Det sägs att ett missfall är som att förlora en närstående. Och jag kan bara hålla med. Sorgen kommer och går och jag börjar ibland gråta när jag minst anar det. Jag ser en bild, artikel eller nått annat, så bara det kommer.

Det här sista missfallet har varit det absolut tyngsta och jobbigaste av dom tre missfall vi haft. Vi har varit så nära, men ändå är vårt mål så otroligt långt bort. Första gången var givetvis jättejobbig. Det var första gången jag någonsin blivit gravid. Det var vårt första försök med äggdonation och allt verkade gå så himla lätt. Nästan lite för lätt. Och det gjorde det ju också för sedan kom smällen. Andra missfallet så hade jag det nästan lite på känn. Var faktiskt lite mer förberedd. Nu sista gången var jag sjukt nervös. Tankarna fanns där att det kanske var missfall nu också, men den här gången hade vi gjort alt så annorlunda. Vi hade hittat orsakerna till de andra misslyckade försöken. Jag hade visserligen inte så mycket symptom, men allt var ju ändå annorlunda runt om kring. Jag hade ju så starka bilder om oss som föräldrar i maj.

Efter de två första missfallen visste vi ju också att vi hade fler försök. Efter första visste vi i alla fall att jag kunde bli gravid! Det underlättade nog hela processen och de känslor som kom. Det fanns fler chanser. Och det gör det ju egentligen nu med. Vi har många embryon kvar att försöka med. Men det är inte självklart att vi kommer att använda dem. Dels för att vi nu har kommit upp ännu mer i ålder. Vi båda är snart 43 år. Men också för att ett nytt försök kommer att innebära mycket rent medicinskt för mig och ekonomiskt.

Vi har fått vårt mejl från kliniken, men det gav oss fler nya frågor än svar tyvärr. Vi förstår att ett nytt försök kommer att innebära ännu mer mediciner och behandlingar för mitt immunsystem. Det är fortfarande det som ställer till det tror dom. Men den här gången ska behandlingarna pågå fram till v 30. Hur många gånger stod dock inte så det är ju en av våra frågor. Men det bör ju bli betydligt fler gånger än de fem vi hade inför förra försöket. Och så ska vi äta enligt AIP igen.

Någonstans känner jag att om de hade gett mig en lätt behandlingsplan så hade jag nog hoppat på ett nytt försök utan att tveka. Ändå är jag fortfarande lika rädd för ett nytt misslyckande. Ett nytt missfall. Det är som ett lotteri hela grejen. En väldigt dyrt sådant. Du har ingen aning om du vinner. Det är också därför det känns så mycket svårare nu när jag vet att det inte är en lätt behandlingsplan som väntar om vi gör ett försök till. Jobbet blir så mycket tuffare. Stapeln blir så mycket högre och jag vet inte om jag klarar det. Mitt psyke ska orka. Jag ska orka. Jag ska våga leva under en eventuell graviditet. Med specialbehandlingar fram till vecka 30 innebär det att jag egentligen aldrig kan slappna av.

Det här är verkligen att vägskäl i livet. Vart ska livet ta vägen? Vad blir det av mitt liv? När jag tänker på vad ett nej innebär blir jag så otroligt ledsen. Dels för att Patrik då aldrig kommer att bli pappa. Och vem är jag som har rätt att bestämma det? Skålen med dåligt samvete fylls på. Han var så modig som vågade satsa på mig trotts vetskapen om att jag inte kan få barn med mina egna ägg. Inte trodde någon av oss att det skulle bli så här. Det är klart att jag sa att det kanske aldrig blir några barn. Men det var ju ingen av oss som trodde på det. Inte just då.

Men tanken på att säga nej väcker också insikten om att jag aldrig kommer att få namnge mitt barn. Kommer aldrig att få höra de där små fotstegen komma springandes, jag kommer aldrig att få bli kallad mamma. Och jag kommer aldrig att få hänga upp julgransdekorationerna i granen som mitt barn gjort på förskolan. Tänk om det blir så. Det gör så jävla ont.

För snart två veckor sedan hade vi vårt första samtal med kliniken efter missfallet. Deras teori om varför det inte fungerade den här gången heller är att immunsystem fortfarande är för aktivt och att behandlingarna med Octagam och AIP-kost inte varit tillräckligt. Jag läste någonstans att det här är samma princip som när du får en organdonation och kroppen stöter bort det.

Det är ju också så att vid en vanlig graviditet så är det bara generna från mannen som är okända för kroppen. Vid en äggdonation blir det ju gener från två olika håll som kroppen inte känner igen, och det kan också ställa till det. Det är något främmande i kroppen och det måste bort.

Det är alltså min kropp det fortfarande är fel på. Hela tiden är det min kropp som inte ställer upp. Inte bara att mina ägg inte fungerar, kroppen vill uppenbarligen inte bära ett barn. Det är inte med på noterna. Jag blir så ledsen och jag tycker det är så otroligt jobbigt. Kan det inte vara något fel på Patrik också? Så vi kunde dela den bördan lite? Kanske låter knasigt, men det är så jag känner.
Vi har inte fått någon detaljerad behandlingsplan ännu för hur ett nästa försök skulle se ut, men det vi vet är att det i så fall kommer att bli högre doser med Octagam och eventuellt fler behandlingar, samt att jag kommer att få börja med Trombyl redan från början. Annars skulle jag ha börjat med det i vecka 12.  Men vad planen mer kommer att innehålla vet vi inte riktigt. Så just nu är det den vi går och väntar på. Efterfrågade den faktiskt för någon dag sedan då jag tycker att det är dags att komma med den nu. Självklart kommer jag att få gå och ta nya blodprover för exakta doser och en exakt plan, men i det stora hela så verkar de ju redan nu veta vad som ska göras. Jag är också rätt så övertygad om att de kommer att sätta oss på AIP-kost igen.

Men vi har faktiskt inte bestämt oss för hur vi ska göra. Det är så många tankar och känslor som snurrar. Ska vi, ska vi inte? Orkar vi? Orkar jag? Orkar mitt psyke och min kropp utsättas för detta igen? Så många behandlingar, undersökningar och mediciner jag utsatt mig för. Jag är så trött på det. Det är ett så livsavgörnade beslut. Tänk om killarna kunde få lägga sig i den där gynstolen någon gång och få visa upp sitt kön för vilt främmande människor. För även om jag inte har så ont av det, är det ändå rätt utlämnande.

Kommer jag någonsin våga glädjas av en graviditet? Jag kommer att analysera sönder mig själv och min kropp och de signaler och symptom som den sänder. Mår jag illa i dag med? Inte? Betyder det att fostret är dött? Är det inte lite för tidigt att det ska avta? Vad säger att det ska fungera den här gången? Vi är snart 43 år båda två. När slutar man försöka? Vi har en massa embryon kvar i frysen. Men ska vi använda något eller några av dem eller inget alls? Tiden går och jag blir stressad. 

När man får missfall så hinner det så mycket tid innan man kan göra ett nytt försök. Kroppen har ju varit gravid en massa veckor, sedan ska allt ut och kroppens ka hitta tillbaka till sin normala rytm. Där efter är det olika lärdomar om hur länge du ska vänta till nästa insättning. Vid försök där det inte tar sig alls, där kan du hoppa på nya försök så mycket snabbare och inte förlora så mycket tid. Varför kan det inte bara funka när det väl tar sig?

Länge sedan jag var stressad över den här frågan, men nu är det tillbaka. När vi hade våra fem embryon på Sahlgrenska var det en självklarhet att alla skulle användas om det skulle behövas. Kände ingen större stress. Vi var inne och vi fick hjälp. Vi kunde inte snabba på processen. Men den här gången är det inte så. Visst, vi är inne och jag kan inte påskynda det mer, men tiden går. På riktigt!  Och det är det som gör den här frågan så otroligt svår. När slutar man? Tänk om det bara behövs en gång till? Ger vi upp på målsnöret? Ska vi gå tillbaka till tankarna och planerna på att bli familjehem istället? För ju mer tiden går, desto mindre chans att vi kan få bli familjehem för någon riktigt liten. För de har ju åldersgränser där med. Och gör vi nya försök, och det tar sig men blir missfall igen. Ja då har vi även bränt chansen att få en liten med familjehem. Är det då bättre att gå på familjehem? Med risken att barnet kommer att flytta hem till sina biologiska föräldrar igen? Men jag vill så gärna uppleva det här. Det lilla. Doften av bebis.

Jag blir också lite synisk i det här. Alla våra tre försök som tagit sig, de har tagit sig på första försöken. Första försöket i Danmark, första försöket på Sahlgrenska och nu första försöker i Ryssland. Betyder det att det inte kommer att fungera kommande eventuella försök då det inte gjort det tidigare? Varför ska det vara så svårt?
 

Någon dag efter att vi fick missfallet konstaterat hörde de av sig från sjukhuset. Dags att boka tid för skrapning och hjälp med att få ut det döda fostret. Men det visade sig att vi skulle få hjälp först 1,5 vecka efter då alla tider var uppbokade. Om jag ville kunde jag ta tabletter som sätter i gång det, men ligga inne på sjukhus när jag gör det för att få tillgång till annan smärtlindring. Men jag vill verkligen inte gör det en gång till.

Känslan av att gå och bära ett dött foster, och speciellt så länge var fruktansvärd. Jag vill bara ha ut det här så vi kan landa. Nu hade de också börjat prata om att storleken på fostret var på gränsen att faktiskt göra det hemma, så egentligen skulle det inte vara ett alternativ. Jag fick känslan av att vara någon form av likkista. Jag hade ju ett dött foster i mig! Det hela kändes som tortyr. Det här är en efterlängtad graviditet som går åt skogen. Så ska du gå och bära på det så länge innan du får ut det. Det är faktiskt inte okej.

Samma dag som rutinultraljudet gjordes för att konstatera att fostret verkligen var dött slutade jag med alla hormoner. Det innebär att det då inte finns någonting som talar om för kroppen att jag är gravid. Fostret var ju dött sedan nu nästan tre veckor tillbaka så kroppen hade ju lagt av. Det kände jag ju om inte annat på att alla symptom hade försvunnit innan ultraljudet. Så nu när jag inte heller tillsatte hormoner utifrån så kändes det rätt omöjligt att min kropp skulle behålla allt fram till operation 1,5 vecka senare.

Och mycket riktigt. Bara några dagar efter att jag slutade med hormonerna började jag blöda. Det var i lördags. Det var absolut inga mängder och det gjorde inte ont. Men tydligt att någonting var på väg att hända. Vi skulle egentligen iväg på fest, men det fick vi ställa in. Vi kom in till gynakuten vid 16-tiden. Vid kl 21 på kvällen blev jag inskriven på en avdelning. Kroppen hade fortfarande inte kommit igång speciellt mycket. Nu skulle jag få ett eget rum och jag skulle få ta de där hemska tabletterna som sätter igång det. Någon operation kunde de inte lova. Läkaren lovade att kolla upp det om det gick att ordna, men jag var inget akutfall på det sättet då jag inte blödde så mycket så det var inget de kunde lova. Lördag kväll/natt och lite personal. Kommer det in akuta fal går de givetvis före. Så det jag inte ville skulle hända skulle nu ändå hända. Tabletter för att sätta igång kroppen och driva ut det. Fast på sjukhus den här gången. Utan Patrik då han inte fick följa med in.

Men i förebyggande syfte fick jag duscha, ifall det ändå skulle bli operation. Om det skulle bli en lucka. Då skulle jag vara klar. Jag tog tabletterna och nästan på en gång började kroppen att svara. Mensvärken kom som ganska snart övergick till mycket mer än så. Jag fick frossa och skakade jättemycket. Fick extra filar och mer smärtstillande. Plötslig mådde jag illa och spydde. Strax efter avtog både frossa och smärta. Antingen var det mirakelmedicin eller så avtog det hela.

Och så plötsligt! Sköterskan kom in vid 23.30 och berättade att det nog skulle bli operation. Hon skulle hämta mig lite senare. Kl 00.30 rullade jag in i operationssalen. Jag skulle trotts allt få hjälp. Även om jag först hade fått ta till andra metoder. Men inget hade än så länge kommit ut och jag blödde fortfarande inte speciellt mycket. Jag var så lättad. Snart är det ute. Snart slipper jag det här.

Vid 03.30 var jag tillbaka på rummet efter operation och uppvak. Jag var hungrig då jag inte ätit på över 12 timmar, så jag fick pannkakor med glass och sylt. Försökte sedan sova, men det gick så där. På morgonen kom de in och tog nya blodvärden och vid lunch på söndagen fick jag åka hem.
Det är så oerhört skönt att det nu är ute och borta. Mycket lättare att hantera hela situationen även om det stundtals är väldigt jobbigt. Nu väntar vi på att få vårt möte med kliniken för att höra deras teorier och fortsatta planer. Därefter kan vi ta ett beslut. Går vi vidare eller stannar vi här?

Så hände det som inte fick hända. Ett tredje missfall. I vecka nio ungefär. Vi gjorde ultraljud via MVC för att kolla läget för fem dagar sedan och då var vi i vecka 11. Vid ultraljudet var den bara 2,5 cm och vi såg inga hjärtslag. Som rutinerna säger ska man komma tillbaka fem dagar senare och göra ett nytt ultraljud för att säkerställa att första resultatet står fast. Och det gjorde det. Vi gjorde det andra ultraljudet idag. Det lilla fostret är dött. För tredje gången. Och alla tre missfall har skett i vecka 8 eller 9.

Fan, jag hade känslan, men hoppades så att den skulle vara fel. Vi har gjort allt annorlunda den här gången och åtgärdat det som troligen var orsaken till de andra två missfallen. Ändå händer det. Illamåendet och de ömma brösten försvann ganska så fort. Tröttheten var kvar. Lite som de andra gångerna. Men ”alla graviditeter är olika”. Mina bilder om att vi skulle bli föräldrar i maj fanns där. Jag hade dom ju redan innan insättningen. Så starka den här gången.

Men byxorna satt fortfarande lika löst. Kände mig inte ens speciellt svullen, bara lite på kvällen några dagar innan. En av de andra gångerna tog jag på mig gravidbyxor redan i vecka 7 eller 8 när jag skulle i väg på julmarknad, då jag tyckte att andra byxor satt trångt och jag visste att det skulle bli en lång dag, så det var bekvämast så. Men ”alla graviditeter är olika”.

Så när vi träffade läkaren och gjorde ultraljudet hade jag nog en aning längst in vad det här skulle visa. Efter alla dessa undersökningar och tidigare graviditeter har vi lärt oss lite vad det är man ska titta efter. Jag såg kroppen och huvudet på en gång trotts att den i verkligheten är så liten. Skärmen förstorade upp det. Men var fanns hjärtat? Läkaren var tyst lite för länge för att vi skulle förstå.
Hur kan det här hända igen? För tredje gången? Vad är det som är fel? Det är så jävla orättvist! Livet rasar. Kommer vi bli samma människor igen? Orkar vi? Vad gör vi nu? Om det inte blir barn, vad blir vår nästa plan i livet, vad blir vår färdriktning då? Vi kommer att hitta vägen, men just nu är det bara så mycket sorg.

Nu går vi och väntar på att sjukhuset ska höra av sig. Jag kommer att få hjälp, frågan är bara hur och när. Sett till storleken på fostret så anser man att jag ska kunna klara av det här hemma, som jag gjort de andra två gångerna. Men jag vill inte. Inte en gång till. I den här graviditeten har jag ju dessutom gått på blodförtunnande genom sprutor, vilket gör att de vill ha lite mer koll. Så det kommer att ske på sjukhus. Jag hoppas bara jag får hjälp med operation den här gången.

Min läkare i Ryssland vet så klart om vad som har hänt, men vi ska inte ha möte fören om två veckor där vi ska prata om troliga orsaker och eventuella vägar framåt. Och just nu vet jag inte alls vad jag vill och orkar. Kanske var det här sista försöket. Eller så blir det ett försök till. Jag vet inte. Vi får se.
Jag är så glad att vi i dessa stunder har varandra och att Patrik alltid är vid min sida. Vid alla undersökningar. Vid alla tester och behandlingar. Goda som onda. Vi gör det här tillsammans brukar han säga. Och det gör vi verkligen.  

Det är mycket spöken just nu. Fast då tänker jag inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken. Det är mycket spöken just nu. Fast då tänker jag inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken.

Det är mycket spöken just nu. Fast jag tänker inte på halloween. Jag tänker på hjärnspöken. Perioden mellan insättning och test brukar vara den absolut jobbigaste perioden. Men den här gången gick det riktigt bra. Inga större spöken som kom och ställde till det och jag kände mig ganska positiv hela vägen. Förutom samma dag som vi fick provresultatet då, när jag sa att det inte fanns någonting där innan resultatet kom!

Men i stället så dök hjärnspökena upp kort efter vårt positiva graviditetsbesked. Jag kom ner i en dal och var helt övertygad om att jag inte alls var gravid. Jag hade fått fel provresultat. Tänk om de blandats ihop med någon annan? Jag kanske inte alls är gravid. Även om jag hade vissa symptom så gick det inte riktigt in att jag var gravid. Alla hormoner jag stoppar i mig kan ju ge samma symptom som jag hade då. Kan jag inte bara få må lite dåligt på morgonen, som ytterligare ett tecken på att det faktiskt är nått där? Jag vågade väl helt enkelt inte tro på det.Jag vill känna mer! 

Jag försökte lyssna på kroppen och jag försöker tänka att det fortfarande är tidigt. Det är ju inte ens alla som i vanliga fall vet om att de är gravida så kort efter för att de inte känner så mycket. Tankar om att allting bara skulle vara en bluff. Jag var inne på att vi skulle göra ett nytt test med egen sticka, bara för att bevisa för mig själv att jag är gravid. Vi köpte till och med ett test, men det har ännu inte blivit använt. Önskade så att det vore några veckor längre fram så att vi kan se eventuella hjärtslag på ett ultraljud. Något som talade om för mig att jag faktiskt är gravid. Något som bevisar det ännu en gång. Och till slut så gjorde vi ju det där tidiga ultraljudet, och där fanns ju hjärtslag. Det såg så bra ut sa läkaren. Lättnaden som kom. Överbevisad. Jag var gravid. Provresultaten hade varit korrekta och även om jag inte alltid känt så mycket i symptomväg så fanns det ju uppenbarligen någonting där. Nu började ju dessutom illamående att komma en aning. Mest på eftermiddagarna, en stund efter lunch. På morgonen kände jag mig precis som vanligt. Fisk blev plötsligt inte gott och växte bara i munnen. Bra tecken! Nu kom det där illamåendet jag tidigare ville ha.

Men när allting som kallas hjärnspöken börjar lugna sig hittar de nya vägar fram. ”Jaha. Nu är vi snart i de veckorna där vi tidigare fått missfall. Vecka 8-9. Så ta inte ut någonting i förskott. Först ska vi se om vår lilla prick klarar sig förbi de veckorna.”

Ena delen av mig vill leva i bubblan av att jag är gravid och vara superlycklig över det. Den andra sidan säger hela tiden att det hänt något. Att det inte finns någonting där. Det kanske har funnits, men inte längre. Alla dessa tankar. Det är så jävla jobbigt! För dom kommer och går som de själva vill. Det är ingenting jag kan styra över. Dom är bara där.

Men som en vän sa nyligen till mig, man kanske måste ta emot dom och tänka. ”Jaha där kom den tanken. Den var ju inte så rolig. Kanske kan vi hitta en bra tanke också?” Och jag vet ju att det enda jag kan göra är att följa medicineringen och alla råd jag fått från kliniken i Ryssland. Runt vecka 10-11 kommer vi att ha ett nytt ultraljud dr vi kommer att få se hur det står till där inne. Förhoppningsvis ser ju allting bra ut och då har ju alla dessa onda tankar varit helt i onödan. Men det är väl ett sätt att skydda sig själv också. Att förbereda sig på det värsta eftersom man varit där tidigare.

Vill inte göra Patrik besviken. Tänk om det inte går. Tänk om vi får missfall igen. Ska jag aldrig kunna njuta av graviditeten utan bara gå runt och vara orolig hela tiden? Jag vill ju känna glädje med det här. Men som sagt. Dessa hjärnspöken är oerhört jobbiga när de kommer. De är intensiva och tar så mycket energi. Jag börjar gråta för saker som inte skett, och som kanske aldrig kommer att hända. Troligtvis alldeles i onödan.

Efter några veckor av osäkerhet och en del hjärnspöken efter blödningen så har jag kommit mer på banan igen. Vi hade nyligen vårt första ultraljud för den här graviditeten, det tidiga ultraljudet för vecka 7.Jag har ju i omgångar tänkt att jag inte alls är gravid och att vi fått fel provresultat så det här ultraljudet var väldigt välkommet. Just för att bekräfta det positiva graviditetstestet. 

Patrik fick tyvärr inte följa med in då kliniken fortfarande inte tog emot anhöriga. Så jag fick gå in själv. Pratade med läkaren och berättade att vi varit i Ryssland och att vi nu skulle göra ett tidigt ultraljud. Väl på britsen och bilden kommer upp på skärmen blir läkaren helt överväldigad. Du är ju gravid säger hon! Ja, tänkte jag. Visste du det, frågade hon mig. Ja, det visste jag. Jag sa ju att jag var här för tidigt ultraljud. Det visade sig att hon missuppfattat och trodde jag var där för att mäta slemhinnan eller nått. Men det bästa av allt! Det fanns hjärtslag! Så lycklig! Och den var 8,4 mm!

Nu är jag överbevisad och vet att det finns ett litet liv där inne. Nu krigar vi på med alla mediciner och hoppas att den här lilla pricken fortsätter att utveckla sig och går över den tid där vi tidigare fått missfall. Tiden till nästa ultraljud som kan bekräfta att det lilla embryot fortfarande lever, även efter våra kritiska veckor, känns som en evighet. Men först ska vi träffa barnmorskan och där efter boka tid för just det ultraljudet.

Etiketter: ultraljud

Ca två veckor efter positivt besked så kom de första svarta prickarna. Det som innebär att man ska ta till plan B. Först var dom små så det var lilla plan B som skulle startas upp. Lite extra progesteron och vila. Det gick över efter några få dagar så allt kändes lugnt. Jag visste ju från början att det här är vanligt och inget att bli orolig över. Det är ett tecken på att jag behöver fylla på med mer hormoner vilket jag nu gjorde. Självklart hade jag kontakt med kliniken hela tiden. Men efter ca 1 vecka efter att de första svarta prickarna försvunnit så fick jag en liten blödning. Jag var på begravning och kände att det högg till lite, det gjorde ont och jag förstod nästan på en gång att jag troligtvis skulle blöda. Så direkt efter att ceremonin var över gick jag in på toaletten. Och mycket riktigt. Där var blod. Inte mycket, men det var där. Jag gick direkt till bilen för att hämta min necessär som jag nu för tiden har med mig vart jag än går. Stoppade i mig extra tabletter och en extra spruta med hormoner och åkte direkt hem.

Nu var det vila som gällde. ” Strict bed rest” som de skriver i pappret för stora plan B. När jag kom hem hade det kommit mera blod, men fortfarande inga jättemängder. Men så klart blir jag orolig. Var ska det här sluta? Kommer det lilla fostret att klara sig?

Patrik kom hem på en gång. När du får order om att ligga ner hela tiden och bara stå upp när du ska på toaletten behöver du hjälp. Jag skulle ju helst till och med äta i sängen, vilket jag aldrig gör annars. Så jag blev liggandes där hela dagen. På kvällen började jag få ont i kroppen. Jag klarar ju inte riktigt att ligga ner en hel dag om jag inte är sjuk på riktigt. Men blodet hade minskat så det var ju bra. Upp en liten stund för att sedan gå och lägga mig igen. Dagen efter tog vi det mycket lugnt och jag låg mest i soffan eller i sängen, men var ändå uppe lite mer. Jag skulle bli galen annars.

Kontakten med Ryssland tog givetvis vid igen. Dagliga mail i nästan två veckor. För även om blödningen var över på någon dag så fortsatte det komma svarta prickar. Jag fortsatte med ökade doser av mediciner och det innebar att mediciner även skulle tas mitt i natten. Någon medicin skulle tas med 4 timmars mellanrum dygnet runt och någon annan var sjätte timma. Efter någon vecka höll jag på att bli knäpp! Jag bröt ihop en eftermiddag i köket. Patrik skulle precis åka och handla och jag sa att jag ville ha godis. Helst av allt djungelvrål! (Älskar ju salt lakrits) men jag får ju inte äta det egentligen med AIP-kosten vi fortfarande går på. Men när Patrik sedan kom hem så tog han fram en påse med just djungelvrål. Jag tog bara tre bitar. Bara för att jag var tvungen. Jag hade kunnat stoppa i mig hela påsen. Men jag vet att jag fuskar och jag har ett sort fokus på bollen, embryot i magen, så jag klarade att bara ta tre små bitar. Men så gott det var!

Ca två veckor efter att blödningen kommit kunde jag återgå helt till de normala nivåerna av hormoner. Vilken lättnad. Nu känns nästan som om jag glömmer och missar en massa mediciner nu för att det inte längre är så ofta. Och tänk! Jag har ju tidigare skrivit om alla nålar och att jag var nära på att inte göra den här resan på grund av dem. Nu i normala fall sticker jag mig i magen tre gånger om dagen. Under den här perioden stack jag mig i magen upp till fem gånger om dagen! Man kan vänja sig vid det mesta, tro mig!

Och om det lilla embryot mår bra? När vi kunde återgå till normala nivåer så var det fortfarande för tidigt för att ultraljd. Så bara att fortsätta och hoppas att allt står väl till där inne. 

Senaste inläggen

Etiketter

Arkiv

Senaste kommentarer

  • Josefin » Första insättingen i Ryssland:  ”Hej, Jag har läst om och om igen om er vistelse i Ryssland, jag känner med er. ..”

  • Camilla » Så nära men så långt bort:  ”Vill bara skicka en stor kram, vilka fruktansvärda saker ni tvingas igenom! Hopp..”

  • Alexandra » Missfall igen:  ”Jag är så ledsen för er skull Det är så jäkla tungt och orättvist. Bra att ni ha..”

  • Marie » Kampen med att få ut det:  ”Jag är så ledsen för er skull. Jag trodde o hoppades så innerligt att det skulle..”

  • Linda » Missfall igen:  ”Är så ledsen för er skull ❤️ Hade hoppats så på att det skulle gå vägen den här ..”

Länkar

-