Andra alternativ för att få barn

Just nu fokuserar vi på bröllopet i augusti. Där efter får vi ta nya tag och se om det snart är vår tur inom den svenska sjukvården. Foto: Beatrice Larsson Just nu fokuserar vi på bröllopet i augusti. Där efter får vi ta nya tag och se om det snart är vår tur inom den svenska sjukvården. Foto: Beatrice Larsson

Det är många som frågar om vi pratat om adoption. Det är inget jag är främmande för, men det är först nu vi pratat lite om det. Dock vet jag inte om vi har någon chans till det. Vi båda är snart 40 år och vi är inte gifta (fast snart är vi det=). Om det är möjligt att adoptera beror ju helt och hållet på vilka krav som ställs, och det är ju olika från land till land. Det vi har sagt är att vi ska ta kontakt med en adoptionsbyrå och höra oss för vad det innebär och om det är någon idé at vi ställer oss i kö. Och vad det kostar.

Andra alternativ kan ju vara att få hjälp via embryodonation. Då är ju ingen av oss biologisk förälder, men vi får ett embryo från donatorer som båda kommer att vara yngre än oss. Dock är det inget man kan göra i Sverige än så länge så då blir det att söka hjälp utomlands i tex Spanien eller Ryssland. De har ju också oftast något högre åldersgräns än här hemma i Sverige vilket i så fall ger oss chansen att göra ett försök där om vi vill det.

Men det är en mental resa att genomgå om man bestämmer sig för embryodonation. Jag har ju redan gjort en stor del av den resan eftersom jag ändå inte kan få barn genom mina egna ägg, utan behöver hjälp via äggdonation. Men Patrik som har möjligheten att bli biologisk pappa måste ju i så fall plötsligt ge upp den tanken. Det är ju som att adoptera, fast i ett väldigt tidigt stadie, men det är inte självklart att göra det. Det är en resa för alla och var man landar i det är olika från person till person.

Jag har också länge varit inne på att vi ska bli en fosterfamilj eller en stödfamilj om vi inte får några barn. Vi har ett rum över och det skulle kännas konstigt och tomt att bara låta det stå. Just nu har vi det som klädkammare då vi inte har någonstans att hänga våra kläder, men det kommer vi att lösa inom kort. Och då blir rummet tomt. Genom att bli en stödfamilj öppnar vi vår famn och välkomnar ett barn som behöver stöd och någon annan stans att vara. Det skulle kännas bra att kunna hjälpa till när vi i så fall har möjligheten. Även om det inte skulle bli vårt barn. 

Men just nu ligger det stora fokuset på att vi i augusti ska gifta oss. Vi har tagit en liten paus i barnfrågan. Man orkar inte köra på i den här frågan hela tiden. varken fysiskt eller psykiskt. Så efter bröllopet får vi kolla med sjukvården här hemma i Sverige hur långt fram i kön vi har kommit. För nu har vi stått i kö för äggdonation lite mer än 1,5 år. När vi ställde oss i kön sa de att det var 1,5-2 års kö. Så med lite tur kanske det snart är vår tur.

Men ibland får jag en olustig känsla av att vi kommer att få ett besked som gör att vi inte kommer att få hjälp här hemma. Det är ju trots allt bara åtta månader kvar tills jag fyller 40. Så det kan ju vara en av orsakerna till att jag får den här känslan. Efter 40 kommer vi inte att få någon hjälp hemma i Sverige. Och varför ska det någon gång vara enkelt i den här frågan? Kötiden kanske har blivigt längre? Det har ju redan varit en lång och krokig väg, så varför skulle den räta ut sig? 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln