innebär att hamna i kö för äggdonation.

Men Patrik frågade också om det fanns någon återbudslista då vi kan komma med kort varsel. Och det gjorde det tydligen. Men när jag pratade med dem i början av året fick jag till svar att det inte gjorde det. Men i vilket fall som helst så noterade sköterskan att vi kunde komma med kort varsel. Hon lovade också att ta med oss och vårt fall till nästa donationsmöte för att se om det fanns någon chans för oss att bli prioriterade med tanke på min ålder. Det är ju inte så långt kvar tills jag fyller 40 år. Det lät ju jättebra! Nu kanske det äntligen händer någonting på hemmaplan!

Dessutom fick vi veta att det räcker med att donatorns ägg är befruktade innan jag fyller år. Där efter kan vi använda dem när vi vill. Även om jag passerat gränsen på 40 år. Jag vet inte om det är nya regler eller om jag bara missuppfattat det från början. Men det satte ju om spelreglerna och den här gången till vår fördel. Äntligen!

Och plötsligt händer det! Bara några dagar efter att Patrik pratat med sjukhuset ringde det. Det var donationsavdelningen och de hade en återbudstid. Kunde vi komma dagen efter? Ja visst, inga problem sa Patrik. Där efter åkte han till mitt arbete och dök upp vid mitt skrivbord. Jag blev förvånad. Vad gjorde han här, nu mitt på dagen? Skulle han bjuda ut mig på lunch? Men han kom till mitt arbete för att berätta att de hade hört av sig. Att vi skulle dit dagen efter. Han ville berätta det när vi sågs och inte via telefon. Jag avbokade mina möten på en gång. Det finns faktiskt ingenting som är viktigare än det här. Resten kan vänta. Plötsligt hade vi ju en tid på sjukhuset.

Det kändes så märkligt. Plötsligt är vi inne i loopen. Först händer absolut ingenting, sedan händer allt! Det var faktiskt med ganska dämpade känslor i början. Det var först lite senare på kvällen när vi fyllde i lite papper som det kom lite mer glädje. Det kanske är sant ändå!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lotta » Graviditetstest:  ”Men vilket fantastiskt besked! Stort stort grattis! Nu hejar vi på pricken ända ..”

  • Annika » Graviditetstest:  ”Jag hade på pricken samma hcg när jag väntade tvillingar. Just saying ;) denna g..”

  • Linda W » Graviditetstest:  ”Åh vad härligt att läsa!! Stort grattis ❤️ Håller tummarna på att allt går bra n”

  • Christina » Graviditetstest:  ”Vilket underbart besked! Håller båda tummarna för Pricken!”

  • Marie » Graviditetstest:  ”Vilken härlig läsning o vilken lycka. Jag kunde knappt se texten då jag blev så ..”

Bloggarkiv

Etikettmoln