Förlorad köplats

Göteborgs skärgård är en av de platser där vi söker lugn och där vi många gånger pratat om vår situation i längtan efter barn. Göteborgs skärgård är en av de platser där vi söker lugn och där vi många gånger pratat om vår situation i längtan efter barn.
Trots att jag och Patrik inte varit tillsammans så länge så kom vi snabbt in i stora ämnen som barn. Och det var ju kanske inte så konstigt. Jag hade ju berättat för honom att jag inte kan få egna bilogoiska barn, utan att jag måste få hjälp med äggdonation eller embryodonation. Om det nu skulle bli vi, vad hade vi för allternativ? Vilka vägar skulle vi kunna gå?

Och det var viktiga saker att prata om då kötiderna i Sverige är långa och det finns en åldersgräns på 40 år. Vi båda började närma oss 38. Skulle vi sätta upp oss i kö på Sahlgrenska? Kunde jag behålla den köplatsen jag hade där sedan mitt tidigare förhållande? Finns det någon i vår närhet som vi tror skulle kunna tänka sig att donera ägg? Men då kom ju fråga upp igen, vill jag/vi ha ägg från någon vi känner? Skulle vi överväga att söka hjälp utomlands? I Danmark tex, där kan man också få hjälp med äggdonation och de har nästan inga köer alls. Dock måste man ju i så fall öppna plånboken.

Det är stora frågor och ännu större frågor för ett par som inte varit tillsammans så jättelänge. Vem viste då om vi ens skulle var tillsammans lite längre fram? Men vi var tvungna för att vi inte skulle förlora chansen längre fram.
 
Någonstans innerst inne hoppades jag på att jag skulle kunna behålla den köplats som jag fick då jag första gången ställde mig i kö för äggdonation. Visserligen hade jag hamnat där tillsammans med min före detta partner, men det var ju mig det berodde på, inte på honom. Det hade bara inte blivit av att vi hade meddelat donationsavdelningen. Så en dag tog jag modet till mig att ringa och fråga. Men tyvärr, jag kunde inte behålla min köplats om det inte längre var samma partner. Man står i kö som par, inte som individ fick jag till svar.

Jag bröt ihop. Ännu en gång fick jag motstånd i min önskan att få barn. Ännu en gång skulle det dröja lång tid innan jag kunde få hjälp. Tiden rinner iväg. Jag skulle hamna sist i kön igen och det skulle ta 1,5-2 år innan det var min tur. I värsta fall skulle det bara vara månader kvar tills jag skulle fylla 40 när de skulle höras av sig.
 
Nya lappar skulle skickas hem. Men jag och Patrik var ju tvungna att faktiskt vara tillsammas en tag också innan vi kunde ställa oss i kö och innan vi kunde få hjälp. Sådana var reglerna. Dessutom skulle Patrik vara tvungen att komma in och lämna ett spermaprov så man visste om han var godkänd eller ej.
 
Jag satt i ett litet rum på jobbet när jag ringde det där samtalet. Jag kunde inte gå ut där ifrån. Jag grät så oerhört och innerligt. Stora tårar rann ner för kinderna. Jag var tvungen att komma där ifrån. Jag ringde Patrik. Kunde han komma och hämta mig? Visst kunde han det, dock med en kollegas bil så hans var inlämnad på service. Han körde mig hem till lägenheten. Han tröstade mig och kramade mig. Det skulle lösa sig ändå. Vi skulle hitta en lösning. Där efter började vi mer och mer titta på att åka till Danmark. Där skulle vi kunna få hjälp mycket snabbare så fort vi kände att vi var redo och när vi hittat ett nytt gemensamt hem. Det skulle blir vår plan. Skulle det sedan inte fungera kunde vår köplats här hemma i Sverige få bli en backupp till ytterligare försök.
 
Stackars Patrik. Bli inslängd i det här så brutalt och direkt. Från att vara själv till att var med en tjej som drar in honom i en helt ny värd. Men samtidigt har han ju sluppit hela den långa vägen med att först försöka få barn på egen hade för att då upptäcka att det inte blir något. Utredningar och kötider för IVF, där man efter hopp och tro upptäcker att det inte heller fungerar. Hela den resan har han sluppit. Vi befann oss på olika nivåer och han gjorde allt han kunde för att försöka trösta och förstå vad jag redan hade gått igenom när vi träffades.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln