23 maj skulle vi ha blivit föräldrar om vi inte fått vårt tredje missfall. Vi skulle haft en bebis nu. 23 maj skulle vi ha blivit föräldrar om vi inte fått vårt tredje missfall. Vi skulle haft en bebis nu.

23 maj. En laddad dag. I dag är dagen då vi var planerade att få vårt efterlängtade barn om vi inte fått vårt tredje missfall. Jag har bävat inför den här dagen och känt att det skulle bli en jobbig dag. Jag kommer inte ihåg de exakta datumen för de två tidigare gångerna, och när dom bebisarna skulle ha fötts. Men detta kommer jag så väl ihåg.

Jag trodde på den här graviditeten så mycket. Jag hade sådana starka bilder av oss som föräldrar den här våren. Vi skulle ha en liten bebis den här sommaren. Vårt liv skulle förändras för alltid. Men så blev det inte. Inte den här gången heller. I stället sitter jag på nytt jobb sedan några veckor tillbaka. Helt tvärt emot vad som skulle ske. Jag skulle ju gå hem och bli mamma.

För ca en vecka sedan var jag låg och kände sorg inför den här dagen. Kände att det skulle bli jobbigt. Mycket känslor och många tankar. Jag bestämde mig redan då för att jag den här dagen skulle jobba hemma. I fall det skulle bli jobbigt så skulle jag inte behöva sitta på jobbet och gråta inför nya kollegor som knappt vet om min historia.

Men redan i helgen kände jag att den här dagen kanske inte skulle bli så jobbig som jag trott. Jag kände mig stark och på bra humör. Vi håller på att renovera hemma så det var fullt fokus på det under dagarna och glad över att vi kom ganska långt. På söndag kväll tänkte jag till och med att jag kanske skulle åka in till jobbet ändå eftersom vi egentligen har obligatorisk närvaro på just måndagar. Men jag bestämde mig. Skulle låta mig själv vara hemma och bara ta dagen som den kommer med eventuella känslor. Jag hade ju till och med blockerat mig i kalendern för att undvika möten den här dagen. Så så fick det bli.

Tanken på mitt ofödda barn som aldrig fick komma till världen har kommit till mig flera gånger under dagen. Men jag har inte gråtit. Inte fällt en tår. Känt mig lite påverkad och kanske inte jätteglad. Men ändå helt ok. Och det känns så skönt. Visst kan det komma bakslag längre fram, men den värsta dagen har passerat och det på ett bra sätt.

Jag vet fortfarande inte om vi kommer att göra något nytt försök. Vi har ju sagt att vi inte vill åka till kliniken så länge det är krig, även om det inte fälls några bomber i just Ryssland. Och även om det är surt att någon annan ska få påverka vårt beslut och vår framtid med barn eller icke barn, så känns det skönt att allt ligger på is. Jag vill så gärna ha ett barn, men jag vet inte om jag längre är villig att göra resan som krävs för att nå dit.Och då menar jag inte bara resan till Ryssland, utan hela grejen med alla mediciner, strikt kost och rädslan för ytterligare ett missfall. För faktum är, och jag tror jag har sagt det förut. Jag mår som bäst när vi inte är i någon process.

Vem kunde tro att ett krig skulle sätta stop för våra drömmar om att bli föräldrar? Vem kunde tro att ett krig skulle sätta stop för våra drömmar om att bli föräldrar?

De senaste dagarnas rapportering om krisen och kriget i Ukraina gör mig så ledsen. Alla dessa stackars människor som får lida för att en man i ett annat land är totalt galen. Det känns så oerhört omodernt med krig. Och det så många som får lida på så många sätt.

Och ska jag se det ut min egen synvinkel så sätter ju detta stop för vår process. Hur kunde det ens vara möjligt? Efter alla andra hinder och stop vi haft på vägen, vem kunde tro att ett krig skulle komma i vägen också? Vårt berg att bestiga för att få barn verkar aldrig ta slut. UD avråder för att åka till Ryssland eftersom du varken vet om du kan få tag i kontanter eller betala med kort och om du ens kan ta dig ut ur landet. Och jag vill inte heller åka dit. Inte som läget är idag. Ingen vet hur det här kriget kommer att sluta och ingen vet om det kommer att landa bomber även i Ryssland. Jag håller mig hemma.

Vi har fått svar på en del av våra frågor, men det återstår fortfarande en som vi väntar svar på från kliniken. Men jag kan nu berätta att en av frågorna var om vi i stället kunde sätta in ett av våra embryon i en annan person än mig, då vi har en vän som erbjudit sig självmant att bära vårt barn. Det är så fint. Just när erbjudandet kom var det inte en fråga för oss för då skulle vi göra detta själva. Men efter allt som kommit fram i och med alla undersökningar i Ryssland och hur min kropp motabetar sig själv i och med mitt överaktiva immunförsvar, så började tankarna att gå dit. Kanske hade det varit bättre? Men tyvärr gick inte detta att genomför då det bara är tillåtet att sätta in ett embryo i en annan kvinnas kropp om du är rysk medborgare. Så ska vi göra det här igen så är det med min kropp.

Jag vill så gärna ha ett barn, men jag vet inte om jag är redo att genomgå allt igen. Jag är så rädd och orolig för så många saker som har med medicinering och en eventuell till graviditet. Så det är inte bara krig i Ukraina, det är även krig hos mig. Jag vill så gärna ah barnet, men är jag beredd på resan dit?
Kommer jag att klara det rent mentalt? Behandlingarna ska pågå längre perioder än innan och jag är rädd för att jag kommer att analysera sönder varje dag i hur jag mår och vilka signaler kroppen sänder. Mår jag mer eller mindre illa idag? Om illamåendet försvinner, hur kommer jag att reagera då? För alla de tre gånger då jag blivit gravid så har ju illamåendet försvunnit lite förtidigt. Och det på grund av missfallen. Jag ska i så fall också ära AIP-kost igen. (Antiinflammatorisk kost) Om det bara är fram till vecka 12 eller längre vet jag inte, men jag kommer att bli hysterisk, för jag kommer inte våga äta någonting som är tillagat utanför mitt eget hus. Vill absolut inte trigga kroppen och immunförsvaret för att jag få i mig minsta lilla som är fel enligt AIP. Kommer jag att kunna ta till mig barnet och tänk om jag får en djup förlossningsdepression?

Jag vet att det är många rädslor som slår in just nu. Och jag vet att det inte alls behöver bli så här. De kan bli hur bra som helst, men det kan också sluta med ett fjärde missfall. Kommer jag kunna bli människa igen efter det? Att få missfall är ändå som att förlora en närstående. Det är oerhört jobbigt och det tar så lång tid att komma tillbaka. För även om jag är uppe ur gropen nu, så blir jag fortfarande ledsen när jag tänker på det och nu när jag skriver om det. Såret sitter där, och det kommer det alltid att göra.

Tiden går och vi väntar fortfarande på svar. Svar som är avgörande för oss om vi kan gå vidare med fler försk eller inte. Tiden går och vi väntar fortfarande på svar. Svar som är avgörande för oss om vi kan gå vidare med fler försk eller inte.

Till att börja med måste jag berätta att jag för ett tag sedan är utsedd till den näst mest läsa bloggen på villhabarn.se. Så kul och så tacksam för alla som läser min blogg och så tacksam för den respons jag får genom kommentarer och mejl. Vi är så många och det känns bra att visa att vi inte är ensamma. Vi är många som kämpar på olika sätt, men där målet är det samma. Att få ett barn.

Just nu ligger livet på paus. Vi mår rätt så bra och har väl kommit ur den största gropen efter missfallet, men återkoppling vi fick från kliniken i december skapade fler frågor än svar. Vi skickade snabbt tillbaka våra frågor vid lucia, men har fortfarande inte fått några svar, trots påminnelser. Misstänker att de har för mycket att göra och att dom som alla andra drabbats av Covid. Och sedan prioriteras de patienter som är mitt inne i en behandlingsplan som behöver svar på sina frågor så snart som möjligt.
 
Men utan svar så står faktiskt vårt liv på paus. Vi vet inte om vi kommer att göra ett nytt försök eller inte. Svaren på våra frågor kommer att vara avgörande för hur vi fortsätter framåt. Vi vet att de vill öka dosen på den medicinen som hjälpte mig med mitt immunförsvar och vi vet att dom vill att vi ska utföra behandlingar med den medicinen fram till v30. Men vilken dos och hur många gånger? Det vet vi inte. Medicinen är extremt dyr och vi måste troligtvis ta oss till Stockholm alla dessa gånger. Är det rimligt. Utöver kostnaden för den medicinen tillkommer ju kostnader för ultraljud, nya blodprover, andra mediciner, resor och boende.

Vi kan inte heller gå vidare med tankarna om att eventuell bli familjehem. Vi måste först vara klara med våra egna försök till att få barn innan de kommer att vilja träffa oss.

I väntan på svar från kliniken fick jag upp ögonen för serien ”Vart fan är Storken” med Carina Berg. I ett av avsnitten är Charlotte Pirelli med där hon berättar om att hon hade jättemånga missfall innan de kom på att hennes immunförsvar också var tokigt. Hennes läkare gav henne kortison, och min förhoppning blev då att vi kanske skulle kunna ersätta de dyra medicinerna med kortison i stället. Vi tog kontakt med den kliniken som hjälp mig att sätta behandlingen för mitt immunförsvar vid förra försöken då hon arbetar med fertilitetsfrågor. Men när hon fick se mina provresultat som vi fått från Ryssland så ville hon komplettera den dyra medicinen med kortison och inte alls ersätta den. Så nu inväntar vi svar på även de från Olgakliniken.

Jag hittade också en artikel när jag googlade där de faktiskt i Sverige forskat på vad immunsystemet kan ha för påverkan på en graviditet. Jag blev hoppfull och tog kontakt med författaren till artikeln för att höra vad de kommit fram till och om han kunde hjälpa till på något sätt. Men icke. Han vara bara professor och kunde inte hjälpa till.

Då man kan likna våra missfall med att kroppen stöter bort organ vid en organtransplantation började jag fundera på om mediciner man får i samband med det kunde vara nått. Men efter kort googling och läsning på bipacksedlar så konstaterade jag att det är mediciner man absolut inte ska äta som gravid, så den tanken fick jag också lägga ner.

När det tar tid att få svar och en blir otålig är det tydligt att man själv försöker hitta egna vägar och alternativ att gå. Vill ju också hitta andra vägar som inte är lika dyra. Det är klart att det går att diskutera hur bra det är, att bli sin egen doktor när man inte alls är påläst om vad alla dessa mediciner gör. Men det är ett sätt att känna att någonting händer under tiden och att man faktiskt har vänt på alla stenar som finns.

Det sägs att ett missfall är som att förlora en närstående. Och jag kan bara hålla med. Sorgen kommer och går och jag börjar ibland gråta när jag minst anar det. Jag ser en bild, artikel eller nått annat, så bara det kommer.

Det här sista missfallet har varit det absolut tyngsta och jobbigaste av dom tre missfall vi haft. Vi har varit så nära, men ändå är vårt mål så otroligt långt bort. Första gången var givetvis jättejobbig. Det var första gången jag någonsin blivit gravid. Det var vårt första försök med äggdonation och allt verkade gå så himla lätt. Nästan lite för lätt. Och det gjorde det ju också för sedan kom smällen. Andra missfallet så hade jag det nästan lite på känn. Var faktiskt lite mer förberedd. Nu sista gången var jag sjukt nervös. Tankarna fanns där att det kanske var missfall nu också, men den här gången hade vi gjort alt så annorlunda. Vi hade hittat orsakerna till de andra misslyckade försöken. Jag hade visserligen inte så mycket symptom, men allt var ju ändå annorlunda runt om kring. Jag hade ju så starka bilder om oss som föräldrar i maj.

Efter de två första missfallen visste vi ju också att vi hade fler försök. Efter första visste vi i alla fall att jag kunde bli gravid! Det underlättade nog hela processen och de känslor som kom. Det fanns fler chanser. Och det gör det ju egentligen nu med. Vi har många embryon kvar att försöka med. Men det är inte självklart att vi kommer att använda dem. Dels för att vi nu har kommit upp ännu mer i ålder. Vi båda är snart 43 år. Men också för att ett nytt försök kommer att innebära mycket rent medicinskt för mig och ekonomiskt.

Vi har fått vårt mejl från kliniken, men det gav oss fler nya frågor än svar tyvärr. Vi förstår att ett nytt försök kommer att innebära ännu mer mediciner och behandlingar för mitt immunsystem. Det är fortfarande det som ställer till det tror dom. Men den här gången ska behandlingarna pågå fram till v 30. Hur många gånger stod dock inte så det är ju en av våra frågor. Men det bör ju bli betydligt fler gånger än de fem vi hade inför förra försöket. Och så ska vi äta enligt AIP igen.

Någonstans känner jag att om de hade gett mig en lätt behandlingsplan så hade jag nog hoppat på ett nytt försök utan att tveka. Ändå är jag fortfarande lika rädd för ett nytt misslyckande. Ett nytt missfall. Det är som ett lotteri hela grejen. En väldigt dyrt sådant. Du har ingen aning om du vinner. Det är också därför det känns så mycket svårare nu när jag vet att det inte är en lätt behandlingsplan som väntar om vi gör ett försök till. Jobbet blir så mycket tuffare. Stapeln blir så mycket högre och jag vet inte om jag klarar det. Mitt psyke ska orka. Jag ska orka. Jag ska våga leva under en eventuell graviditet. Med specialbehandlingar fram till vecka 30 innebär det att jag egentligen aldrig kan slappna av.

Det här är verkligen att vägskäl i livet. Vart ska livet ta vägen? Vad blir det av mitt liv? När jag tänker på vad ett nej innebär blir jag så otroligt ledsen. Dels för att Patrik då aldrig kommer att bli pappa. Och vem är jag som har rätt att bestämma det? Skålen med dåligt samvete fylls på. Han var så modig som vågade satsa på mig trotts vetskapen om att jag inte kan få barn med mina egna ägg. Inte trodde någon av oss att det skulle bli så här. Det är klart att jag sa att det kanske aldrig blir några barn. Men det var ju ingen av oss som trodde på det. Inte just då.

Men tanken på att säga nej väcker också insikten om att jag aldrig kommer att få namnge mitt barn. Kommer aldrig att få höra de där små fotstegen komma springandes, jag kommer aldrig att få bli kallad mamma. Och jag kommer aldrig att få hänga upp julgransdekorationerna i granen som mitt barn gjort på förskolan. Tänk om det blir så. Det gör så jävla ont.

För snart två veckor sedan hade vi vårt första samtal med kliniken efter missfallet. Deras teori om varför det inte fungerade den här gången heller är att immunsystem fortfarande är för aktivt och att behandlingarna med Octagam och AIP-kost inte varit tillräckligt. Jag läste någonstans att det här är samma princip som när du får en organdonation och kroppen stöter bort det.

Det är ju också så att vid en vanlig graviditet så är det bara generna från mannen som är okända för kroppen. Vid en äggdonation blir det ju gener från två olika håll som kroppen inte känner igen, och det kan också ställa till det. Det är något främmande i kroppen och det måste bort.

Det är alltså min kropp det fortfarande är fel på. Hela tiden är det min kropp som inte ställer upp. Inte bara att mina ägg inte fungerar, kroppen vill uppenbarligen inte bära ett barn. Det är inte med på noterna. Jag blir så ledsen och jag tycker det är så otroligt jobbigt. Kan det inte vara något fel på Patrik också? Så vi kunde dela den bördan lite? Kanske låter knasigt, men det är så jag känner.
Vi har inte fått någon detaljerad behandlingsplan ännu för hur ett nästa försök skulle se ut, men det vi vet är att det i så fall kommer att bli högre doser med Octagam och eventuellt fler behandlingar, samt att jag kommer att få börja med Trombyl redan från början. Annars skulle jag ha börjat med det i vecka 12.  Men vad planen mer kommer att innehålla vet vi inte riktigt. Så just nu är det den vi går och väntar på. Efterfrågade den faktiskt för någon dag sedan då jag tycker att det är dags att komma med den nu. Självklart kommer jag att få gå och ta nya blodprover för exakta doser och en exakt plan, men i det stora hela så verkar de ju redan nu veta vad som ska göras. Jag är också rätt så övertygad om att de kommer att sätta oss på AIP-kost igen.

Men vi har faktiskt inte bestämt oss för hur vi ska göra. Det är så många tankar och känslor som snurrar. Ska vi, ska vi inte? Orkar vi? Orkar jag? Orkar mitt psyke och min kropp utsättas för detta igen? Så många behandlingar, undersökningar och mediciner jag utsatt mig för. Jag är så trött på det. Det är ett så livsavgörnade beslut. Tänk om killarna kunde få lägga sig i den där gynstolen någon gång och få visa upp sitt kön för vilt främmande människor. För även om jag inte har så ont av det, är det ändå rätt utlämnande.

Kommer jag någonsin våga glädjas av en graviditet? Jag kommer att analysera sönder mig själv och min kropp och de signaler och symptom som den sänder. Mår jag illa i dag med? Inte? Betyder det att fostret är dött? Är det inte lite för tidigt att det ska avta? Vad säger att det ska fungera den här gången? Vi är snart 43 år båda två. När slutar man försöka? Vi har en massa embryon kvar i frysen. Men ska vi använda något eller några av dem eller inget alls? Tiden går och jag blir stressad. 

När man får missfall så hinner det så mycket tid innan man kan göra ett nytt försök. Kroppen har ju varit gravid en massa veckor, sedan ska allt ut och kroppens ka hitta tillbaka till sin normala rytm. Där efter är det olika lärdomar om hur länge du ska vänta till nästa insättning. Vid försök där det inte tar sig alls, där kan du hoppa på nya försök så mycket snabbare och inte förlora så mycket tid. Varför kan det inte bara funka när det väl tar sig?

Länge sedan jag var stressad över den här frågan, men nu är det tillbaka. När vi hade våra fem embryon på Sahlgrenska var det en självklarhet att alla skulle användas om det skulle behövas. Kände ingen större stress. Vi var inne och vi fick hjälp. Vi kunde inte snabba på processen. Men den här gången är det inte så. Visst, vi är inne och jag kan inte påskynda det mer, men tiden går. På riktigt!  Och det är det som gör den här frågan så otroligt svår. När slutar man? Tänk om det bara behövs en gång till? Ger vi upp på målsnöret? Ska vi gå tillbaka till tankarna och planerna på att bli familjehem istället? För ju mer tiden går, desto mindre chans att vi kan få bli familjehem för någon riktigt liten. För de har ju åldersgränser där med. Och gör vi nya försök, och det tar sig men blir missfall igen. Ja då har vi även bränt chansen att få en liten med familjehem. Är det då bättre att gå på familjehem? Med risken att barnet kommer att flytta hem till sina biologiska föräldrar igen? Men jag vill så gärna uppleva det här. Det lilla. Doften av bebis.

Jag blir också lite synisk i det här. Alla våra tre försök som tagit sig, de har tagit sig på första försöken. Första försöket i Danmark, första försöket på Sahlgrenska och nu första försöker i Ryssland. Betyder det att det inte kommer att fungera kommande eventuella försök då det inte gjort det tidigare? Varför ska det vara så svårt?
 

Någon dag efter att vi fick missfallet konstaterat hörde de av sig från sjukhuset. Dags att boka tid för skrapning och hjälp med att få ut det döda fostret. Men det visade sig att vi skulle få hjälp först 1,5 vecka efter då alla tider var uppbokade. Om jag ville kunde jag ta tabletter som sätter i gång det, men ligga inne på sjukhus när jag gör det för att få tillgång till annan smärtlindring. Men jag vill verkligen inte gör det en gång till.

Känslan av att gå och bära ett dött foster, och speciellt så länge var fruktansvärd. Jag vill bara ha ut det här så vi kan landa. Nu hade de också börjat prata om att storleken på fostret var på gränsen att faktiskt göra det hemma, så egentligen skulle det inte vara ett alternativ. Jag fick känslan av att vara någon form av likkista. Jag hade ju ett dött foster i mig! Det hela kändes som tortyr. Det här är en efterlängtad graviditet som går åt skogen. Så ska du gå och bära på det så länge innan du får ut det. Det är faktiskt inte okej.

Samma dag som rutinultraljudet gjordes för att konstatera att fostret verkligen var dött slutade jag med alla hormoner. Det innebär att det då inte finns någonting som talar om för kroppen att jag är gravid. Fostret var ju dött sedan nu nästan tre veckor tillbaka så kroppen hade ju lagt av. Det kände jag ju om inte annat på att alla symptom hade försvunnit innan ultraljudet. Så nu när jag inte heller tillsatte hormoner utifrån så kändes det rätt omöjligt att min kropp skulle behålla allt fram till operation 1,5 vecka senare.

Och mycket riktigt. Bara några dagar efter att jag slutade med hormonerna började jag blöda. Det var i lördags. Det var absolut inga mängder och det gjorde inte ont. Men tydligt att någonting var på väg att hända. Vi skulle egentligen iväg på fest, men det fick vi ställa in. Vi kom in till gynakuten vid 16-tiden. Vid kl 21 på kvällen blev jag inskriven på en avdelning. Kroppen hade fortfarande inte kommit igång speciellt mycket. Nu skulle jag få ett eget rum och jag skulle få ta de där hemska tabletterna som sätter igång det. Någon operation kunde de inte lova. Läkaren lovade att kolla upp det om det gick att ordna, men jag var inget akutfall på det sättet då jag inte blödde så mycket så det var inget de kunde lova. Lördag kväll/natt och lite personal. Kommer det in akuta fal går de givetvis före. Så det jag inte ville skulle hända skulle nu ändå hända. Tabletter för att sätta igång kroppen och driva ut det. Fast på sjukhus den här gången. Utan Patrik då han inte fick följa med in.

Men i förebyggande syfte fick jag duscha, ifall det ändå skulle bli operation. Om det skulle bli en lucka. Då skulle jag vara klar. Jag tog tabletterna och nästan på en gång började kroppen att svara. Mensvärken kom som ganska snart övergick till mycket mer än så. Jag fick frossa och skakade jättemycket. Fick extra filar och mer smärtstillande. Plötslig mådde jag illa och spydde. Strax efter avtog både frossa och smärta. Antingen var det mirakelmedicin eller så avtog det hela.

Och så plötsligt! Sköterskan kom in vid 23.30 och berättade att det nog skulle bli operation. Hon skulle hämta mig lite senare. Kl 00.30 rullade jag in i operationssalen. Jag skulle trotts allt få hjälp. Även om jag först hade fått ta till andra metoder. Men inget hade än så länge kommit ut och jag blödde fortfarande inte speciellt mycket. Jag var så lättad. Snart är det ute. Snart slipper jag det här.

Vid 03.30 var jag tillbaka på rummet efter operation och uppvak. Jag var hungrig då jag inte ätit på över 12 timmar, så jag fick pannkakor med glass och sylt. Försökte sedan sova, men det gick så där. På morgonen kom de in och tog nya blodvärden och vid lunch på söndagen fick jag åka hem.
Det är så oerhört skönt att det nu är ute och borta. Mycket lättare att hantera hela situationen även om det stundtals är väldigt jobbigt. Nu väntar vi på att få vårt möte med kliniken för att höra deras teorier och fortsatta planer. Därefter kan vi ta ett beslut. Går vi vidare eller stannar vi här?

Så hände det som inte fick hända. Ett tredje missfall. I vecka nio ungefär. Vi gjorde ultraljud via MVC för att kolla läget för fem dagar sedan och då var vi i vecka 11. Vid ultraljudet var den bara 2,5 cm och vi såg inga hjärtslag. Som rutinerna säger ska man komma tillbaka fem dagar senare och göra ett nytt ultraljud för att säkerställa att första resultatet står fast. Och det gjorde det. Vi gjorde det andra ultraljudet idag. Det lilla fostret är dött. För tredje gången. Och alla tre missfall har skett i vecka 8 eller 9.

Fan, jag hade känslan, men hoppades så att den skulle vara fel. Vi har gjort allt annorlunda den här gången och åtgärdat det som troligen var orsaken till de andra två missfallen. Ändå händer det. Illamåendet och de ömma brösten försvann ganska så fort. Tröttheten var kvar. Lite som de andra gångerna. Men ”alla graviditeter är olika”. Mina bilder om att vi skulle bli föräldrar i maj fanns där. Jag hade dom ju redan innan insättningen. Så starka den här gången.

Men byxorna satt fortfarande lika löst. Kände mig inte ens speciellt svullen, bara lite på kvällen några dagar innan. En av de andra gångerna tog jag på mig gravidbyxor redan i vecka 7 eller 8 när jag skulle i väg på julmarknad, då jag tyckte att andra byxor satt trångt och jag visste att det skulle bli en lång dag, så det var bekvämast så. Men ”alla graviditeter är olika”.

Så när vi träffade läkaren och gjorde ultraljudet hade jag nog en aning längst in vad det här skulle visa. Efter alla dessa undersökningar och tidigare graviditeter har vi lärt oss lite vad det är man ska titta efter. Jag såg kroppen och huvudet på en gång trotts att den i verkligheten är så liten. Skärmen förstorade upp det. Men var fanns hjärtat? Läkaren var tyst lite för länge för att vi skulle förstå.
Hur kan det här hända igen? För tredje gången? Vad är det som är fel? Det är så jävla orättvist! Livet rasar. Kommer vi bli samma människor igen? Orkar vi? Vad gör vi nu? Om det inte blir barn, vad blir vår nästa plan i livet, vad blir vår färdriktning då? Vi kommer att hitta vägen, men just nu är det bara så mycket sorg.

Nu går vi och väntar på att sjukhuset ska höra av sig. Jag kommer att få hjälp, frågan är bara hur och när. Sett till storleken på fostret så anser man att jag ska kunna klara av det här hemma, som jag gjort de andra två gångerna. Men jag vill inte. Inte en gång till. I den här graviditeten har jag ju dessutom gått på blodförtunnande genom sprutor, vilket gör att de vill ha lite mer koll. Så det kommer att ske på sjukhus. Jag hoppas bara jag får hjälp med operation den här gången.

Min läkare i Ryssland vet så klart om vad som har hänt, men vi ska inte ha möte fören om två veckor där vi ska prata om troliga orsaker och eventuella vägar framåt. Och just nu vet jag inte alls vad jag vill och orkar. Kanske var det här sista försöket. Eller så blir det ett försök till. Jag vet inte. Vi får se.
Jag är så glad att vi i dessa stunder har varandra och att Patrik alltid är vid min sida. Vid alla undersökningar. Vid alla tester och behandlingar. Goda som onda. Vi gör det här tillsammans brukar han säga. Och det gör vi verkligen.  

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Marie » 23 maj:  ”❤️”

  • Alexandra » 23 maj:  ”❤️ ❤️ ❤️”

  • Jenni » 23 maj:  ”Tänker på er ❤”

  • Maria » 23 maj:  ”❤ En stor kram”

  • Maria » Krig:  ”Har inga ord för hur detta måste kännas för er. ❤”

Länkar

-