Äggdonation

Ett tag efter vårt andra försök med IVF, då det visade sig att mina ägg var odugliga, fick vi träffa vår läkare.  Vi skulle få förklarat för oss vad som hänt och vad nästa steg skulle bli. Då vi redan i telefon hade fått till oss att överväga äggdonation hade vi hunnit läsa på lite om det. I samband med det dök det ju också upp en del frågor.

En av de första frågorna jag hade ställt till min sambo när jag fick reda på att vi skulle titta på äggdonation var ju om han fortfarande älskade mig. Men efter det dök det upp andra frågor i mitt huvud. Är jag mindre kvinna nu när jag inte kan få egna barn? Jag vet att kvinnor som behöver operera bort brösten på grund av bröstcancer kan reagera så. Och det är ju fullt förstårligt eftersom det sitter så mycket symbolisk kvinnlighet i bröst. Min defekt syns ju inte ens, men ändå kom den tanken upp.
 
I vårt fall hade ju åtta av tolv ägg blivit befruktade, men inget av de åtta äggen hade sedan fortsatt sin celldelning. Efter två dagar ska man i normala fall se fyra små celler inne i ägget, i mina ägg fanns ingenting. Där fanns ”en grå massa”.

Jag frågade läkarna om det berodde på någonting jag åt, eller inte åt rent av. Men det finns för lite forskning på varför det blir så här sa de. Men det man har kommit fram till var att när resultatet blir som det blev i vårt fall, så är det oftast kvinnans ägg det beror på. I praktiken skulle man för att säkerställa det, behöva försöka befrukta mina ägg med någon annans sperma samt använda ägg från en annan kvinna och använda min sambos spermier där för att kunna säkerställa ännu mer att det är mina ägg det beror på. Men det är ingenting man gör idag, mest av etiska skäl, men givetvis även av ekonomiska skäl.

Vid en äggdonation skulle min sambo givetvis fortfarande bli biologisk pappa, för en av parterna måste ju bidra med sina egna celler för att man ska kunna göra denna typ av donation idag. Vår donator skulle vara en så kallad öppen donator, vilket innebär att barnet kan få reda på vem som donerat när de fyllt 18 år. Förutsatt att vi då berättat för vårt barn att det kommit till genom äggdonation. Som mottagare av ägget får man aldrig reda på vem det är som donerat.

I samtalet med läkaren visade det sig också att kötiden för att få hjälp var ca två år. Jag blev så frustrerad. Skulle vi behöva vänta i ytterligare två år innan vi ens skulle få hjälp? Vi var ju redan inne i systemet. Det kunde inte vara möjligt. Men tyvärr, det var möjligt. Om vi ville kunde vi ställa oss i kö till något av de andra universitetssjukhusen i Sverige, men vi fick bara stå i kö till ett sjukhus, inte flera samtidigt. Och det är bara de sex universitetssjukhusen i Sverige som får lov att utföra äggdonation, så att gå till privatklinik var inget alternativ.

Dock skulle det kunna gå lite fortare om vi hade en syster eller vän som kunde tänka sig att donera till oss. Antingen kunde vi ta emot de äggen direkt eller så kunde man ingå i ett trepartsbyte. Donatorn skulle dock inte vara äldre än 35 år och gärna ha egna barn. Även om vi fick svar på många frågor under samtalet lämnade vi även sjukhuset med en rad andra frågor. Fanns det någon i vår närvaro som kunde tänka sig att donera och ville vi ha ägg från någon vi kände?

Senare under hösten åkte vi på en välbehövlig semetervecka i Spanien. Det hade varit många tuffa besked och hösten hade varit intensiv.