Tidigt ultraljud i vecka 7

Dagen innan vårt andra ultraljud gick vi en härligt kvällspromenad i ett underbart vinterlandskap. Dagen innan vårt andra ultraljud gick vi en härligt kvällspromenad i ett underbart vinterlandskap.
I mitten av oktober 2017 hade vi fått ett plus på stickan. Vi var gravida. Äntligen! Tänk att det fungerade! Vi skulle bli en liten familj. Men fullt medvetna om riskerna och att missfall är ganska vanligt försökte vi ändå lugna oss.

Jag hade någon gång innan graviditetstestet haft några mycket små blödningar. Det fortsatte även efter att vi fått positiv resultat och det är klart att vi blev oroliga. Jag ringde till MVC för att skriva in mig och samtidigt fråga om det var normalt. Ja, det kunde vara normalt. Men för säkerhets skull så skulle vi få göra ett tidigt ultraljud redan i vecka 7 för att se så allt såg bra ut. Det är ju först då man kan se om det finns några hjärtslag tex. Vi bokade tid för både inskrivningssamtal och det tidiga ultraljudet.
 
Kliniken i Danmark ville också att vi skulle ta ett så kallat HcG test. Då mäter man samma hormon som man mäter vid ett graviditetstest, men nu ville de veta nivåerna på testet och det skulle göras två gånger med bara två dagars mellanrum för att se att värdet ökade. Dock gör man inte dessa test på en vanlig mödravård inom landstinget, så jag fick hitta en annan privatklinik som kunde göra testet. Testet visade på goda resultat och det kändes bra. Det bekräftade att det verkligen var ett litet barn på väg i min mage. De små blödningarna kanske inte var något farligt.
 
Äntligen blev det vecka 7. Då vi skulle få göra det tidiga ultraljudet. I appen, som vi givetvis hade laddat ner, stod det att man nu skulle kunna se ett litet hjärta som skulle slå. Lite lätt nervösa klev vi innanför dörrarna hos MVC. Det tog en liten stund på ultraljudet, men tillslut så såg vi den lilla pricken som rörde på dig. Det var hjärtat som slog! Vilken glädje! Nu blev det än mer på riktigt! Jag hade nått i min mage! Allt såg normalt ut. Men läkaren ville ändå att vi skulle komma tillbaka ca tre veckor senare för att kolla igen.
 
Jag fortsatte med mina hormoner och jag fick mer och mer graviditetssymptom. Jag blev trött, kände mig svullen över magen och brösten gjorde ont. Men jag mådde inte speciellt illa. Kunde känna lite motstånd till mat, framför allt på morgonen, men jag kunde i alla fall äta.
 
Så efter ca tre veckor, på Lucia, var vi tillbaka på nästa ultraljud. Vi var nu runt vecka 10-11 på graviditeten. Den här gången var vi inte alls speciellt nervösa utan tyckte mer att det skulle blir kul att se det lilla fostret igen. Den här gången skulle vi även fråga om vi kunde få en liten bild för det missade vi första gången. Men efter en lång tystnad från läkaren så sa han:
 
-  Jag är ledsen men det här ser inte bra ut. Jag hittar inga hjärtslag och den är mindre än vad den borde vara.

Vår värd rasade samman. Skulle vi inte bli föräldrar längre? Hur säker var på det han sa? Tänk om läkaren har fel?

För säkerhets skull skulle vi komma tillbaka om ytterligare en vecka. Det är så man brukar göra när det der ut så här. Det för att verkligen vara säker på att det lilla fostret verkligen är dött. Ibland händer det ju att läkaren har fel och genom att ge den en vecka till säkerställer man att det verkligen är så. Om jag skulle börja blöda innan dess skulle vi kontakta gynakuten. Jag skulle även fortsätta med mina hormoner under tiden.

När vi var klara gick vi ut till bilen. Ingen sa någonting. Patrik startade bilen och körde hem. Vi gick in, klädde av oss och la oss i sängen. Vi höll om varandra hårt och grät. Tillslut somnade vi och sov en stund. Att gå till jobbet gick inte. Det blev att stanna hemma hela dagen för oss båda. Det blev en lång dag och vi fick tvinga oss att äta lite mat trots att ingen av oss var hugrig.

Dagarna som kom efter det var jobbiga. Fanns det något levande litet foster eller inte? Vågade man hoppas? Men läkaren var ju ganska säker på sin sak ändå. Dessutom hade han sett någon som såg ut som en missbildning på ryggraden. Kanske hade naturen gjort sitt? Jag hade ju dessutom tidigare sagt att det här gick alldeles för lätt. Tänk om jag hade rätt? När skulle det bli min tur att få barn? Livet kändes så orättvist.
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln