Erbjudandet

Den 25 augusti gifte vi oss. En helt underbar dag! Nu är det dags att ta tag i barnfrågan igen. Den 25 augusti gifte vi oss. En helt underbar dag! Nu är det dags att ta tag i barnfrågan igen.

Plötsligt händer det. En vän i vår omgivning hör av sig och vill hjälpa till. Hon har läst min blogg, och hon vill donera sina ägg till oss. Äntligen händer det! Tårarna kom. Kan det här bli vändningen i den soppa vi befinner oss i? Så mycket tacksamhet och så mycket värme. Vågade knappt tro att det var sant.

Vi hade bestämt oss för att ta en paus i försöken till barn till förmån för bröllopet och ta upp det igen efteråt. Och bara några dagar efter vi kommit hem från vår bröllopsresa hör hon av sig. Det är bara drygt två veckor sedan. Det blev en rivstart. Skulle det här bli starten till någonting bra? Vi har en person som vill hjälpa till.

Det är den första personen som erbjuder sig bortsett från min syster, som tyvärr är för gammal för att donera. Förvånad och så tacksam samtidigt.

Men vill jag ta emot ägg från någon jag känner? Det innebär för mig så många blandade känslor och tankar. Kan man någonsin betala tillbaka den tacksamhetsskuld man känner? Kommer jag kunna känna att det är mitt barn eller kommer jag känna att det är till låns från den person som då finns i min omgivning? Därför frågade jag henne om hon kunde tänka sig ett tre partsbyte där hennes ägg i så fall går till någon annan, och det kunde hon, bara hon fick hjälpa till.

Så där fick vi verkligen någonting att fundera på. Med en egen donator kan det gå fortare att komma fram. Men det kanske ändå är vår tur snart. Då kanske hon inte behöver genomgå hela processen. Vår uppgift blev att ringa sjukhuset. Men vår vän äter en del mediciner för en sjukdom hon har, så frågan var om hon skulle bli godkänd som donator. Och innan vi hade hunnit ringa till sjukhuset själva, så hade hon tagit reda på om det skulle gå.

Tyvärr gick det inte. Medicinerna skulle kunna påverka äggen och det eventuella fostret. Hon skulle kunna sluta med medicinerna för ett tag, men innan de har gått ur kroppen och hon är redo har jag hunnit passera 40. Det är så synd. Men jag känner ändå en sådan enorm tacksamhet. Det känns ändå som en bra start.

Men jag drar mig från att ringa. Är så rädd att det ska komma dåliga nyheter. Vill inte ta emot dem. Men som en annan klok vän sa. Det är ju bättre att veta så kan vi i så fall agera utefter det. Bestämma oss för om vi ska söka hjälp utomlands igen eller prata med en adoptionsbyrå eller likande. Hon har så rätt. Vi borde ringa. Och det snart.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln