Första försöket med IVF

Sommaren 2015 och vi har nyligen avlutat vårt första försök med IVF. Sommaren 2015 och vi har nyligen avlutat vårt första försök med IVF.
Runt påsken 2015 var det dags att sätta igång det första försöket med IVF. Jag var 36 år och tycke väl att tiden gick lite väl fort. Bara fyra år kvar tills jag skulle fylla 40. Jag ville ju så gärna ha två barn och helst innan 40, så jag hoppades så innerligt att det här skulle fungera.
 
Lite nervöst givetvis, men ändå med en spänning och förväntan åkte vi till det första läkarbesöket. De berättade hur det skulle gå till och de visade oss hur de olika hormonerna skulle tas. Jag som har svårt för att ta blodprov, skulle nu sitta och sticka mig själv flera gånger om dagen. Hos en sjuksköterska fick jag prova första gången och det tog en stund innan jag kunde sätta den där nålen i magen på mig själv.

Efter ett litet tag när nästa menstruation kom igång var det dag att påbörja medicineringen. De fösta dagarna med sprutorna var jobbiga, men det gick bra. Allt eftersom gick det bättre och jag lärde mig att det kanske inte var så farligt trots allt. Försökte också tänka på alla de som har diabetes och behöver sticka sig flera gånger om dagen och det hela livet. Jag skulle ju bara göra det i några veckor.

Jag kände mig inte speciellt påverkad av hormonerna och mådde faktiskt ganska så bra. Efter ett tag var det dags att komma in och gör en undersökning för att se så det hela gick som planerat. Det visade sig då att jag fått en liten ”blåsa” som var tvungen att tas bort innan vi kunde fortsätta processen. Det var ett kort ingrepp som knappt kändes någonting. Just då förstod jag inte att det var ett likande ingrepp som skulle ske när äggen sedan skulle plockas ut från mig.
 
När den lilla blåsan var borta kom en liten blödning, men där efter var vi på banan igen. Det visade sig finnas många ägg från äggstockarna och efter ca 3 veckor med hormoner var det dags att plocka ut dem. Mina ägg hade nått sin mognadsgrad och äggblåsorna var tillräckligt stora. Det kändes stort att ta den sista sprutan som skulle tas exakt 36 timmar innan vi skulle ta ut äggen för att befrukta dem. Nu var det så nära! Tänk om det äntligen skulle bli ett litet barn!

Jag hade hört att det kunde göra mycket ont att ta ut äggen. Därför blev jag ju en aningen nervös inför det. Men den här gången gick det bra. Visst, det kändes och det var inte jättekul, men det gick bra och det var inte så farligt som jag hade trott från början. Dock kände man sig lite mörbultad efteråt och jag stannade hemma från jobbet även dagen efter uttaget.

Min sambo hade samtidigt som uttaget av äggen fått lämna sitt bidrag så att det skulle kunna skapas små embryon. Äggen och spermierna lades i samma behållare för att kunna befrukta sig på egen hand. Jag brukar säga att de skulle mingla tillsammans och finna varandra =) Två dagar senare skulle vi tillbaka till Sahlgrenska för att sätta in ett befruktat ägg och hoppas på att det skulle fastna och fortsätta växa.

Men på förmiddagen samma dag som vi skulle åka tillbaka ringer telefonen. Sköterskan som ringer berättar att vi inte behöver komma in. Det finns nämligen inga embryon att sätta in. Inget av alla de ägg vi fick ut hade blivit befruktade. Besvikelsen var total. Tårarna rann ner för mina kinder. Allt detta jobb för ingenting. Jag kände mig så snuvad på konfekten. Att inte ens få sätta in ett ägg efter allt man jobbat för kändes mycket märkligt.
 
Efter ett litet tag fick vi komma tillbaka till läkaren som förklarade att det här ibland händer. Det kan bero på många saker, men troligtvis beror det på att skalet på mina ägg är för hårt eller huvudena på spermierna för mjuka. Och då blir det inga barn. Men vi skulle göra ett nytt försök och den här gången skulle man föra in spermierna i äggen, det vill säga att man skulle hjälpa till lite på vägen. Dock skulle vi få vänta till hösten med att göra ett andra försök då vi nu kommit tillräckligt nära sommaren och alla semestrar. Frustrerande att behöva vänta, men samtidigt en liten paus i allting.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Christina » Varför fortsätter man försöka?:  ”Jag tror att du har rätt. Drivkraften är så stark och den kommer inifrån. Även n..”

  • Alexandra » Behandlingsplan:  ”Jag hoppas att du kommer gå stärkt ur den här processen och håller tummarna för ..”

  • Josefin » Behandlingsplan:  ”Hur går det för er? ❤”

  • Lotta » Behandlingsplan:  ”Håller helt med dig om det du skriver - att de svenska klinikerna gör så lite oc..”

  • Christina » Nu ger vi Olga Clinic i Ryssland en chans:  ”Det ska bli spännande att följa er resa. Det är väldigt nedslående när man missl..”

Bloggarkiv

Etikettmoln