Äntligen hemma

Nu hade jag hittat hem, det var med den här mannen jag ville leva med. Nu hade jag hittat hem, det var med den här mannen jag ville leva med.
I början av 2010 träffade jag den kille som jag skulle komma att vara tillsammans med i sex år. Vi träffades genom ett gemensamt intresse, dansen. Han var väldigt olik andra killar jag vart tillsammans med. Han hade ett annat driv, ett annat tänk framåt och han gillade båtlivet och att dansa =) Han var väldigt ordningsam och samtidigt händig. Och jag gillar händiga killar. Äntligen var jag hemma, det var med den här mannen jag ville spendera reten av mitt liv med.

Men tanke på mitt tidigare förhållande som jag avslutat kort innan vi träffades, så frågade jag ju givetvis om han ville ha barn i framtiden. Jag kände att jag inte ville lägga tid på ett förhållande där vi kanske inte hade samma framtidsplaner. Men visst ville han ha barn även om det kanske inte var just nu, och vi hade ju dessutom precis träffats.

Efter ca sex månader flyttade vi ihop. I början var det toppen, men ganska snart fick vi en dal och den varade ganska länge. Han hade börjat pendla ganska långt för att komma till jobbet och samtidigt började jobbet kräva mer uppmärksamhet. Givetvis tog det på krafterna. Jag började också på ett nytt jobb, men då bolaget gick i konkurs bara sex månader efter att jag började blev jag för en kort tid arbetslös. Inte det bästa läget att försöka få barn kanske. Men här någonstans började jag ta upp frågan lite mer på allvar. Vi hade då bott ihop i ca 1,5 år och jag var 33 år. Men han kände sig inte redo, det var andra saker som just då var viktigare för honom.

Jag var ju sedan tidigare osäker på om jag skulle kunna få barn på naturlig väg. Kanske skulle jag behöva hjälp med IVF för att lyckas eftersom min menscykel inte var normal och att få hjälp med det skulle ju i så fall ta tid, det visste jag. Många av mina vänner började få barn och gifta sig och jag kände mig allt mer stressad över hela situationen.

Visst fanns det stunder i denna period där jag funderade på om jag skulle lämna honom. Jag undrade om han någonsin skulle känna sig klar och redo att satsa på familjeliv. Hur länge ska jag klara av att vänta? Hur länge skulle jag våga vänta? Men jag älskade ju denna man så djupt, jag hade verkligen hittat hem. Någon gång skulle det väl ändå vända, för vi hade ju haft det så himla bra innan, Det skulle vi väl ändå kunna hitta tillbaka till?

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Alexandra » Missfall igen:  ”Jag är så ledsen för er skull Det är så jäkla tungt och orättvist. Bra att ni ha..”

  • Marie » Kampen med att få ut det:  ”Jag är så ledsen för er skull. Jag trodde o hoppades så innerligt att det skulle..”

  • Linda » Missfall igen:  ”Är så ledsen för er skull ❤️ Hade hoppats så på att det skulle gå vägen den här ..”

  • Maria Jönsson » Missfall igen:  ”Mitt hjärta brister. Skickar en stor kram ❤”

  • Lotta » Missfall igen:  ”Blev så ledsen i hjärtat när jag läste att inlägget, jag trodde verkligen ni sku..”

Bloggarkiv

Etikettmoln