Missfall

På självaste lucia 2017 hade vi varit på ett andra ultraljud. Vi var då någon stans mellan v 10 och 11. Beskedet vi fick då var det värsta. Det såg ut att vara ett dött foster, ett missfall. Men vi skulle komma tillbaka en vecka senare för att se att det verkligen var så. Ibland kan det visa sig att det visst finns en litet liv där inne ändå.

Under tiden började jag även märka att mina graviditetssymptom hade börjat avta. Brösten kändes inte lika ömma och jag hade börja bli lite piggare på dagarna. Men i början hade jag tänka att det kanske berodde på att jag började närma mig vecka 12, då vissa symptom så som trötthet och illamående kan försvinna.

Men så en morgon, nästan en vecka efter besöket hos läkaren, märkte jag att jag blödde. Mer än vad jag hade gjort de andra gångerna jag hade haft de små blödningarna. Vi ringde in till gynakuten och de sa att vi kunde komma in. Väl där behövde vi inte vänta så speciellt länge innan vi fick komma in på ett rum. Där konstaterade man samma sak som läkaren på MVC hade gjort. Det fanns inga hjärtslag och storleken var det samma som veckan innan. Med tanke på vilken storlek fostret hade så hade det förmodligen dött någon gång under vecka 9. Vi hade fått ett missfall, kroppen hade bara inte reagerat fören nu.

Vi tog beskedet med ganska stor portion lugn. Vi hade haft en vecka på oss att bearbeta och smälta det här. Vi var ganska inställda på att det inte skulle se bra ut och att vi skulle få ett missfall. Nu skulle vi få ut det här och sedan börja om från början när vi kände oss redo för det. Så vi tog de tabletter vi fick från sköterskan och åkte hem. Tabletterna som skulle hjälpa till att få ut det som fanns i min livmoder. Man beräknande på storleken på fostret att det här skulle jag klara av hemma. Om det hade varit större hade jag fått stanna kvar på sjukhuset.

När vi kom hem började jag ta tabletterna omgående. Jag ville ha ut det här så fort som möjligt. Jag visset att det kanske skulle göra väldigt ont. Om det blev outhärdligt skulle vi komma in igen. Jag fick räkna med att blöda en hel del och fick med jättestora bindor hem. Om jag blödde igenom dem i tre timmar skulle jag komma tillbaka. Min tanke var om jag gjorde det så skulle jag väl inte ha något blod kvar i kroppen, typ.
 
I början gick det bra, kände av lite värk och tog de värktabletter som de också skickat med. Men efter maten var jag tvungen att gå och lägga mig. Nu drog det igång ganska så bra. Jag kunde bara koncentrera mig på att andas och jag höll händerna hårt på min mage. Patrik satte sig i soffan bredvid mig och höll mig sällskap. Vi var två om det här och han var väldigt mån om att jag inte skulle behöva var ensam när detta skedde. Jag fick ju visserligen ta hela den fysiska smällen, men han var vid min sida hela tiden. Allt annat fick vänta. (Jag är så glad att jag har dig Patrik, du är den bästa!)

När kvällen hade kommit började den värsta smärtan gå över. Plötsligt kände jag hur någonting var på väg ut. Jag fick skynda mig till toaletten och där kom allt som en klump ner i toaletten. Efter det kändes det inte speciellt mycket. Och visst blödde jag ganska så mycket, men långt ifrån att jag skulle behöva de jättebindor sjukhuset hade skickat med. Det räckte med vanliga bindor som jag visserligen fick byta ganska ofta.
 
Men så plötsligt när vi låg i soffan och det värsta hade gått över kom jag tänka på vad vi hade sagt om 2018. Om det inte blev barn så skulle vi gifta oss. Vi hade ju till och med bestämt datum. Så jag frågade Patrik:

-  Betyder det här att vi ska gifta oss nästa år istället, nu när det inte blev något barn?
Han tittade på mig och sa med ett leénde: Ja det är klart att vi ska.

Allt det här med ultraljudet, ovissheten och missfallet tog givet vis hårt på mitt välmående. Men jag gick till jobbet dagen efter. Ville inte vara hemma och gå och tänka på det här hela tiden. Men den närmsta tiden efter missfallet så kom tankarna tillbaka ganska ofta. Jag var gravid. Vi skulle bli föräldrar. Men så blev det inte. Sorgen var stor. Det kändes jobbigt. Man hinner ju planera hela sitt liv efter dessa nya förutsättningar, och så blir det inte av. Jag hade ju till och med redan bestämt vart spjälsängen skulle stå och var vi skulle ha skötbordet. Inget av det var inköpt, men jag visste det ändå.

Först i början av våren började det kännas mer okej att tänka tillbaka på det som hänt utan att jag blev allt för ledsen. Men Patrik hade rätt i en sak. Nu vet vi att det fungerar, Danmark fungerar. Det är det bästa. Nästa gång går det säkert bättre. Det är bara frågan om när vi känner oss redo.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Christina » Varför fortsätter man försöka?:  ”Jag tror att du har rätt. Drivkraften är så stark och den kommer inifrån. Även n..”

  • Alexandra » Behandlingsplan:  ”Jag hoppas att du kommer gå stärkt ur den här processen och håller tummarna för ..”

  • Josefin » Behandlingsplan:  ”Hur går det för er? ❤”

  • Lotta » Behandlingsplan:  ”Håller helt med dig om det du skriver - att de svenska klinikerna gör så lite oc..”

  • Christina » Nu ger vi Olga Clinic i Ryssland en chans:  ”Det ska bli spännande att följa er resa. Det är väldigt nedslående när man missl..”

Bloggarkiv

Etikettmoln