Så många känslor

Många känslor kommer tillbaka när jag skriver om det som har hänt och mina försök till att bli mamma. Många känslor kommer tillbaka när jag skriver om det som har hänt och mina försök till att bli mamma.

När jag startade den här bloggen förstod jag att det skulle bli en mental resa. En form av bearbetning av allt som jag gått igenom i mina försök att bli gravid. Men det har ibland varit så mycket jobbigare än vad jag kunnat tro.

För varje inlägg jag har skrivit har jag på något sätt kommit tillbaka till det stadiet och de känslor som jag när det inträffade. Speciellt när jag skrivit om det som hänt de senare åren. Men det är kanske inte så konstigt. Det är ju närmare i tiden och det andra kanske jag har fått lite mer distans till. Dessutom så är det ju först de senaste åren som jag genomgått både IVF-försök, fått reda på att jag inte kan få egna genetiska barn och att det är äggdonation som gäller. Det ändar ju förutsättningarna oerhört. Och känslorna.

Jag har många gånger suttit och gråtit samtidigt som jag skrivit. Känt känslorna och tänkt samma tankar en gång till. Förtvivlan och hopplöshet. Men ibland även hopp och tro om att det här kommer att gå bra. Det har varit svängningar i humöret och sinnesstämningen. Det har varit jobbigt, speciellt när de tunga känslorna har hållit sig kvar en längre stund.

Men jag har också fått återkoppling om min blogg. Och det är kärlek. Så många som berättar att de läst min blogg, att de tycker den är bra och att jag skriver bra. Det gör mig glad =). Det gör att jag orkar fortsätta. Och det roligaste är när personer jag inte känner hör av sig och berättar om sina situationer och undrar över saker som jag gjort. Om jag kan hjälpa någon, stötta någon och ge kraften till att kämpa lite till så är det värt så mycket.

Det finns så mycket inom vården som skulle behöva prioriteras och få mer resurser. Fertilitetsfrågor är en av dem. Så många som lider, många gånger i tysthet. Så många som längtar och hoppas, som sörjer det barn som aldrig verkar vilja komma. När man försökt och kämpat länge, så måste man ibland stå i kö i flera år för att få hjälp. Det tär på så många. Tänk om vi kunde få hjälp tidigare, vad mycket smärta det skulle ta bort. Och så mycket frustration och oro för att tiden springer iväg. Stressen som hela tiden finns där när alla andra verkar få barn bara de tänker tanken så står man där själv och ingenting verkar fungera. Uppgivenhet, frustration och sorg. Så många känslor.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln