Vår första donator

I juli 2017 fick vi vår första donator. Glada och förväntansfulla såg vi fram emot ett första försök. Men så plötsligt trodde man att jag hade en polyp och vi fick avbryta processen. I juli 2017 fick vi vår första donator. Glada och förväntansfulla såg vi fram emot ett första försök. Men så plötsligt trodde man att jag hade en polyp och vi fick avbryta processen.
På vårt första besök i Danmark sommaren 2017 hade vi satt våra önskemål, eller krav som det också kallas på en blivande donator. Patrik tyckte att vi skulle matcha lite på mig i alla fall. Men efter lite prat fram och tillbaka bestämde vi att accepterade rödhåriga, blonda, brunögda och ändå ganska långa tjejer. Ganska långt ifrån mig som är 163 cm, blå ögon och någon form av brunt hår. Jag kände att det inte spelade någon större roll hur hon såg ut.
 
Så bara några dagar efter vårt första besök i Danmark fick vi besked om att det fanns en donator till oss. Vi hade ju inte satt så många önskemål, eller krav som man också kan kalla det, så det kanske inte heller var så svårt att hitta en så kallad match. Hon var blond, blå ögon och nästan 179 cm lång. Då hände något märkligt. Inte bara det att allt gick så fort. Jag hade varit inställd på att vi i alla fall skulle få vänta kanske två månader innan det skulle finnas en donator till oss. Så det blev en liten chock när det gick så snabbt. Plötsligt var det liksom verklighet. Men det kom även en annan reaktion som jag inte hade räknat med. Hon var ju inte matchad på mig alls! Det var ju bara de blå ögonen som stämde in.
 
Jag blev väldigt förvånad över min reaktion. Jag hade ju vart så bestämt om det inte spelade någon roll. Och nu blev jag tveksam om jag verkligen ville ha den här kvinnans ägg. Jag var tvungen att sova på saken. När vi sedan pratade om det dagen efter bestämde vi ändå att köra. Hon var ju faktiskt rätt lik Patrik. Och det gör ju ingenting. Då skulle ju det eventuella barnet förmodligen bara uppfattas som väldigt lik sin far. För Patrik var väldigt ljus som barn, och han är ju längre än mig.
 
Så jag började med hormonerna som jag skulle. Först skulle jag börja med p-piller. Det kändes väldigt märkligt att äta p-piller när man skulle föröka att bli med barn. Men det var ju för att styra in mig på samma cykel som donatorn. Men mitt i allt så åkte vi ner till Danmark igen för en undersökning, och då såg man att jag eventuellt hade en polyp i livmodern. Den var tvungen att tas bort innan man kan sätta in ett befruktat ägg. Ett bakslag! Igen!

Vi försökte genomföra en undersökning i Danmark som skulle tala om ifall det var en polyp eller inte, men det gjorde helt enkelt för ont så det gick inte. Kliniken i Danmark erbjöd sig att ändå ta ut ägg från donatorn och frysa dem så att vi kunde använda dem när man utrett om jag hade en polyp och i så fal tagit bort den. Men vi kände på en gång att det ville vi inte. Vi beslutade oss för att släppa den donatorn och bestämde oss för att åka hem. Där skulle vi försöka få tag i en gynekolog som kunde hjälpa oss att se om det verkligen var en polyp.
 
Det är klart att det kändes märkligt och väldigt ledsamt att behöva släppa donatorn. Men det var inte rätt att skynda på det här ännu mer. Vi hade fått en donator så snabbt och det skulle troligtvis inte ta så lång tid att hitta någon annan när allt det här väl var utrett. En sak i taget. Beslutet kändes rätt i magen.
 
Väl hemma började jag leta efter en mottagning som kunde hjälpa mig. Men det visade sig vara omöjligt att hitta en gynklinik inom den offentliga vården som ville och kunde ta emot mig. Alla jag var i kontakt med krävde att jag först skulle ha en remiss. Men hur skulle jag kunna få det om ingen ville ta emot mig? Jag började även kontakta privata kliniker, men det var svårt eftersom detta var mitt i sommaren. Men efter ett tag så fick jag kontakt med en klinik, som till min stora förvåning kunde ta emot mig redan dagen efter vårt samtal.
 
Jag hade varit naiv och trodde att detta skulle bli en enkel undersökning. Patrik hade frågat om han skulle följa med, men jag hade sagt att det inte behövdes. Men det är klart. De var ju tvungna att göra samma typ av undersökning som vi fick avbryta i Danmark. Paniken kom och det var oerhört jobbigt. Att jag hade trott något annat var konstogt. Men det gick. Efter att jag hållit sköterskan hårt i handen och skakat som en galning var det klart. Det var ingen polyp! Så skönt!
 
Jag ringde Patrik efteråt och han fick komma och hämta mig. Jag åkte hem och vilade. Jag var helt slut efter den oerhört jobbiga undersökningen. Sedan meddelade vi kliniken i Danmark, och där började man leta efter en ny donator till oss. Nu skulle det väl ändå gå vägen?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln