Hjärnspöken

Patrik har varit min stöttepelare när mina tankar och funderingar kring äggdonation har bearbetats. Patrik har varit min stöttepelare när mina tankar och funderingar kring äggdonation har bearbetats.
Samtidigt som vi började prata om allt det här, kötider, äggdonation, barnlängtan och vad jag hade gått igenom började mina hjärnspöken att komma fram igen. Vill Patrik verkligen ha mig? Jag är ju defekt, jag har ett handikapp. Är jag verkligen lika mycket kvinna som innan? Tänk om naturen har fixat det här. Tänk om jag skulle dö när jag föder barn. Tänk om min kropp inte skulle klara av det och att det är därför jag inte heller kan få barn? Har naturen fixat det på egen hand? Och så gör jag allt jag kan för att lura naturen genom att gå andra vägar när mina egna ägg inte fungerar. Ska Patrik då lämnas här själv med vårt lilla barn om jag dör?
 
Kommer jag att älska detta barn? Det kommer ju inte att vara mitt, i alla fall inte rent genetiskt. Men människor som adopterar säger ju att de älskar deras barn lika mycket som det vore deras egna biologiska barn. Jag skulle ju dessutom få bära barnet, känna hur det växer och rör sig inne i min mage. Jag skulle ju dessutom få amma detta lila barn och vara med från allra första början. Det är klart att jag kommer att ta till mig barnet och älska det. Men det är fullt naturliga tankar i en sådan här situation. det är mina hjärnspöken. Och kanske även delvis helt nödvändiga tankar. Fast man tror många gånger att man är knäpp och jag måste vara den ända som tänker så här.

Men tänk om vi inte får några barn alls? Det kanske inte fungerar trots att vi får hjälp. Kommer vårt förhållande att klara det? Kommer vi att bli lyckliga och kommer vi att få det bra ändå? Vad gör vi då? Många frågor men kanske inte lika många svar. Men det jag kom fram till var att om det inte skulle bli några barn så kommer vi ändå att få det bra tillsammans. Vi har roligt tillsammans. Det kommer vi fortsätta ha oavsett om vi får barn eller inte. Och den insikten var väldigt skön att få. Det lugnade mig och jag kände att stressen lite grand försvann. Patrik viste förutsättningarna och hade ändå valt att vara tillsammans med mig. Det måste betyda någonting bra!
 
Jag kom också fram till att får vi inga egna barn så vill jag vara med och hjälpa andra barn genom att vara en stödfamilj. Det finns så många barn och familjer som behöver avlasting av flera olika skäl. Vi skulle kunna hjälpa till på helgerna, eller kanske rent av hela veckor. Då skulle vi kunna känna att vi gör nytta samtidigt som vi ändå kan fylla det sovrum som idag står tomt till någonting bra.
 
Alla dessa tankar kom upp till ytan igen när vi började prata om barn, kötider och äggdonation. Jag upptäckte att jag inte alls bearbetat mina känslor och tankar så långt som jag trodde. Det var då jag insåg att jag och min före detta inte alls pratat om det här. Det var bara någonting som flög förbi och det var någonting som bara skulle lösas. Det var obekvämt och jobbigt. Alla samtal med Patrik blev därför min terapi och min hjälp att komma vidare och acceptera faktum. Att acceptera det som hänt och låta det bli en del av mig istället. En del av min identitet.
 
Det är också därför jag idag skriver den här bloggen. Dels för att ytterligare bearbeta det som hänt och det som fortfarande står inför dörren. Men också för att jag känner att jag vill visa att vi är många som har svårt att få barn, men att det pratas alldeles för lite om det. Vi är många som lider i tysthet och vi är många som längtar och kämpar. Vi är många som får frågor, kommentarer om att det är kanske är dags snart och menade blickar och tysta situationer som uppstår när man får frågan om man har barn och man svarar:
 
-  Nej, jag har inga barn.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Christina » Varför fortsätter man försöka?:  ”Jag tror att du har rätt. Drivkraften är så stark och den kommer inifrån. Även n..”

  • Alexandra » Behandlingsplan:  ”Jag hoppas att du kommer gå stärkt ur den här processen och håller tummarna för ..”

  • Josefin » Behandlingsplan:  ”Hur går det för er? ❤”

  • Lotta » Behandlingsplan:  ”Håller helt med dig om det du skriver - att de svenska klinikerna gör så lite oc..”

  • Christina » Nu ger vi Olga Clinic i Ryssland en chans:  ”Det ska bli spännande att följa er resa. Det är väldigt nedslående när man missl..”

Bloggarkiv

Etikettmoln